I dag såg jag på bio Berättelsen om Narnia: Prins Caspian. Jag har aldrig varit särskilt entusiastisk över C S Lewis Narnia-svit. Dramaturgin känns mig stelbent, intrigerna konstlade och barnen t o m mer lillgamla än de i Enid Blytons Fem-böcker - vilket inte säger lite... Filmen lyckas heller aldrig frigöra sig från böckernas inbyggda svagheter, utan blir en hybrid mellan Harry Potter och Sagan om ringen light.
Det spännande med Narnia-filmen (liksom dess föregångare Häxan och Lejonet som kom för ett par år sedan) är att framställningen, utan att särskilt många i publiken märker det, är närmast övertyngd av kristen etik och kristna referenspunkter.
Låt mig bara ge ett par exempel. I Häxan och Lejonet dör lejonet Aslan för människornas skull, för att kort därefter återuppstå. I filmen om prins Caspian har lejonet Aslan försvunnit, just när han skulle behövas som bäst för att bekämpa det onda och ställa saker och ting tillrätta. Det är först när Lucy med barnets oskuldsfulla tro söker Aslan i skogen som han visar sig, och på nytt kan ingripa mot ondskans makter. Först när människan aktivt söker Gud kan Gud rädda henne, menar Lewis.
I dag skriver också Torgny Nordin intressant i Göteborgs-Posten om Charles Taylors nya bok A Secular Age, där Taylor ställer sig frågan vad det innebär att leva i en sekulär tid. Taylor betonar att ett fullt mänskligt liv aldrig kan begränsas till behovstillfredsställelse, bra jobb och sociala relationer, utan att ett fullt mänskligt liv innebär att leva med en övertygelse om att det som gör oss till dem vi är också handlar om att förhålla oss till värden och syften bortom vår egen livshorisont.
Men frågan är hur sekulär vår tid egentligen är. Själv använder jag gärna uttrycket en postsekulär tid för att beskriva dagens samhällsklimat och kulturströmningar. Filmerna om Narnia och dess framgångsvåg på biograferna vittnar om att det kristna budskapets ställning är så starkt att många tar det för givet, och att det impregnerar diskursen utan att någon ens märker det.
7 kommentarer:
Eller är dagens människa så sekulariserad och så okunnig att hon inte ser budskapet och kan sätta det i sitt sammanhang...
Måste man vara okunnig bara för att man inte kopplar det till kristendom? Man kan väl uppskatta budskapet ändå och slippa den kristna eller religiösa ryggsäcken.
För övrigt har jag inte sett någon av filmern eller läst någon av böckerna.
Till kyrksyster och pastey: Jo, era kommentarer synliggör ju att sekularisering är ett lurigt begrepp. Lever vi i ett sekulariserat samhälle om kulturen är impregnerad av religiösa symboler och referenser, men medborgarna inte är medvetna om att det är så?
Stor litteratur förmår, tycker jag, ta avstamp i tidsanda och kulturklimat, men gestalta intrigen på ett sätt så att läsaren egentligen inte tänker på hur avstampet är gjort.
Håller med Ulf.
Ett värdegods och en idévärld som har funnits i 2000 år (3000 med Gamla Testamentet) har givetvis satt djupa spår i människors tankar, livsstil och värderingar i den kristna världen oavsett om man idag kallar sig ateist eller sekulariserad
Så vadå? Hur många förstod den judiska symboliken i Roman Polanskis "Dance of the Vampires" (1967)? Det går väl bra att se en film, läsa en bok, se konst på museum etc. utan att förstå inbakad religiös eller annan symbolik som konstnären satt in som överkurs för finsmakare.
GT
Visst är det så GT! I sin enkelhet kan den magnifika filmen "De tio budorden" ses som ett stort äventyrsepos utan religiösa upplevelser.
Några skribenter såg filmen ET som ett sorts kristet budskap.ET hittades livlös men livet återvände,ljuset (i magen) sken, en vissen blomma slog ut just då (det är en ros utsprungen) osv, men jag såg bara en äventyrsfilm.
A-K Roth
Skicka en kommentar