Klara besked från Ulf Kristersson

Nu står det i praktiken stå klart att Ulf Kristersson kommer att väljas till ny partiordförande för Moderaterna. På sin Facebook-sida berättar Kristersson att han står till förfogande för uppgiften som Moderaternas partiordförande. En av hans huvudkonkurrenter Elisabeth Svantesson säger till Dagens Nyheter att Ulf Kristersson "är den person som jag tror är bäst lämpad för att bli moderaternas nästa partiordförande, samla partiet och stärka förtroendet för vår politik".

Ulf Kristersson sätter också ned foten i regeringsfrågan. I en nyckelmening i sin programförklaring på Facebook skriver han: Alliansen ska försöka bilda regering och lägga fram en budget efter nästa val, oavsett om de rödgröna blir större eller mindre än Alliansen. Det är en linje helt tvärtemot den princip Fredrik Reinfeldt förespråkade, att största block skulle bilda regering. Det är också ett förtydligande av de besked som vid olika tillfällen lämnats av Anna Kinberg Batra.

Jag är en vän av tydlighet, och uppskattar Ulf Kristerssons besked. Men hur ska en sådan regering kunna regera? Att Sverigedemokraterna skulle släppa fram en sådan regering och aktivt stödja dess budget i fyra års tid utan att få något i gengäld är inte särskilt sannolikt. För att uttrycka det milt.

Ulf Kristersson vet förstås att en sådan regering knappast skulle fungera. Men genom att formulera linjen bidrar han till att skapa lugn i sitt eget parti. Ulf Kristersson vet också att situationen knappast kommer att uppstå, eftersom Liberalerna och Centerpartiet säger entydigt nej till ett sådant arrangemang.

Jag noterar också att Ulf Kristersson i Aftonbladet backar från Anna Kinberg Batras linje om moderat samverkan med Sverigedemokraterna i frågor där Alliansen inte är överens. Det var ett glädjande besked, och jag hoppas att han kommer att hålla fast vid det.

Däremot är det viktigt att komma ihåg att Sverigedemokraterna är ett parti med nazistiska rötter och som är impregnerat av rasism. Det är oroväckande att Ulf Kristersson vill ge Sverigedemokraterna politisk legitimitet genom att tänka in dem i ett framtida regeringsunderlag.

Apropå it-skandalen: om misstroendeförklaringar och politiskt ansvarsutkrävande

I dag tisdag håller riksdagens försvarsutskott och justitieutskott extra sammanträden för att få ytterligare information om it-skandalen på Transportstyrelsen. Vid sammanträdena medverkar bland annat försvarsminister Peter Hultqvist och inrikesminister Anders Ygeman. Det är bra. Vi behöver få största möjliga klarhet kring vad som hänt och varför det hänt.

Nu pågår en diskussion om huruvida allianspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna (och kanske till och med Vänsterpartiet) genom misstroendeförklaring tänker försöker avsätta något eller några statsråd. Den diskussionen lär föras med än större intensitet efter dagens utskottssammanträden.

Min inställning till politiskt ansvarsutkrävande i denna skandal överensstämmer i stort med den som tidigare statsvetarprofessorn Olof Petersson ger uttryck för i måndagens Studio Ett i P1. Olof Petersson menar att frågan om misstroendevotum är för tidigt väckt eftersom det fortfarande finns för många frågetecken. Det är alldeles för tidigt att börja med ansvarsutkrävande innan man vet riktigt vad som har hänt, säger han och uppmanar riksdagens konstitutionsutskott att snabbt tillsätta en granskningskommitté.

First things first. Först en ordentlig och oberoende utredning om vad som har hänt, därefter politiskt ansvarsutkrävande. Det är så det borde gå till, och det oavsett om det är de rödgröna eller allianspartierna som innehar regeringsmakten. Se gärna till att konstitutionsutskottets granskning genomförs så effektivt att frågan om det politiska ansvarsutkrävandet inte skjuts på en obestämbar framtid utan kan hanteras under hösten/vintern 2017/2018.

Men allianspartierna står under stark press från sina medlemmar och sympatisörer att visa handlingskraft nu. Det finns därför en risk att de avstår från att invänta resultaten från en oberoende utredning och i stället försöker plocka lättköpta politiska poäng genom att avsätta en minister. Den rödgröna minoritetsregeringen har kunna styra landet eftersom allianspartierna i praktiken fortsätter att efterleva Decemberöverenskommelsen, trots att de formellt har sagt upp den. Allianspartierna lägger ingen gemensam budget och trots att det finns en högermajoritet i riksdagen tillåts den rödgröna minoriteten regera. Situationen är oerhört påfrestande för borgerligheten. Att avsätta ett statsråd blir ett sätt att hantera allianspartiernas interna frustration och försöka visa handlingskraft, att påminna regeringen och väljarna om att Stefan Löfven faktiskt leder en minoritetsregering.

Det finns emellertid åtminstone två saker som talar emot att allianspartierna väljer att redan nu gå fram med en misstroendeförklaring.

För det första: Allianspartierna har en svår pedagogisk uppgift i att förklara varför de väljer att gå fram med en misstroendeförklaring nu i stället för att invänta konstitutionsutskottets pågående granskningsarbete av vad som hänt. Alliansen riskerar att uppfattas som att man prioriterar det politiska spelet på bekostnad av ett seriöst agerande i den politiska sakfrågan.

För det andra: Mot vem eller vilka ska man rikta misstroendeförklaringen, och varför? Just nu är det få som på allvar kritiserar regeringens sätt att hantera krisen i sak, kritiken handlar främst om brister i kommunikationen - vilket ju är en fråga av något mindre dignitet. Vem ska man rikta misstroendeförklaringen emot? Statsminister Stefan Löfven är utesluten, eftersom varken Centerpartiet eller Liberalerna vill utlösa en regeringskris. Anna Johansson är formellt ansvarig för Transportstyrelsen, men hon säger sig inte ha fått någon information själv förrän i januari 2017. Är det trovärdigt att avsätta en minister för att denne inte har blivit informerad? Peter Hultqvist och Ander Ygeman är båda "folkkära" ministrar och att försöka. avsätta dem för en informationsfråga är inget självklart val. Dessutom lever Alliansen i osäkerhet över vilket motdrag Stefan Löfven kommer att göra om det väl väcks misstroendeförklaring i riksdagen. Så länge Alliansen inte är beredd att ta över regeringsansvaret riskerar deras olika utspel att bli "musen som röt".

Så situation är komplicerad. Jag hoppas att allianspartierna besinnar sig och avstår från att föregripa granskningsprocessen med en misstroendeförklaring. Men säker är jag inte. Och för tydlighetens skull - jag ser det inte som självklart att de rödgröna skulle ha agerat annorlunda om rollerna varit de omvända. Här finns en politisk logik som gör det svårt för de politiska partierna och som kräver ett starkt ledarskap för att orka stå emot.

Här kan du läsa mer om vad en misstroendeförklaring är och hur det går till.

Mikael Damberg och Jan Björklund hyllar Emmanuel Macron. Varför kan då inte S och L regera ihop?

Min vän och kollega Jonas Hinnfors uppmärksammade mig på att Mikael Damberg och Jan Björklund i ett tv-inslag nyligen båda lyfte fram Emmanuel Macron som en slags Guds gåva till mänskligheten. Men om nu Mikael Damberg och Jan Björklund båda ser Emmanuel Macron som ett politiskt ideal, varför skulle det då vara så svårt för socialdemokrater och liberaler att regera tillsammans? De borde ju väldigt lätt kunna enas ungefär samma politik som den som Macron står för?

Här är tre tänkbara förklaringar:

1.) Ingen vet vilken politik Emmanuel Macron egentligen står för och än mindre vilken politik han kommer att föra. Därför är det ännu möjligt för alla och envar att önsketänka och se Macron som en representant just för den politik man själv förespråkar. I samma ögonblick som Macron tvingas konkretisera sig, desto mer falnar glansen och enigheten kring hans namn luckras upp. Också stjärnorna bleknar i gryningen, som Björn Afzelius sjöng.

2.) Det politiska avståndet mellan Mikael Damberg och Jan Björklund är mindre än avståndet mellan Socialdemokraterna och Liberalerna. Mikael Damberg har inte så sällan uppfattas som en "högersocialdemokrat" medan Jan Björklund egentligen är mer socialliberal än vad de flesta kan tro. Men Damberg och Björklund är inte representativa för sina partier.

3.) Vänta bara. Efter valet 2018 bildar Socialdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet (och kanske Miljöpartiet...) en majoritetsregering ihop. Det parlamentariska dödläget bryts, det behövs ingen ny Decemberöverenskommelse och Sverigedemokraterna får vara kvar ute i kylan. Snart är vi alla Macronister.

Vilken är din favoritförklaring? Någon av dessa tre eller någon annan?

SD tar ett steg åt höger

Sverigedemokraterna byter fot och säger nu nej till ett renodlat kommunalt veto till nya friskolor. Därmed finns det inte längre majoritet för ett sådant förslag i riksdagen. Sverigedemokraternas positionsförflyttning i frågan skärper partiets högerprofilering ytterligare.

I sitt anförande under partiets landsdagar förra helgen sa Jimmie Åkesson att han gärna vill att partiet är med och bildar en mitten-högerregering tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna. Så kommer det naturligtvis inte att bli, åtminstone inte under överskådlig tid. Men den här typen av steg åt höger stärker de krafter inom Moderaterna och Kristdemokraterna som inte har något emot att samverka med Sverigedemokraterna.

Sverige är ju ett av de få länder i Europa där partierna har varit överens om att behandla det främlingsfientliga partiet i parlamentet som paria. Det finns olika tänkbara förklaringar till varför de svenska partierna haft en sådan inställning. Sverige är det land i Europa där medborgarnas inställning till invandrare och flyktingmottagning är mest positiv, vilket underlättat ställningstagandet. Sverigedemokraterna har också sina rötter i nazistiska miljöer, vilket skiljer partiet från till exempel Dansk Folkeparti i Danmark eller Fremskrittspartiet i Norge. Nazi-anstrykningen gör det svårare för övriga partier att inleda någon form av samverkan med Sverigedemokraterna.

Zebran är ett randigt djur, ränderna går aldrig ur sägs det ibland. Så är det. Men politiska partier är inga zebror. Sverigedemokraterna kan försöka sig på en normaliseringsprocess, där de tonar ned sitt främlingsfientliga - eller rasistiska, som en del menar - budskap och den vägen sänka tröskeln för övriga partier att samverka med dem. Risken är då att partiets kärntrupper demobiliseras, de som inte vill att Sverigedemokraterna skall vara ett "vanligt" parti. Sverigedemokraternas beslut att fälla den rödgröna budgeten och utlösa en regeringskris förra hösten samt partiets beslut att prioritera ned det parlamentariska arbetet till förmån för kampanjer på gator och torg har gjort vägen till en sådan "normalisering" betydligt längre.