Det är osannolikt att Sverige militärt angrips, men det kan naturligtvis inte uteslutas. Ungefär så enkelt kan den militära hotbilden mot Sverige uttryckas, en bild som de allra flesta säkert kan instämma i. Att något är "osannolikt" betyder per definition att det inte kan uteslutas.
Den uppmärksammade trätan mellan Margot Wallström och Försvarsberedningen handlar därför inte om de enskilda formuleringarna i sig. Försvarsberedningen använde i sin nyss publicerade rapport formuleringen "ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas". Den formulering som användes i försvarsbeslutet från 2015 är i stället att "ett enskilt militärt angrepp mot Sverige är osannolikt”.
Varför har det då blivit ett sådant bråk om Försvarsberedningens nya formulering? Frågan är egentligen inte särskilt komplicerad. Försvarsberedningens nya formulering att "ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas" har tolkats som ett uttryck för att Försvarsberedningen menar att hotbilden mot Sverige har förstärkts jämfört med den hotbild som rådde vid försvarsbeslutet 2015. En förstärkt hotbild implicerar att staten måste satsa ännu mera pengar på försvaret, och kan också tendera att stärka försvarsdepartementets inflytande på bekostnad av utrikesdepartementet.
Regeringen - åtminstone statsminister Stefan Löfven och utrikesminister Margot Wallström - ifrågasätter indirekt Försvarsberedningens bedömning av (eller mandat att i detta skede bedöma) hotbilden. Försvarsminister Peter Hultqvist väljer i stället att inte ifrågasätta Försvarsberedningens formulering och indirekt därför heller inte den nya hotbild beredningen presenterade.
Trätan gäller således den militära hotbilden, och vem som ska ha makten att definiera den. Det gör saken desto allvarligare. Allmänt anses det värdefullt för en stat att uppvisa inrikespolitisk enighet om försvars- och säkerhetspolitiken. Än viktigare är det förstås att en regering förmår uppvisa en sådan enighet. För att inte tala om vikten av att enskilda ministrar inom samma regeringsparti talar med en röst. Här har statsministern ett direkt politiskt ansvar att se till att kommunikationslinjerna mellan statsrådsberedningen, försvarsdepartementet och utrikesdepartementet förbättras.
Den borgerliga oppositionen försitter inte tillfället att försöka vinna inrikespolitiska poäng på frågan. Sakpolitiskt känner borgerligheten starkare sympati med Peter Hultqvists agerande som försvarsminister (trots att de för bara några månader sedan ville avsätta honom genom en misstroendeförklaring...) än med Margot Wallströms högprofilerade, feministiska utrikespolitik. Som Anders Lindberg skriver i Aftonbladet i dag: Margot Wallström är dessutom just nu Sveriges enda intressanta politiker
globalt. Så är det. De gånger jag blir uppringd av internationella journalister är det i princip alltid Margot Wallström som står i fokus för deras frågor.
Det finns ett demokratiskt värde i att vi för en kontinuerlig debatt om den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Ska Sverige bibehålla sin militära alliansfrihet eller gå med i militäralliansen Nato? Bör Sverige underteckna FN:s avtal om kärnvapenförbud? Ska Sverige exportera vapen till diktaturer? Men då är det bra om debatten förs på ett sätt som som synliggör de politiska skiljelinjerna. De senaste dagarnas debatt riskerar att fördunkla mer än klarna av. För denna olyckliga situation har både regering och opposition ett ansvar.
Visar inlägg med etikett Peter Hultqvist. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Peter Hultqvist. Visa alla inlägg
2018-01-15
2017-09-14
Alliansen splittrad - Peter Hultqvist sitter kvar
Uppdaterat torsdag kl 16.30: I bokstavligt talat samma sekund som jag publicerade min text nedan om huruvida Alliansen skulle fälla Peter Hultqvist gav Annie Lööf
på Twitter beskedet att Centerpartiet inte ställer sig bakom en
misstroendeförklaring. Strax därefter gav Liberalerna samma besked.
Därmed är splittringen total inom Alliansen (även om Moderaternas riksdagsgrupp ännu inte tagit ställning till hur partiet ska agera).
Som jag indikerade nedan angav Annie Lööf det faktum att Stefan Löfvens statssekreterare Emma Lennartsson tidigt informerats om it-skandalen på Transportstyrelsen som skäl till att dra tillbaka hotet om misstroendeförklaring. Det är förstås en omvändelse under galgen. Lika lite som Peter Hultqvist förvissat sig om att Stefan Löfven nåtts av informationen, lika lite hade han förvissat sig om att Stefan Löfvens statssekreterare nåtts av informationen. Man kan ha olika uppfattningar om vad Peter Hultqvist skulle ha gjort eller inte gjort, men den bedömningen påverkas knappast av vad Emma Lennartsson visste eller inte visste.
Men fair enough. Det är bra att Centerpartiet och Liberalerna nu avstår från misstroendeförklaring. Det pris de får betala är Alliansens splittring. Det vore skönt om detta tillfälle nu kunde lägga grunden till en bättre samtalston i svensk politik - där fokus läggs på politiska skiljelinjer och politiska sakfrågor. Så får väljarna i valet 2018 ta ställning till vilken politik de tycker är bäst.
Kommer Alliansen att fullfölja sitt hot om misstroendeförklaring mot försvarsminister Peter Hultqvist? Frågan är svårhanterad för de borgerliga partierna. Hur de än gör riskerar det att bli fel.
Om Alliansen fullföljer sitt hot innebär det att de avsätter landets försvarsminister samtidigt som Sverige står värd för den största militärövningen i Sverige på 25 år, Aurora 17. En sådan dramatisk handling skulle förstås sända iväg en märklig signal till omvärlden. Enighet om landets försvars- och säkerhetspolitik är ett styrketecken - här skulle budskapet bli det omvända. Inte ens under en stor pågående militärövning kan oppositionen acceptera regeringens försvarsminister. Det är klart att det skulle uppfattas som ett svaghetstecken, både av Sveriges vänner och fiender.
Dessutom är Peter Hultqvist en populär försvarsminister, inom försvarsmakten, inom delar av borgerligheten och bland borgerliga väljare. Ingen har ifrågasatt hans allmänna duglighet som försvarsminister. Borgerliga ledarsidor har öppet hånat Alliansens planer på att avsätta Hultqvist. Många tror att Peter Hultqvist är en motståndare till att Sverige ska underteckna FN-konventionen om kärnvapenförbud, en uppfattning som delas av de borgerliga partierna. Det är också svårt att se att de borgerliga partierna skulle göra några opinionsvinster på att gå vidare med en misstroendeförklaring.
Dessutom skulle en misstroendeförklaring vara ytterligare ett steg på vägen att göra detta konstitutionella verktyg till ett vanligt sätt för oppositionen att göra sig av med misshagliga ministrar och försvåra regeringens arbete. En sådan utveckling skulle slå tillbaka mot allianspartierna själva om de får möjlighet att bilda regering efter valet 2018. Svinhugg går igen.
Mycket talar därför för att allianspartierna borde avstå från sin misstroendeförklaring mot Peter Hultqvist. Men fullt så enkelt är det inte. Alliansen har bundit sig vid masten genom att lova att avsätta Hultqvist, om inget nytt framkommer. Och i sakfrågan har inget nytt egentligen framkommit. Visserligen har det avslöjats att Stefan Löfvens statssekreterare Emma Lennartsson i ett tidigare skede än vad som ursprungligen varit känt informerats om IT-skandalen på Transportstyrelsen. Men vad Emma Lennartsson visste eller inte visste kan ju knappast påverka bilden av hur Peter Hultqvist borde ha agerat. Om Alliansen nu backar från misstroendeförklaringen kommer de därför omedelbart att mötas av frågor om hyckleri och bristande statsmannaskap. (Någon borde för övrigt hitta ett bra könsneutalt ord till "statsmannaskap".)
Allianspartierna tycks också vara splittrade i frågan. Moderaterna och Kristdemokraterna har markerat att de vill hålla fast vid kravet, Liberalerna och nu främst Centerpartiet har uttryckt sig på ett sätt som indikerar tvekan. Borgerlig splittring i denna fråga förstärker frågetecknen kring Alliansens regeringsduglighet.
Så hur kommer det då att gå? Kanske försöker allianspartierna formulera en mellanväg, där hotet om misstroendeförklaring lever kvar men att de avvaktar Konstitutionsutskottets (KU) granskning (vilket jag tycker de borde ha gjort redan från början). Eller att man, som Annie Lööf idag, vill flytta fram frågan till att handla om Stefan Löfven.
Vore jag borgerlig politiker skulle jag lägga lite mer kraft på politikutveckling, lite mindre kraft på misstroendeförklaringar. Det är ett råd jag bjuder på - både för deras egen och för den svenska politikens skull.
Som jag indikerade nedan angav Annie Lööf det faktum att Stefan Löfvens statssekreterare Emma Lennartsson tidigt informerats om it-skandalen på Transportstyrelsen som skäl till att dra tillbaka hotet om misstroendeförklaring. Det är förstås en omvändelse under galgen. Lika lite som Peter Hultqvist förvissat sig om att Stefan Löfven nåtts av informationen, lika lite hade han förvissat sig om att Stefan Löfvens statssekreterare nåtts av informationen. Man kan ha olika uppfattningar om vad Peter Hultqvist skulle ha gjort eller inte gjort, men den bedömningen påverkas knappast av vad Emma Lennartsson visste eller inte visste.
Men fair enough. Det är bra att Centerpartiet och Liberalerna nu avstår från misstroendeförklaring. Det pris de får betala är Alliansens splittring. Det vore skönt om detta tillfälle nu kunde lägga grunden till en bättre samtalston i svensk politik - där fokus läggs på politiska skiljelinjer och politiska sakfrågor. Så får väljarna i valet 2018 ta ställning till vilken politik de tycker är bäst.
*
Kommer Alliansen att fullfölja sitt hot om misstroendeförklaring mot försvarsminister Peter Hultqvist? Frågan är svårhanterad för de borgerliga partierna. Hur de än gör riskerar det att bli fel.
Om Alliansen fullföljer sitt hot innebär det att de avsätter landets försvarsminister samtidigt som Sverige står värd för den största militärövningen i Sverige på 25 år, Aurora 17. En sådan dramatisk handling skulle förstås sända iväg en märklig signal till omvärlden. Enighet om landets försvars- och säkerhetspolitik är ett styrketecken - här skulle budskapet bli det omvända. Inte ens under en stor pågående militärövning kan oppositionen acceptera regeringens försvarsminister. Det är klart att det skulle uppfattas som ett svaghetstecken, både av Sveriges vänner och fiender.
Dessutom är Peter Hultqvist en populär försvarsminister, inom försvarsmakten, inom delar av borgerligheten och bland borgerliga väljare. Ingen har ifrågasatt hans allmänna duglighet som försvarsminister. Borgerliga ledarsidor har öppet hånat Alliansens planer på att avsätta Hultqvist. Många tror att Peter Hultqvist är en motståndare till att Sverige ska underteckna FN-konventionen om kärnvapenförbud, en uppfattning som delas av de borgerliga partierna. Det är också svårt att se att de borgerliga partierna skulle göra några opinionsvinster på att gå vidare med en misstroendeförklaring.
Dessutom skulle en misstroendeförklaring vara ytterligare ett steg på vägen att göra detta konstitutionella verktyg till ett vanligt sätt för oppositionen att göra sig av med misshagliga ministrar och försvåra regeringens arbete. En sådan utveckling skulle slå tillbaka mot allianspartierna själva om de får möjlighet att bilda regering efter valet 2018. Svinhugg går igen.
Mycket talar därför för att allianspartierna borde avstå från sin misstroendeförklaring mot Peter Hultqvist. Men fullt så enkelt är det inte. Alliansen har bundit sig vid masten genom att lova att avsätta Hultqvist, om inget nytt framkommer. Och i sakfrågan har inget nytt egentligen framkommit. Visserligen har det avslöjats att Stefan Löfvens statssekreterare Emma Lennartsson i ett tidigare skede än vad som ursprungligen varit känt informerats om IT-skandalen på Transportstyrelsen. Men vad Emma Lennartsson visste eller inte visste kan ju knappast påverka bilden av hur Peter Hultqvist borde ha agerat. Om Alliansen nu backar från misstroendeförklaringen kommer de därför omedelbart att mötas av frågor om hyckleri och bristande statsmannaskap. (Någon borde för övrigt hitta ett bra könsneutalt ord till "statsmannaskap".)
Allianspartierna tycks också vara splittrade i frågan. Moderaterna och Kristdemokraterna har markerat att de vill hålla fast vid kravet, Liberalerna och nu främst Centerpartiet har uttryckt sig på ett sätt som indikerar tvekan. Borgerlig splittring i denna fråga förstärker frågetecknen kring Alliansens regeringsduglighet.
Så hur kommer det då att gå? Kanske försöker allianspartierna formulera en mellanväg, där hotet om misstroendeförklaring lever kvar men att de avvaktar Konstitutionsutskottets (KU) granskning (vilket jag tycker de borde ha gjort redan från början). Eller att man, som Annie Lööf idag, vill flytta fram frågan till att handla om Stefan Löfven.
Vore jag borgerlig politiker skulle jag lägga lite mer kraft på politikutveckling, lite mindre kraft på misstroendeförklaringar. Det är ett råd jag bjuder på - både för deras egen och för den svenska politikens skull.
2017-08-20
"Föga förtroendegivande fjortisfasoner", skriver Expressen om Alliansens alla misstroendeförklaringar
Allianspartierna har svårt att samla stöd i debatten för sin misstroendeförklaring mot försvarsminister Peter Hultqvist. Liberala Expressen skriver i dag om Alliansens sorgliga skramlande med misstroendevapnet, och tillägger att ett vilt avfyrande av misstroendeförklaringar är föga förtroendeingivande fjortisfasoner. PM Nilsson, politisk redaktör på Dagens Industri, liknar i Godmorgon, världen i P1 Peter Hultqvist vid "en vikarierande högerledare" som förkroppsligar den försvarsminister allianspartierna själva skulle vilja ha, men som de är oförmögna att leverera.
Allianspartierna har inte så mycket att vinna på att fullfölja sin misstroendeförklaring mot Peter Hultqvist. Helst skulle de nog vilja slippa. Men de har surrat sig vid masten, och det är svårt att se hur de ska kunna ta sig loss utan yttre hjälp. Arbetshypotesen är därför fortfarande att det blir en misstroendeomröstning i riksdagen och att Peter Hultqvist tvingar gå.
Det är förstås ett otyg att allianspartierna börjat skramla med misstroendevapnet i sammanhang där det inte här hemma. Då tänker jag främst på hoten om att använda misstroendeförklaringar mot enskilda ministrar som kan förknippas med olika politiska förslag som kan komma att finnas med i den rödgröna regeringens höstbudget. Det är inte så misstroendeförklaringar är tänkta att fungera. Det är inte bra för svensk politik, och det är inte heller bra för allianspartierna själva, om de skulle hamna i regeringsställning efter valet 2018. Svinhugg går igen, sägs det och allianspartierna öppnar nu för en helt ny parlamentarisk praxis som kan komma att slå tillbaka mot dem själva. Läs gärna denna insiktsfulla ledarartikel i tidningen Barometern (moderat) på samma tema.
Denna negativa utveckling har sin grund i det komplicerade parlamentariska läget. Allianspartierna tvingas använda de vapen som finns till hands för att visa politisk handlingskraft, när de nu inte är förmögna att ta över regeringsmakten själva trots att de formella möjligheterna faktiskt finns. (Och nej, jag säger inte att de rödgröna partierna självklart skulle agerat annorlunda om positionerna varit de motsatta.)
Finns det då ingen som kan hjälpa allianspartierna ur den knipa de försatt sig i? Jo, kanske. För att misstroendeförklaringen ska gå igenom behöver allianspartierna få aktivt stöd från Sverigedemokraterna. Under hela it-skandalen har Sverigedemokraterna hamnat i medieskugga. Nu får de en chans att sätta sig själva i centrum igen. Genom att inte medverka till att avsätta Peter Hultqvist visar Sverigedemokraterna att de inte automatiskt går i Alliansens ledband. Det blir i så fall en skarp signal till allianspartierna och till de svenska väljarna att Sverigedemokraterna inte tänker nöja sig med att vara ett passivt stödparti till en eventuell alliansregering, utan att de kräver politiskt inflytande för att ge sitt stöd. Om Sverigedemokraterna tidigt markerar att de inte tänker medverka till att fälla Peter Hultqvist får allianspartierna en möjlighet att rädda ansiktet och dra tillbaka sitt förslag om misstroendeförklaring med motiveringen att förslaget inte har förutsättningar att gå igenom.
Men samtidigt kan Sverigedemokraterna få problem att förklara varför de väljer att "rädda" en minister i en rödgrön regering. Så det mest sannolika är trots allt att Sverigedemokraterna rätar in sig i ledet och stödjer Alliansen även i denna fråga.
I det ovannämnda inslaget i Godmorgon, världen liknade Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson moderatledaren Anna Kinberg Batra vid den galna drottningen i Alice i Underlandet. Drottningen fuskar i krocket, men när hon håller på att förlora rusar hon runt och på lite lösa och oklara grunder utbrister "Av med huvudet! Halshugg dem!" om sina motspelare. Det är mycket av Alice i Underlandets absurditeter och paradoxer över svensk politik just nu.
Allianspartierna har inte så mycket att vinna på att fullfölja sin misstroendeförklaring mot Peter Hultqvist. Helst skulle de nog vilja slippa. Men de har surrat sig vid masten, och det är svårt att se hur de ska kunna ta sig loss utan yttre hjälp. Arbetshypotesen är därför fortfarande att det blir en misstroendeomröstning i riksdagen och att Peter Hultqvist tvingar gå.
Det är förstås ett otyg att allianspartierna börjat skramla med misstroendevapnet i sammanhang där det inte här hemma. Då tänker jag främst på hoten om att använda misstroendeförklaringar mot enskilda ministrar som kan förknippas med olika politiska förslag som kan komma att finnas med i den rödgröna regeringens höstbudget. Det är inte så misstroendeförklaringar är tänkta att fungera. Det är inte bra för svensk politik, och det är inte heller bra för allianspartierna själva, om de skulle hamna i regeringsställning efter valet 2018. Svinhugg går igen, sägs det och allianspartierna öppnar nu för en helt ny parlamentarisk praxis som kan komma att slå tillbaka mot dem själva. Läs gärna denna insiktsfulla ledarartikel i tidningen Barometern (moderat) på samma tema.
Denna negativa utveckling har sin grund i det komplicerade parlamentariska läget. Allianspartierna tvingas använda de vapen som finns till hands för att visa politisk handlingskraft, när de nu inte är förmögna att ta över regeringsmakten själva trots att de formella möjligheterna faktiskt finns. (Och nej, jag säger inte att de rödgröna partierna självklart skulle agerat annorlunda om positionerna varit de motsatta.)
Finns det då ingen som kan hjälpa allianspartierna ur den knipa de försatt sig i? Jo, kanske. För att misstroendeförklaringen ska gå igenom behöver allianspartierna få aktivt stöd från Sverigedemokraterna. Under hela it-skandalen har Sverigedemokraterna hamnat i medieskugga. Nu får de en chans att sätta sig själva i centrum igen. Genom att inte medverka till att avsätta Peter Hultqvist visar Sverigedemokraterna att de inte automatiskt går i Alliansens ledband. Det blir i så fall en skarp signal till allianspartierna och till de svenska väljarna att Sverigedemokraterna inte tänker nöja sig med att vara ett passivt stödparti till en eventuell alliansregering, utan att de kräver politiskt inflytande för att ge sitt stöd. Om Sverigedemokraterna tidigt markerar att de inte tänker medverka till att fälla Peter Hultqvist får allianspartierna en möjlighet att rädda ansiktet och dra tillbaka sitt förslag om misstroendeförklaring med motiveringen att förslaget inte har förutsättningar att gå igenom.
Men samtidigt kan Sverigedemokraterna få problem att förklara varför de väljer att "rädda" en minister i en rödgrön regering. Så det mest sannolika är trots allt att Sverigedemokraterna rätar in sig i ledet och stödjer Alliansen även i denna fråga.
I det ovannämnda inslaget i Godmorgon, världen liknade Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson moderatledaren Anna Kinberg Batra vid den galna drottningen i Alice i Underlandet. Drottningen fuskar i krocket, men när hon håller på att förlora rusar hon runt och på lite lösa och oklara grunder utbrister "Av med huvudet! Halshugg dem!" om sina motspelare. Det är mycket av Alice i Underlandets absurditeter och paradoxer över svensk politik just nu.
2017-08-10
Opinionsläget efter sommaren och Transportstyrelsens it-skandal
Nu har de första opinionsundersökningarna efter den politiskt turbulenta sommaren publicerats. SVT/Novus och Expressen/Demoskop presenterar resultat som delvis överensstämmer och delvis avviker från varandra.
Bland de gemensamma dragen återfinns följande:
Sverigedemokraterna backar. I Demoskop minskar Sverigedemokraterna med 3.5 enheter, från 20.1 till 16.6 procent. Den förändringen är statistiskt säkerställd. I Novus minskar Sverigedemokraterna med 1.3 enheter till 18.7 procent. Sverigedemokraterna har således inte lyckats dra fördel av sommarens it-skandal och hot om misstroendeförklaringar. I stället har partiet hamnat vid sidan av det politiska blickfånget.
Socialdemokraterna växer. I Demoskop ökar Socialdemokraterna från 27.0 till 28.4 procent, vilket är partiets bästa resultat i den mätserien på nästan två och ett halvt år. I Novus ökar Socialdemokraterna från 27.3 till 29.3 procent. Därigenom stärker Socialdemokraterna sin ställning som landets största parti. Stefan Löfven har av olika bedömare fått beröm för sitt sätt att genom regeringsombildningen svara på allianspartiernas hot om misstroendevotum, och det är möjligt att väljarna åtminstone kortsiktigt belönat honom för detta.
Kristdemokraterna över riksdagsspärren. I Demoskop ökar Kristdemokraterna med 1.4 enheter, från 2.6 till 4.0 procent. I Novus ökar Kristdemokraterna med 1.0 enheter från 3.3 procent till 4.3 procent. Kanske är ökningen en konsekvens av Sverigedemokraternas nedgång. Ökningen kan också vara en statistisk tillfällighet - vilket förstås också gäller Socialdemokraternas ökning.
Här skiljer sig resultaten åt:
Upp och ner för Moderaterna: I Demoskop ökar Moderaterna med 1.5 enheter, från 15.5 till 17.2 procent och är åter landets näst största parti. Men i Novus minskar Moderaterna med 0.7 enheter, från 15.9 till 15.2 procent. Förändringarna är små i båda mätningarna. Ökningen i Demoskop skulle kunna bidra till att ge Anna Kinberg Batra andrum. Samtidigt finns det en symbolisk laddning i att Moderaterna med 15.2 procent gör sitt sämsta resultat i Novus mätningar någonsin.
I övrigt kan vi notera att det är fortsatt jämnt i opinionen mellan de rödgröna och allianspartierna. I Novus har de rödgröna en ledning med tre enheter, 40.8 procent mot allianspartiernas 37.8 procent. I Demoskop får allianspartierna 40.5 procent mot de rödgrönas 40.2 procent.
Som statsvetarprofessorn Sören Holmberg kommenterar i P1 morgon tidigare i dag så ska man vara extra försiktig i uttolkningarna av sommarintervjuer. Många människor är på resande fot och därför kan urvalsbilden vara något skakigare än vad som annars är fallet.
Om Socialdemokraternas ökning är en följd av hanterandet av Transportstyrelsens it-skandal kan framgången bli kortvarig. Vi vet att politiska skandaler sällan ger långsiktiga opinionseffekter.
Snart öppnar riksdagen och det sista riksdagsåret före valet 2018 tar sin början. Då får vi se om allianspartierna går vidare med sitt misstroendevotum mot försvarsminister Peter Hultqvist, och då drar striden om den rödgröna regeringens budgetförslag igång. Vi går mot en spännande politisk höst.
Bland de gemensamma dragen återfinns följande:
Sverigedemokraterna backar. I Demoskop minskar Sverigedemokraterna med 3.5 enheter, från 20.1 till 16.6 procent. Den förändringen är statistiskt säkerställd. I Novus minskar Sverigedemokraterna med 1.3 enheter till 18.7 procent. Sverigedemokraterna har således inte lyckats dra fördel av sommarens it-skandal och hot om misstroendeförklaringar. I stället har partiet hamnat vid sidan av det politiska blickfånget.
Socialdemokraterna växer. I Demoskop ökar Socialdemokraterna från 27.0 till 28.4 procent, vilket är partiets bästa resultat i den mätserien på nästan två och ett halvt år. I Novus ökar Socialdemokraterna från 27.3 till 29.3 procent. Därigenom stärker Socialdemokraterna sin ställning som landets största parti. Stefan Löfven har av olika bedömare fått beröm för sitt sätt att genom regeringsombildningen svara på allianspartiernas hot om misstroendevotum, och det är möjligt att väljarna åtminstone kortsiktigt belönat honom för detta.
Kristdemokraterna över riksdagsspärren. I Demoskop ökar Kristdemokraterna med 1.4 enheter, från 2.6 till 4.0 procent. I Novus ökar Kristdemokraterna med 1.0 enheter från 3.3 procent till 4.3 procent. Kanske är ökningen en konsekvens av Sverigedemokraternas nedgång. Ökningen kan också vara en statistisk tillfällighet - vilket förstås också gäller Socialdemokraternas ökning.
Här skiljer sig resultaten åt:
Upp och ner för Moderaterna: I Demoskop ökar Moderaterna med 1.5 enheter, från 15.5 till 17.2 procent och är åter landets näst största parti. Men i Novus minskar Moderaterna med 0.7 enheter, från 15.9 till 15.2 procent. Förändringarna är små i båda mätningarna. Ökningen i Demoskop skulle kunna bidra till att ge Anna Kinberg Batra andrum. Samtidigt finns det en symbolisk laddning i att Moderaterna med 15.2 procent gör sitt sämsta resultat i Novus mätningar någonsin.
I övrigt kan vi notera att det är fortsatt jämnt i opinionen mellan de rödgröna och allianspartierna. I Novus har de rödgröna en ledning med tre enheter, 40.8 procent mot allianspartiernas 37.8 procent. I Demoskop får allianspartierna 40.5 procent mot de rödgrönas 40.2 procent.
Som statsvetarprofessorn Sören Holmberg kommenterar i P1 morgon tidigare i dag så ska man vara extra försiktig i uttolkningarna av sommarintervjuer. Många människor är på resande fot och därför kan urvalsbilden vara något skakigare än vad som annars är fallet.
Om Socialdemokraternas ökning är en följd av hanterandet av Transportstyrelsens it-skandal kan framgången bli kortvarig. Vi vet att politiska skandaler sällan ger långsiktiga opinionseffekter.
Snart öppnar riksdagen och det sista riksdagsåret före valet 2018 tar sin början. Då får vi se om allianspartierna går vidare med sitt misstroendevotum mot försvarsminister Peter Hultqvist, och då drar striden om den rödgröna regeringens budgetförslag igång. Vi går mot en spännande politisk höst.
2017-07-27
Stefan Löfvens regeringsombildning
Ur en svår position valde Stefan Löfven en av de mindre dåliga lösningarna. Genom att ombilda regeringen och entlediga två av de tre ministrar som hotades av misstroendeförklaring går Stefan Löfven oppositionen delvis till mötes. Samtidigt låter han försvarsminister Peter Hultqvist sitta kvar. Det är mot Peter Hultqvist som den svagaste kritiken riktats, och han är uppskattad av försvarssektorn och i väljaropinionen. Det är tveksamt om allianspartierna verkligen vinner på att kalla in riksdagen mitt i sommaren för att fullgöra misstroendeförklaringen mot honom. I stället kan det komma att uppfattas som grälsjukt och som ett kostsamt uttryck för symbolpolitik.
Visst kunde Stefan Löfven ha valt en mer offensiv linje, till exempel genom att utlysa extra val. Men i så fall hade hela hösten fått ägnas åt valkampanj, i stället för att driva politik och utnyttja de gynnsamma budgetförutsättningarna. Det är också oförutsägbart vilka partier som skulle vinna eller förlora på ett extraval i detta läge.
Stefan Löfven kunde ha avgått och överlåtit åt talmannen att sondera förutsättningarna för ny regeringsbildare. Det är mycket möjligt att den processen slutat i att Stefan Löfven hade återkommit som statsminister. Men säkert är det inte. Och även denna väg hade medfört ökat fokus på det politiska spelet på bekostnad av de politiska sakfrågorna.
Så jag är rätt så nöjd. Det finns en risk att allianspartierna nu börjar agera efter "mycket vill ha mer"-principen och sprider misstroendeförklaringar om sig. Men de når snart en gräns där trovärdigheten i deras agerande i så fall urholkas. Om deras misstroende mot regeringens ministrar är så stort att de sätter i system att använda ett av riksdagens allra tyngsta redskap för att konrollera regeringen - varför tar de i så fall inte över regeringsmakten själva. De kan avsätta regeringen vilken dag de vill, med hjälp av Sverigedemokraterna.
Jag tycker den nya regeringen ser bra ut, även om jag också gärna hade välkomnat några yngre förmågor. Nu hoppas jag på en höst med skarpa diskussioner mellan vänster och höger och en regeringspolitik präglad av jämlikhet, hållbar utveckling, feminism samt en human och generös flyktingpolitik.
Visst kunde Stefan Löfven ha valt en mer offensiv linje, till exempel genom att utlysa extra val. Men i så fall hade hela hösten fått ägnas åt valkampanj, i stället för att driva politik och utnyttja de gynnsamma budgetförutsättningarna. Det är också oförutsägbart vilka partier som skulle vinna eller förlora på ett extraval i detta läge.
Stefan Löfven kunde ha avgått och överlåtit åt talmannen att sondera förutsättningarna för ny regeringsbildare. Det är mycket möjligt att den processen slutat i att Stefan Löfven hade återkommit som statsminister. Men säkert är det inte. Och även denna väg hade medfört ökat fokus på det politiska spelet på bekostnad av de politiska sakfrågorna.
Så jag är rätt så nöjd. Det finns en risk att allianspartierna nu börjar agera efter "mycket vill ha mer"-principen och sprider misstroendeförklaringar om sig. Men de når snart en gräns där trovärdigheten i deras agerande i så fall urholkas. Om deras misstroende mot regeringens ministrar är så stort att de sätter i system att använda ett av riksdagens allra tyngsta redskap för att konrollera regeringen - varför tar de i så fall inte över regeringsmakten själva. De kan avsätta regeringen vilken dag de vill, med hjälp av Sverigedemokraterna.
Jag tycker den nya regeringen ser bra ut, även om jag också gärna hade välkomnat några yngre förmågor. Nu hoppas jag på en höst med skarpa diskussioner mellan vänster och höger och en regeringspolitik präglad av jämlikhet, hållbar utveckling, feminism samt en human och generös flyktingpolitik.
2017-07-26
Allianspartiernas misstroendeförklaring - det politiska spelet sätts framför sakpolitiken
Allianspartierna väljer att väcka misstroendeförklaring mot tre enskilda statsråd: försvarsminister Peter Hultqvist, infrastrukturminister Anna Johansson och inrikesminister Anders Ygeman. Utifrån kortsiktiga partitaktiska skäl är agerandet fullt begripligt. Allianspartierna har varit svårt pressade och i akut behov av att visa handlingskraft. Men genom sitt agerande föregriper allianspartierna konstitutionsutskottets granskning och urholkar därigenom också konstitutionsutskottets status och ställning.
Alla är överens om att Stefan Löfven borde ha informerats om läget långt tidigare än vad som skedde. Varför han inte blev informerad är en viktig fråga. Den behöver utredas noga av två skäl. För det första för att man ska kunna vidta åtgärder så att det inte händer igen. För det andra för att politiskt ansvar ska kunna utkrävas på så saklig och seriös grund som möjligt.
Nu väljer allianspartierna att prioritera det politiska spelet framför sakpolitiken. Det tycker jag är synd.
Alla är överens om att Stefan Löfven borde ha informerats om läget långt tidigare än vad som skedde. Varför han inte blev informerad är en viktig fråga. Den behöver utredas noga av två skäl. För det första för att man ska kunna vidta åtgärder så att det inte händer igen. För det andra för att politiskt ansvar ska kunna utkrävas på så saklig och seriös grund som möjligt.
Nu väljer allianspartierna att prioritera det politiska spelet framför sakpolitiken. Det tycker jag är synd.
2017-07-25
Apropå it-skandalen: om misstroendeförklaringar och politiskt ansvarsutkrävande
I dag tisdag håller riksdagens försvarsutskott och justitieutskott extra sammanträden för att få ytterligare information om it-skandalen på Transportstyrelsen. Vid sammanträdena medverkar bland annat försvarsminister Peter Hultqvist och inrikesminister Anders Ygeman. Det är bra. Vi behöver få största möjliga klarhet kring vad som hänt och varför det hänt.
Nu pågår en diskussion om huruvida allianspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna (och kanske till och med Vänsterpartiet) genom misstroendeförklaring tänker försöker avsätta något eller några statsråd. Den diskussionen lär föras med än större intensitet efter dagens utskottssammanträden.
Min inställning till politiskt ansvarsutkrävande i denna skandal överensstämmer i stort med den som tidigare statsvetarprofessorn Olof Petersson ger uttryck för i måndagens Studio Ett i P1. Olof Petersson menar att frågan om misstroendevotum är för tidigt väckt eftersom det fortfarande finns för många frågetecken. Det är alldeles för tidigt att börja med ansvarsutkrävande innan man vet riktigt vad som har hänt, säger han och uppmanar riksdagens konstitutionsutskott att snabbt tillsätta en granskningskommitté.
First things first. Först en ordentlig och oberoende utredning om vad som har hänt, därefter politiskt ansvarsutkrävande. Det är så det borde gå till, och det oavsett om det är de rödgröna eller allianspartierna som innehar regeringsmakten. Se gärna till att konstitutionsutskottets granskning genomförs så effektivt att frågan om det politiska ansvarsutkrävandet inte skjuts på en obestämbar framtid utan kan hanteras under hösten/vintern 2017/2018.
Men allianspartierna står under stark press från sina medlemmar och sympatisörer att visa handlingskraft nu. Det finns därför en risk att de avstår från att invänta resultaten från en oberoende utredning och i stället försöker plocka lättköpta politiska poäng genom att avsätta en minister. Den rödgröna minoritetsregeringen har kunna styra landet eftersom allianspartierna i praktiken fortsätter att efterleva Decemberöverenskommelsen, trots att de formellt har sagt upp den. Allianspartierna lägger ingen gemensam budget och trots att det finns en högermajoritet i riksdagen tillåts den rödgröna minoriteten regera. Situationen är oerhört påfrestande för borgerligheten. Att avsätta ett statsråd blir ett sätt att hantera allianspartiernas interna frustration och försöka visa handlingskraft, att påminna regeringen och väljarna om att Stefan Löfven faktiskt leder en minoritetsregering.
Det finns emellertid åtminstone två saker som talar emot att allianspartierna väljer att redan nu gå fram med en misstroendeförklaring.
För det första: Allianspartierna har en svår pedagogisk uppgift i att förklara varför de väljer att gå fram med en misstroendeförklaring nu i stället för att invänta konstitutionsutskottets pågående granskningsarbete av vad som hänt. Alliansen riskerar att uppfattas som att man prioriterar det politiska spelet på bekostnad av ett seriöst agerande i den politiska sakfrågan.
För det andra: Mot vem eller vilka ska man rikta misstroendeförklaringen, och varför? Just nu är det få som på allvar kritiserar regeringens sätt att hantera krisen i sak, kritiken handlar främst om brister i kommunikationen - vilket ju är en fråga av något mindre dignitet. Vem ska man rikta misstroendeförklaringen emot? Statsminister Stefan Löfven är utesluten, eftersom varken Centerpartiet eller Liberalerna vill utlösa en regeringskris. Anna Johansson är formellt ansvarig för Transportstyrelsen, men hon säger sig inte ha fått någon information själv förrän i januari 2017. Är det trovärdigt att avsätta en minister för att denne inte har blivit informerad? Peter Hultqvist och Ander Ygeman är båda "folkkära" ministrar och att försöka. avsätta dem för en informationsfråga är inget självklart val. Dessutom lever Alliansen i osäkerhet över vilket motdrag Stefan Löfven kommer att göra om det väl väcks misstroendeförklaring i riksdagen. Så länge Alliansen inte är beredd att ta över regeringsansvaret riskerar deras olika utspel att bli "musen som röt".
Så situation är komplicerad. Jag hoppas att allianspartierna besinnar sig och avstår från att föregripa granskningsprocessen med en misstroendeförklaring. Men säker är jag inte. Och för tydlighetens skull - jag ser det inte som självklart att de rödgröna skulle ha agerat annorlunda om rollerna varit de omvända. Här finns en politisk logik som gör det svårt för de politiska partierna och som kräver ett starkt ledarskap för att orka stå emot.
Här kan du läsa mer om vad en misstroendeförklaring är och hur det går till.
Nu pågår en diskussion om huruvida allianspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna (och kanske till och med Vänsterpartiet) genom misstroendeförklaring tänker försöker avsätta något eller några statsråd. Den diskussionen lär föras med än större intensitet efter dagens utskottssammanträden.
Min inställning till politiskt ansvarsutkrävande i denna skandal överensstämmer i stort med den som tidigare statsvetarprofessorn Olof Petersson ger uttryck för i måndagens Studio Ett i P1. Olof Petersson menar att frågan om misstroendevotum är för tidigt väckt eftersom det fortfarande finns för många frågetecken. Det är alldeles för tidigt att börja med ansvarsutkrävande innan man vet riktigt vad som har hänt, säger han och uppmanar riksdagens konstitutionsutskott att snabbt tillsätta en granskningskommitté.
First things first. Först en ordentlig och oberoende utredning om vad som har hänt, därefter politiskt ansvarsutkrävande. Det är så det borde gå till, och det oavsett om det är de rödgröna eller allianspartierna som innehar regeringsmakten. Se gärna till att konstitutionsutskottets granskning genomförs så effektivt att frågan om det politiska ansvarsutkrävandet inte skjuts på en obestämbar framtid utan kan hanteras under hösten/vintern 2017/2018.
Men allianspartierna står under stark press från sina medlemmar och sympatisörer att visa handlingskraft nu. Det finns därför en risk att de avstår från att invänta resultaten från en oberoende utredning och i stället försöker plocka lättköpta politiska poäng genom att avsätta en minister. Den rödgröna minoritetsregeringen har kunna styra landet eftersom allianspartierna i praktiken fortsätter att efterleva Decemberöverenskommelsen, trots att de formellt har sagt upp den. Allianspartierna lägger ingen gemensam budget och trots att det finns en högermajoritet i riksdagen tillåts den rödgröna minoriteten regera. Situationen är oerhört påfrestande för borgerligheten. Att avsätta ett statsråd blir ett sätt att hantera allianspartiernas interna frustration och försöka visa handlingskraft, att påminna regeringen och väljarna om att Stefan Löfven faktiskt leder en minoritetsregering.
Det finns emellertid åtminstone två saker som talar emot att allianspartierna väljer att redan nu gå fram med en misstroendeförklaring.
För det första: Allianspartierna har en svår pedagogisk uppgift i att förklara varför de väljer att gå fram med en misstroendeförklaring nu i stället för att invänta konstitutionsutskottets pågående granskningsarbete av vad som hänt. Alliansen riskerar att uppfattas som att man prioriterar det politiska spelet på bekostnad av ett seriöst agerande i den politiska sakfrågan.
För det andra: Mot vem eller vilka ska man rikta misstroendeförklaringen, och varför? Just nu är det få som på allvar kritiserar regeringens sätt att hantera krisen i sak, kritiken handlar främst om brister i kommunikationen - vilket ju är en fråga av något mindre dignitet. Vem ska man rikta misstroendeförklaringen emot? Statsminister Stefan Löfven är utesluten, eftersom varken Centerpartiet eller Liberalerna vill utlösa en regeringskris. Anna Johansson är formellt ansvarig för Transportstyrelsen, men hon säger sig inte ha fått någon information själv förrän i januari 2017. Är det trovärdigt att avsätta en minister för att denne inte har blivit informerad? Peter Hultqvist och Ander Ygeman är båda "folkkära" ministrar och att försöka. avsätta dem för en informationsfråga är inget självklart val. Dessutom lever Alliansen i osäkerhet över vilket motdrag Stefan Löfven kommer att göra om det väl väcks misstroendeförklaring i riksdagen. Så länge Alliansen inte är beredd att ta över regeringsansvaret riskerar deras olika utspel att bli "musen som röt".
Så situation är komplicerad. Jag hoppas att allianspartierna besinnar sig och avstår från att föregripa granskningsprocessen med en misstroendeförklaring. Men säker är jag inte. Och för tydlighetens skull - jag ser det inte som självklart att de rödgröna skulle ha agerat annorlunda om rollerna varit de omvända. Här finns en politisk logik som gör det svårt för de politiska partierna och som kräver ett starkt ledarskap för att orka stå emot.
Här kan du läsa mer om vad en misstroendeförklaring är och hur det går till.
2016-10-19
Hur Alliansen slutade ängslas och lärde sig älska bomben?
Sverige kommer att rösta ja till en FN-resolution om att förbjuda kärnvapen, berättar utrikesminister Margot Wallström för TT. Det är bra. Resolutionen har initierats av Österrike, Mexiko, Sydafrika, Irland, Brasilien och Nigeria. Syftet är att "säkra substantiell framgång i multilaterala förhandlingar om kärnvapenavveckling".
Margot Wallströms besked har väckt bestörtning inom den borgerliga oppositionen. Liberalernas försvarspolitiske talesperson Allan Widman rasar och hävdar att Sverige behöver "kärnvapenparaplyet kanske mer än någonsin".
Moderaternas försvarspolitiske talesperson Hans Wallmark är också upprörd. "Det finns i dag signaler om att regeringen Löfven vill ställa sig bakom den humanitära utfästelsen. Detta skulle vara mycket olyckligt...", skriver Hans Wallmark i en interpellation till försvarsminister Peter Hultqvist.
Ett av Hans Wallmarks viktigaste argument för att Sverige inte ska stödja ett förbud mot kärnvapen är att ett sådant ställningstagande försvårar för Sverige att gå med i Nato. Hans Wallmark ser således möjligheten till ett svenskt Nato-medlemskap som något viktigare än att Sverige stödjer de krafter som vill intiera ett arbete för att skapa en kärnvapenfri värld. Hans Wallmarks argumentation blir ofrivilligt komisk, eftersom Nato-anhängarna i svensk debatt annars är mycket noga med att påpeka att ett svenskt Nato-medlemskap inte minskar Sveriges utrikespolitiska handlingsfrihet.
Allan Widman vill således att Sverige ska låta bli att verka för ett kärnvapenförbud, eftersom kärnvapen ger oss trygghet. Hans Wallmark vill att Sverige ska låta bli att verka för ett kärnvapenförbud, eftersom det försvårar för Sverige att söka medlemskap i Nato. Centerpartiet ser positivt på resolutionen om ett kärnvapenförbud. Kristdemokraterna har inte tagit ställning.
Det är lite stökigt mellan allianspartierna i synen på svensk utrikes- och säkerhetspolitik just nu. Kanske borde de samla ihop sig till en gemensam filmkväll och tillsammans se Stanley Kubricks klassiska Dr. Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben.
Margot Wallströms besked har väckt bestörtning inom den borgerliga oppositionen. Liberalernas försvarspolitiske talesperson Allan Widman rasar och hävdar att Sverige behöver "kärnvapenparaplyet kanske mer än någonsin".
Moderaternas försvarspolitiske talesperson Hans Wallmark är också upprörd. "Det finns i dag signaler om att regeringen Löfven vill ställa sig bakom den humanitära utfästelsen. Detta skulle vara mycket olyckligt...", skriver Hans Wallmark i en interpellation till försvarsminister Peter Hultqvist.
Ett av Hans Wallmarks viktigaste argument för att Sverige inte ska stödja ett förbud mot kärnvapen är att ett sådant ställningstagande försvårar för Sverige att gå med i Nato. Hans Wallmark ser således möjligheten till ett svenskt Nato-medlemskap som något viktigare än att Sverige stödjer de krafter som vill intiera ett arbete för att skapa en kärnvapenfri värld. Hans Wallmarks argumentation blir ofrivilligt komisk, eftersom Nato-anhängarna i svensk debatt annars är mycket noga med att påpeka att ett svenskt Nato-medlemskap inte minskar Sveriges utrikespolitiska handlingsfrihet.
Allan Widman vill således att Sverige ska låta bli att verka för ett kärnvapenförbud, eftersom kärnvapen ger oss trygghet. Hans Wallmark vill att Sverige ska låta bli att verka för ett kärnvapenförbud, eftersom det försvårar för Sverige att söka medlemskap i Nato. Centerpartiet ser positivt på resolutionen om ett kärnvapenförbud. Kristdemokraterna har inte tagit ställning.
Det är lite stökigt mellan allianspartierna i synen på svensk utrikes- och säkerhetspolitik just nu. Kanske borde de samla ihop sig till en gemensam filmkväll och tillsammans se Stanley Kubricks klassiska Dr. Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben.
2016-01-12
Värdlandsavtalet med Nato och pratet om "desinformation"
Under våren förväntas riksdagen godkänna att Sverige sluter ett så kallat värdlandsavtal med Nato. Värdlandsavtalet hanterar rättsliga frågor i samband med att Nato-förband övar i Sverige, och avtalet är tänkt att gälla även i kris- och krigslägen.
För de allra flesta svenskar är avtalet sannolikt okänt. Försvarsminister Peter Hultqvist har de senaste dagarna gjort sitt bästa för att ändra på den saken. Till Dagens Nyheter säger en uppenbart irriterad Peter Hultqvist att debatten om värdlandsavtalet präglas av "myter, lögner och rena felaktigheter i den information som kommer från olika grupperingar". Som exempel anger Hultqvist att det skulle framförts påståenden om att Sverige genom avtalet skulle tvingas till kärnvapenlagring. i Sverige. I sitt tal på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen förde Hultqvist också fram sina anklagelser: Varför sprids det konsekvent myter, felaktigheter och desinformation om vad värdlandsavtalet innebär? Jag ställer mig också frågan: vem tjänar på det?
Själv har jag blivit en indirekt del av debatten eftersom Dagens Nyheter i anslutning till Peter Hultqvists påståenden lyfte fram ett citat av mig där jag såg ”en liten men ändå faktisk risk” att frågan om kärnvapenlagring i Sverige skulle "komma att aktualiseras" i en krigssituation. För att helt avlägsna den risken föreslog jag att värdlandsavtalet formulerades på ett sätt så att det "explicit klargörs att kärnvapen under inga omständigheter får placeras på svensk mark".
Jag tycker det är jättebra om vi nu får en större debatt om värdlandsavtalet och dess innehåll. Men jag tycker det är olyckligt att försvarsministern använder ett språkbruk som mer bidrar till att förvilla och att trissa upp konfliktnivån än till att skapa klarhet. Antydningar i form av att "någon" skulle tjäna på de argument som framförs i debatten och att det är oklart "varför" vissa påståenden överhuvudtaget förs fram är inte konstruktiva för debatten. Tala klarspråk eller var tyst är ofta en god regel.
I stället skadar nu ministerns uttalanden relationerna till civilorganisationer som känner sig utpekade. Så säger t ex Svenska Freds ordförande Anna Ek till Expressen: Det är ett extremt märkligt förhållningssätt till offentlig debatt och diskussion. Jag tycker att det är oproffsigt som minister att bemöta ett engagemang för försvars- och säkerhetspolitik på det här sättet.
Jag har heller inte sett någon tung debattör som anfört att avtalet innebär att Sverige skulle "tvingas" till kärnvapenlagring. Jag kan ha missat något, jag har inte läst allt. Men de röster jag hör när jag rör mig ute i fredsrörelsesammanhang framför inga sådana påståenden. Jag förutsätter att försvarsministern har fog för sina uppgifter och inte ägnar sig åt just det som han anklagar anonyma meningsmotståndare för att ägna sig åt.
Jag tror att Peter Hultqvist underskattar den genuina oro som människor aktiva i fredsrörelsen - och på andra håll - känner inför att avtalet inte explicit klargör att kärnvapen inte får föras över till svenskt territorium. Det som inte är explicit förbjudet kan ibland uppfattas som tillåtet. I dag har vi en regering för vilken det är självklart att Sverige inte skall lagra några kärnvapen, oavsett omständigheterna. Men avtalet skall gälla även inför en framtid vi inte känner till, och inte heller vet vi hur det politiska ledarskapet ser ut i Sverige några decennier fram i tiden. Bättre att nu vara övertydlig i ett avtal än att öppna för oönskade möjligheter i framtiden.
Socialdemokrater för tro och solidaritet har formulerat sina ståndpunkter i förhållande till värdlandsavtalet i ett remissvar. Läs det gärna - det återfinns här.
För de allra flesta svenskar är avtalet sannolikt okänt. Försvarsminister Peter Hultqvist har de senaste dagarna gjort sitt bästa för att ändra på den saken. Till Dagens Nyheter säger en uppenbart irriterad Peter Hultqvist att debatten om värdlandsavtalet präglas av "myter, lögner och rena felaktigheter i den information som kommer från olika grupperingar". Som exempel anger Hultqvist att det skulle framförts påståenden om att Sverige genom avtalet skulle tvingas till kärnvapenlagring. i Sverige. I sitt tal på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen förde Hultqvist också fram sina anklagelser: Varför sprids det konsekvent myter, felaktigheter och desinformation om vad värdlandsavtalet innebär? Jag ställer mig också frågan: vem tjänar på det?
Själv har jag blivit en indirekt del av debatten eftersom Dagens Nyheter i anslutning till Peter Hultqvists påståenden lyfte fram ett citat av mig där jag såg ”en liten men ändå faktisk risk” att frågan om kärnvapenlagring i Sverige skulle "komma att aktualiseras" i en krigssituation. För att helt avlägsna den risken föreslog jag att värdlandsavtalet formulerades på ett sätt så att det "explicit klargörs att kärnvapen under inga omständigheter får placeras på svensk mark".
Jag tycker det är jättebra om vi nu får en större debatt om värdlandsavtalet och dess innehåll. Men jag tycker det är olyckligt att försvarsministern använder ett språkbruk som mer bidrar till att förvilla och att trissa upp konfliktnivån än till att skapa klarhet. Antydningar i form av att "någon" skulle tjäna på de argument som framförs i debatten och att det är oklart "varför" vissa påståenden överhuvudtaget förs fram är inte konstruktiva för debatten. Tala klarspråk eller var tyst är ofta en god regel.
I stället skadar nu ministerns uttalanden relationerna till civilorganisationer som känner sig utpekade. Så säger t ex Svenska Freds ordförande Anna Ek till Expressen: Det är ett extremt märkligt förhållningssätt till offentlig debatt och diskussion. Jag tycker att det är oproffsigt som minister att bemöta ett engagemang för försvars- och säkerhetspolitik på det här sättet.
Jag har heller inte sett någon tung debattör som anfört att avtalet innebär att Sverige skulle "tvingas" till kärnvapenlagring. Jag kan ha missat något, jag har inte läst allt. Men de röster jag hör när jag rör mig ute i fredsrörelsesammanhang framför inga sådana påståenden. Jag förutsätter att försvarsministern har fog för sina uppgifter och inte ägnar sig åt just det som han anklagar anonyma meningsmotståndare för att ägna sig åt.
Jag tror att Peter Hultqvist underskattar den genuina oro som människor aktiva i fredsrörelsen - och på andra håll - känner inför att avtalet inte explicit klargör att kärnvapen inte får föras över till svenskt territorium. Det som inte är explicit förbjudet kan ibland uppfattas som tillåtet. I dag har vi en regering för vilken det är självklart att Sverige inte skall lagra några kärnvapen, oavsett omständigheterna. Men avtalet skall gälla även inför en framtid vi inte känner till, och inte heller vet vi hur det politiska ledarskapet ser ut i Sverige några decennier fram i tiden. Bättre att nu vara övertydlig i ett avtal än att öppna för oönskade möjligheter i framtiden.
Socialdemokrater för tro och solidaritet har formulerat sina ståndpunkter i förhållande till värdlandsavtalet i ett remissvar. Läs det gärna - det återfinns här.
2014-10-29
Turbulens i Nato-frågan
I dag presenterades en opinionsmätning från Novus där stödet för ett svenskt Nato-medlemskap för första gången var större än motståndet. Av de tillfrågade ansåg 37 procent att Sverige borde söka medlemskap i Nato, medan 36 procent var emot. Även om skillnaden var mycket liten fanns det ett starkt symbolvärde i att Nato-anhängarna bröt en trend och i denna mätning var fler än Nato-motståndarna.
Den svenska Nato-opinionen har ända sedan kalla krigets slut präglats av stabilitet. Andelen personer som svarat att det är ett dåligt förslag har oftast varit två till tre gånger fler än andelen personer som svarat att det är ett bra förslag. Men under det senaste året har stabiliteten ersatts av turbulens. Flera olika mätningar har publicerats som visat väldigt olika resultat. I en del mätningar har Nato-motståndet minskat och opinionsläget varit nästan jämnt. I andra mätningar, som t ex en från Ipsos som redovisades i Dagens Nyheter i maj i år, var motståndet fortfarande stort - av de tillfrågade ansåg 56 procent att Sverige inte skulle gå med i Nato medan endast 28 procent förespråkade ett svenskt Nato-medlemskap.
Sverige är unikt i Europa genom att ha förskonats från krigets fasor i 200 år. Denna långa period av fred förknippas av många medborgare med Sveriges militära alliansfrihet och neutralitetspolitik. Även om den tolkningen är grovt förenklad har den under många år varit en del av den svenska självbilden. Först nu, snart 25 år efter kalla krigets slut, syns tecken på att självbilden kan börja på att förändras. EU-medlemskapet, Sveriges nära samarbete med Nato och neutralitetsbegreppets utmönstring ur den säkerhetspolitiska doktrinen sätter måhända sina spår.
Nato-anhängarnas stora problem under många har har varit att de varit oförmögna att berätta vilket säkerhetspolitiskt problem som skulle lösas genom att Sverige blev medlem av Nato. Under det senaste året har emellertid förtroendekrisen för det svenska försvaret bidragit till att en sådan problembeskrivning börjat växa fram. Problembeskrivningen skulle kunna formuleras så här: Rysslands offensiva agerande skapar en skärpt hotbild mot Sverige samtidigt som Sverige inte har några möjligheter att mer än under några få dagar försvara sitt territorium. Ett svenskt Nato-medlemskap skulle lösa detta problem, menar Nato-anhängarna, eftersom Sverige då skulle garanteras hjälp att försvara sitt territorium. Så blev till exempel Vänsterpartiets utrikespolitiske talesperson Hans Linde relativt svarslös (vilket inte händer ofta) då han i Studio Ett i P1 i dag konfronterades med frågan hur Sverige givet sitt svaga försvar skulle hantera ett ryskt angrepp. Lindes enda svar var att frågan var så hypotetisk att den var irrelevant att försöka besvara.
Nato-vännerna har vinden i ryggen. Förtroendekrisen för försvaret, de påstådda intrången i Stockholms skärgård, en mer offensiv rysk politik än tidigare, dagens opinionsmätning från Novus samt den rapport som presenterades i dag och som förordade en utredning om svenskt Nato-medlemskap skapar förutsättningar att driva frågan om svenskt Nato-medlemskap med större energi och större trovärdighet än tidigare. Under sina åtta år vid makten undvek Alliansen att driva frågan om svenskt Nato-medlemskap. I opposition kommer åtminstone Folkpartiet och sannolikt även Moderaterna och Kristdemokraterna att vara mindre finkänsliga.
Inom Moderaterna var Fredrik Reinfeldt en återhållande kraft i Nato-frågan. När Moderaternas partistämma tog ställning för svenskt Nato-medlemskap var det mot partiledningen vilja. Fredrik Reinfeldt använde därför nästan alltid formuleringen "mitt parti vill att Sverige söker medlemskap i Nato", i stället för att "jag" eller "vi" vill att Sverige söker medlemskap. Mycket talar för att Moderaternas nya ledarskap kommer att känna mindre restriktioner i frågan.
Kommer då Nato-anhängarna att vinna framgång i sina strävanden? I dag finns det inte mycket som tyder på det. Hittills har motståndet inom Socialdemokraterna (samt naturligtvis inom Miljöpartiet och Vänsterpartiet) varit kompakt. Försvarsminister Peter Hultqvist och utrikesminister Margot Wallström var i dag mycket tydliga i sina nej både till Nato-medlemskap och en utredning om Nato-medlemskap.
Den svenska Nato-opinionen har ända sedan kalla krigets slut präglats av stabilitet. Andelen personer som svarat att det är ett dåligt förslag har oftast varit två till tre gånger fler än andelen personer som svarat att det är ett bra förslag. Men under det senaste året har stabiliteten ersatts av turbulens. Flera olika mätningar har publicerats som visat väldigt olika resultat. I en del mätningar har Nato-motståndet minskat och opinionsläget varit nästan jämnt. I andra mätningar, som t ex en från Ipsos som redovisades i Dagens Nyheter i maj i år, var motståndet fortfarande stort - av de tillfrågade ansåg 56 procent att Sverige inte skulle gå med i Nato medan endast 28 procent förespråkade ett svenskt Nato-medlemskap.
Sverige är unikt i Europa genom att ha förskonats från krigets fasor i 200 år. Denna långa period av fred förknippas av många medborgare med Sveriges militära alliansfrihet och neutralitetspolitik. Även om den tolkningen är grovt förenklad har den under många år varit en del av den svenska självbilden. Först nu, snart 25 år efter kalla krigets slut, syns tecken på att självbilden kan börja på att förändras. EU-medlemskapet, Sveriges nära samarbete med Nato och neutralitetsbegreppets utmönstring ur den säkerhetspolitiska doktrinen sätter måhända sina spår.
Nato-anhängarnas stora problem under många har har varit att de varit oförmögna att berätta vilket säkerhetspolitiskt problem som skulle lösas genom att Sverige blev medlem av Nato. Under det senaste året har emellertid förtroendekrisen för det svenska försvaret bidragit till att en sådan problembeskrivning börjat växa fram. Problembeskrivningen skulle kunna formuleras så här: Rysslands offensiva agerande skapar en skärpt hotbild mot Sverige samtidigt som Sverige inte har några möjligheter att mer än under några få dagar försvara sitt territorium. Ett svenskt Nato-medlemskap skulle lösa detta problem, menar Nato-anhängarna, eftersom Sverige då skulle garanteras hjälp att försvara sitt territorium. Så blev till exempel Vänsterpartiets utrikespolitiske talesperson Hans Linde relativt svarslös (vilket inte händer ofta) då han i Studio Ett i P1 i dag konfronterades med frågan hur Sverige givet sitt svaga försvar skulle hantera ett ryskt angrepp. Lindes enda svar var att frågan var så hypotetisk att den var irrelevant att försöka besvara.
Nato-vännerna har vinden i ryggen. Förtroendekrisen för försvaret, de påstådda intrången i Stockholms skärgård, en mer offensiv rysk politik än tidigare, dagens opinionsmätning från Novus samt den rapport som presenterades i dag och som förordade en utredning om svenskt Nato-medlemskap skapar förutsättningar att driva frågan om svenskt Nato-medlemskap med större energi och större trovärdighet än tidigare. Under sina åtta år vid makten undvek Alliansen att driva frågan om svenskt Nato-medlemskap. I opposition kommer åtminstone Folkpartiet och sannolikt även Moderaterna och Kristdemokraterna att vara mindre finkänsliga.
Inom Moderaterna var Fredrik Reinfeldt en återhållande kraft i Nato-frågan. När Moderaternas partistämma tog ställning för svenskt Nato-medlemskap var det mot partiledningen vilja. Fredrik Reinfeldt använde därför nästan alltid formuleringen "mitt parti vill att Sverige söker medlemskap i Nato", i stället för att "jag" eller "vi" vill att Sverige söker medlemskap. Mycket talar för att Moderaternas nya ledarskap kommer att känna mindre restriktioner i frågan.
Kommer då Nato-anhängarna att vinna framgång i sina strävanden? I dag finns det inte mycket som tyder på det. Hittills har motståndet inom Socialdemokraterna (samt naturligtvis inom Miljöpartiet och Vänsterpartiet) varit kompakt. Försvarsminister Peter Hultqvist och utrikesminister Margot Wallström var i dag mycket tydliga i sina nej både till Nato-medlemskap och en utredning om Nato-medlemskap.
*
Nato-motståndarnas motberättelse är inte särskilt svår att formulera. Sannolikheten för ett ryskt angrepp på Sverige måste under överskådlig tid betraktas som ytterst liten, för att inte säga obefintlig. Ett svenskt Nato-medlemskap skulle i stället bidra till att höja den säkerhetspolitiska spänningen i Sveriges närområde, och avsevärt minimera Sveriges utrikespolitiska handlingsfrihet i såväl fredstid som krigstid. Ett svenskt Nato-medlemskap skulle snarare öka än minska risken att Sverige mot sin vilja drogs in i militära krigshandlingar. Som Nato-medlem skulle Sverige dessutom bli en del av Nato:s kärnvapendoktrin, med allt vad det innebär.2012-07-31
Tobias Billström och de afghanska tolkarna
De 24 tolkar som arbetar för den svenska truppen i Afghanistan fruktar för sina liv när insatsen inom kort avslutas. Om talibanerna tar över kontrollen av området är risken stor att de afghaner som arbetat för utländska styrkor betraktas som förrädare och trakasseras eller kanske till och med dödas. De 24 tolkarna har därför skickat in en gemensam ansökan om att få politisk asyl i Sverige.
Reaktionerna från Sverige på afghanernas begäran har hittills varit svala, för att uttrycka det milt. Migrationsminister Tobias Billström (M) säger till Svenska Dagbladet (ej på nätet) att tolkarna inte kan räkna med några särskilda fördelar bara för att de råkat vara anställda av svenska staten och att de i stället bör ansöka om att få bli kvotflyktingar i ett land som ingår i UNHCR:s kvotflyktingsystem. Migrationsverkets presschef Fredrik Bengtsson säger att det inte går att pröva afghanernas ansökan överhuvudtaget eftersom asylsökande personer måste befinna sig i Sverige. Försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist (S) duckar och säger att det är regeringens sak att hantera frågan. Däremot har representanter för Folkpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet markerat att Sverige måste ta ansvar för de 24 tolkarna.
Jag var en övertygad motståndare till USA:s inmarsch i Afghanistan och jag har också varit skeptisk till Sveriges deltagande i Isaf. Men med Sveriges beslut att delta följer också ett ansvar. De enskilda afghaner som av olika skäl valt att låta säg anställas av främmande makt skall inte drabbas när den internationella insatsen nu avslutas. Har Sverige väl valt att utnyttja deras arbetskraft har Sverige också ett moralisk-politiskt ansvar att inte lämna dem vind för våg i det osäkra landskap som nu växer fram i Afghanistan.
Jag är väl medveten om gällande regelverk. Ny lagstiftning är heller inte nödvändigtvis den bästa vägen att gå. Men regeringen har ett politiskt ansvar att på humanitär grund utarbeta en kreativ lösning på den uppkomna situationen. Det går, om den politiska viljan finns. Tobias Billströms uttalanden indikerar dessvärre att en sådan politisk vilja saknas. Det är djupt olyckligt, inte bara för de 24 tolkarna och deras familjer utan också för de humanitära värden som bör prägla svensk migrationspolitik.
Reaktionerna från Sverige på afghanernas begäran har hittills varit svala, för att uttrycka det milt. Migrationsminister Tobias Billström (M) säger till Svenska Dagbladet (ej på nätet) att tolkarna inte kan räkna med några särskilda fördelar bara för att de råkat vara anställda av svenska staten och att de i stället bör ansöka om att få bli kvotflyktingar i ett land som ingår i UNHCR:s kvotflyktingsystem. Migrationsverkets presschef Fredrik Bengtsson säger att det inte går att pröva afghanernas ansökan överhuvudtaget eftersom asylsökande personer måste befinna sig i Sverige. Försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist (S) duckar och säger att det är regeringens sak att hantera frågan. Däremot har representanter för Folkpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet markerat att Sverige måste ta ansvar för de 24 tolkarna.
Jag var en övertygad motståndare till USA:s inmarsch i Afghanistan och jag har också varit skeptisk till Sveriges deltagande i Isaf. Men med Sveriges beslut att delta följer också ett ansvar. De enskilda afghaner som av olika skäl valt att låta säg anställas av främmande makt skall inte drabbas när den internationella insatsen nu avslutas. Har Sverige väl valt att utnyttja deras arbetskraft har Sverige också ett moralisk-politiskt ansvar att inte lämna dem vind för våg i det osäkra landskap som nu växer fram i Afghanistan.
Jag är väl medveten om gällande regelverk. Ny lagstiftning är heller inte nödvändigtvis den bästa vägen att gå. Men regeringen har ett politiskt ansvar att på humanitär grund utarbeta en kreativ lösning på den uppkomna situationen. Det går, om den politiska viljan finns. Tobias Billströms uttalanden indikerar dessvärre att en sådan politisk vilja saknas. Det är djupt olyckligt, inte bara för de 24 tolkarna och deras familjer utan också för de humanitära värden som bör prägla svensk migrationspolitik.
2011-09-08
Carl Bildt tar emot Palestinas ambassadör - Folkpartiet rasar
Uppdaterat 9/9 kl 19.00. Vi kände inte till det, det var en nyhet för oss. Så formulerade sig folkpartisten och EU-ministern Birgitta Ohlsson, angående Carl Bildts beslut att uppgradera chefen för den palestinska representationen i Stockholm till ambassadör. Birgitta Ohlsson markerade också missnöje med beslutet: Jag tycker att det är viktigt att man inte utropar olika ensidiga förslag utan att man först sätter sig vid förhandlingsbordet innan man går vidare.
Men som Ekot påpekar - och Som Martin Tunström i Smålandsposten tidigare påvisat - så informerade Carl Bildt riksdagen om sitt beslut redan i december 2010. På en fråga ställd av socialdemokraten Peter Hultqvist svarade Bildt att Sverige uppgraderat den palestinska representationens status och att representationens chef kommer att tituleras ambassadör. Det är trist att framträdande folkpartister reagerar med den ryggmärgen i en så här viktig fråga, i stället för att diskutera och öppet pröva den på saklig grund.
Palestinierna har från och med i dag en en officiellt erkänd ambassad i Sverige. När Carl Bildt tidigare i dag tog emot Palestinas nytillträdda ambassadör Hala Husni Fariz skrevs ett avsnitt nutidshistoria. Tidigare har den palestinska representationen i Stockholm titulerats generaldelegation och dess chef generaldelegat. Nu har representationen uppgraderats till ambassad och dess chef till ambassadör.
Sverige går genom uppgraderingen av den palestinska beskickningen till ambassad ett steg längre än övriga länder i Norden och även längre än större EU-länder som Frankrike, Storbritannien och Tyskland. Beslutet är mycket glädjande och innebär att Sverige tar en tätplats i en viktig process på vägen mot ett erkännande av staten Palestina. Uppdaterat kl 18.00: Martin Tunström, politisk chefredaktör på Smålandsposten, påpekar uppmärksamt att flera av de länder jag nämnde ovan och som baserade sig på Ekots rapportering också redan uppgraderat den palestinska representationens status. Så Sverige är i gott sällskap.
I ett pressmeddelande från Utrikesdepartementet motiveras beslutet enligt följande: Det palestinska statsbyggande arbetet har gjort stora framsteg. För att uttrycka vårt stöd för detta arbete har det varit naturligt för oss att uppgradera den palestinska representationen i Stockholm. Det är nu viktigt att parterna återupptar förhandlingar som leder till en tvåstatslösning och skapandet av en demokratisk och hållbar palestinsk stat, sida vid sida i fred och säkerhet med Israel.
Formuleringarna i pressmeddelandet skall läsas mycket noga. Det är positivt att Carl Bildt lyfter fram att det palestinska statsbyggande arbetet gjort stora framsteg. Men samtidigt betonar han att den palestinska staten skall skapas genom förhandlingar mellan Israel och palestinierna. Med dessa formuleringar bibehåller han Sveriges handlingsfrihet när frågan om erkännande av staten Palestina sannolikt kommer upp till omröstning i FN:s generalförsamling om några veckor.
Jag har tidigare betonat att den borgerliga alliansregeringen är splittrad i frågan. Mycket riktigt har såväl Folkpartiets utrikespolitiske talesperson Fredrik Malm som Folkpartiets partiledare Jan Björklund redan hunnit kritisera beslutet. Fredrik Malm säger att "det är tråkigt att Carl Bildt har fattat det beslutet". Jan Björklund betonar genom sin pressekreterare att beslutet att ge palestinierna ambassadörsstatus "inte har samordnats inom regeringen".
Det är modigt av Carl Bildt att utmana sina regeringskollegor i frågan. Låt oss hoppas han har mod nog att också ta steget fullt ut och att Sverige därigenom sällar sig till alla de stater som i FN röstar ja till ett erkännande av Palestina.
Men som Ekot påpekar - och Som Martin Tunström i Smålandsposten tidigare påvisat - så informerade Carl Bildt riksdagen om sitt beslut redan i december 2010. På en fråga ställd av socialdemokraten Peter Hultqvist svarade Bildt att Sverige uppgraderat den palestinska representationens status och att representationens chef kommer att tituleras ambassadör. Det är trist att framträdande folkpartister reagerar med den ryggmärgen i en så här viktig fråga, i stället för att diskutera och öppet pröva den på saklig grund.
*
Palestinierna har från och med i dag en en officiellt erkänd ambassad i Sverige. När Carl Bildt tidigare i dag tog emot Palestinas nytillträdda ambassadör Hala Husni Fariz skrevs ett avsnitt nutidshistoria. Tidigare har den palestinska representationen i Stockholm titulerats generaldelegation och dess chef generaldelegat. Nu har representationen uppgraderats till ambassad och dess chef till ambassadör.
Sverige går genom uppgraderingen av den palestinska beskickningen till ambassad ett steg längre än övriga länder i Norden och även längre än större EU-länder som Frankrike, Storbritannien och Tyskland. Beslutet är mycket glädjande och innebär att Sverige tar en tätplats i en viktig process på vägen mot ett erkännande av staten Palestina. Uppdaterat kl 18.00: Martin Tunström, politisk chefredaktör på Smålandsposten, påpekar uppmärksamt att flera av de länder jag nämnde ovan och som baserade sig på Ekots rapportering också redan uppgraderat den palestinska representationens status. Så Sverige är i gott sällskap.
I ett pressmeddelande från Utrikesdepartementet motiveras beslutet enligt följande: Det palestinska statsbyggande arbetet har gjort stora framsteg. För att uttrycka vårt stöd för detta arbete har det varit naturligt för oss att uppgradera den palestinska representationen i Stockholm. Det är nu viktigt att parterna återupptar förhandlingar som leder till en tvåstatslösning och skapandet av en demokratisk och hållbar palestinsk stat, sida vid sida i fred och säkerhet med Israel.
Formuleringarna i pressmeddelandet skall läsas mycket noga. Det är positivt att Carl Bildt lyfter fram att det palestinska statsbyggande arbetet gjort stora framsteg. Men samtidigt betonar han att den palestinska staten skall skapas genom förhandlingar mellan Israel och palestinierna. Med dessa formuleringar bibehåller han Sveriges handlingsfrihet när frågan om erkännande av staten Palestina sannolikt kommer upp till omröstning i FN:s generalförsamling om några veckor.
Jag har tidigare betonat att den borgerliga alliansregeringen är splittrad i frågan. Mycket riktigt har såväl Folkpartiets utrikespolitiske talesperson Fredrik Malm som Folkpartiets partiledare Jan Björklund redan hunnit kritisera beslutet. Fredrik Malm säger att "det är tråkigt att Carl Bildt har fattat det beslutet". Jan Björklund betonar genom sin pressekreterare att beslutet att ge palestinierna ambassadörsstatus "inte har samordnats inom regeringen".
Det är modigt av Carl Bildt att utmana sina regeringskollegor i frågan. Låt oss hoppas han har mod nog att också ta steget fullt ut och att Sverige därigenom sällar sig till alla de stater som i FN röstar ja till ett erkännande av Palestina.
2011-07-03
Carl Bildt och Urban Ahlin - bryt tystnaden om aktionen mot Ship to Gaza!
I Almedalen arrangeras dagligen torgmöten och seminarier till stöd för Ship to Gaza. Situationen tog en ny vändning när den grekiska regeringen för någon dag sedan beslöt att inte låta de fartyg som ingår i Ship to Gaza lämna sina hamnar i Grekland.
Till en början var det osäkert huruvida Grekland agerade på eget bevåg eller om beslutet att hålla kvar båtarna var förankrat inom EU. I natt kom svaret. Ett uttalande från den s k kvartetten (USA, FN, EU, Ryssland) calls on all Governments concerned to use their influence to discourage additional flotillas, which risk the safety of their participant and carry the potential for escalation. Det vill säga, alla stater uppmanas att motarbeta Ship to Gaza, i syfte att värna deltagarnas egen säkerhet samt undvika en eskalering av konflikten.
Kvartettens uttalande innebär i praktiken - oavsett vilka argument man anför - ett stöd för den israeliska, folkrättsstridiga blockaden av Gaza. Israel stärks i sin hårdnackade uppfattning om blockadens rättfärdighet. Benjamin Netanyahu och hans högerregering får en fjäder i hatten inför hemmaopinionen. Netanyahus hårdföra, kompromisslösa politik blev framgångsrik.
Genom kvartettens uttalande vinner den grekiska regeringen legitimitet i sitt beslut att inte låta båtarna gå. Ansvaret flyttas därför från Grekland upp till en högre internationell nivå. Därigenom blir det också svårare att utkräva politiskt ansvar för beslutet.
Kvartetten uttalande och det grekiska beslutet är inte bara en motgång för Ship to Gaza. Det är också en motgång för alla transnationella nätverk som i vår globaliserade tid trott att nationalstaternas makt var på tillbakagång och att spelreglerna i internationella relationer i grunden förändrats.
Jag kan förstå kvartettens omsorg om de aktivister som deltar i Ship to Gaza. Jag kan förstå kvartettens strävan efter stabilitet i en situation då blockaden genom händelseutvecklingen i Egypten lättats och där vi nu går in i en känslig politisk process där palestinierna förväntas utropa en självständig stat. Men jag kan inte förstå - och än mindre acceptera - kvartettens undfallenhet mot den israeliska högerregeringens arrogans och folkrättsstridiga blockad av Gaza.
Carl Bildt har - vad jag har uppfattat - hittills varit helt tyst i frågan. Jag har heller inte hört några uttalanden från Urban Ahlin. Stöder Sverige genom kvartetten den grekiska regeringens beslut att hålla kvar de internationella fartyg som var på väg att avsegla mot Gaza? Tystnaden måste brytas - nu.
P.S. Genom Röda Berget får jag veta att Peter Hultqvist - socialdemokratisk talesperson i försvarsfrågor - just ställt en fråga till Carl Bildt om Sveriges syn på det grekiska beslutet. Mycket bra!
Till en början var det osäkert huruvida Grekland agerade på eget bevåg eller om beslutet att hålla kvar båtarna var förankrat inom EU. I natt kom svaret. Ett uttalande från den s k kvartetten (USA, FN, EU, Ryssland) calls on all Governments concerned to use their influence to discourage additional flotillas, which risk the safety of their participant and carry the potential for escalation. Det vill säga, alla stater uppmanas att motarbeta Ship to Gaza, i syfte att värna deltagarnas egen säkerhet samt undvika en eskalering av konflikten.
Kvartettens uttalande innebär i praktiken - oavsett vilka argument man anför - ett stöd för den israeliska, folkrättsstridiga blockaden av Gaza. Israel stärks i sin hårdnackade uppfattning om blockadens rättfärdighet. Benjamin Netanyahu och hans högerregering får en fjäder i hatten inför hemmaopinionen. Netanyahus hårdföra, kompromisslösa politik blev framgångsrik.
Genom kvartettens uttalande vinner den grekiska regeringen legitimitet i sitt beslut att inte låta båtarna gå. Ansvaret flyttas därför från Grekland upp till en högre internationell nivå. Därigenom blir det också svårare att utkräva politiskt ansvar för beslutet.
Kvartetten uttalande och det grekiska beslutet är inte bara en motgång för Ship to Gaza. Det är också en motgång för alla transnationella nätverk som i vår globaliserade tid trott att nationalstaternas makt var på tillbakagång och att spelreglerna i internationella relationer i grunden förändrats.
Jag kan förstå kvartettens omsorg om de aktivister som deltar i Ship to Gaza. Jag kan förstå kvartettens strävan efter stabilitet i en situation då blockaden genom händelseutvecklingen i Egypten lättats och där vi nu går in i en känslig politisk process där palestinierna förväntas utropa en självständig stat. Men jag kan inte förstå - och än mindre acceptera - kvartettens undfallenhet mot den israeliska högerregeringens arrogans och folkrättsstridiga blockad av Gaza.
Carl Bildt har - vad jag har uppfattat - hittills varit helt tyst i frågan. Jag har heller inte hört några uttalanden från Urban Ahlin. Stöder Sverige genom kvartetten den grekiska regeringens beslut att hålla kvar de internationella fartyg som var på väg att avsegla mot Gaza? Tystnaden måste brytas - nu.
P.S. Genom Röda Berget får jag veta att Peter Hultqvist - socialdemokratisk talesperson i försvarsfrågor - just ställt en fråga till Carl Bildt om Sveriges syn på det grekiska beslutet. Mycket bra!
2011-05-18
Skakigheten kring den svenska Libyen-insatsen
I dag skriver Urban Ahlin och Peter Hultqvist på DN Debatt att Socialdemokraterna vill förlänga den svenska militära insatsen i Libyen även efter att det nuvarande riksdagsmandatet löper ut. Men i stället för att med JAS Gripen-plan upprätthålla den pågående flygförbudszonen skall Sverige bidra till att hävda vapenembargot, t ex genom att sända maritima stridskrafter. Dessutom skall den svenska insatsen breddas till att även innefatta humanitära och långsiktiga biståndsinsatser.
Urban Ahlins och Peter Hultqvists utspel uppfattas allmänt som en kovändning av Socialdemokraterna i frågan. I formell mening är ett sådant påstående inte korrekt. När Håkan Juholt för ett par veckor sedan meddelade att Socialdemokraterna inte skulle stödja förslag om förlängning av riksdagsmandatet för den svenska flyginsatsen betonade han samtidigt vikten av ett fortsatt svenskt engagemang i frågan och uteslöt inga andra åtgärder än just Jas Gripen-insatsen. Men eftersom Håkan Juholts utspel var illa förankrat (för att uttrycka det milt) och väckte stark kritik även inom partiet är det svårt att uppfatta Ahlins och Hultqvists artikel som något annat än just en kovändning i sakfrågan om svensk militär medverkan i Libyen-insatsen.
Jag har inga problem i sak med att Sverige avbryter flyginsatsen och i stället håller öppet för att priorietera deltagande i uprätthållandet av vapenembargot. Men det sätt varpå frågan har hanterats har varit olycklig för partiet. Ansvaret för denna hantering ligger förstås på Håkan Juholt. Skälen till att det blev som det blev kan sannolikt spåras i att någon klar ledningstruktur inte hunnit få fäste i Socialdemokraterna efter partikongressen och personförändringarna på viktiga partiposter tidigare i vår.
När Socialdemokraterna tidigare i år tog tag i Libyenfrågan ägde man den i förhållande till Alliansregeringen och fick Frederik Reinfeldt och Carl Bildt att framstå som passiva och likgiltiga i frågan. I opinionen fanns en förståelse för inriktningen att svenska plan inte skulle bekämpa markmål i Libyen. Men genom Juholts utspel tappade Socialdemokraterna frågan och Alliansen var förstås inte sena att plocka upp den. Urban Ahlins och Peter Hultqvists artikel är i sina huvdrag klok och möjligen finns det nu en möjlighet för Socialdemokraterna att ta tillbaka frågan igen.
Urban Ahlins och Peter Hultqvists utspel uppfattas allmänt som en kovändning av Socialdemokraterna i frågan. I formell mening är ett sådant påstående inte korrekt. När Håkan Juholt för ett par veckor sedan meddelade att Socialdemokraterna inte skulle stödja förslag om förlängning av riksdagsmandatet för den svenska flyginsatsen betonade han samtidigt vikten av ett fortsatt svenskt engagemang i frågan och uteslöt inga andra åtgärder än just Jas Gripen-insatsen. Men eftersom Håkan Juholts utspel var illa förankrat (för att uttrycka det milt) och väckte stark kritik även inom partiet är det svårt att uppfatta Ahlins och Hultqvists artikel som något annat än just en kovändning i sakfrågan om svensk militär medverkan i Libyen-insatsen.
Jag har inga problem i sak med att Sverige avbryter flyginsatsen och i stället håller öppet för att priorietera deltagande i uprätthållandet av vapenembargot. Men det sätt varpå frågan har hanterats har varit olycklig för partiet. Ansvaret för denna hantering ligger förstås på Håkan Juholt. Skälen till att det blev som det blev kan sannolikt spåras i att någon klar ledningstruktur inte hunnit få fäste i Socialdemokraterna efter partikongressen och personförändringarna på viktiga partiposter tidigare i vår.
När Socialdemokraterna tidigare i år tog tag i Libyenfrågan ägde man den i förhållande till Alliansregeringen och fick Frederik Reinfeldt och Carl Bildt att framstå som passiva och likgiltiga i frågan. I opinionen fanns en förståelse för inriktningen att svenska plan inte skulle bekämpa markmål i Libyen. Men genom Juholts utspel tappade Socialdemokraterna frågan och Alliansen var förstås inte sena att plocka upp den. Urban Ahlins och Peter Hultqvists artikel är i sina huvdrag klok och möjligen finns det nu en möjlighet för Socialdemokraterna att ta tillbaka frågan igen.
2009-10-31
S-kongressen och utrikespolitiken
Mona Sahlin har hittills haft en mycket bra kongress, där ledamöterna i nästan alla viktiga frågor slutit upp bakom hennes och partistyrelsens linje. I Expressen diskuterar jag vad det starka stödet för Mona Sahlin på kongressen betyder för valmanskårens bild av henne som ledare.
Ett område där det emellertid fortfarande råder osäkerhet kring Mona Sahlins ledarskap är utrikesfrågorna. I Mona Sahlins inledningsanförande till kongressen lyste de utrikespolitiska frågorna nästan helt med sin frånvaro. Två av de tyngre frågorna där Mona Sahlin och partistyrelsen fick kongressen emot sig rörde också utrikespolitiken. Kongressen röstade mot partistyrelsens vilja igenom att Socialdemokraterna skall arbeta för Sverige, EU och FN erkänner att det begicks ett folkmord på armenier i samband med 1:a världskriget, samt att Sverige driver på för att Västsahara skall erkännas som en självständig stat.
I Afghanistanfrågan röstade kongressen emot förslag om att Sverige skulle dra hem sina soldater. Men det blev en märklig Afghanistandebatt, där ”ta hem” eller ”stanna kvar” framställdes som de två enkla och enda politiska alternativen.
I frågan om nödvändigheten av ett FN-mandat vid militära interventioner samt om läget i Mellanöstern blev de antagna skrivningarna acceptabla – men de hade kunnat vara betydligt skarpare och tydligare. Som jag tidigare berättat (här och här) så var jag och Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen utomordentligt missnöjda med tidigare skrivningar om att kunna frångå kravet på FN-mandat. Vi har lagt ner stor möda och politisk kraft på att förändra formuleringarna och stärka kravet på FN-mandat vid militära interventioner. Delvis har våra mödor burit frukt - vi är därför stolta, men inte nöjda.
Partiets utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin fick heller ingen plats i partiets Verkställande utskott (VU), vilket kan ge ett märkligt intryck av hur partiet egentligen prioriterar de internationella frågorna. Urban Ahlin var också partistyrelsens föredragande i de ovan nämnda frågorna om armeniska folkmordet och erkännandet av Västsahara, två viktiga frågor där kongressen körde över partistyrelsen. Nu tar Peter Hultqvist i stället plats i partiets VU. Peter Hultqvist har ett starkt engagemang i Mellanösternfrågorna, och har i motioner och interpellationer kritiserat utrikesminister Carl Bildt för att inte tillräckligt kraftfullt agera mot den israeliska bosättningspolitiken och det israeliska övervåldet under kriget i Gaza.
Jag undrar hur Mona Sahlin tänker hantera utrikesfrågorna i valrörelsen. Räknar hon med att Jan Eliasson är motiverad att där spela en central roll för att vid en valseger stå till förfogande för ytterligare en period som utrikesminister. Kommer Margot Wallström att vara spelbar i utrikesfrågorna?
Oavsett vilket bör Mona Sahlin själv ta ytterligare plats i utrikesdebatten. Visserligen är det sällan som utrikespolitiska frågor spelar någon avgörande roll i valkampanjer. Men en uttalad hållning och ett ledarskap i de utrikespolitiska frågorna är ett viktigt uttryck för det statsmannaskap som är nödvändigt för att styra ett land. Jag väntar därför med spänning och med förhoppning på Mona Sahlins utrikespolitiska linjetal.
Ett område där det emellertid fortfarande råder osäkerhet kring Mona Sahlins ledarskap är utrikesfrågorna. I Mona Sahlins inledningsanförande till kongressen lyste de utrikespolitiska frågorna nästan helt med sin frånvaro. Två av de tyngre frågorna där Mona Sahlin och partistyrelsen fick kongressen emot sig rörde också utrikespolitiken. Kongressen röstade mot partistyrelsens vilja igenom att Socialdemokraterna skall arbeta för Sverige, EU och FN erkänner att det begicks ett folkmord på armenier i samband med 1:a världskriget, samt att Sverige driver på för att Västsahara skall erkännas som en självständig stat.
I Afghanistanfrågan röstade kongressen emot förslag om att Sverige skulle dra hem sina soldater. Men det blev en märklig Afghanistandebatt, där ”ta hem” eller ”stanna kvar” framställdes som de två enkla och enda politiska alternativen.
I frågan om nödvändigheten av ett FN-mandat vid militära interventioner samt om läget i Mellanöstern blev de antagna skrivningarna acceptabla – men de hade kunnat vara betydligt skarpare och tydligare. Som jag tidigare berättat (här och här) så var jag och Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen utomordentligt missnöjda med tidigare skrivningar om att kunna frångå kravet på FN-mandat. Vi har lagt ner stor möda och politisk kraft på att förändra formuleringarna och stärka kravet på FN-mandat vid militära interventioner. Delvis har våra mödor burit frukt - vi är därför stolta, men inte nöjda.
Partiets utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin fick heller ingen plats i partiets Verkställande utskott (VU), vilket kan ge ett märkligt intryck av hur partiet egentligen prioriterar de internationella frågorna. Urban Ahlin var också partistyrelsens föredragande i de ovan nämnda frågorna om armeniska folkmordet och erkännandet av Västsahara, två viktiga frågor där kongressen körde över partistyrelsen. Nu tar Peter Hultqvist i stället plats i partiets VU. Peter Hultqvist har ett starkt engagemang i Mellanösternfrågorna, och har i motioner och interpellationer kritiserat utrikesminister Carl Bildt för att inte tillräckligt kraftfullt agera mot den israeliska bosättningspolitiken och det israeliska övervåldet under kriget i Gaza.
Jag undrar hur Mona Sahlin tänker hantera utrikesfrågorna i valrörelsen. Räknar hon med att Jan Eliasson är motiverad att där spela en central roll för att vid en valseger stå till förfogande för ytterligare en period som utrikesminister. Kommer Margot Wallström att vara spelbar i utrikesfrågorna?
Oavsett vilket bör Mona Sahlin själv ta ytterligare plats i utrikesdebatten. Visserligen är det sällan som utrikespolitiska frågor spelar någon avgörande roll i valkampanjer. Men en uttalad hållning och ett ledarskap i de utrikespolitiska frågorna är ett viktigt uttryck för det statsmannaskap som är nödvändigt för att styra ett land. Jag väntar därför med spänning och med förhoppning på Mona Sahlins utrikespolitiska linjetal.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)