De 24 tolkar som arbetar för den svenska truppen i Afghanistan fruktar för sina liv när insatsen inom kort avslutas. Om talibanerna tar över kontrollen av området är risken stor att de afghaner som arbetat för utländska styrkor betraktas som förrädare och trakasseras eller kanske till och med dödas. De 24 tolkarna har därför skickat in en gemensam ansökan om att få politisk asyl i Sverige.
Reaktionerna från Sverige på afghanernas begäran har hittills varit svala, för att uttrycka det milt. Migrationsminister Tobias Billström (M) säger till Svenska Dagbladet (ej på nätet) att tolkarna inte kan räkna med några särskilda fördelar bara för att de råkat vara anställda av svenska staten och att de i stället bör ansöka om att få bli kvotflyktingar i ett land som ingår i UNHCR:s kvotflyktingsystem. Migrationsverkets presschef Fredrik Bengtsson säger att det inte går att pröva afghanernas ansökan överhuvudtaget eftersom asylsökande personer måste befinna sig i Sverige. Försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist (S) duckar och säger att det är regeringens sak att hantera frågan. Däremot har representanter för Folkpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet markerat att Sverige måste ta ansvar för de 24 tolkarna.
Jag var en övertygad motståndare till USA:s inmarsch i Afghanistan och jag har också varit skeptisk till Sveriges deltagande i Isaf. Men med Sveriges beslut att delta följer också ett ansvar. De enskilda afghaner som av olika skäl valt att låta säg anställas av främmande makt skall inte drabbas när den internationella insatsen nu avslutas. Har Sverige väl valt att utnyttja deras arbetskraft har Sverige också ett moralisk-politiskt ansvar att inte lämna dem vind för våg i det osäkra landskap som nu växer fram i Afghanistan.
Jag är väl medveten om gällande regelverk. Ny lagstiftning är heller inte nödvändigtvis den bästa vägen att gå. Men regeringen har ett politiskt ansvar att på humanitär grund utarbeta en kreativ lösning på den uppkomna situationen. Det går, om den politiska viljan finns. Tobias Billströms uttalanden indikerar dessvärre att en sådan politisk vilja saknas. Det är djupt olyckligt, inte bara för de 24 tolkarna och deras familjer utan också för de humanitära värden som bör prägla svensk migrationspolitik.
Visar inlägg med etikett ISAF. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ISAF. Visa alla inlägg
2010-11-01
Regeringens överenskommelse med S och MP om Afghanistan
Den just presenterade överenskommelsen mellan regeringen och Socialdemokraterna/Miljöpartiet innebär kompromisser från båda sidor. Socialdemokraterna och Miljöpartiet har kompromissat på åtminstone tre punkter.
1. I den tidigare rödgröna överenskommelsen stadgades att Sverige "kommer att påbörja tillbakadragandet under inledningen av 2011". I dagens överenskommelse används i stället den betydligt vagare formuleringen att "Det är vår bedömning" att överlämnandet "kommer att kunna inledas under 2011".
2. I den rödgröna överenskommelsen stadgades också att en rödgrön regering "kommer att ha avslutat trupptillbakadragandet senast under det första halvåret 2013". I dagens överenskommelse sägs i stället att "vår ambition är" att det inte skall finnas svensk stridande trupp i Afghanistan "efter utgången av 2014".
3. I den rödgröna överenskommelsen talades det konsekvent om ett svenskt "trupptillbakadragande". I dagens överenskommelse talas stället om en övergång från "stridande trupp" till "stödjande säkerhetsinsatser". Men det framgår aldrig tydligt vad som skiljer en stridande trupp från en "stödjande säkerhetsinsats". ISAF står ju redan i dag för "International Security Assistance Force".
Det framgår heller inte huruvida den svenska truppen skall minska i antal. I ett par närmast Monty Pythonska formuleringar beskrivs omfattningen av den framtida svenska styrkan: Med detta skapas ett bättre underlag för ställningstagande till omfattningen av de fortsatta svenska insatserna med stridande trupp under 2012 och därefter. Det är vår inriktning att vi under 2012 skall kunna se konkreta resultat av processen med överförande av säkerhetsansvar och att den kan möjliggöra en minskning av de stridande trupperna. Vår strategi är en successiv förändring från stridande trupp till stödjande säkerhetsinsatser. Vår ambition är att denna process skall vara avslutad senast vid utgången av 2014. Många "inriktningar", "möjliggöranden", "strategier" och "ambitioner" blir det.
Regeringens kompromiss består framförallt i att den för första gången på allvar visar att man accepterar den förändrade spelplan som Kabulkonferensen i somras innebar. För första gången börjar regeringen nu tala årtal på ett seriöst sätt. Därigenom ansluter sig alliansregeringen till den allmänna insikten att omvärldens miltära operation i Afghanistan håller på att avslutas och att det nu gäller att satsa resurserna på att bygga freden i stället.
På ett sätt är regeringen vinnare, eftersom Socialdemokraternas och Miljöpartiets eftergifter är mer synliga och mer konkreta. Men på ett övergripande plan innebär överenskommelsen ändå att det nu råder nationell enighet om att den militära insatsen i Afghanistan skall avslutas under de närmaste åren. Krigsretoriken är borta och de stridande trupperna kommer att avvecklas, även om det tar något längre tid än vad den ursprungliga rödgröna överenskommelsen aviserade. Det är trots allt vackert så.
1. I den tidigare rödgröna överenskommelsen stadgades att Sverige "kommer att påbörja tillbakadragandet under inledningen av 2011". I dagens överenskommelse används i stället den betydligt vagare formuleringen att "Det är vår bedömning" att överlämnandet "kommer att kunna inledas under 2011".
2. I den rödgröna överenskommelsen stadgades också att en rödgrön regering "kommer att ha avslutat trupptillbakadragandet senast under det första halvåret 2013". I dagens överenskommelse sägs i stället att "vår ambition är" att det inte skall finnas svensk stridande trupp i Afghanistan "efter utgången av 2014".
3. I den rödgröna överenskommelsen talades det konsekvent om ett svenskt "trupptillbakadragande". I dagens överenskommelse talas stället om en övergång från "stridande trupp" till "stödjande säkerhetsinsatser". Men det framgår aldrig tydligt vad som skiljer en stridande trupp från en "stödjande säkerhetsinsats". ISAF står ju redan i dag för "International Security Assistance Force".
Det framgår heller inte huruvida den svenska truppen skall minska i antal. I ett par närmast Monty Pythonska formuleringar beskrivs omfattningen av den framtida svenska styrkan: Med detta skapas ett bättre underlag för ställningstagande till omfattningen av de fortsatta svenska insatserna med stridande trupp under 2012 och därefter. Det är vår inriktning att vi under 2012 skall kunna se konkreta resultat av processen med överförande av säkerhetsansvar och att den kan möjliggöra en minskning av de stridande trupperna. Vår strategi är en successiv förändring från stridande trupp till stödjande säkerhetsinsatser. Vår ambition är att denna process skall vara avslutad senast vid utgången av 2014. Många "inriktningar", "möjliggöranden", "strategier" och "ambitioner" blir det.
Regeringens kompromiss består framförallt i att den för första gången på allvar visar att man accepterar den förändrade spelplan som Kabulkonferensen i somras innebar. För första gången börjar regeringen nu tala årtal på ett seriöst sätt. Därigenom ansluter sig alliansregeringen till den allmänna insikten att omvärldens miltära operation i Afghanistan håller på att avslutas och att det nu gäller att satsa resurserna på att bygga freden i stället.
På ett sätt är regeringen vinnare, eftersom Socialdemokraternas och Miljöpartiets eftergifter är mer synliga och mer konkreta. Men på ett övergripande plan innebär överenskommelsen ändå att det nu råder nationell enighet om att den militära insatsen i Afghanistan skall avslutas under de närmaste åren. Krigsretoriken är borta och de stridande trupperna kommer att avvecklas, även om det tar något längre tid än vad den ursprungliga rödgröna överenskommelsen aviserade. Det är trots allt vackert så.
2010-07-27
Wikileaks, Mona Sahlin och en gemensam rödgrön linje i frågan om Afghanistan
Förändringens vind blåser kring kriget i Afghanistan. Vid FN:s givarkonferens i Kabul för några dagar sedan framstod det som än klarare att USA och EU nu planerar för en successiv militär reträtt, med 2014 som tänkt slutdatum. Det preliminära slutdatumet är en politisk motgång för utrikesminister Carl Bildt och försvarsminister Sten Tolgfors, vilka båda vid upprepade tillfällen starkt motsatt sig alla planer på ett sådant preliminärt slutdatum.
Stödet för den militära insatsen i Afghanistan undermineras också av Wikileaks offentliggörande av 90 000 hemliga miltära dokument om krigföringen. Betydelsen av Wikileaks avslöjande ligger bara delvis i de nya sakuppgifter som presenteras. Krigföring är alltid grym och fasansfull och "det goda kriget" som skonar civila och respekterar folkrätten existerar inte och kan inte existera. De senaste uppgifterna om att nära 50 civila som sökt skydd dödats av en Nato-raket faller väl in i detta mönster. Wikileaks uppgifter har också redan fått olika liberala röster att argumentera emot Sveriges deltagande.
Betydelsen av Wikileaks avslöjanden ligger främst i att läckorna demoraliserar den utländska närvaron och försvårar för de krigförande att sopa uppgifter om krigsbrott under mattan. I ett vidare perspektiv illustrerar också Wikileaks hur den kommunikationsteknologiska utvecklingen med nödvändighet eroderar nationalstaternas maktbas för att i stället främja transnationella nätverk som organisationsform och bidra till att allt blir offentligt. Som Expressen klokt uttrycker det: Wikileaks och liknande organisationer är inte något som USA, Sverige och andra deltagarländer kan ljuga sig ur eller förbjuda sig undan. Det är den nya miljö arméer slåss i. Om de vägrar anpassa sig, gör de så på egen risk.
USA och de ledande västmakterna har insett att det inte finns någon framkomlig väg till militär seger i Afghanistan. Det är bra. Det blir nu än mer viktigt att de resurser som hittills satsats på kriget - ofattbara cirka 2 500 miljarder kronor - omvandlas till civila biståndsinsatser av olika slag.
I debatten om Sveriges miltära deltagande i Afgahnistan har inte mindre än sju olika argument använts för att försvara den svenska insatsen: bekämpa terrorgrupper, stärka demokratin, bekämpa fattigdomen, stärka kvinnornas ställning, skapa stabilitet i området, främja svenska affärsintressen samt minska heroinförsäljningen på Sveriges gator. En god regel är att ju fler skäl som åberopas för att legitimera en militär insats, desto mer skeptisk bör man förhålla sig.
Debatten gäller från och med nu inte om uta när och på vilket sätt Sveriges militära insats i Afghanistan skall avslutas. Händelseutvecklingen bör underlätta en uppgörelse mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet om vilken linje en ny rödgrön regering kommer att föra i fråga om Afghanistan efter en eventuell valseger i september 2010.
Inom Socialdemokraterna har tidigare främst Urban Ahlin argumenterat för en bibehållen svensk militär närvaro på obestämd tid. Den linjen är inte längre hållbar. De rödgröna har nu möjlighet att vända en fråga som tidigare splittrat dem till en offensiv fråga med krav på att de svenska soldaterna tas hem från Afghanistan före ett visst datum.
Mona Sahlin befinner sig just nu i Afghanistan för att besöka de svenska soldaterna och informera sig ytterligare om läget på plats. När hon kommer hem väntar en stor politisk utmaning i att forma en gemensam rödgrön linje i frågan.
Stödet för den militära insatsen i Afghanistan undermineras också av Wikileaks offentliggörande av 90 000 hemliga miltära dokument om krigföringen. Betydelsen av Wikileaks avslöjande ligger bara delvis i de nya sakuppgifter som presenteras. Krigföring är alltid grym och fasansfull och "det goda kriget" som skonar civila och respekterar folkrätten existerar inte och kan inte existera. De senaste uppgifterna om att nära 50 civila som sökt skydd dödats av en Nato-raket faller väl in i detta mönster. Wikileaks uppgifter har också redan fått olika liberala röster att argumentera emot Sveriges deltagande.
Betydelsen av Wikileaks avslöjanden ligger främst i att läckorna demoraliserar den utländska närvaron och försvårar för de krigförande att sopa uppgifter om krigsbrott under mattan. I ett vidare perspektiv illustrerar också Wikileaks hur den kommunikationsteknologiska utvecklingen med nödvändighet eroderar nationalstaternas maktbas för att i stället främja transnationella nätverk som organisationsform och bidra till att allt blir offentligt. Som Expressen klokt uttrycker det: Wikileaks och liknande organisationer är inte något som USA, Sverige och andra deltagarländer kan ljuga sig ur eller förbjuda sig undan. Det är den nya miljö arméer slåss i. Om de vägrar anpassa sig, gör de så på egen risk.
USA och de ledande västmakterna har insett att det inte finns någon framkomlig väg till militär seger i Afghanistan. Det är bra. Det blir nu än mer viktigt att de resurser som hittills satsats på kriget - ofattbara cirka 2 500 miljarder kronor - omvandlas till civila biståndsinsatser av olika slag.
I debatten om Sveriges miltära deltagande i Afgahnistan har inte mindre än sju olika argument använts för att försvara den svenska insatsen: bekämpa terrorgrupper, stärka demokratin, bekämpa fattigdomen, stärka kvinnornas ställning, skapa stabilitet i området, främja svenska affärsintressen samt minska heroinförsäljningen på Sveriges gator. En god regel är att ju fler skäl som åberopas för att legitimera en militär insats, desto mer skeptisk bör man förhålla sig.
Debatten gäller från och med nu inte om uta när och på vilket sätt Sveriges militära insats i Afghanistan skall avslutas. Händelseutvecklingen bör underlätta en uppgörelse mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet om vilken linje en ny rödgrön regering kommer att föra i fråga om Afghanistan efter en eventuell valseger i september 2010.
Inom Socialdemokraterna har tidigare främst Urban Ahlin argumenterat för en bibehållen svensk militär närvaro på obestämd tid. Den linjen är inte längre hållbar. De rödgröna har nu möjlighet att vända en fråga som tidigare splittrat dem till en offensiv fråga med krav på att de svenska soldaterna tas hem från Afghanistan före ett visst datum.
Mona Sahlin befinner sig just nu i Afghanistan för att besöka de svenska soldaterna och informera sig ytterligare om läget på plats. När hon kommer hem väntar en stor politisk utmaning i att forma en gemensam rödgrön linje i frågan.
2009-08-16
Om Sveriges militära närvaro i Afghanistan
Uppdatering med anledning av kvällens Afghanistan-debatt i SVT Debatt återfinns längst ned i posten!
Länge har jag känt en ambivalens i frågan om Sveriges militära närvaro i Afghanistan. Å ena sidan går kriget inte att vinna militärt. Gränslinjerna mellan folkvalda politiker i Kabul, alla krigsherrar i landet samt talibaner av olika schatteringar är mer grå än svartvita, och här krävs en politisk process. Å andra sidan skulle ett hastigt återkallande av ISAF och den USA-ledda OEF riskera att leda till ett inbördeskrig än våldsammare än det krig som nu pågår.
Nu har jag emellertid satt ner foten. Jag tycker inte att de rådande omständigheterna kring krigföringen i Afghanistan legitimerar ett fortsatt svenskt deltagande. Motiven är följande:
1. ISAF:s uppdrag och verksamhet har utökats över tid och skiljer sig i praktiken avsevärt från det ursprungliga uppdraget som i huvudsak handlade om att skydda biståndsinsatser. I dag är ISAF:s verksamhet mer att betraka som krigförande.
2. ISAF:s och OEF:s operationer blir allt svårare att separera. ISAF-styrkans folkrättsliga mandat är betydligt starkare än vad som gäller för OEF. Det skulle därför behöva finnas täta skott mellan de båda operationerna, men så är i dag inte fallet. Dessutom leds ISAF av Nato och dess högste chef är amerikan.
3. Kriget eskalerar, på bekostnad av biståndsinsatser och en politisk process, och sprider sig till grannländerna. Den militära strategin har uppenbarligen inte fungerat. Det är bättre att bejaka de signaler om samtal med talibanerna som såväl Nato-företrädare som den brittiske utrikesministern David Miliband som hans franske kollega Bernard Kouchner flaggat för. (Väst har ju samarbetat med talibanerna tidigare - när det gällde att bekämpa Sovjetunionen.)
Aftonbladets chefredaktör Jan Helin sammanfattar i dag den svenska Afghanistan-debatten enlig följande:
Alliansfrihet är Nato.
Nato är FN.
FN är krig.
Krig är fred.
Orwell kunde dessvärre knappast uttryckt det bättre.
Uppdatering 20 augusti
Kvällens debatt om Afghanistan i SVT Debatt led av två svagheter. (Och då räknar jag inte att det som alltid är för mycket folk i studion, vilket leder till plottrighet och spretighet.)
1. De som förespråkar att Sverige skall avbryta sitt militära deltagande i ISAF (d v s den åsiktsgrupp jag själv tillhör) har svårt att formulera bra svar på frågan om huruvida inte den militära närvaron behövs för att skydda de biståndsinsatser som alla talar sig så varma för. Medvetet eller naivt - man undervärderar risken för att ett militärt tillbakadragande av ISAF skulle leda till ökat våld i Afghanistan, och i praktiken omöjliggöra ett seriöst biståndsarbete.
2. De som förespråkar att Sverige skall stanna kvar duckar för frågan om huruvida den militära närvaron egentligen utgör ett hinder för att få igång den politiska dialog och försoningsprocess som är nödvändig för att få ett slut på konflikten. Någon militär lösning finns ju knappast.
Sedan förstår jag inte heller varför man i ämnet om landshövdingar och företagsklimat bjuder in en clown och en posör som Johan Staël von Holstein, och dessutom ger honom mer utrymme än de flesta övriga debattörer. Den dittills relativt nyanserade debatten i ämnet tog där bara slut, och ingen orkade försöka dra igång den igen.
Länge har jag känt en ambivalens i frågan om Sveriges militära närvaro i Afghanistan. Å ena sidan går kriget inte att vinna militärt. Gränslinjerna mellan folkvalda politiker i Kabul, alla krigsherrar i landet samt talibaner av olika schatteringar är mer grå än svartvita, och här krävs en politisk process. Å andra sidan skulle ett hastigt återkallande av ISAF och den USA-ledda OEF riskera att leda till ett inbördeskrig än våldsammare än det krig som nu pågår.
Nu har jag emellertid satt ner foten. Jag tycker inte att de rådande omständigheterna kring krigföringen i Afghanistan legitimerar ett fortsatt svenskt deltagande. Motiven är följande:
1. ISAF:s uppdrag och verksamhet har utökats över tid och skiljer sig i praktiken avsevärt från det ursprungliga uppdraget som i huvudsak handlade om att skydda biståndsinsatser. I dag är ISAF:s verksamhet mer att betraka som krigförande.
2. ISAF:s och OEF:s operationer blir allt svårare att separera. ISAF-styrkans folkrättsliga mandat är betydligt starkare än vad som gäller för OEF. Det skulle därför behöva finnas täta skott mellan de båda operationerna, men så är i dag inte fallet. Dessutom leds ISAF av Nato och dess högste chef är amerikan.
3. Kriget eskalerar, på bekostnad av biståndsinsatser och en politisk process, och sprider sig till grannländerna. Den militära strategin har uppenbarligen inte fungerat. Det är bättre att bejaka de signaler om samtal med talibanerna som såväl Nato-företrädare som den brittiske utrikesministern David Miliband som hans franske kollega Bernard Kouchner flaggat för. (Väst har ju samarbetat med talibanerna tidigare - när det gällde att bekämpa Sovjetunionen.)
Aftonbladets chefredaktör Jan Helin sammanfattar i dag den svenska Afghanistan-debatten enlig följande:
Alliansfrihet är Nato.
Nato är FN.
FN är krig.
Krig är fred.
Orwell kunde dessvärre knappast uttryckt det bättre.
Uppdatering 20 augusti
Kvällens debatt om Afghanistan i SVT Debatt led av två svagheter. (Och då räknar jag inte att det som alltid är för mycket folk i studion, vilket leder till plottrighet och spretighet.)
1. De som förespråkar att Sverige skall avbryta sitt militära deltagande i ISAF (d v s den åsiktsgrupp jag själv tillhör) har svårt att formulera bra svar på frågan om huruvida inte den militära närvaron behövs för att skydda de biståndsinsatser som alla talar sig så varma för. Medvetet eller naivt - man undervärderar risken för att ett militärt tillbakadragande av ISAF skulle leda till ökat våld i Afghanistan, och i praktiken omöjliggöra ett seriöst biståndsarbete.
2. De som förespråkar att Sverige skall stanna kvar duckar för frågan om huruvida den militära närvaron egentligen utgör ett hinder för att få igång den politiska dialog och försoningsprocess som är nödvändig för att få ett slut på konflikten. Någon militär lösning finns ju knappast.
Sedan förstår jag inte heller varför man i ämnet om landshövdingar och företagsklimat bjuder in en clown och en posör som Johan Staël von Holstein, och dessutom ger honom mer utrymme än de flesta övriga debattörer. Den dittills relativt nyanserade debatten i ämnet tog där bara slut, och ingen orkade försöka dra igång den igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)