Ulf Kristersson och "den nya svenska modellen"

I sitt tal i Almedalen i kväll använde moderatledaren Ulf Kristersson uttrycket "den nya svenska modellen" inte mindre än tio gånger. Moderaterna tycks vilja utmana Socialdemokraterna om vem som är bäst lämpad att utveckla "den svenska modellen". Socialdemokraterna tar förstås gärna den striden.

Det har nu gått några år sedan Socialdemokraterna bestämde sig för att damma av begreppet "den svenska modellen". Jag var rätt skeptisk då och trodde att begreppet skulle uppfattas som daterat. Fel fick jag. Som jag tidigare visat var de borgerliga partierna och borgerliga ledarsidor snabba med att föra debatten om "den svenska modellen" vidare. Den ende som tjurade var tidigare politiske reportern K G Bergström som tyckte att medierapporteringen skulle fokusera på migrationsfrågor i stället för på "den svenska modellen".

Risken med att använda begreppet "den svenska modellen" är förstås att vi fyller begreppet med allt vi tycker är bra. Sverige har haft fred i 200 år - det är den svenska modellen! Sverige är ett av världens mest framstående länder när det gäller klimat och hållbar utveckling - det är den svenska modellen! Sverige är ett av världens mest jämlika och jämställda länder - det är den svenska modellen!

Vi vill gärna knyta samman "Sverige" och "det svenska" med värden vi gillar. Debatten om "den svenska modellen" blir därför lätt också en debatt om vad som är "Sverige" och vad som är "svenskt". Inte bara om hur vi vill utveckla samhället, utan också om vilka vi är och vilka vi vill vara.

Det kan bli en spännande och svårstyrd debatt, om svensk nationalism och svensk exceptionalism och om Sveriges politiska framtid. Låt oss hoppas att den kan föras i seriösa former av personer som vill vara vuxna i rummet och som avstår från signalpolitiska, populistiska utspel.

För övrigt tycker jag att moderaternas förslag tidigare i dag att dra in rätten till tolkstöd för den som inte behärskar svenska i vid kontakter med myndigheter är ett väldigt dåligt förslag.

Tobias Billström och de afghanska tolkarna

De 24 tolkar som arbetar för den svenska truppen i Afghanistan fruktar för sina liv när insatsen inom kort avslutas. Om talibanerna tar över kontrollen av området är risken stor att de afghaner som arbetat för utländska styrkor betraktas som förrädare och trakasseras eller kanske till och med dödas. De 24 tolkarna har därför skickat in en gemensam ansökan om att få politisk asyl i Sverige.

Reaktionerna från Sverige på afghanernas begäran har hittills varit svala, för att uttrycka det milt. Migrationsminister Tobias Billström (M) säger till Svenska Dagbladet (ej på nätet) att tolkarna inte kan räkna med några särskilda fördelar bara för att de råkat vara anställda av svenska staten och att de i stället bör ansöka om att få bli kvotflyktingar i ett land som ingår i UNHCR:s kvotflyktingsystem. Migrationsverkets presschef Fredrik Bengtsson säger att det inte går att pröva afghanernas ansökan överhuvudtaget eftersom asylsökande personer måste befinna sig i Sverige. Försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist (S) duckar och säger att det är regeringens sak att hantera frågan. Däremot har representanter för Folkpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet markerat att Sverige måste ta ansvar för de 24 tolkarna.

Jag var en övertygad motståndare till USA:s inmarsch i Afghanistan och jag har också varit skeptisk till Sveriges deltagande i Isaf. Men med Sveriges beslut att delta följer också ett ansvar. De enskilda afghaner som av olika skäl valt att låta säg anställas av främmande makt skall inte drabbas när den internationella insatsen nu avslutas. Har Sverige väl valt att utnyttja deras arbetskraft har Sverige också ett moralisk-politiskt ansvar att inte lämna dem vind för våg i det osäkra landskap som nu växer fram i Afghanistan.

Jag är väl medveten om gällande regelverk. Ny lagstiftning är heller inte nödvändigtvis den bästa vägen att gå. Men regeringen har ett politiskt ansvar att på humanitär grund utarbeta en kreativ lösning på den uppkomna situationen. Det går, om den politiska viljan finns. Tobias Billströms uttalanden indikerar dessvärre att en sådan politisk vilja saknas. Det är djupt olyckligt, inte bara för de 24 tolkarna och deras familjer utan också för de humanitära värden som bör prägla svensk migrationspolitik.