En röst på Ulf Kristersson blir en röst på Jimmie Åkesson

På en gemensam pressträff idag meddelade Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson att de gärna vill regera tillsammans efter valet i höst. Beskedet kom inte som en överraskning. Frågan var inte om utan snarare när Ulf Kristersson skulle ge grönt ljus till sverigedemokratiska ministerposter.

På ett allmänt plan var beskedet bra för Tidöpartierna. De visar enighet i regeringsfrågan och kan fokusera på att lyfta fram sina politiska sakfrågor i valrörelsen. (Även om Kristdemokraterna ännu inte formellt sagt OK till sverigedemokrater i regeringen.)

Men det finns också risker. Sverigedemokraterna är ett parti som ständigt följs av skandaler och enskilda representanter som ställer till det - till exempel genom rasistiska eller Putinvänliga uttalanden i sociala medier. Dessa skandaler blir ett större problem för Ulf Kristersson när han nu släppt in Sverigedemokraterna i regeringsvärmen.

Men ett än större problem är att svenska mittenväljare tenderar att tycka sämre om Sverigedemokraterna än vad de tycker om Vänsterpartiet. För att vinna valet måste Tidöpartierna locka över ett par hundratusen väljare från oppositionen eller från soffan. Det är - för att uttrycka det milt - inte helt lätt att se var dessa väljare ska komma ifrån. 

Men bara drygt fem månader kvar till valet börjar det dra ihop sig. Valet är inte längre något ogripbart längre fram - det är här och nu. Mycket talar för att Sverigedemokraterna kommer att bli större än Moderaterna och - om Tidöpartierna kan bilda regering - få ett tiotal ministerposter. Ulf Kristersson lovade i praktiken idag sorglöst bort uppdragen som migrationsminister och justitieminister till Sverigedemokraterna. Jag tror inte att denna hord av blivande SD-ministrar är något som attraherar de väljare Tidö-partierna behöver vinna över för att kunna bilda regering.

Sverigedemokraterna kommer av allt att döma att dominera regeringen, även om Ulf Kristersson blir statsminister. En röst på Ulf Kristersson blir i praktiken en röst på Jimmie Åkesson.

Det finns just nu väldigt få länder i Västeuropa där ett populistiskt högerradikalt parti sitter med i regeringen, och framför allt inte genom sin storlek dominerar regeringsarbetet och lagt beslag på posterna som migrationsminister och justitieminister. Och ännu mindre ett parti med sina rötter i nynazismen. Italien blir den närmaste jämförelsen.

Hur hamnade Sverige här? Och hur ska traditionella partier agera för att hålla de populistiska högerradikala partierna stången? Den saken diskuterar Heidi Avellan, Jonas Hinnfors och jag i vår gemensamma bok Tidöpakten. Så förändras Sverige som inom kort kommer ut på Atlas förlag. Boksläpp i Stockholm tisdag 5 maj! Mer information kommer.

Tillsammans med Jonas Hinnfors kommenterar jag också dagen pressträff med Moderaterna och Sverigedemokraterna för Dagens ETC.

Mohamsson och SD - hållningslöshet upphöjd till princip

Jag kommer aldrig att medverka till att mitt engagemang används för att ge SD inflytande, Så skrev Simona Mohamsson på Twitter 2021.

Jag är stolt över att stå här idag med Jimmie Åkesson, sa samma Simona Mohamsson idag när hon och SD-ledaren omfamnade varandra framför en samlad journalistkår.

Liberalernas kovändning i synen på SD har ett enda mål: att rädda kvar Liberalerna i riksdagen och i förlängningen bidra till fortsatt styre för Tidöpartierna. Hur kommer det att gå? Det är förstås för tidigt att säga, men nedan följer några saker som talar för respektive emot att Liberalerna kommer att lyckas.

För: Genom att lova att släppa fram Jimmie Åkesson och SD i regeringen ökar man möjligheten att få stödröster från främst Moderaterna. Partiet får också bättre möjlighet att diskutera sina politiska sakfrågor när partiets inställning i regeringsfrågan nu förändrats. Kursändringen innebär också att Tidösidan kan gå ut i valrörelsen som ett samlat regeringsalternativ.

Mot: Vem vågar stödrösta på Liberalerna? Partiet har ändrat åsikt i regeringsfrågan så många gånger att hållningslösheten upphöjts till princip. Liberalerna är också djupt splittrade i frågan. Mohamsson linje vann endast med 13-8 i partistyrelsen, och redan några timmar efter beslutet hade flera ledande liberaler offentligt förklarat att de hoppar av. Avgångskraven duggar tätt, både från partiets ungdomsförbund och kvinnoförbund. En partiledares viktigaste uppgift är att hålla samman sitt parti - här har Simona Mohamsson grovt misslyckats. Dessutom kommer Liberalernas inre strider även framöver stå i vägen för partiets möjligheter att få medieuppmärksamhet kring sina sakpolitiska ställningstaganden.

Den store vinnaren är Jimmie Åkesson. SD är nu ett än mer normaliserat parti, och det är svårt att se hur Ulf Kristersson och Moderaterna ska komma ikapp och förbi i höstens val (även om det förstås inte är omöjligt). Det Sverigelöfte som presenterades i dag är paradoxalt nog även en sakpolitisk seger för SD. De två frågor som fått mest uppmärksamhet - kraven på att förstatliga skolan och en folkomröstning om EMU - är frågor som SD redan ställt sig bakom. Sverigelöftet är tre sidor fluffiga paroller, till intet förpliktigande och utan konkretion.

Själv går jag snart på konsert där Ebba Forsberg sjunger Leonard Cohen - Amen, Amen, Amen. Forsberg och Cohen är artister som jag förknippar med uppriktighet, integritet och ryggrad. Det blir en bra kväll.

Nej till nationellt tiggeriförbud - motgång för M och SD

I dag presenterade tidigare hovrättslagmannen Krister Thelin sin utredning Ett nationellt förbud mot tiggeri (SOU 2023:83). Utredaren avråder tydligt och bestämt från att införa ett sådant förbud. Det finns inte finns något behov av ett sådant, menar han. Däremot kan ett nationellt förbud leda till att mänskliga rättigheter åsidosätts och att det uppstår konflikt med förbudet mot diskriminering (förbudet skulle i praktiken riskera att drabba en viss specifik etnisk grupp - romerna). 

Utredningen blev därmed en politisk motgång för Sverigedemokraterna och Moderaterna. Båda dessa partier har med kraft argumenterat för att ett nationellt tiggeriförbund ska införas.  Moderaterna har redan markerat att man, trots utredarens avrådan, vill gå vidare med frågan. Sverigedemokraterna kommer förstås att haka på. Vi får se om Liberalerna håller fast vid sitt nej, eller om de viker ned sig. Och jag hoppas förstås att Socialdemokraterna har hjärta och förstånd nog att inte haka på Sverigedemokraterna och Moderaterna i denna fråga.

Som jag tidigare skrivit: För det första innebär ett förbud mot tiggeri att man fokuserar på symptomen och inte på orsakerna. Fattiga människor blir inte mindre fattiga för att de inte längre får synas på gator och torg. Ett förbud är att slå ett stort hål i luften och sedan slå sig för bröstet och låtsas att man åtgärdat problemet. De förtryckande strukturerna och förtryckets orsaker finns emellertid kvar.

För det andra är det moraliskt felaktigt att förbjuda fattiga människor att be andra människor om hjälp. Jag vill inte leva i ett samhälle där en människa i nöd inte skall kunna be om hjälp utan att bryta mot lagen. En människa i nöd har - i min värld - alltid rätt att be andra människor om hjälp. Ett samhälle som förbjuder människor att be om hjälp är för mig ett omänskligt och ovärdigt samhälle. 

Jag rekommenderar också min tidigare text Vad skulle Jesus sagt om förbud mot tiggeri? 

 

                                               Grufman, CC0, via Wikimedia Commons

Detta är jag orolig för när SD ges politisk makt

Med mindre än ett dygn kvar till Ulf Kristerssons skarpa deadline pågår ett slags kallt krig mellan Liberalerna och Sverigedemokraterna. Jag hoppas jag kan nå dit, säger Johan Pehrsson till Expressen huruvida Liberalerna kommer att släppa fram Ulf Kristersson som statsminister. Det viktigaste är att vi kommer fram till något hållbart, säger Richard Jomshof till TV4 och antyder att det inte gör så mycket om förhandlingarna drar ut ytterligare några veckor på tiden. 

Varken Johan Pehrson eller Richard Jomshof har bråttom. Det är Ulf Kristersson som har skäl att känna stress.

Men allt annat lika talar det mesta för att vi inom kort har ett politiskt läge där Liberalerna släpper fram Sverigedemokraterna till ett avgörande inflytande över svensk politik. Har vi som värnar demokratin då skäl att vara oroliga? Ja, säger jag och flera med mig.

Den som raljerar om att demokratin nog ”står pall ett tag till” visar på okunnighet om hur autokratisering går till. (...) Forskningen visar att avdemokratisering sker i ”tusen små steg” som var för sig ter sig mindre hotfulla men som tillsammans avvecklar demokratin. Demokratier dör numera långsamt, och inom ramarna för demokratin och lagen. Så skriver professorerna Staffan I Lindberg och Åsa Wikforss samt författaren Mårten Wikforss i en viktig artikel i Sydsvenskan för ett par dagar sedan.

Artikelförfattarna fortsätter:

Finns det några skäl att tro att SD inte är ett parti av just det slag som ligger bakom dessa autokratiseringsprocesser? Inga alls. Tvärtom, SD:s politiska förslag och retorik visar att de är ett typexempel på ett högernationalistiskt, populistiskt parti, dessutom med antidemokratiska rötter, 

Jag ser åtminstone tre områden där det i ett första skede är viktigt att hålla uppsikt över vad Liberalerna kommer att tillåta Sverigedemokraterna att genomföra.

1) Public Service. Sverigedemokraterna vill ge Public Service ett smalare uppdrag och en kraftigt minskad budget. I grunden är det Public services oberoende journalistik som kommer att utmanas. Public service ska banne mig reformeras i grunden, skrev den nyvalde ledaren för Sveriges OSSE-delegation Björn Söder nyligen på Twitter (220913). Under sin tid som ledamot av  förvaltningsstiftelsen för SVT, SR och UR efterlyste Linus Bylund en "mer personaliserad repressaliemöjlighet" för att straffa individuella public service-journalister. Riksdagens kulturutskott kommer under mandatperioden att fatta ett nytt beslut om sändningstilstånd om medelstilldelning till public service. Dessa beslut blir viktiga strategiska och ideologiska måltavlor för Sverigedemokraterna. Kommer Liberalerna att förmå stå emot? Jag måste erkänna att jag tvivlar.

2) Ett oberoende och rättssäkert rättsväsende. Sverigedemokraterna har vid flera tillfällen givit uttryck för en rättssyn som går stick i stäv med rättsstatens principer. Partiet vill bland annat införa kollektiva bestraffningar genom att kunna återkalla uppehållstillståndet för en hel familj om en individ begår ett brott, låta ”asocialitet” vara en grund för utvisning, urholka asylrätten och förstatliga delar av Advokatsamfundet. Listan kan lätt göras betydlig längre. Liberaler har alltid vurmat för rättsstaten. Kommer de att förmå stå emot? Jag måste erkänna att jag tvivlar.

3) Fria universitet och lärosäten. Vi vet att högerradikala partier när de får politiskt inflytande gärna ger sig på universitetens och högskolornas frihet - även med avseende på innehållet i undervisningen och forskningen. Sverigedemokraterna är inget undantag. Tvärtom. Men en rörande oblyghet motionerar Tobias Andersson under rubriken "Stoppa finansieringen av genusteori inom högre utbildning" om hur ämnet Genusvetenskap bör stoppas på svenska lärosäten: Det är uppenbart att genusvetenskap och genuspedagogik är politiskt och agendasättande samt att rötterna härstammar i politisk feminism och marxism. (...) Givet den utgångspunkten borde därför inga medel tilldelas denna indoktrinering byggd på politiskt falska grunder. Vilket ämne står näst på tur? Kriminologi? Pedagogik? Statsvetenskap? Förmår Liberalerna stå emot? Well, vi får väl se.

Sä här finns en del att vara orolig för. Och då har jag inte ens nämnt kulturpolitiken, religionsfriheten eller biståndet. 

Vi måste värna de demokratiska institutionerna. Jag betvivlar inte Liberalernas demokratiska sinnelag. Men jag betvivlar deras förmåga att stå emot Sverigedemokraternas påtryckning och jag betvivlar att de faktiskt fullt ut förstår vem det är som de har satt i båten.

 

Kommer KD och L att hålla löftet att inte sänka det svenska biståndet?

Parallellt med de pågående regeringsförhandlingarna diskuterar Moderaterna, Kristdemokraterna. Liberalerna och Sverigedemokraterna den kommande budgeten. En av de saker jag är orolig för är det svenska biståndet. 

Ulf Kristersson och Moderaterna har inga problem med att tillmötesgå Jimmie Åkessons och Sverigedemokraternas önskemål om att det svenska biståndet ska sänkas kraftigt. Ett sänkt bistånd möjliggör de skattesänkningar som Ulf Kristersson lovat att genomföra om han kommer till makten. Att det blir världens fattiga som får betala är inget som Moderaterna eller Sverigedemokraterna ligger sömnlösa över på natten.

Däremot har Liberalerna och Kristdemokraterna dyrt och heligt lovat sina väljare att inte sänka biståndet. Kristdemokraterna har i valrörelsen beskrivit sig själva som "en garant" för enprocentsmålet. I biståndsorganisationen Diakonias kandidatenkät inför valet svarade elva av Kristdemokraternas nu invalda riksdagsledamöter ja på frågan "Lovar du att enbart rösta för en statsbudget som innebär att minst en procent av Sveriges BNI avsätts till bistånd under hela mandatperioden?" Bland Liberalerna var det sju invalda ledamöter som avgav samma löfte - däribland partiledaren Johan Pehrson.

Vi har alltså ett stort antal riksdagsledamöter från Kristdemokraterna och Liberalerna som har bokstavligen lovat att inte rösta för en budget som sänker biståndet under enprocentsnivån. Det rör sig således inte om en målsättning eller ett villkorat löfte. 

Kommer dessa ledamöter att stå vid sitt ord? Jag tillhör ju dem som tror på människan. Även politiker brukar hålla sina löften. (Om än inte alltid...) Här bör vi bli många som hjälper riksdagsledamöterna från Kristdemokraterna och Liberalerna att stå fast vid sitt löfte. Tala om för dem att de är sedda och att vi litar på dem och deras vilja och förmåga att inte låta världens fattiga - dessa våra minsta - betala för Ulf Kristerssons eftergifter till Jimmie Åkesson.

Efter SD:s valframgång - nu gäller det att stå upp och värna demokratin

Valet är ännu inte färdigräknat, Men mycket tyder på att Sverige inom kort är ett av de ytterst få länder i Europa där ett högerextremt parti med rötter i nazismen utövar ett avgörande inflytande på regeringspolitiken. Bejakat av Liberalerna och omfamnat av Moderaterna och Kristdemokraterna. 

Nu gäller det att värna demokratin och dess institutioner mot SD:s inflytande. Ta strid för rättsstaten, fria universitet och lärosäten, ett oberoende public service och fria medier, kulturens frihet, religionsfriheten och alla människors lika värde. Som jag tidigare skrivit ifrågasätter jag inte Moderaternas, Kristdemokraternas och Liberalernas fäste i demokratins grundvärderingar. Men jag litar inte ett dyft på deras förmåga att stå emot SD:s påtryckningar när det gäller att genomföra en politik som försvagar demokratins institutioner.  

SD bjöds på en valrörelse de knappt hade kunnat drömma om. SD legitimerades som politiskt parti och fick en dagordning som om de nästan hade skrivit den själv. För Socialdemokraterna blev saken annorlunda. Partiet misslyckades med att få fokus på de frågor man önskat, och i stället gick man än en gång in i en tävling med Moderaterna och SD om vilket parti som hade den bästa kriminalpolitiken. Trots det lyckades Socialdemokraterna öka sitt röstetal till 30.5 procent. Det var ut europeiskt perspektiv en bedrift. Det är mycket ovanligt i europeisk politik i dag att ett parti lyckas regera i åtta år med ett ytterst tunt parlamentariskt underlag och sedan ändå växa i valet.

I detta skede pekar det mesta på att Moderaterna och Kristdemokraterna bildar regering, med SD och Liberalerna som stödpartier. Men helt säkert är det inte. Den ideologiska konflikten mellan Liberalerna och SD är mycket stark. Och även om Ulf Kristersson lyckas få ihop en regering återstår den största svårigheten - att få denna regering att överleva under hela mandatperioden.

* 

Om bara 13 dagar går Italien till val. Mycket talar för att postfascistiska och nationalkonservativa partier kan samla en majoritet för att få bilda regering. Det gäller att stå emot.

Vad händer efter valet? Del II: Regeringsbildningen om Magdalena Anderssons sida blir störst

Igår skrev jag en text om hur regeringsbildningen kommer att gå till om Ulf Kristerssons sida vinner. Idag utgår jag istället från det omvända utfallet. Det vill säga, hur kommer regeringsbildningen att gestalta sig om Magdalena Anderssons sida blir störst. 

Om Magdalena Anderssons sida vinner tror jag att Socialdemokraterna och Centerpartiet kommer att regera tillsammans. Kanske att Miljöpartiet också kommer att ingå i regeringen, men Vänsterpartiet får stanna utanför.

Centerpartiets stora förflyttning gjordes efter valet 2018, då partiet sa nej till en moderatledd minoritetsregering och i stället genom Januariavtalet släppte fram Stefan Löfven som statsminister. Steget till att nu ingå i en socialdemokratiskt ledd regering är kortare, många inom Centerpartiet uppfattar det som ett naturligt steg givet hur det politiska landskapet förändrats.

Miljöpartiet vill gärna ingå i en sådan regering. Men frågan är om partiet är välkommet. Jag skulle tro att om partiet verkligen vill så kommer deras mandat att innebära att de trots allt släpps in i regeringsvärmen.

För Vänsterpartiet blir det svårare. Centerpartiet sätter sig inte i en regering där Vänsterpartiet ingår. Samtidigt har Centerpartiet i dag inte samma behov av att isolera och stigmatisera Vänsterpartiet på samma sätt som Liberalerna och Jan Björklund krävde i samband med att Januariavtalet kom till. 

Nooshi Dadgostar har uttalat sig motsägelsefullt om huruvida det är ett ultimativt krav att partiet ska få plats i regering om man ska släppa fram Magdalena Andersson som statsminister. Men jag läser Nooshi Dadgostars uttalanden som att här finns ett förhandlingsutrymme. Det kommer förstås att kosta, på samma sätt som det kostade när Nooshi Dadgostar och Vänsterpartiet drev igenom kravet på kraftigt höjd garantipension förra året. Och självklart kommer partiet i opposition även att finnas med i budgetsamtalen, även om det kanske inte blir några formella förhandlingar. 

*

Oavsett vilken sida som vinner tror jag att regeringsbildningen kommer att gå avsevärt fortare än de 134 dagar det tog förra gången. Flera partier har redan gjort avgörande förflyttningar och talmannen kan därför arbeta med snävare tidsramar.

*

Opinionsläget är om möjligt ännu jämnare än igår. Spelbolaget Unibet håller fortfarande Magdalena Andersson som favorit - oddset på henne som statsminister är i kväll 1.45 mot 2.50 på Ulf Kristersson.

*

Jag kommenterar partiledarnas debattstrategier för TT.

Vad händer efter valet? Del I: Regeringsbildningen om Ulf Kristerssons sida blir störst

Hur svårt blir det att bilda regering efter valet? I dag publicerar jag en text som bygger på förutsättningen att Ulf Kristerssons sida (Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna) blir större än Magdalena Anderssons sida (Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet). I morgon publicerar jag en text som bygger på det omvända utfallet, det vill säga att Magdalena Anderssons sida blir störst.

Om Ulf Kristerssons sida blir störst påverkas regeringsbildningen av den inbördes storleksrelationen mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna. Om Moderaterna blir störrre än Sverigedemokraterna får Sverigedemokraterna ett sämre förhandlingsläge, både när det gäller regeringsplatser och sakpolitiken. Då tror jag det kommer att gå ganska fort att bilda en minoritetsregering med Moderaterna och Kristdemokraterna. 

De fyra partierna på Ulf Kristerssons sida har investerat så mycket i ett maktskifte att kompromissviljan kommer att vara stor hos alla inblandade parter. Sverigedemokraterna har i detta läge inte så mycket att vinna på att ta allvarlig strid för en plats i regeringen. De kommer i stället att nöja sig med någon slags nedtecknad överenskommelse/kontrakt om politikens färdriktning/innehåll under mandatperioden, och en sådan överenskommelse kommer att samordnas med Liberalerna. 

Knäckfrågan blir om Sverigedemokraterna och Liberalerna tillsammans ska förhandla fram en budget. En möjlighet är att de fyra partierna undviker ordet "förhandling" och i stället talar om att budgeten ska vara "förankrad" på ett sådant sätt att man i förväg vet att den kommer att gå igenom i riksdagen.

Om i stället Sverigedemokraterna blir större än Moderaterna försvåras regeringsförhandlingarna. Det blir besvärligt för Jimmie Åkesson att förklara för sina väljare och medlemmar varför Sverigedemokraterna väljer att inte kräva regeringsplatser. Samtidigt har Liberalerna och Johan Pehrson varit relativt tydliga med att man inte tänker släppa fram en regering där Sverigedemokraterna ingår. Sverigedemokraterna kommer som största parti på Ulf Kristerssons sida att kräva ett mycket högt pris för att avstå regeringsmedverkan. Ju högre det priset blir, desto svårare blir det för Liberalerna - med en sannolikt splittrad riksdagsgrujpp - att acceptera det. Det går inte att utesluta att röster inom Liberalerna höjs för att i stället börja samverka mot mitten. Sammantaget tror jag ändå att processen utmynnar i en M/KD-regering, men inte utan vånda och besvär. Och frågan är hur långvarig en sådan regering kommer att bli...

I skrivande stund är min bedömning att Sverigedemokraterna inte kommer att finnas med i en regering ledd av Ulf Kristersson direkt efter valet. Men i ett lite längre perspektiv kommer frågan i ett annat läge. Jag tror också att Moderaterna - trots att opinionsmätningarna idag tyder på motsatsen - har hyggliga möjligheter att i valet bli större än Sverigedemokraterna.

Gör Moderaterna om Socialdemokraternas misstag från valrörelsen 2018?

Moderaterna har det tungt i årets valrörelse. Samstämmiga opinionsmätningar visar att partiet blivit omsprungna av Sverigedemokraterna. I dagens Sifo-mätning fick Moderaterna 15.9 procent, vilket (om jag räknat rätt) är partiets tangerat lägsta stöd på nära 20 år. 

Hur har Moderaterna hamnat i denna prekära situation? Ekots inrikespolitiske kommentator Tomas Ramberg lyfter fram Moderaternas strategiska beslut att normalisera Sverigedemokraterna och samtidigt bejaka partiets egen historieskrivning. Ulf Kristersson påstod till exempel att Sverigedemokraterna var det enda parti "som såg farorna" med invandringen. Tanken var att denna strategi skulle vinna tillbaka väljare som gått från Moderaterna till Sverigedemokraterna.

Men Jimmie Åkesson återgäldade inte Ulf Kristerssons artigheter. I stället anklagade han Moderaterna för att ha varit med och förstört Sverige. Sammantaget fick de väljare som lämnat Moderaterna för Sverigedemokraterna bekräftat att de gjort ett korrekt val. När dessutom de sakpolitiska skillnaderna mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna tonades ned sänktes tröskeln ytterligare för väljare att lämna Moderaterna för att gå vidare till Sverigedemokraterna.

Jag delar Tomas Ramberg uppfattning. Jag känner också igen det strategiska tänkandet från valrörelsen 2018, då jag i min egenskap av ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet var adjungerad i Socialdemokraternas partistyrelse och det verkställande utskottet. Då gick strategin ut på att Socialdemokraterna inför väljarna skulle ”spela oavgjort” mot Moderaterna och Sverigedemokraterna i frågor om invandring och brott och straff, för att därefter vinna valet på välfärdsfrågorna. Jag hävdade med emfas att försöken att spela oavgjort mot Moderaterna och Sverigedemokraterna i dessa frågor endast skulle leda till att dessa partier drog sig ännu längre ut, och att Socialdemokraterna skulle tvingas traska patrull efter dem. 

Strategin blev heller inte framgångsrik. Först när den - genom en kombination av interna protester och svaga opinionssiffror - övergavs vände valvinden. Tidigt under sommaren 2018 började Socialdemokraterna på allvar prioritera välfärdsfrågorna. Kursändringen stärkte humöret och den interna enigheten i partiet och valet kunde vinnas.

Jag tillhör dem som tror att Moderaterna fortfarande har möjlighet att komma ikapp Sverigedemokraterna och i valet bli näst största parti. Men det börjar bli bråttom. Det är bara elva dagar kvar till valet. Opinionsmätningarna spretar. I dagens Novus gick Moderaterna fram en del, och valutgången är i högsta grad oviss.

Får Sverige en majoritetsregering med JA-partierna?

I dagens Sifo-mätning drar Socialdemokraterna, Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet ifrån ordentligt i opinionen. Dessa fyra partier får tillsammans 52.1 procent, mot endast 45.3 procent för Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Liberalerna. 

Tre veckor före valet får Moderaterna med 17.6 procent sitt lägsta stöd i Sifo på två och ett halvt år. Och Sverigedemokraterna får med 16.1 procent sitt lägsta stöd på över fyra år.

Det finns anledning att tolka denna mätning med största försiktighet. En mätning är ingen mätning, och andra mätningar har i närtid visat annorlunda. Men sammantaget skänker förstås dagens Sifo-mätning arbetsro till Socialdemokraterna och Magdalena Andersson, samtidigt som den skapar oro och frustration inom Moderaterna.

Jag noterar också att de fyra JA-partierna (Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna) tillsammans får 49.7 procent, medan de fyra övriga partierna (Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet) endast får 47.7 procent. Se där - plötsligt kan vi ha en majoritetsregering med stark mittenförankring vilket många ju har efterlyst. Liberalerna kanske inte hakar på direkt - men mandatperioden är lång och jag skulle inte bli förvånad om partiet tröttnar på att sitta fyra år till i opposition med M, KD, SD och V. Vänsterpartiet skulle i så fall gå i renodlad opposition och ha goda möjligheter att växa under mandatperioden.

Vi vet inte om den hastiga uppgången för en ny S-ledd regering är en tillfällighet eller ett trendbrott. Därför blir det inte meningsfullt att diskutera tänkbara förklaringar, Däremot erinrar jag mig den gamla devisen Gladast vinner. Säga vad man vill om Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson, men särskilt glada är de inte i årets valrörelse. Oftast är de arga och i full fart med att beskriva Sverige som ett land i kaos och förfall. Hittills har det inte visat sig vara en vinnande strategi inför valdagen.

Hur ska vi förklara Moderaternas hårda angrepp på Miljöpartiet?

Moderaterna har under sommaren vid flera tillfällen formulerat skarp politisk kritik mot Miljöpartiet. Det är lite oväntat att ett stort parti som Moderaterna så nära valdagen ägnar så stor uppmärksamhet mot ett litet parti som balanserar på riksdagsspärren. Den vedertagna politiska metoden i ett sådant läge är i stället att det stora partiet försöker tiga ihjäl det lilla partiet för att inte bjuda det lilla partiet på uppmärksamhet i onödan.

Så vilket är egentligen målet för Moderaternas angrepp på Miljöpartiet? Jag ser åtminstone tre olika alternativ. 

För det första: Moderaterna vill stigmatisera Miljöpartiet för att på så sätt skrämma bort väljare och bidra till att Miljöpartiet inte klarar riksdagsspärren. Det som talar emot detta alternativ är att effekten i stället kan bli den motsatta. Att framstå som Moderaternas huvudfiende i politiken blir i själva verket en konkurrensfördel i kampen om de rödgröna väljarna. Genom kampanjen bidrar Moderaterna till att mobilisera vankelmodiga rödgröna väljare till att rösta på just Miljöpartiet - och därigenom också till att lyfta partiet över fyraprocentsspärren och lägga grunden till en ny socialdemokratiskt ledd regering. 

För det andra: Moderaterna försöker använda Miljöpartiet för att skrämma socialdemokratiska väljare över blockgränsen. Att utestänga Miljöpartiet från politiskt inflytande skulle för dessa väljare vara viktigare än en ny socialdemokratiskt ledd regering. Det som talar emot detta alternativ är att det förefaller föga troligt att mp-kritiska s-väljare verkligen skulle ta ett sådant steg. Rörelsen över blockgränsen i opinionen är just nu väldigt liten och väljarnas - särskilt s-väljarnas - tilltro till Magdalena Anderssons förmåga och kompetens är mycket hög. Jag har svårt att se att Moderaterna på allvar tro att en sådan strategi skulle fungera.

För det tredje: Moderaterna använder kritiken mot Miljöpartiet som ett medel för att stärka sin egen ställning i förhållande till Liberalerna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. (Tipstack till Johan Karlsson Schaffer, @Johank76, på Twitter.) Det som talar emot detta alternativ är att Moderaterna i så fall - några månader innan valet - skulle prioritera att värna sin dominans inom högerblocket i stället för att utmana om regeringsmakten. Det vore i detta läge en något märklig prioritering.

Därav hjärtat är fullt talar munnen, sägs det. Det är förstås möjligt att Moderaternas angrepp på Miljöpartiet inte är en konsekvens av en strategi utan bara ett uttryck för att Moderaterna tycker så ideologiskt förfärligt illa om Miljöpartiet och den politik partiet representerar. Men att kombinera ideologi med strategi är ju vägen till framgång i politiken.

Jag är lite vankelmodig, som ni märker. Vad tror ni själva - vilken är orsaken till att Moderaterna väljer att just nu söka strid med Miljöpartiet?

 

Tre saker att ha koll på i kvällens partiledardebatt

I kväll kl 20.00 sänder TV4 en tre timmar lång partiledardebatt. Här är tre saker att ha koll på i debatten.

 1. Kan Ulf Kristersson återvinna sitt förtroende som oppositionsledare? De senaste dagarna har inte varit bra alls för Moderaterna. Först kom en SCB-mätning som var positiv för S och som visade att Magdalena Andersson kunde ha möjlighet att bilda ny regering även om MP trillade ur och L höll sig kvar i riksdagen. Samma dag hakade Ulf Kristerssons - som i en slags betingad reflex - på SD:s misstroendeförklaring mot Morgan Johansson tillsynes utan att förstå hur det skulle uppfattas. Även borgerliga bedömare ser Kristerssons agerande som en misslyckad strategi och menar att Alliansen måste bli bättre på att välja sina strider. Vi får se ikväll om Kristersson tar revansch och kan framstå som den statsman han gärna vill uppfattas som.

2. Söker Miljöpartiet strid med Socialdemokraterna? MP ligger väldigt illa till i opinionsmätningarna trots att klimat- och miljöfrågan ligger högt på väljarnas dagordning. Partiet måste slå sig in i debatten och ett sätt att göra det är att söka strid med regeringspartiet. Kommer S i så fall att slå tillbaka? En strid mellan S och MP kan - om den utkämpas på rätt sätt och i rätt frågor - vara gynnsam för båda partierna. Men av någon anledning har TV4 inte med klimat och miljö som ett av kvällens debattämnen. Det är synnerligen märkligt med tanke på frågans närmast existentiella betydelse, frågans placering på väljarnas dagordning samt att FN:s högnivåmöte Stockholm 50+ just avlutats.

3. Kommer Annie Lööf att pressa Ulf Kristersson på SD:s Putinkopplingar? I Aftonbladet skriver Annie Lööf i dag att SD i tio års tid representerades av proryska ledamöter i riksdagens Försvarsutskott. Hon ställer frågan om var det finns garantier för att det vid ett regeringsskifte, där SD ingår i regeringsunderlaget, inte sitter proryska sverigedemokrater på höga positioner i regeringskansliet. Ulf Kristersson kommer sannolikt att ducka för frågan (om Annie Lööf får möjlighet att ställa den). Jimmie Åkesson kommer att rasa. Det kan bli bra TV, för att tala journalistspråk.

Gör inte Rysslands aggression till en inrikespolitisk lekstuga

Rysslands aggression mot Ukraina är ett grovt brott mot folkrätten. Det är illa nog att Ryssland inte respekterar gränserna i Europa. Jag är också orolig för hur en stärkt position för Ryssland påverkar demokratins ställning i Europa. Framgångar för Ryssland och Putin riskerar att leda till rop efter "starka män" även på andra håll, särskilt i länder i östra Europa där den demokratiska traditionen inte har lika starka fästen som i västra och norra Europa. Och vi känner alla till Jimmie Åkessons vankelmod när det gäller att välja mellan Joe Biden och Vladimir Putin.

Det är viktigt att omvärlden - inte minst USA och EU samordnar sitt agerande för att kraftfullt och på folkrättslig grund bekämpa Rysslands aggression. Debatten i Sverige borde handla om innehållet i en sådan gemensam linje och på vilket sätt Sverige bäst kan bidra till helheten.

I stället har det uppstått en inrikespolitisk lekstuga där moderatledaren Ulf Kristersson på fullt allvar hävdar att han inte förstår varför statsminister Magdalena Andersson inte använder ordet "invasion" i sina fördömanden av den ryska aggressionen. Men alla som på ett seriöst sätt följer händelseutvecklingen förstår varför hon inte gör det. Ordet "invasion" är knutet till den sanktionstrappa som EU enats om, och EU vill därför gemensamt avvakta det bästa tillfället för att trappa upp sanktionerna. 

Jag anar att Ulf Kristersson faktiskt inser att det förhåller sig så. Då är det inte att vara "vuxen i rummet" att låtsas att man inte förstår för att få en möjlighet att peka finger mot regeringen.

Tre tankar om regeringskrisen

Sansa er. De senaste dagarna har jag i sociala medier sett många i vanliga fall kloka och reflekterande socialdemokrater och vänsterpartister ta heder och ära av varandras partier. Inläggen är ofta grovt förenklade och har sin bas i en absolut vägran att försöka se saken ur den andres perspektiv. Jag förstår vreden och besvikelsen. Men ta det varligt med orden. Ord spelar roll och onda ord sitter gärna kvar. Möjligheten att föra en riktig vänsterpolitik i Sverige förutsätter någon form av samverkan mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Försvåra inte förutsättningarna för en samverkan genom att ge uttryck för er frustration i sociala medier. Så sansa er. Blicka framåt. 

Låt falla vad icke kan stå. Det knakar i samhällets fogar och band, låt falla vad icke kan stå! Så skaldade den danske poeten och socialisten Ulrich Peter Overby i sången "Socialisternas marsch" (1871, svensk översättning Johan Lindström Saxon). Kanske är det nödvändigt att Januariavtalet faller samman för att något nytt ska  växa fram. Så här långt visar händelseutvecklingen att en stabil socialdemokratiskt ledd regering kräver samarbete både mot mitten och vänster. Att på sikt isolera Vänsterpartiet fungerar inte. Kanske krävs de en regeringsombildning eller ett extra val för att bekräfta denna insikt.

Den stora koalitionen. Efter valet 2018 förespråkade Annie Lööf en stor koalition där både Socialdemokraterna och Moderaterna ingick. I dagsläget är en sådan koalition osannolik. Men på sikt kan Socialdemokraterna hamna i ett läge där man tvingas välja mellan partiets bästa (Socialdemokraterna tappar sannolikt väljare om man går i koalition med Moderaterna) och landets bästa (i en koalition förhindra genomförandet av en starkt högerorienterad politik). Jag vill definitivt inte se en koalition mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Men om den nuvarande regeringskrisen inte löser sig och ett extraval inte förändrar läget kommer frågan att komma upp på dagordningen.

Kampen om marknadshyrorna. Det här tror jag händer nu.

Hittills har Vänsterpartiet och Nooshi Dadgostar hanterat frågan om marknadshyror på ett politiskt skickligt sätt. Kampen mot marknadshyror är en för partiet ideologiskt viktig sakfråga. Partiets offensiva linje sätter frågan högt upp på den politiska dagordningen, stärker partiet internt och kanske också i väljarkåren.

Nu kräver Vänsterpartiet att regeringen inom 48 timmar (!) antingen meddelar att man helt avstår från att förändra hyreslagstiftningen eller inleder förhandlingar där Hyresgästföreningen ingår. Annars hotar man med misstroendeförklaring. Vänsterpartiet vet förstås att regeringen kommer att säga blankt nej till båda dessa krav (vilket justitieminister Morgan Johansson också gjorde i eftermiddags). Däremot hoppas kanske Vänsterpartiet att deras utspel ska sätta andra bollar i rullning - till exempel att mobilisera Hyresgästföreningen i frågan.

Går vi då mot en regeringskris och ett eventuellt extraval? Nja, kanske inte. Nedan följer det scenario jag upplever som mest sannolikt framåt.

Vänsterpartiet har inte tillräckligt med mandat för att själva kunna väcka en misstroendeförklaring. Därför kommer partiet att ta kontakt med Moderaterna och Kristdemokraterna för att sondera om de vill hjälpa till med sina mandat. Moderaterna och Kristdemokraterna kommer sannolikt att säga nej. De vill visserligen avsätta regeringen, men de vill inte göra det på en fråga där de har helt motsatt uppfattning än Vänsterpartiet. Moderaterna och Kristdemokraterna är ju positivt inställda till marknadshyror. 

Efter att Moderaterna och Kristdemokraterna sagt nej kan Vänsterpartiet sträcka på sig och säga att man nu verkligen försökt. Partiet har gjort allvar av sitt hot, men Moderaterna och Kristdemokraterna vek ner sig. Samtidigt urholkas trovärdigheten i Moderaternas och Kristdemokraternas ständiga utfästelser om att de är beredda att rösta bort regeringen varje dag i veckan.

Men Vänsterpartiets strategi inrymmer en svaghet - Sverigedemokraterna. Moderaterna och Kristdemokraterna hänvisar Nooshi Dadgostar till Jimmie Åkesson eftersom det råder viss sakpolitisk samsyn mellan Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna i synen på marknadshyror. Men för Vänsterpartiet är det ideologiskt omöjligt att lägga fram en misstroendeförklaring tillsammans med Sverigepartiet. 

Sverigedemokraterna kan i stället välja att själva lägga fram en misstroendeförklaring och i en omröstning kanske på stöd av Moderaterna och Kristdemokraterna. Vad gör Vänsterpartiet då? Sannolikt lägger partiet ned sin röst och Stefan Löfven klarar sig. Då riskerar Vänsterpartiet att mötas av anklagelser om att man bara skramlat med vapnen, och inte haft den politiska kraften att använda dem. Vänsterpartiet kan - av ideologiska skäl - inte stödja en misstroendeförklaring framlagd av Sverigedemokraterna och som riskerar att leda till en moderatledd regering som samarbetar med Sverigedemokraterna.

Vad händer då om Ulf Kristersson i stället lite oväntat skulle säga ja till Vänsterpartiets invit om misstroendeförklaring? Det är osannolikt, men faktiskt inte omöjligt. Ur det perspektivet leker Vänsterpartiet med elden. Då finns det en majoritet i kammaren för att avsätta statsministern och därmed också regeringen. I så fall tvingas Stefan Löfven använda sin politiska kreativitet till att modifiera processen om marknadshyrorna på ett sätt som någorlunda tillmötesgår Vänsterpartiet utan att Januarisamarbetet avbryts. Eller så avgår Stefan Löfven, i så fall sannolikt redan före omröstningen. Då väntar i första hand nya talmansrundor (jag tror inte på ett extraval) och så småningom en ny regering, förmodligen ledd av Stefan Löfven. 

Insikten om dessa sannolika utfall får nog också Ulf Kristersson att avstå från att tacka ja till Vänsterpartiets invit. Men osvuret är bäst.

Varför ska en borgerlig väljare rösta på KD?

Ebba Buschs husaffärer har under de senaste månaderna mött starkt kritik och fått mycket negativ publicitet. Samtidigt minskar väljarstödet för Kristdemokraterna.

Men hänger dessa två saker verkligen ihop? Ja, kanske ur ett kortsiktigt perspektiv. Kristdemokraterna tvingas nu lägga stor kraft på att hantera husaffärskrisen i stället för att föra ut sin politik och diskutera sakfrågor. Dessutom är Ebba Busch polisanmäld för förtal, vilket inte gör saken bättre.

Men vi vet att politiska skandaler sällan påverkar partiernas väljarstöd på sikt. Svenska väljare tenderar också att rösta på parti, inte på person. Så även om väljarnas kraftigt minskade förtroende för Ebba Busch skulle bestå, så behöver det inte med nödvändighet inebära ett minskat väljarstöd för partiet.

Kristdemokraternas problem är större än partiledarens agerande. Nu när Nya Moderaterna inte längre finns utan i stället har återtagit sin traditionella plats i partisystemet - vart ska Kristdemokraterna ta vägen någonstans? På den borgerliga spelplanen är det fullt överallt. Centern (och åtminstone hittills) Liberalerna tar hand om de borgerliga väljare som inte vill samarbeta med SD. Moderaterna tar hand om de borgerliga väljare som kan tänka sig eller kanske till och med vill ha ett samarbete med SD. Vad kan KD bidra med ut det perspektivet?

Eller för att formulera det så här: Var finns den viktiga profilfråga som skulle få en borgerligt sinnad väljare att rösta på Kristdemokraterna i stället för på Moderaterna? Kanske bloggens läsare har några idéer? Jag är övertygad om att Kristdemokraternas partistab är tacksamma för alla tips.

Skärpt konflikt om synen på SD

Synen på Sverigedemokraterna fortsätter att vara en viktig skiljelinje i svensk politik. Moderaterna och Kristdemokraterna blir allt mer oblyga i sin strävan att normalisera Sverigedemokraterna och de båda partierna gör ingen hemlighet alls med att de gärna ser Sverigedemokraterna som en del av ett kommande regeringsunderlag. Även Liberalerna har genom sin partiledare Nyamko Sabuni markerat att man gärna ger sitt stöd åt en moderatledd regering, även om en sådan regering skulle vara beroende av Sverigedemokraternas stöd i varje viktig enskild omröstning.

Samtidigt har framträdande socialdemokratiska företrädare blivit allt mer tydliga i sitt öppna avståndstagande från Sverigedemokraterna, och då inte enbart åberopandes partiets nazistiska rötter och dess impregnering av rasism utan också med argumentet att man i förlängningen uppfattar Sverigedemokraterna och dess politik som ett hot mot det demokratiska systemet. Även Centerpartiet och Annie Lööf har varit utomordentligt tydligt med att ingenting har förändrats i partiets syn på Sverigedemokraterna och att ett samarbete inte på något sätt är tänkbart. 

En skärpt konfliktyta kring synen på Sverigedemokraterna försvårar förstås ett framtida samarbete mellan de fyra borgerliga partierna. Liberalerna är kluvet i frågan och för Centerpartiet höjs tröskeln ytterligare för att stödja en moderatledd regering om valresultatet 2022 skulle bli ungefär detsamma som valresultatet 2018. För Socialdemokraterna är en konflikt kring synen på Sverigedemokraterna dessutom i linje med partiets ideologiska grundvärden och bidrar till att mobilisera de egna medlemmarna och sympatisörerna.

Nu pågår också en strid om normalisering av högerextrema mediekanaler. Så valde till exempel moderaternas förste vice ordförande i Stockholms län (och tillika kommunstyrelsens ordförande i Österåker) Michaela Fletcher nyligen att medverka i Swebbtw, en kanal som nyligen stängdes av från Youtube eftersom den sprider hatretorik och konspirationsteorier. 

Själv noterar jag att Jamie Raskin - den demokratiske kongressledamoten och processledaren i riksrätten mot Donald Trump i sitt avslutningsanförande citerade Benjamin Franklin och uppmanade kongressen att aldrig underskatta mobben eller högerextremister: Don't make yourself a sheep. The wolves will eat you.

Jag hoppas Ulf Kristersson lyssnade.

Regeringsfrågan - den uppenbara lösningen

Inte så sällan möter jag uppfattningen att moderatledaren Ulf Kristersson måste söka samverkan med Sverigedemokraterna, annars dömer han sig själv och sitt parti till evig opposition. Och det är klart att om man ser det så, blir Kristerssons agerande kanske något mindre osmakligt.

Men det stämmer ju inte! I valet 2018 hade det räckt om de fyra borgerliga partierna tillsammans vunnit ett enda mandat till så hade Ulf Kristersson kunnat bilda regering. Inför valet 2022 är det heller ingen omöjlighet att de fyra borgerliga partierna tillsammans blir större än de tre rödgröna partierna. Då har vi ett läge motsvarande mandatperioden 2010-2014, då med Fredrik Reinfeldt som statsminister för en alliansregering.

Nu finns inte Alliansen längre. Men Centerpartiet och Liberalerna är i grunden borgerliga partier. Allt annat lika samarbetar de hellre med Moderaterna än med Socialdemokraterna, givet att Sverigedemokraterna kan hållas utanför. Genom sin oblyga flirt med Sverigedemokraterna försvårar emellertid Ulf Kristersson en sådan lösning.

Mycket talar för att styrkeförhållandena mellan de fyra borgerliga partierna och de tre rödgröna partierna blir avgörande för regeringsfrågan även efter valet 2022. Är de borgerliga större blir det Ulf Kristersson som bildar regering. Är de rödgröna större bildar Stefan Löfven regering.

Svårare än så behöver det faktiskt inte vara.

Blir det regeringskris? Jonas Sjöstedt leker med elden

Igår skrev jag att statsminister Stefan Löfven fått ett Kinderägg vars tre överraskningspresenter lade grunden för en lugn politisk höst för regeringen (Preems beslut att dra tillbaka sin ansökan om att bygga ut raffinaderiet i Lysekil, Miljöpartiets ja till att sända ut den migrationspolitiska utredningen på remiss och Ulf Kristerssons besked att han inte tänkte stödja en misstroendeförklaring mot regeringen från Vänsterpartiet, om denna syftade till att stoppa ändringar i arbetsrätten). Jag varnade emellertid för att Ulf Kristersson löfte inte var att lita på, vis av erfarenheten från hans tidigare utfästelser om att aldrig samverka med Sverigedemokraterna.

I dag har Ulf Kristersson mycket riktigt ändrat sig. "Låt det vara helt glasklart: varje gång riksdagen ska ta ställning till om den här regeringen ska vara kvar eller inte, så kommer Moderaterna rösta för att avsätta den#, skriver han på Facebook. Uttalandet är en skarp kontrast till Kristerssons kommentar till TT för en dryg vecka sedan. "Det tänker vi inte göra" sa han då, och förklarade att Moderaterna inte tänkte stödja en misstroendeförklaring i riksdagen mot regeringen från Vänsterpartiet, om misstroendeförklaringen syftade till att stoppa ändringar i arbetsrätten.

Vad händer nu? Kommer Jonas Sjöstedt att göra allvar av sitt hot att väcka misstroendeförklaring mot Stefan Löfven och i så fall - understödd av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna - utlösa en regeringskris?

Många inom Socialdemokraterna är arga på Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt. Jag kan förstå ilskan, men själv har jag förståelse för att Vänsterpartiet väljer att utnyttja de medel partiet har till förfogande för att försöka påverka politiken. Vänsterpartiet förödmjukades i Januariavtalet genom att överenskommelsen explicit stadgar att partiet ska utestängas från allt politiskt inflytande under mandatperioden. Svinhugg går igen.

Däremot finns det fortfarande flera skäl som talar mot att Vänsterpartiet gör allvar av sitt hot om misstroendeförklaring. Vänsterpartiet vet att en sådan åtgärd innebär att man leker med elden, en lek som kan sluta med att Ulf Kristersson får bilda en moderatledd regering, understödd av Sverigedemokraterna. Det blir inget roligt politiskt eftermäle som Jonas Sjöstedt i så fall skulle få bära med sig.

Det är också bara tre veckor kvar tills Jonas Sjöstedt avgår som partiledare. Det är en god politisk regel att en partiledare som avgår ger sin efterträdare så stort politiskt handlingsutrymme som möjligt. Det blir ingen lätt start för Sjöstedts förmodade efterträdare Nooshi Dadgostar om hon tvingas tillträda i ett läge av talmansrundor där Vänsterpartiet igen kan tvingas släppa fram Stefan Löfven för att undvika en moderatledd regering med Ulf Kristersson som statsminister.

En misstroendeförklaring nu föregriper också remissprocessen (där många kritiska synpunkter mot utredningen kan föras fram), den färdigförhandlade propositionen (där Vänsterpartiets ande kan sväva över förhandlingarna) samt eventuella nya förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter.

Jag har fortfarande svårt att se denna misstroendeförklaring framför mig. Men osvuret är bäst. Stefan Löfven måste rädda ansiktet på Jonas Sjöstedt, samtidigt som han håller Centerpartiet på gott humör. Här får Stefan Löfven en möjlighet att visa upp sin politiska skicklighet.

Eller också kommer arbetsmarknadens parter själva fram till att de vill återuppta förhandlingarna. Då har Stefan Löfven åter fått tillgång till presenterna i sitt Kinderägg och allt är frid och fröjd igen.

Åtminstone för stunden.

Välkomna lättnader i Gymnasielagen!

I dag kom Socialdemokraterna överens med Miljöpartiet om lättnader i den så kallade Gymnasielagen. De ensamkommande ungdomar som berörs av lagen har varit tvingade att inom sex månader efter avlagd examen skaffa sig ett arbete som sträcker sig över två år, annars skulle de utvisas. Dessa villkor har ju, som jag tidigare anfört, genom corona-pandemin för de allra flesta ungdomar blivit omöjliga att uppfylla. Enligt överenskommelsen mellan de båda regeringspartierna får de berörda ungdomarna nu i stället tolv månader på sig att hitta ett jobb, och anställningen behöver bara vara i ett år.

Överenskommelsen är en befrielse för många av dessa ungdomar, och även för deras familjer och nära och kära. Beslutet kom naturligtvis inte av sig själv. Det har funnits ett starkt tryck från civilsamhällets organisationer på regeringen att agera i frågan.

Lättnader i regelverket löser emellertid inte problemen för alla de ensamkommande unga som kom till Sverige för fem år sedan för att söka skydd från krig och förföljelse, men som inte omfattas av gymnasielagen. Många av dem plågas av psykisk ohälsa och riskerar att kastas ut i papperslöshet, drogmissbruk och kriminalitet. Det humanitära - och för Sverige bästa - svaret på detta problem är att varaktigt välkomna dem till Sverige, vårt växande hem. Dessa tusentals unga människor kommer aldrig att kunna tvångsutvisas. I stället behövs en varaktig och human lösning på deras situation. Jag kallar det för en amnesti - regeringen får gärna alla det något annat, bara en sådan lösning kommer till stånd.

Dagens besked innebär hopp och glädje för så många människor. Men inte för Jimmie Åkesson. Det här betyder krig, säger han och tillägger att Socialdemokraterna ska inte komma undan detta svek. Sverigedemokraternas krigsretorik är både löjeväckande och förskräckande. Det är också en retorik som tydligt gestaltar den ideologiska kärnan i detta med rasism impregnerade parti.