Tre saker att ha koll på i kvällens partiledardebatt

I kväll kl 20.00 sänder TV4 en tre timmar lång partiledardebatt. Här är tre saker att ha koll på i debatten.

 1. Kan Ulf Kristersson återvinna sitt förtroende som oppositionsledare? De senaste dagarna har inte varit bra alls för Moderaterna. Först kom en SCB-mätning som var positiv för S och som visade att Magdalena Andersson kunde ha möjlighet att bilda ny regering även om MP trillade ur och L höll sig kvar i riksdagen. Samma dag hakade Ulf Kristerssons - som i en slags betingad reflex - på SD:s misstroendeförklaring mot Morgan Johansson tillsynes utan att förstå hur det skulle uppfattas. Även borgerliga bedömare ser Kristerssons agerande som en misslyckad strategi och menar att Alliansen måste bli bättre på att välja sina strider. Vi får se ikväll om Kristersson tar revansch och kan framstå som den statsman han gärna vill uppfattas som.

2. Söker Miljöpartiet strid med Socialdemokraterna? MP ligger väldigt illa till i opinionsmätningarna trots att klimat- och miljöfrågan ligger högt på väljarnas dagordning. Partiet måste slå sig in i debatten och ett sätt att göra det är att söka strid med regeringspartiet. Kommer S i så fall att slå tillbaka? En strid mellan S och MP kan - om den utkämpas på rätt sätt och i rätt frågor - vara gynnsam för båda partierna. Men av någon anledning har TV4 inte med klimat och miljö som ett av kvällens debattämnen. Det är synnerligen märkligt med tanke på frågans närmast existentiella betydelse, frågans placering på väljarnas dagordning samt att FN:s högnivåmöte Stockholm 50+ just avlutats.

3. Kommer Annie Lööf att pressa Ulf Kristersson på SD:s Putinkopplingar? I Aftonbladet skriver Annie Lööf i dag att SD i tio års tid representerades av proryska ledamöter i riksdagens Försvarsutskott. Hon ställer frågan om var det finns garantier för att det vid ett regeringsskifte, där SD ingår i regeringsunderlaget, inte sitter proryska sverigedemokrater på höga positioner i regeringskansliet. Ulf Kristersson kommer sannolikt att ducka för frågan (om Annie Lööf får möjlighet att ställa den). Jimmie Åkesson kommer att rasa. Det kan bli bra TV, för att tala journalistspråk.

Den som normaliserar Sverigedemokraterna normaliserar också rasismen

Sverigedemokraterna är ett barn av den nynazistiska rörelsen, och rasismen har följt partiet under hela dess existens. Länge rådde det enighet mellan de rödgröna och de borgerliga partierna om Sverigedemokraternas koppling till rasismen. Till exempel så tvekade Moderaternas tidigare partiledare Anna Kinberg Batra inte att karaktärisera Sverigedemokraterna som rasistiskt: De skyller alla Sveriges problem på invandring. Då är det ett rasistiskt parti, då ställer man grupper mot varandra och sätter etiketter på andra människor.

Men Moderaternas nuvarande partiledare Ulf Kristersson delar inte Anna Kinberg Batras uppfattning. I varje fall vill han inte beskriva Sverigedemokraterna som rasistiskt. Till Expressen säger han i stället: Nej, jag har slutat med sånt där. Jag tror vi får lägga av med såna där etiketter. Att bara kasta glåpord på varandra. Bakgrunden till diskussionen var bland annat att Jonas Sjöstedt i söndagens partiledardebatt i SVT Agenda sagt att Sverigedemokraterna är ett parti som har rasism som affärsidé.

 Begreppet "rasism" är mångtydigt och samtidigt politiskt laddat. Läser jag Sverigedemokraternas partiprogram är det inte självklart att definiera programmet i sig som rasistiskt, utan snarare som nationalkonservativt, främlingsfientligt och populistiskt. Däremot finns det så mycket rasism inom Sverigedemokraterna och bland partiets förtroendevalda att jag tycker formuleringen "ett parti impregnerat av rasism" på ett tydligt sätt gestaltar fenomenet. Som journalisten Niklas Orrenius tidigare skrivit i Dagens Nyheter: Jag har bevakat SD i över femton år, och sett en ström av ständigt nya människofientliga uttalanden. Ibland har de lett till uteslutningar – ibland har partiledningen sett mellan fingrarna (särskilt gällande personer högre upp i partihierarkin).

I en text från 2018 noterade jag på en  enda dag tre nya avslöjanden om Sverigedemokraterna och rasismen. Expressen berättade om riksdagskandidaten och Jimmie Åkessons medarbetare Mikael Bystedt som under flera år anonymt och systematiskt spridit hat mot muslimer, kallat araber för "jordens avskum" och lyft fram fördelar med rassegregeringen i USA. I Aftonbladet avslöjades hur Sverigedemokraternas ordförande i Perstorp Lars Nilsson berömt den nazistiska organisationen Nordiska motståndsrörelsens (NMR) arbete och erbjudit dem sina tjänster. Dagens ETC visade hur flera ledande SD-politiker ingår i ett hemligt nätverk, lett av högerextremisten och en av grundarna av Nationaldemokraterna Tor Paulsson. Och allt detta på en enda dag. Se gärna också Expos fortlöpande granskning av rasismen inom Sverigedemokraterna.

Så, ja - Sverigedemokraterna är ett parti impregnerat av rasism. Varje försök att normalisera partiet blir därför i praktiken också ett led i normaliserandet av rasismen. Jag önskar att Ulf Kristersson höll sig för god för att bli en del av en sådan process.

Partiernas formpoäng inför kvällens debatt i SVT Agenda

I kväll är det partiledardebatt i SVT Agenda - den första i det nya politiska landskapet efter Januariavtalet. Vilken form håller de enskilda politiska partierna? I min bedömning nedan poängsätter jag respektive partis form på en skala från 0 till 10 poäng, där 0 poäng är usel form och 10 poäng är utmärkt form.

Socialdemokraterna - 4 poäng. Valet 2018 blev en framgång för Socialdemokraterna i det att den borgerliga alliansen splittrades, Stefan Löfven fick fortsatt förtroende som statsminister och Sverigedemokraterna utestängdes från inflytande över regeringspolitiken. Men nu betalar partiet ett pris i form av genomförande av de delar av Januariavtalet som går stick i stäv med socialdemokratisk politik, som till exempel uppluckring av arbetsrätten. Januariavtalet kanske inte splittrar partiet, men demobiliserar grupper av medlemmar och sympatisörer.

Miljöpartiet - 3 poäng. I opinionsmätningarna ligger Miljöpartiet klart under resultatet från EU-valet 2014, men klart över valresultatet från i höstas. I EU-valet kommer klimathotet och frågor om hållbar utveckling att få en framskjuten roll, och partiet har i Per Bolund ett spritt nytt språkrör. Formen är svårbedömd, men kan vara uppåtgående.

Vänsterpartiet - 6 poäng. Hur mycket väljarstöd kan Vänsterpartiet vinna när Socialdemokraterna genom Januariavtalet gått mot mitten? Det vet vi förstås inte. Partiet går ganska bra i opinionsmätningarna, och genom att vara utestängt från politiskt inflytande över regeringspolitiken kan man koncentrera sig på att opponera. Samtidigt finns det en diskrepans mellan Jonas Sjöstedts tuffa retorik och vad en del uppfattar som partiets förmåga att leverera politisk förändring. Många medlemmar hade hoppats på ett än starkare opinionsstöd.

Centerpartiet - 5 poäng. Centerpartiet har under de senaste veckorna befunnit sig i medieskugga, vilket kanske inte varit helt fel inför den stundande EU-valkampanjen. Partiet har stabiliserat sig i opinionen och Annie Lööfs ledarskap är fortfarande internt oomtvistat. En stabil femma.

Liberalerna - 1 poäng. Liberalernas kris har stötts och blötts under flera månader. Ett uselt valresultat, en splittrat parti med en avgående partiledare och ett opinionsläge oceaner ifrån partiets förväntningar inför stundande EU-val. Skälet till att partiet får en etta i stället för en nolla är att Liberalerna brukar gå starkt i EU-val och det är möjligt att Jan Björklunds stundande debatter med Jimmie Åkesson kan ge en liten ytterligare skjuts i valkampanjen.

Kristdemokraterna - 8 poäng. Inga moln syns än på Ebba Busch Thors himmel. Partiet går fortsatt bra i opinionsmätningarna och profiterar på Moderaternas otydlighet och svaghet. Ett frågetecken för hur Sara Skyttedal som toppnamn kommer att tas emot av borgerliga väljare i allmänhet.

Moderaterna - 2 poäng. Finns det någon botten för Moderaternas ras? Det finns det förstås, men ingen vet var. De senaste veckornas fokusering på Erik Bengtzboes och Elisabeth Svantessons sätt att hantera sina boenden har varit förödande för partiets trovärdighet i en av partiets profilfrågor - kampen mot bidragsfusk. Ulf Kristersson har fullt sjå med att hålla ihop sitt parti, och hans sätt att fylla den rollen sker genom en kontinuerlig otydlighet. En tröst för moderata tigerhjärtan är att partiet i EU-valet 2014 endast fick 13.6 procent av väljarstödet. Så lågt kan väl partiet knappast få i EU-valet denna gång. Eller?

Sverigedemokraterna - 6 poäng. Trots att partiet gick fram kraftigt i valet 2018 blev många Sverigedemokrater besvikna - de hade hoppats på ännu större framgångar och att man kanske till och med skulle lyckas bli Sveriges största parti. Så blev det inte. I stället förlorade partiet genom Januariavtalet sin vågmästarställning i riksdagen, och därmed reducerade möjligheter till politiskt inflytande. Partiet har heller inte varaktigt vuxit i opinionen sedan 2015. Däremot kan Liberalernas och Jan Björklunds ja till en gemensam debatturné bidra till den normalisering av Sverigedemokraterna som partiet länge eftersträvat.

Väl mött i tv-soffan!

Granskningsnämndens fällande av SVT väcker flera frågor

Sveriges Television (SVT) fälls av Granskningsnämnden för att man tagit avstånd från ett påstående av Jimmie Åkesson (SD) i den direktsända partiledardebatten den 7 september i fjol. I debatten påstod Jimmie Åkesson att invandrare blev arbetslösa eftersom de "inte är svenskar" och att de "passar inte in i Sverige". Centerledaren Annie Lööf reagerade omedelbart och kritiserade Jimmie Åkessons uttalande.

Direkt efter debatten beslöt Eva Landahl, ansvarig utgivare för SVT:s valprogram, att SVT skulle ta avstånd från Jimmie Åkessons uttalande. "Vi ska börja med att säga att Jimmie Åkessons uttalande här i inledningen var grovt generaliserande och SVT tar avstånd från det", sa programledaren Martina Nord efter debatten.

Nu har Granskningsnämnden valt att fälla SVT eftersom nämnden menar att avståndstagandet stred mot kravet på opartiskhet. Jag har läst Granskningsnämndens beslut och tycker det innehåller märkligheter.

SVT menade att Jimmie Åkessons uttalande var ett brott mot den så kallade "Demokratiparagrafen", det vill säga Radio- och tv-lagens 5 kapitel, § 1 om att programinslagen ska präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans värdighet. Enligt Sveriges Televisions sändningstillstånd innebär bestämmelsen en skyldighet för SVT att markera ett avståndstagande från eller att bemöta antidemokratiska uttalanden.

Granskningsnämnden tar inte ställning till huruvida Jimmie Åkessons uttalande var av ett sådant slag att det krävdes ett ifrågasättande eller bemötande från SVT. I stället menar nämnden att SVT:s uttalande var "svepande", och att det därigenom "riskerade" att framstå som ett politiskt ställningstagande. Nämnden poängterar att partiledardebatten ägde rum två dagar före valet.

Nämnden menar således inte att SVT gjorde fel när man tog avstånd från Jimmie Åkessons uttalande. I stället riktar in sig på formen för avståndstagandet. Nämnden menar heller inte att SVT:s uttalande var ett politiskt ställningstagande. I stället menar man att uttalandet "riskerade (...) att framstå som ett politiskt ställningstagande".

Nämnden motiverar aldrig på vilket sätt SVT:s uttalande skulle vare "svepande". Enligt min uppfattning är SVT:s formulering att Åkesson uttryckte sig "gravt generaliserande" i stället väldigt tydlig och svår att missförstå. Åkesson påstod ju att "invandrarna" (bestämd form, min anmärkning) inte fick jobb eftersom de inte "passade in i Sverige". Om inte det är ett "gravt generaliserande" uttalande så vet jag inte hur ett gravt generaliserande uttalande ser ut.

SVT:s programdirektör Jan Helin menar att SVT i stället för avståndstaganden "måste lita på journalistiken som metod i sådana här fall, med frågor och motfrågor". Det är möjligt att det är en bättre metod. I så fall borde programledarna ha agerat och ställt frågor till Jimmie Åkesson med vad han egentligen menade och lyft fram de principer som "demokratiparagrafen" vilar på. Men det är inte lätt att vara programledare/producent i en så stökig tillställning som en direktsänd partiledardebatt. Så vad gör SVT om man i en direktsändning misslyckas med att bemöta påståenden av det slag som Jimmie Åkesson förde fram? På den frågan har Jan Helin hittills inte formulerat något svar,

Frågorna om relationen mellan opartiskhet och värnandet av demokratiska värden har aktualiserats av Sverigedemokraternas frammarsch. Ett parti med nazistiska rötter och impregnerat av rasism - hur bevakar man ett sådant parti på ett "opartiskt" sätt samtidigt som man värnar demokratiska värden och har en skyldighet att markerna avstånd från/bemöta antidemokratiska uttalanden? Granskningsnämndens beslut visar på behovet av en principiell och operativ diskussion om dessa frågor.

Jag är ju lekman och inte jurist - så har jag missuppfattat något kring domskälen så får någon gärna upplysa mig. :-)

(Ja, jag vet att Jimmie Åkessons uttalande var längre än vad jag här har redovisat, och hela kontexten finns i Granskningsnämndens beslut till vilket jag länkat ovan. Men jag anser inte att den kontexten förändrar något i sak när det gäller Åkessons påståenden.)

Nya tider i svensk politik!

Slutligen noterar jag att Ebba Busch Thor väljer att ta replik på mig, och inte på Jimmie Åkesson, sa Annie Lööf i dagens partiledardebatt i riksdagen. Annie Lööfs kommentar gestaltar det nya politiska landskap som växer fram. Ebba Busch Thor blev, enligt DN, den första alliansledare på 15 år som begärde replik på en annan alliansledare i en partiledardebatt i riksdagen.

Den forna blockpolitiken spricker, åtminstone tillfälligtvis upp. Det känns uppfriskande, och innebär nya strategiska förutsättningar för partierna.

Centerpartiet och Liberalerna har ett gemensamt intresse i att värna den blocköverskridande överenskommelsen och verkligen betona att Januariavtalet innebär ett framgångsrikt genomförande av liberal politik. Samtidigt vill Centerpartiet och Liberalerna framstå som oppositionspartier mot den rödgröna regeringen och inte i förväg stänga några dörrar för att gå fram tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna i en ny borgerlig allians inför valet 2022. Ett reptrick, kallade någon i Studio Ett denna utmaning tidigare i dag.

Moderaterna vill förstås framstå som det största och självklara oppositionspartiet, och från höger. Då gäller det å ena sidan att underkänna bilden av Centerpartiet och Liberalerna som oppositionspartier och i stället beskriva dem som en del av de rödgröna partiernas regeringsunderlag. Å andra sidan vill Moderaterna inte i förväg stänga några dörrar för valsamarbete med just Centerpartiet och Liberalerna inför valet 2022. Till detta kan läggas Moderaternas vankelmodiga inställning till Sverigedemokraterna. Å ena sidan kan samverkan med Sverigedemokraterna underlätta för Moderaterna att få igenom sin politik i riksdagen. Å andra sidan skulle en sådan samverkan oåterkalleligt klippa banden mellan Moderaterna och Centerpartiet/Liberalerna och omöjliggöra en ny borgerlig allians 2022.

Kristdemokraterna hade i Ebba Busch Thor en, jämfört med Ulf Kristersson (M), betydligt mer yvig och konfrontatorisk retorik i debatten i dag. Den slängiga debattstilen kan på sikt kanske locka över en del väljare från Moderaterna och Sverigedemokraterna till Kristdemokraterna. Det blir intressant att framöver följa opinionsströmmarna mellan de tre olika partierna på högerkanten.

Sverigedemokraterna riskerar att bli över i debatten, i takt med att Moderaterna och Kristdemokraterna breder ut sig på högerkanten och migrationsfrågorna dalar på den politiska dagordningen. Tyckte jag mig notera en lite mer vänsterorienterad retorik från Jimmie Åkessons sida i debatten i dag? Det har länge förvånat mig att Sverigedemokraterna valt att placera sig så långt till höger i välfärdsfrågorna.

Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt kämpar på för att framstå som en trovärdig vänsteropposition, trots att partiet valde att släppa fram en socialdemokratiskt ledd regering som samarbetar med Centerpartiet och Liberalerna. Sverige behöver en stark vänsterrörelse, både utanför och inom socialdemokratin. En sådan rörelse, hur den är mobiliseras, kan bidra till att vrida det politiska landskapet och debattklimatet åt vänster och den vägen underlätta genomförandet av reformer som stärker jämlikheten och bidrar till att hålla samman Sverige.

Alliansen? I know a dead parrot when I see one

Mandatperiodens sista partiledardebatt i riksdagen inbjuder till ett antal reflektioner.

Jag får förstås äta upp det efter valet, men när jag tänker på Alliansen tänker jag allt oftare på Monthy Phytons sketch om den döda papegojan ("Dead Parrot"). John Cleese kommer in i en djuraffär för att klaga på att den papegoja han inköpte  för mindre än en halvtimma sedan är död. Stendöd. Men butiksinnehavaren förnekar att papegojan är död, den bara vilar sig lite. När John Cleese dunkar papegojans huvud i disken för att visa hur död den är förklarar butiksinnehavaren att papegojan befinner sig i ett chocktillstånd. Papegojan är förstenad eftersom den trånar efter de norska fjordarna, varifrån den har sitt ursprung, den tillhör arten Norwegian Blue. Att papegojan var fastspikad på en träpinne i buren var av ren omsorg, så att den inte i sitt chocktillstånd skulle trilla ner och slå sig.

Ja, de borgerliga partiledarna kämpar tappert för att övertyga väljare och journalister om att Alliansen är vid liv. Men jag känner med John Cleese: I know a dead parrot when I see one.

*

Ulf Kristersson (M) tog ingen replik på Jimmie Åkesson (SD). För detta har han kritiserats av Jan Björklund (L) ("spelar SD i händerna") och av Stefan Löfven (S) som antyder att Kristersson inte vill stöta sig med Åkesson på grund av den komplicerade regeringsfrågan. Själv säger Kristersson att han inte tog replik på Åkesson eftersom han föredrar att prata om Moderaternas egen politik, och enda skälet till att han tog replik på Löfven var att han ville "diskutera vårt gemensamma ansvar för migrationsfrågan". Komplicerat? Javisst. Viktigt? Nja. Om inte annat så visar denna debatt om debatten hur inflammerad frågan om relationerna till Sverigedemokraterna är, inte minst mellan de enskilda allianspartierna.

*

För mig är Sverigedemokraterna ett högerpopulistiskt, nationalkonservativt parti som fortfarande är impregnerat av rasism. I dagens debatt riktade Stefan Löfven sina angrepp på Sverigedemokraternas högerposition, medan till exempel Jonas Sjöstedt (V) och Annie Lööf (C) riktade in sig på partiets relation till rasismen. Så kommer det nog att fortsätta under hela valrörelsen. Socialdemokraterna vill lyfta fram Sverigedemokraternas högerposition för att vinna de arbetarväljare som tvekar mellan S och SD. Annie Lööf och Jan Björklund vill lyfta fram Sverigedemokraternas rasistiska mylla för att legitimera sin position att vägra någon form av samverkan med det partiet.

*

Allt mer talar för att Centerpartiet och Liberalerna kommer att få en nyckelposition efter valet. Om Jimmie Åkesson vägrar släppa fram en regering där Centerpartiet ingår, kommer då Centerpartiet och Liberalerna att släppa fram en moderat enpartiregering som blir beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild viktig omröstning i riksdagen? Eller kommer de att gå in i någon form av samarbete/samverkan med Socialdemokraterna?

Flyktingpolitiken i partiledarnas slutdebatt i valet 1994

Om en människa håller på att drunkna och gå under, då är det inte rimligt att ställa frågan: Har vi råd att dra upp vederbörande? Orden kommer från Kristdemokraternas dåvarande partiledare Alf Svensson i slutdebatten mellan partiledarna i SVT i valet 1994 i en replik till det främlingsfientliga partiet Ny Demokratis dåvarande partiledare Vivianne Franzén. Det var befriande att höra kraften och engagemanget i Alf Svensson plädering mot främlingsfientlighet och för en generös flyktingpolitik. (Cirka 2.30 in i sändningen.)

Folkpartiets partiledare Bengt Westerberg var lika tydlig: Jag tycker det som är mest skamligt är när människor i Sverige som, trots alla våra problem, tillhör de rikaste länderna i världen säger till människor i krigets Bosnien, eller krigets Rwanda, att ni får vänta tills vi har löst våra egna problem. De kan inte vänta. De behöver hjälp nu.

Jag skulle önska att Kristdemokraterna och Liberalerna (ja, och några andra partier också...) var lika tydliga i dag.

Marie Demker, som tittat igenom hela debatten noterar två saker. För det första: Sverigedemokraternas retorik idag är i flera avseenden en blåkopia på Ny Demokratis retorik då. Sverige har inte råd att ta emot "alla" som vill komma. Vi tar redan emot alldeles för många. Och "ingen vågar tala om" problemen med flyktingmottagning. Här finns också den grova retoriken, där flyktingmottagning leder till etniska konflikter, ökad brottslighet, sämre villkor för fattigpensionärerna och spridning av AIDS (det sistnämnda anför inte ens Sverigedemokraterna i dag). Jag noterar hur Vivianne Franzén hävdar att Sverige bidrar till "etnisk rensning" på Balkan genom att ge bosnier permanenta uppehållstillstånd.

För det andra: Partiledardebatten är i stort sett befriad från raljans. Motsättningarna är tydliga och tonen hård, men saklig. Jag undrar: Var kommer all den raljans ifrån som gör dagens politiska samtalsklimat så ytligt och så tröttande?

*

Överhuvudtaget tycker jag att formerna för partiledardebatterna behöver utvecklas. Gårdagens partiledardebatt i SVT Agenda blev en i högsta grad traditionell tillställning. Programmet är välproducerat, programledarna är kompetenta, många viktiga frågor behandlas och debatten har ett visst underhållningsvärde. Men man känner sig inte särskilt stärkt i anden när programmet är slut. Risken är stor att tittarna uppfattar debatten som käbbel och inte så mycket mer. Hur man skulle kunna utveckla debattformerna ämnar jag återkomma till vid ett senare tillfälle.

Hur ska det gå i partiledardebatten i kväll?

Uppdaterat söndag kl 22.25. Några intryck från kvällens debatt.

1. Jag tyckte den inledande duellen mellan Ulf Kristersson och Stefan Löfven var bäst. Sakpolitik, inget slängande eller tjafsande, två tydliga alternativ. Båda tycktes respektera varandra. Lovar gott inför valrörelsen.

2. Regeringsfrågans frånvaro. Det var faktiskt skönt att följa en debatt utan att regeringsfrågan lyftes (mer än mot slutet, när Jimmie Åkesson uppvaktade Ebba Busch Thor i samband med sjukvårdsdebatten). Vi lär få mer än nog av regeringsfrågan i de kommande debatterna.

3. Ulf Kristersson tenderade att försvinna i debatten, efter den starka inledningen. Han kom in lite då och då, men utan att det han sa fick fäste.

4. Kvällens bästa replik kom från Annie Lööf: ”Jimmie Åkesson. du säger att brottsligheten är importerad, men ta en titt i din egen riksdagsgrupp.”

5. Kvällens starkaste ögonblick: När Jonas Sjöstedt uppmanade Jimmie Åkesson att se 17-åriga Fatemeh Khavari (som satt i publiken) i ögonen och be om ursäkt för att hans gruppledare i riksdagen beljugit henne offentligt och framställt henne som ett terroristhot. Jimmie Åkesson avstod.

*

 
Kl 20.00 är det dags för höstens första partiledardebatt.i SVT Agenda. Nedan följer några korta noteringar kring ingångsvärdena för varje enskilt parti.

Vänsterpartiet fick bra utdelning för sina förslag i regeringens budget. I väljaropinionen har partiet stabiliserat sig på en bit över valresultatet 2014. Problemet för Vänsterpartiet är hur man nu ska gå vidare. Få bedömare tror att Vänsterpartiet kommer att ingå i en regering efter valet 2018, även om partiet skulle göra ett riktigt bra val. Är Vänsterpartiet tillfreds med sin ständiga roll som stödparti från vänster till en socialdemokratiskt ledd regering? Om inte, hur ska partiet kunna ändra spelplanen så att en plats i regeringen blir möjlig?

Miljöpartiet har visserligen lyckats få stopp på raset i opinionen, men det finns än så länge inga starka tecken på en återhämtning. Partiet får inrikta sig på sina kärnfrågor, och arbeta för att dessa frågor ska ha en hyggligt bra plats på den politiska dagordningen inför valet 2018. Och hur tänker Miljöpartiet hantera flyktingfrågan? Miljöpartiet har tappat mängder av förtroende hos sina egna väljare i den frågan, och nu är man oense med sin regeringspartner Socialdemokraterna om huruvida de ensamkommande ungdomarna från Afghanistan ska få stanna i Sverige. Hur långt vågar och kan Miljöpartiet driva det kravet?

Socialdemokraterna är inne i en bra period. Sveriges ekonomi går jättebra, och den rödgröna regeringen har just levererat en rekordbudget. Väljarnas förtroende för Stefan Löfven har vuxit, inte minst för hans sätt att hantera it-skandalen på Transportstyrelsen. Spelbolagen har nu Stefan Löfven som favorit till att bli statsminister efter valet 2018. Socialdemokraternas problem är att de politiska framgångarna hittills inte följts av ett genombrott i väljaropinionen. Visst, de rödgröna har ett litet övertag på allianspartierna. Men väldigt få väljare tar just nu steget över blockgränsen. Socialdemokraterna måste öka sitt opinionsstöd ytterligare något för att med någorlunda trygghet kunna gå in i valrörelsen 2018.

Liberalerna har sedan länge fastnat i ett opinionsläge i närheten av partiets urusla valresultat 2014 på 5.4 procent Partiets mest färgstarka representant, Birgitta Ohlsson, förlorade partiledarstriden till Jan Björklund och lämnar nu politiken.  Frågan är hur den frihetliga delen av Liberalerna hanterar hennes nederlag. Knyter de näven i fickan och fortsätter kämpa, eller demobiliseras de politiskt och kanske till och med börjar snegla på Centerpartiet?

Centerpartiet befinner sig i ett läge där framgångsvågen i opinionen från i våras visar tecken på att mattas av. Partiet har smitt en solid ideologisk grund och profilerar sig framgångsrikt i frågor kring landsbygd, (små)företagsamhet och hållbar utveckling. Annie Lööfs ställning är ohotad och partiet kan parasitera på avhoppade liberaler från Moderaterna, och kanske även från Kristdemokraterna och Liberalerna. Men hur långt till höger kan partiet gå utan att riskera att tappa mittenväljare över blockgränsen, och/eller försvåra ett eventuellt regeringssamarbete med Socialdemokraterna efter valet 2018?

Kristdemokraterna har sedan länge parkerat sig under fyraprocentsgränsen. Ebba Busch Thor genomförde som nytillträdd partiledare en hastig högersväng. När Moderaterna nu gör samma sak är det svårt att se vilken plats det ska finnas kvar för Kristdemokraterna. Partiet har sedan länge haft svårt att utmejsla profilfrågor. Nu satsar man på äldre och på sjukvård. Vi får väl se hur det går.

Moderaterna befinner sig fortfarande i en djup kris, och de första opinionsmätningarna efter Ulf Kristerssons tillträde tyder inte på någon snabb partiledareffekt. Partiet är splittrat och dess opinionsläge katastrofalt. Ulf Kristerssons viktigaste uppgift blir att samla ihop sitt parti och undvika ett fortsatt fritt fall i opinionsmätningarna. Jag tror han har hyggliga förutsättningar att nå båda dessa mål. Hur långt det sedan räcker är en öppen fråga. Relationen till Sverigedemokraterna och regeringsfrågan kommer att hemsöka honom och Moderaterna hela vägen fram till valet 2018, och kanske en bra bit därefter också.

Sverigedemokraterna står sedan två år tillbaka still i opinionen. De senaste mätningarna har pekat mera nedåt än uppåt. Invandringsfrågan är inte längre lika het (den är till exempel inte ett eget ämne i Agenda-debatten i kväll) och partiet har utomordentligt svårt att skrubba sig rent från nazism och rasism. Partiets gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson är polisanmäld för förtal, och riksdagsledamoten Hanna Wigh lämnar partiet, i protest mot att partiledningen tystar ner anklagelser om sexuella trakasserier. Nazisterna i Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) blir mer en påminnelse om Sverigedemokraternas nazistiska förflutna än en möjlighet för Sverigedemokraterna att normaliseras.

Det är nästan ett år kvar till valet. Kvällens partiledardebatt kommer knappast att påverka valutgången. Men det blir spännande att se hur Ulf Kristersson lyckas positionera sig, om Sverigedemokraternas utanförskap manifesteras ytterligare och om Stefan Löfven lyckas växla in sin rekordbudget även i framgångar i debatten.

Inför kvällens partiledardebatt - slappt redaktionellt arbete av Agenda

Söndagens Sifo visade på få förändringar i den svenska väljaropinionen. De rödgröna partierna når upp till 41.0 procent, mot 38.5 procent för allianspartierna. Sverigedemokraterna får 16.7 procent, en nivå där partiet parkerat sig sedan lång tid tillbaka.

Flera av riksdagspartierna har problem. Miljöpartiet och Kristdemokraterna ligger under strecket, på 3.7 respektive 2.7 procent. Moderaternas ras i opinionen har visserligen stannat av och partiet får liksom i förra mätningen 17.5 procent. Men i SVT/Novus mätning som redovisas i dag rasar väljarnas förtroende för Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra. För ett år sedan var Anna Kinberg Batra den partiledare som väljarna hade högst förtroende för. I dag ligger hon på sjätte plats, efter till exempel Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkesson.  

Socialdemokraterna kan glädja sig över åtminstone två saker. Aftonbladet/Inizio hävdar att väljarna nu tycker att Socialdemokraterna är det parti som har den bästa politiken i sex av nio undersökta sakfrågor: Skola och utbildning, jobb och sysselsättning, sjukvården, äldreomsorgen, Sveriges försvar samt lag och ordning (i den sista frågan delas topplaceringen med Sverigedemokraterna). Dessutom har Moderaterna visat tecken på att vilja göra skattefrågan till en valfråga, vilket kan möjliggöra att en för Socialdemokraterna länge efterlängtad fördelningspolitisk konflikt på den traditionella vänster-högerskalan börjar torna upp sig. Men det är ett bekymmer för Socialdemokraterna att partiet ännu inte lyckats växla in dessa framgångar i ett växande väljarstöd.

*

I kvällens partiledardebatt i SVT Agenda (ja, det blir spännande) är debattämnena vård, skola, invandring/integration samt lag och ordning. Agenda-redaktionen har valt att låta ämnena bestämmas av en Novus-undersökning av vilka frågor som väljarna tycker är viktigast just nu.

Jag tycker att Agenda-redaktionen abdikerar från sitt redaktörskap genom ett sådant tillvägagångssätt. Det finns ju ett antal journalistiskt relevanta kriterier som kunde ha legat till grund för valet av ämnen i stället. Till exempel: Vilka frågor är lämpligast att debattera för att inför väljarna synliggöra de relevanta politiska skiljelinjerna i svensk politik i dag? Vilka viktiga politiska sakfrågor är underrepresenterade i debatten? Vilka ämnen skulle kunna bidra till nya insikter om de politiska alternativen i i Sverige?

Vem vet - Agenda-redaktionen hade kanske kommit fram till exakt samma frågor som nu kommer att debatteras i kväll. Eller så hade man kommit fram till andra frågor. Men i vilket fall hade redaktionen då tagit sitt journalistiska ansvar i stället för att som nu leasa ut sitt ansvar till väljarna. Slappt redaktionellt arbete, tycker jag.

Hur länge låter svenska politiker sig hunsas av journalister?

Hur länge kommer svenska politiker att acceptera att media - och kanske särskilt public service - dikterar formerna för deras kommunikation med väljarna? Jag talade i dag med en journalist på en välrenommerad internationell tidning. Hen var förvånad över att svenska partiledare lät sig hunsas av journalister, särskilt i samband med TV-debatter.

Kanske var journalisten något på spåren. Den senaste partiledardebatten i SVT Agenda (9 oktober 2016) fick kritik för att vara stökig och jag tror inte att partiledarna själva var nöjda med upplägg och utfall. Formatet i Agenda-debatten förstärker möjligen underhållningsvärdet och höjer tittarsiffrorna - men formatet bidrar mer till att göra debatten till ett gladiatorspel än att erbjuda medborgarna ett sakligt underlag om partiernas ståndpunkter och argumentation i viktiga sakfrågor.

Vore jag partiledare (Gud hjälpe...) så skulle jag ta initiativ till partiledardebatter som partierna själva arrangerar. Självklart skulle alla intresserade medier ha möjlighet att följa, rapportera och live-sända. Efteråt skulle politikerna stå till medias förfogande. Dessa partiarrangerade debatter skulle inte i första hand ersätta de debatter som främst SVT arrangerar, men utgöra ett viktigt komplement. Debatterna skulle utformas så att sakfrågorna kom i centrum, och motverka snuttifiering och förytligande. Partiledarna skulle få möjlighet att lyfta fram och diskutera de frågor de själva tycker är mest relevanta - inte de frågor som journalister har bestämt och som presenteras för partiledarna kort före sändning.

Vem vet, partierna kanske inte är mogna uppgiften. Risken finns att partiarrangerade debatter blir ett smörgåsbord av talepunkter. Men det kan också bli tvärtom. Partiarrangerade debatter kan göra politikerna tryggare, och då slipper vi medborgare dessa förskräckliga talepunkter.

Donald Trump är en politiker som söker vägar bortom de traditionella medierna. Efter valsegern har han varit sparsam i sina mediekontakter. I måndags publicerade han i stället en kort film på sin egen YouTube-kanal där han i "infomercial-style" vände sig direkt till medborgarna med ett politiskt budskap om hur han vill utnyttja sin första tid som president. Alla betydelsefulla medier tvingas nu kommentera Donald Trumps YouTube-film i stället för att ställa frågor till honom direkt.

Och i morse meddelade Donald Trump på Twitter att han ställde in en träff med journalister från New York Times. Tidningen fick ingen information om det inställda mötet utöver genom Donalds Trumps tweet. Trumps agerande underlättas naturligtvis av att han har 15.7 miljoner följare på Twitter (vilket är fler är Barack Obamas president-twitterkonto med12.1 miljoner). Uppdaterat kl 21.10: Senare under dagen ändrade sig Donald Trump, och träffade ändå New York Times.

I dag har politikerna allt bättre möjligheter att genom sociala medier skaffa sig egna starka mediala plattformar. Utvecklingen innebär både fördelar och nackdelar. Fördelarna är att dessa plattformar innebär en direkt, ofiltrerad kontakt med medborgarna, med möjlighet till interaktivitet och stärkta band mellan medborgarna och politiska partier. Nackdelarna är att vi riskerar ett allt mer fragmentiserat samtal, där medborgarna enbart tar del av budskap från politiker vars budskap de redan gillar och där politikerna inte ställs till svars och slipper kritiska frågor.

Kanske att de politiska partierna och public service-företag som Sveriges Radio och Sveriges Television skulle träffas och ta ett litet snack om saken?

Regeringsfrågan inför kvällens partiledardebatt i SVT Agenda

Uppdaterat söndag kl 22.15. Kvällens debatt blev - särskilt under första timman - en ganska grinig tillställning. Deltagarna kastade frågor till varandra, men mottagaren föredrog oftast att svara med en motfråga. Skälen till de uteblivna svaren berodde bland annat på att frågorna i allmänhet var av retorisk natur.

Oklarheten i regeringsfrågan kvarstår. Liberalerna och Centerpartiet tänker inte sätta sig i en regering som blir beroende av aktivt stöd från Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna duckar för frågan. Liberalerna vill ha en blocköverskridande regering om Alliansen blir mindre än de rödgröna, vad Moderaterna och Kristdemokraterna tycker om det vet jag inte.

Hörde jag rätt att Stefan Löfven fick frågan om Socialdemokraterna kommer att släppa fram Anna Kinberg Batra som statsminister om Alliansen blir större än de rödgröna? I så fall är det faktiskt lite rörande att Alliansen på årsdagen efter att de själva rev upp Decemberöverenskommelsen nu kräver att Stefan Löfven ska respektera den.

Jimmie Åkesson klagade en hel del på debatten om förekomsten av rasism och antisemitism i SD. Han kunde ju fundera lite vad den debatten beror på.

Sammantaget: En debatt som speglar det politiska läget. Klara ideologiska motsättningar, en delvis animerad samtalston och på sina håll alltför många intränade talepunkter för att en normalintresserad väljare självklart ska engagera sig. Stökigt på allianssidan - Jan Björklund och Annie Lööf är bättre debattörer än Ebba Busch Thor och Anna Kinberg Batra.

*

I kväll kl 20.00 inleds höstens första partiledardebatt i SVT Agenda. Det blir spännande.

Debatten äger rum i en tid präglad av politisk dramatik i kombination med stabilitet i väljaropinionen. Läget mellan de rödgröna och Alliansen har sedan länge varit väldigt jämnt. I dagens mätning från Demoskop skiljer det till exempel bara 0.3 procentenheter mellan de båda blocken - de rödgröna får 39.2 procent och Alliansen 39.5 procent. Likaläget mellan de båda blocken är ett uttryck för allianspartiernas politiska svaghet. Det är ett underbetyg för Alliansen att man inte i mitten av mandatperioden lyckats utnyttja den rödgröna regeringens komplicerade politiska läge till att rycka ifrån i opinionen.

Moderaterna får 22.7 i Demoskop, ett resultat som till och med ligger under partiets bleka valresultat 2014. Centerpartiet och Liberalerna får 8.1 respektive 5.0 procent. Olika väljarindex visar en något uppåtgående trend för Centerpartiet över tid. Liberalerna har de senaste veckorna fått stor medial uppmärksamhet av blandat slag - Jan Björklunds önskan om att Sverigedemokraterna skulle bjudas in till partiledaröverläggningar, den öppna konflikten mellan Jan Björklund och Birgitta Ohlsson samt Jan Björklunds överraskande utspel i fredags om en blocköverskridande regering. Det ska bli intressant att se om särskilt Jan Björklunds agerande i regeringsfrågan får några effekter på väljaropinionen på sikt. Kristdemokraterna ligger med sina 3.7 procent kvar under fyraprocentsspärren, och partiet ligger över tid lägre i opinionsmätningarna än vad de brukar göra under en mandatperiod. Ebba Busch Thors högergir har inte givit utdelning i högre väljarstöd, och frågan är vart partiet nu ska ta vägen någonstans. Det är rätt trångt på den borgerliga kanten.

Sverigedemokraterna har sedan ganska lång tid slutat växa. I Demoskop fick partiet denna gång 16.9 procent.

På den rödgröna sidan fick Vänsterpartiet 6.4 och Miljöpartiet 4.1 procent. Vänsterpartiet minskade med 2.2 procentenheter sedan föregående mätning, vilket är en statistiskt signifikant förändring. Vi får se om Vänsterpartiets resultat är en så kallad "outlier", eller om det är början på en nedåtgående trend. Miljöpartiets resultat är det lägsta på tio år i Demoskop. Socialdemokraterna får 28.7 procent. Det är fortfarande lägre än valresultatet, men samtidigt partiets bästa resultat i Demoskop på ett och ett halvt år.

Hur kommer allianspartierna att hantera regeringsfrågan i kväll? Jan Björklunds utspel har väckt stark irritation inom Moderaterna och Kristdemokraterna, på samma sätt som Moderaternas och Kristdemokraternas vägran att ta avstånd att i regeringsställning göra sig aktivt beroende av Sverigedemokraterna väckt stark irritation inom Liberalerna och Centerpartiet. Främst Anna Kinberg Batra och Ebba Busch Thor kommer att pressas hårt i regeringsfrågan i kväll. Sammankopplingen de senaste dagarna mellan Sverigedemokraterna och antisemitism har gjort det svårare för Anna Kinberg Batra och Ebba Busch Thor att ducka i frågan

Det är synd att vi hamnat i en situation där regeringsfrågan får så mycket utrymme i debatten på bekostnad av de enskilda sakpolitiska frågorna. Fokus på regeringsfrågan alienerar folk från politiken, som kloka Vänstra Stranden sa till mig igår kväll.

Spännande partiledardebatt i SVT Agenda

Strax är det dags för partiledardebatt i SVT Agenda. Det är den första partiledardebatten efter regeringsombildningen och Miljöpartiets kris. Dessutom är det Isabella Lövins första partiledardebatt som språkrör.

Isabella Lövin gör sin debut i ett för Miljöpartiet mycket dystert opinionsläge. Partiet får i dag med 4,2 procent sitt sämsta resultat någonsin i Svensk väljaropinion från Novus/Ekot.

I övrigt är opinionsläget relativt jämnt mellan blocken. I Svensk väljaropinion får de rödgröna partierna 38,4 procent, mot allianspartiernas 41,8 procent. Det är anmärkningsvärt att allianspartierna misslyckats med att utnyttja regeringens parlamentariska svaghet och Miljöpartiets kris till att rycka ifrån i opinionen. Borgerligheten är politiskt demobiliserad. Som kuriosa kan nämnas att vid motsvarande mätning under förra mandatperioden - i maj 2012 - hade de rödgröna skaffat sig ett försprång på sju procentenheter, ett försprång som Alliansen inte lyckades ta ifatt.

Hur kommer då partiledardebatten i Agenda att gestalta sig? Miljöpartiets kris kom ytterst olägligt för regeringen, som äntligen hade lyckats åstadkomma en politisk dagordning där traditionella vänster-högerfrågor stod i centrum. Den rödgröna regeringen styrde med egen budget, ekonomin gick strålande och alla talade om den svenska modellen. Stefan Löfven kommer nu att göra sitt allra bästa för att tillsammans med Isabella Lövin få debatten att åter handla om dessa ting - jobb, samhällsbygge, skola, bostäder och klimatfrågor. Dessutom kommer frågor om lag och ordning samt integration/etablering att ta plats.

Frågor att hålla utkik efter: Vad menar egentligen Stefan Löfven med "enkla jobb"? Kommer Jonas Sjöstedt att ha med sig en kolbit in i studion? Hur kommer Alliansen att hantera de frågor där de är splittrade - till exempel flyktingmottagning, låglönejobb, förstatligande av skolan? Hur skall Jimmie Åkesson hantera det faktum att Sverigedemokraterna nu hamnat helt vid sidan av debatten? Har alla medverkande kammat sig ordentligt, eller råkar någon av dem se ut som en vanlig människa?

Inför kvällens partiledardebatt i SVT Agenda

Uppdaterat söndag 10 maj kl 22.10: Några korta intryck från kvällens partiledardebatt i SVT Agenda.

1.) Det är uppfriskande att se politisk träta inte bara mellan blocken utan också inom blocken. Jonas Sjöstedts kritik av Åsa Romsons linje i vapenexportfrågan var sylvass. Det är alltid lättare att vara i opposition.

2.) Också skönt att se fokus på de politiska sakfrågorna, inte på regeringsfrågan, Decemberöverenskommelsen eller det politiska spelet.

3.) Bäst debattörer i kväll var Jonas Sjöstedt, Annie Lööf, och Jakob Forssmed. Stefan Löfven och Jan Björklund var stabila. Anna Kinberg Batra och Åsa Romson hade svårt. Jimmie Åkesson deltar som vanligt utom tävlan, eftersom han kommer bort i alla frågor som inte handlar om invandring.

Sammantaget var det en pigg och underhållande debatt som vittnade om ett lite mer öppet politiskt landskap än det vi vant oss vid under blockpolitikens primat.

*

I kväll är det partiledardebatt i SVT Agenda. Det hade varit roligt att se Ebba Busch Thor debutera i dessa sammanhang, men hon har i hast fått annat för sig.

I stället blir det intressant att se hur en ansatt Anna Kinberg Batra och återkommande Jimmie Åkesson lyckas hävda sig.

I sak riskerar debatten i kväll att bli en aning tunn. Den rödgröna regeringen sitter fortfarande fast med Alliansens budget. Och Dagens Nyheter skriver i dag på ledarplats att "Alliansen går på tomgång". I en ytterst kritisk artikel menar tidningen att nyhetshalten i allianspartiernas vårbudgetar visade sig vara "häpnadsväckande låg". Folkpartiets och Centerpartiets budgetförslag ger "vilsna intryck" och Moderaternas och Kristdemokraternas budgetförslag kännetecknas av "bristen på besked".

Dagens Nyheters beskrivning av allianspartiernas idéfattigdom är lätt att instämma i. Däremot sprudlar inte direkt Dagens Nyheter själv av goda idéer för en borgerlig politik. Tidningen nöjer sig med att i allmänna ordalag diskutera behovet av "genomgripande reformer för ökad integration och större social rörlighet" eller kanske "en modernare arbetsrätt". I övrigt är det tomt.

Det är inte särskilt konstigt att svensk politik just nu går på lågvarv. Efter supervalår, regeringsskifte, hot om extra val och Decemberöverenskommelsen har flera partier behov av stabilitet.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet har fullt upp med att som minoritetsregering försöka få igenom sina förslag i riksdagen. Inom Moderaterna utmanas Anna Kinberg Batras ledarskap. Partiets väg efter Fredrik Reinfeldt är ännu oklar. Kristdemokraterna har just genomgått ett partiledarbyte, präglat av en strid mellan olika falanger inom partiet. Folkpartiet gjorde ett katastrofval och debatten om partiet kretsar nu mest kring ansvaret för krisen i den svenska skolan och varför Jan Björklund inte avgår. Inom Sverigedemokraterna har skandalerna och de inre partistriderna i vanlig ordning avlöst varandra. Vikarierande partiledaren Mattias Karlsson har inte lyckats förhindra att dessa partistrider utspelat sig inför offentligheten.

Endast inom Centerpartiet och Vänsterpartiet tycks hälsan tiga still. Annie Lööf har genom de övriga allianspartiernas svaghet en möjlighet att stärka Centerpartiets ställning inom Alliansen. Jonas Sjöstedt kan sitta bekvämt på två stolar samtidigt. Som ledare för ett oppositionsparti slipper han ta ansvar för regeringen politik, samtidigt som han genom Decemberöverenskommelsen ges inflytande över just regeringspolitiken. Makt utan ansvar, och det utan att han ens bett om det och i en riksdag där högerpartier har majoritet. Jonas Sjöstedt nyper sig nog i armen då och då, för att kolla att han inte drömmer.

Jag ser fram mot en spännande och intressant debatt. Men jag tror inte den ger några klara indikationer på hur svensk politik kommer att utveckla sig den närmaste tiden.

Fredrik Reinfeldt och jag

I dag deltog Fredrik Reinfeldt för sista gången i riksdagens partiledardebatt. Det blev ett snudd på majestätiskt framträdande, där Reinfeldt inte tog några repliker och där replikerna från övriga partiledare mest bestod av personliga hyllningar och gratulationer. Särskilt fäste jag mig vid Fredrik Reinfeldts slutord i sitt anförande, där han efter att ha bejakat värdet av öppenhet och tolerans vände sig dirket till svenska folket med en uppmaning: Bli inte vi eller dom. Bara vi.

 

Texten nedan handlar om mitt första - och åtminstone hittills - enda personliga möte med Fredrik Reinfeldt och kan nog beskrivas som en slags blogg-selfie, eller snarare en blogg-wefie. (Det vill säga, i stället för att ta ett kort på mig och Fredrik så skriver jag en bloggtext om honom och mig.)

 

Måndagen den 25 november 2002 ledde jag en debatt under rubriken EU- hot eller garant för fred? Debatten ägde rum i Malmstenssalen på Handelshögskolan i Göteborg och arrangerades av Utrikespolitiska föreningen tillsammans med några EU-kritiska organisationer. Medverkande var dåvarande Europaparlamentarikern för Miljöpartiet Per Gahrton, chefen för Transnationella stiftelsen för freds- och framtidsforskning (TFF) Jan Öberg samt Moderaternas då nyblivne gruppledare i riksdagen Fredrik Reinfeldt.

Förutsättningarna för debatten var inte särskilt jämlika. Nästan alla i publiken var EU-motståndare av olika slag. Per Gahrton och Jan Öberg var båda säkerhetspolitiskt skolade och retoriskt mycket skickliga, medan Fredrik Reinfeldt för sin del gjorde debut i den utrikes- och säkerhetspolitiska debatten. Jag var lite orolig för att Fredrik Reinfeldt skulle bli utbuad av publiken och nedmanglad av sina dokumenterat skickliga debattmotståndare. Lite patriarkalt tog jag därför före debatten Fredrik Reinfeldt åt sidan och förklarade att jag som moderator skulle se till att han fick tillräckligt med utrymme att utveckla sina ståndpunkter.

 

En sådan debatt det blev! Gahrton och Öberg var i högform, och eldade upp publiken med formuleringar som inte så sällan tangerade gränsen till det populistiska. Reinfeldt kunde sakfrågorna sämst av de tre debattörerna, men imponerade genom sitt mod och sin integritet. Vid ett tillfälle läxade han länge och utförligt upp publiken för att den hade mage att applådera sådana stolligheter som han menade att Gahrton och Öberg förde fram.

 

Jag funderade en del över varför Fredrik Reinfeldt hade valt att tacka ja till att delta i en debatt på dessa villkor, inför knappt 60 själar en måndagskväll i Göteborg. Jag gjorde bedömningen att Reinfeldt - som ett knappt år senare skulle väljas till partiledare för Moderaterna - insåg att han måste kunna hantera dessa frågor om han på allvar ville nå ända fram till statsministerposten. Debatten i Göteborg blev en slags preparé för större uppgifter som skulle komma. Beslutet att ställa upp var modigt, och hans insats vittande om en politisk kompetens vi alla nu vet att han obestridligen besitter.

 * 

I min bok är det fyra saker kring Fredrik Reinfeldts skicklighet och förtjänster jag i dag särskilt vill lyfta fram. 1.) Han lyckades förvandla Moderaterna från ett trött, utsiktslöst högerparti till Nya Moderaterna, som från en mittenposition dominerade svensk politik i åtta års tid. 2.) Han lyckades som första oppositionsledare hålla samman de borgerliga partierna och utan alltför starka interna spänningar regera med dem i en Allians under två mandatperioder. 3.) Han lyckades övertyga svenska folket om att Alliansregering var överlägsen Socialdemokraterna och de rödgröna i att ta ansvar för Sveriges ekonomi. 4.) Han höll alltid dörren bestämt stängd till varje form av samarbete eller samverkan med främlingsfientliga krafter i svensk politik.

En mycket skicklig politiker lämnar nu scenen. Jag hoppas att Fredrik Reinfeldt hittar nya relevanta arbetsuppgifter inom kort.

Om partiledarutfrågningar och valdebatter i radio och TV

Partiledarutfrågningar och valdebatter i radio och TV väcker starka känslor. Synpunkterna är många och ofta ifrågasätts såväl upplägg som programledarnas insatser. Mycket står på spel. För medierna är dessa program prestigefyllda och för public service-företagen ställs kravet på opartiskhet på sin spets.

Låt mig först säga att jag tycker att svenska politiska journalister i allmänhet är professionella och kompetenta och att stora delar av valbevakningen håller hög klass. Men jag skulle vilja lyfta fram ett par saker som jag tycker borde vara annorlunda.

Vad är syftet med partiledarutfrågningar och valdebatter? Jag ser åtminstone två funktioner som dessa utfrågningar och debatter skall fylla. För det första skall de synliggöra de distinkta skiljelinjer som finns mellan de olika politiska partierna, så att väljaren får kunskap om vilka alternativen är. För det andra skall de kritiskt granska de politiska partiernas politik.

Jag anser att medierna främst i sina partiledarutfrågningar tenderar att fastna i en plottrighet som motverkar synliggörandet av de övergripande politiska skiljelinjerna och som gör att granskningen av politiken fastnar i enskildheter. Orsaken till plottrigheten är att programledarna i sina utfrågningar endast sällan intresserar sig för vilka mål de politiska partierna vill uppnå, vilka visioner partierna har för samhällsbygget och hur de olika partiernas mål och samhällsvisioner skiljer sig åt. I stället läggs kraften på att granska de medel som partierna vill använda för att nå sina politiska mål.

Programledarna - fruktansvärt bra pålästa - kastar sig frustande över partiledarna och översköljer dem med frågor om stort och smått. Partiernas politiska förslag nagelfars i detalj med avseende på finansiering, effektivitet, eventuella oavsedda effekter och hur de kan tänkas påverka enskilda individer. Ibland uppträder programledarna mer som revisorer som vill granska konsistensen i de framlagda förslagen. Alltför sällan lyfter programledarna fram skillnaderna i partiledarnas ideologiska visioner och de olika typer av samhällen som partierna vill bygga.

Partiledarna har förstås också ett ansvar för denna snuttifiering. Genom triangulering och genom att lägga sig nära varandra i mitten försvårar de politiska partierna för journalisterna att synliggöra de ideologiska skillnaderna mellan partierna. Men att politikerna ibland duckar för de stora ideologiska frågorna får aldrig bli en ursäkt för journalisterna att göra detsamma.

Varför blir det då så? Jag är lite rädd att utvecklingen återspeglar en medial syn på en slags medianväljare eller medelsvenssonväljare - som naturligtvis inte finns i verkligheten - och som förväntas vara ointresserad av ideologiska frågor och i stället mest intresserad av hur hen själv påverkas av de enskilda förslagen. Här finns i så fall ett frö till populism, en forcerad intimitet där "väljaren" förväntas "få besked" i ett antal enskilda sakfrågor. Eftersom en sådan medelväljare inte finns i verkligheten riskerar utfrågningen att bli ointressant. Eller som Kjell Magnusson nyligen skrev på Brännpunkt i Svenska Dagbladet: Vi får en valrörelse som handlar om en miljard hit eller dit, om hundra kronor mer i månaden för studenter eller pensionärer, men inte om politikens grundläggande inriktning. (...) Följden är en trivialisering av det politiska livet som gör det lättare att undandra sig ansvar.

Om ni är i Göteborg på torsdag rekommenderar jag ett besök på Makthavaröl, där professor Kent Asp och fil dr Johannes Bjerling diskuterar sin just utkomna bok "Mediekratin - mediernas makt i svenska val". Palace, Salongen, Södra Hamngatan 2, kl 19.00 Välkomna!

På samma tema - läsa gärna Vänstra Stranden "Om partiledarutfrågningar i public service - fyller de sin funktion?"

Morgondagens partiledardebatt och supervalåret 2014

I morgon onsdag drar supervalåret 2014 igång på riktigt, med en partiledardebatt i riksdagen. De rödgröna partierna kommer till debatten i ett opinionsmässigt överläge som har förstärkts under den senaste tiden. I Demoskops senaste mätning var till exempel de rödgrönas ledning hela 16.2 procentenheter, i United Minds var ledningen 11.9 enheter. (En enskild mätning från Yougov visar dock på minskat avstånd mellanblocken, avståndet där var 6.6 enheter.)

Många påminner om att de rödgröna partierna var i opinionsmässigt överläge även i januari 2010, det vill säga motsvarande tidpunkt under förra mandatperioden. Den gången kunde ju som bekant Allianspartierna hämta in de rödgrönas försprång och vinna valet i september 2010.

Men de borgerliga partierna har en betydligt svårare uppgift framför sig denna gången. De rödgrönas försprång är nu större, och försprånget har varit stabilt eller till och med vuxit över tid. Vid förra valet var de rödgröna på väg ner i opinionen i början av 2010, och de hade tappat signifikant från ett opinionsöverläge som när det var som störst i enskilda mätningar ett par år före valet översteg 20 procentenheter. Denna gång ser opinionsläget mer stabilt ut.

Än viktigare är att väljarna hyser ett större förtroende för Socialdemokraterna/de rödgröna i de politiska sakfrågor som sannolikt kommer att få störst betydelse i höstens valkampanj - det vill säga jobb, skola samt vård och omsorg. Alliansregeringens enda starka kort är landets ekonomi samt eventuellt oklarheten kring vem Stefan Löfven kommer att bilda regering med om han vinner valet.

Dessutom har samhällsdebatten vridits i en riktning där fokus alltmer kommit att hamna på brister i välfärdsstaten - den skyhöga ungdomsarbetslösheten, krisen i skolan, brister inom sjukvården samt nu senast det kraftigt sviktande förtroendet för försvaret. Allt annat lika är det är tungt att regera. När hände det senast att en och samma regering i Europa i val fick förnyat förtroende för en tredje mandatperiod i följd? Jag kommer inte på någon direkt. Kanske någon annan som vet?

Allianspartierna har tidigare hyst visst hopp vid tanken på att ett överläge för oppositionen skulle "vara normalt" under mellanvalsperioden och att det skulle bli jämnare mellan blocken ju närmare valet kommer. Men statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson har visat att det inte är så enkelt. Det finns helt enkelt inga belägg för att det skulle vara jämnare mellan blocken under valår jämfört med icke valår. Kanske att Fredrik Reinfeldt själv nu också har börjat inse detta. Om jag förstått det rätt talade Fredrik Reinfeldt tidigare ofta och länge just om att opinionsläget "brukade" bli jämnare under valår. De senaste gångerna jag hört Reinfeldt uttala sig i ämnet har han i stället sagt att opinionsläget "ibland" blir jämnare under valår. Reinfeldts förändrade ordval kan tyckas vara en liten sak, men Djävulen gömmer sig ju som bekant i detaljerna.

De rödgröna kan således sitta lugnt i båten - det är Allianspartierna som måste agera och förändra de politiska förutsättningerna inför höstens val. Centerledaren Annie Lööf argumenterade med kraft i Almedalen sommaren 2012 för att Alliansen måste uppgraderas till 2.0 för att kunna fortsätta utvecklas. Annie Lööfs utspel ledde fram till ett möte mellan Alliansens partiledare i Maramö, ett möte som inte utmynnade i någonting och för vilket Annie Lööf fick utstå mycket spe. Men det förhindrar inte att hon hade alldeles rätt i sak. Om inte Alliansen lyckas uppgradera sig till något utöver det den är i dag talar det mesta för att vi  går mot ett regeringsskifte i september 2014.

Ovanlig partiledardebatt - skarpare tonläge från Alliansen än på mycket länge

Det blev trots allt en ganska ovanlig partiledardebatt i kvällens SVT Agenda. Jag kan inte minnas när jag senast såg en debatt där regeringen varit så aggressiv i sina attacker på oppositionen. Jag undrar lite om det var ett medvetet val från Alliansens sida, eller om debattsituationen fick sin egen dynamik.

Alliansregeringen är svårt pressad. De dåliga opinionssiffrorna visar inga tecken på att ge med sig. Socialdemokraterna tar över det så kallade sakägarskapet (det vill säga att väljarna har störst förtroende för deras politik) i allt fler för väljarna viktiga politiska sakfrågor. Den offentliga debatten tycks drivas i en riktning mot bristerna i välfärdsstaten, samtidigt som Alliansregeringen vill sänka skatterna ytterligare. Den uppgradering till Alliansen 2.0 som Annie Lööf länge efterlyst låter vänta på sig.

Så det finns goda skäl för Alliansregeringen att försöka ändra läget genom en offensiv. Frågan är bara hur offensiven uppfattades av tittarna/väljarna. Stefan Löfven verkade särskilt under debattens första del stundtals lite tagen av Alliansens och särskilt Fredrik Reinfeldts våldsamma angrepp. Gränsen mellan att vara offensiv och arrogant är fin. Så förminskade till exempel Fredrik Reinfeldt Stefan Löfven genom att påsta att Löfvens repliker inte var hans egna, utan skrivna av hans medarbetare: "När Stefan Löfven är pressad, då säger de till honom: "Kör den där."

Noterade också att Jan Björklund i ett enda inlägg lyckades använda ordet "chockbeskatta" ungefär tio gånger. Utan att andas.

I debatten om flyktingpolitik använde Jimmie Åkesson, som så ofta, ett osmakligt språkbruk:

"Vi kan inte svälja fler människor", sa han. Svälja? Märklig människosyn.

Bäst tyckte jag att Jonas Sjöstedt var. Lugnare och sakligare än de flesta, och ingen kan ifrågasätta hans skicklighet. Detta var Jonas Sjöstedts bästa debatt sedan han blev partiledare.

Nu är det mindre än ett år kvar till valet. Tonläget i debatten lär inte bli lgre. Vi får väl se om de rödgröna väljer att möta Alliansens offensiv med att själva också skruva upp tonläget. Eller om de väljer att vila tryggt i opinionsläget och i alliansregeringens bekymmer att utveckla en politik som skulle kunna förändra situationen.

Fredrik Reinfeldts debattvägran

Fredrik Reinfeldt vägrar sedan en längre tid att möta det överlägset största oppostionspartiets ledare Stefan Löfven i en debatt. Reinfeldt motiverar sin vägran med att han själv representerar en regering medan Stefan Löfven inte representerar ett regeringsalternativ, utan bara sitt eget parti. En debatt blir därför inte rimlig, menar Reinfeldt.

Fredrik Reinfeldts vägran att debattera med Stefan Löfven har kritiserats hårt. Kritiken kommer inte bara från Socialdemokraterna eller från den rödgröna oppositionen. Svenska Dagbladets ledarskribent Sanna Rayman karaktäriserar Reinfeldts debattvägran som "fånig" och hans argumentation som oseriös.

Vilket är då det egentliga skälet till att Fredrik Reinfeldt vägrar att debattera med Stefan Löfven? En del menar att Reinfeldt skulle vara feg och inte våga ta debatten med Löfven. Så är det naturligtvis inte. Reinfeldt är en skicklig debattör och behöver av det skälet inte frukta en debatt med Stefan Löfven.

I stället är det så att Reinfeldt vill förminska Stefan Löfven som statsministerkandidat. Frågan om regeringsduglighet är ett av de allt färre områden där Alliansen fortfarande har större trovärdighet i väljarnas ögon än vad Stefan Löfven och den rödgröna oppositionen har. Därför utnyttjar Fredrik Reinfeldt varje enskilt tillfälle till att påpeka att väljarna ännu inte vet vilka Socialdemokraterna kommer att vilja försöka bilda regering med om Alliansen förlorar valet 2014. Vilken fråga som än lyfts i debatten kommenteras av Reinfeldt med att vi inte vet hur Stefan Löfvens regeringsalternativ ser ut, och att innan väljarna fått besked på den puntken är snart sagt alla politiska debatter omöjliga att föra på ett seriöst sätt. (Reinfeldts tjat i regeringsfrågan övertrumfar till och med Stefan Löfvens mantra om "jobb, jobb, jobb".)

Därför vägrar Fredrik Reinfeldt att möta Stefan Löfven i en debatt mellan de två. Genom sin vägran vill Reinfeldt befästa en bild att att Alliansen är det enda regeringsalternativet inför valet 2014. Det är svårt att undgå att associera till dåvarande moderatledaten Carl Bildts tal om "den enda vägens politik" i början av 1990-talet.

Ibland undrar jag varför Moderaterna ansluter sig till idén om fria och allmänna val överhuvudtaget. Det finns ju enligt dem ändå bara ett regeringsalternativ och en möjlig politik.

Jag undrar också lite över hur centrala nyhetsmedier hanterar Fredrik Reinfeldts debattvägran. Genom att acceptera Reinfeldts vägran finns det en risk att medierna indirekt bidrar till att legitimera och befästa Reinfeldts och Moderaternas påstående att det bara finns ett regeringsalternativ. När Agenda hösten 2011 arrangerade en partiledardebatt vägrade Håkan Juholt och Lars Ohly att delta, eftersom de menade att Agendas placering av partiledarna i studion gav bilden av att Sverigedemokraterna utgjorde en del av en samlad opposition. Den gången valde Agenda att genomföra debatten trots att Juholt och Ohly vägrade medverka. Varför inte samma upplägg från Agenda nu? Bjud in Reinfeldt och Löfven till debatt och genomför sedan debatten med de inbjudna deltagare som väljer att vara med.

Så blir kvällens partiledardebatt i SVT Agenda

Kvällens partiledardebatt i SVT Agenda blir lika mycket en kamp om den politiska dagordningen som ett försök att påverka väljarnas åsikter i enskilda politiska sakfrågor. Ungefär så här tror jag det kommer att bli.

Stefan Löfven får nu en möjlighet att ta igen det förlorade momentum som Omar Mustafa-affären innebar för Socialdemokraterna, efter en i övrigt framgångsrik partikongress. Löfven kommer att definiera i princip varje enskild politik sakfråga i termer av jobb och utbildning. Massarbetslösheten är alliansregeringens överlägset största misslyckande. Den som vill kan roa sig med att räkna varje gång Löfven säger ordet "jobb" i kvällens debatt. Räknedosa rekommenderas.

Jonas Sjöstedt är frustrerad över att opinionssiffrorna inte ökar, trots att Vänsterpartiet har väljarna med sig i sitt motstånd mot vinst i välfärden. Sjöstedts utmaning består inte främst i att få väljarna att tycka som Vänsterpartiet i vinst i välfärds-frågan (det gör de redan), utan att få dem att tycka att frågan är så viktig att den påverkar deras partival.

Gustav Fridolin kommer att göra sitt bästa för att positionera Miljöpartiet på ett sätt där väljarna anar att partiet kommer att hålla till på den rödgröna planhalvan i valrörelsen 2014, men ändå behålla handlingsfriheten för blocköverskridande överenskommelser i tunga sakfrågor. Miljöpolitik, migration och skola kommer högt på agendan, om Fridolin själv får välja.

Fredrik Reinfeldt kommer att betona de starka statsfinanserna och osäkerheten kring vilka som kommer att bilda regering om de rödgröna vinner valet 2014. Reinfeldt kommer också att vilja prata lag och ordning, sannolikt både när det gäller idrottsvåld och huliganism och våld mot kvinnor. Reinfeldts stora utmaning blir att inte uppfattas som gnällig och idélös.

Jan Björklund vill förstås diskutera utbildning och skola. Men de senaste åren har han allt mer framstått som en "one trick pony", där alla problem i skolan kan lösas genom tidigare betyg, mer katederundervisning, förstatligande samt att problemen i skolan egentligen är sossarnas fel. Allt färre tror honom. Folkpartiet ligger i opinionsundersökningarna under valresultatet och behöver en ny fråga att att profilera sig i. Jag tror inte den kommer i kväll

Anniel Lööf kommer att prata om det mesta. Centerpartiet är det parti som har den mest otydliga profilen, och jag tror inte att Annie Lööf kommer att bidra till särskilt mycket mer tydlighet i kväll. Landsbygden kommer att få sitt, Stureplan sitt, småföretagarna sitt, miljövännerna sitt, skattesänkarna sitt. Lööfs utmaning består i att skapa en trovärdig helhet och inte en politisk pytt i panna.

Göran Hägglund har nästan helt försvunnit ur debatten de senaste veckorna. Hägglund kan visserligen glädjas åt det nederlagstippade Degerfors IF:s relativa framgångar i Superettan i fotboll. Men blir det några motsvarande framgångar åt de likaså nederlagstippade Kristdemokraterna i valet 2014? I så fall måste Kristdemokraterna nog komma med något nytt. Kommer det i kväll eller blir det åter sjukvård, familj och anti-politik för hela slanten? Jag är rädd att det blir det sistnämnda, men har gärna fel på denna punkt.

Jimmie Åkesson har upplevt några mindre roliga veckor med sjunkande opinionssiffror och ständigt nya avslöjanden om rasistsiska eller främlingsfientliga övertramp i de egna leden. Nu får Åkesson en möjlighet att vända den nedåtgående trenden. Sverigedemokraterna behöver bredda sin politik. Vid sidan av invandring kommer Åkesson att tala om lag och ordning och landsbygdsfrågor.

P.S. För övrigt är jag nyfiken på vem av Socialdemokraterna eller Moderaterna som blir först med att förklara att överskottsmålet är otidsenligt och bör överges. Den som blir först vinner, tror jag.

Tre intryck från dagens partiledardebatt

Dagens partiledardebatt i riksdagen bjöd inte på några större överraskningar. Statsminister Fredrik Reinfeldt gjorde en bra debatt och gav ett piggare intryck än på länge. Inget ont om skicklige Mikael Damberg, men visst är det synd att Stefan Löfven inte har en riksdagsplats och därför heller inte kan ta debatten med Reinfeldt i kammaren.

Här följer tre intryck från dagens partiledardebatt.

1.) Annie Lööf lutade sig tungt mot traditionella centervärden och lät ungefär som Lennart Daléus brukade göra (om nu någon minns honom). Ingen kunde tro att Centerpartiet just nu bedriver en intensiv och nydanande idédebatt. Här var det landsbygdsengagemang, decentralisering och miljöpolitik för nästan hela slanten. Fredrick Federleys tandagnisslan hördes ända ut på gatan. (När det gäller Centerns idédebatt i övrigt rekommenderar jag varmt denna text av Marika Lindgren Åsbrink på hennes blogg Storstad.)

2.) Mikael Damberg är en god debattör och bjuder alltid Fredrik Reinfeldt motstånd, Men socialdemokratins grundläggande problem kvarstår. Partiet har svårt att utmejsla en bärande idé för framtiden. Det räcker inte att säga att man är ett framtidsparti, benämningen måste få ta kropp i konkreta reformförslag som visar att partiet förstått samhällsförändringarna och har förmåga att svara upp mot dem. Det finns en risk att partiet inför valet 2014 ängsligt faller tillbaka till en slags "vi som är rädda att förlora mittenväljare-position". Det kan räcka till valseger 2014. Men det räcker inte till att återta positionen som statsbärande parti.

3.) Det är uppenbart att Moderaterna tänker göra brott & straff till en valfråga. Fredrik Reinfeldt var föredömligt tydlig i sitt påpekande att brottsligheten i Sverige faktiskt har minskat. Men han gav i sitt anförande stort utrymme åt hur han vill gå vidare i dessa frågor. Här var det inga Nya Moderater, utan snarare samma gamla Moderater som vi minns dem från Batong-mormors tid. Genom Moderaternas profilering i denna fråga undviker man att ge Sverigedemokraterna gratisröster inom området. Å andra sidan bidrar man till att de kriminalpolitiska frågorna kommer högre upp på dagordningen, vilket i sin tur gynnar Sverigedemokraterna som vid sidan av intgegrationspolitiken mobiliserar i just dessa frågor.

Sammantaget tror jag fortfarande på en lugn politisk vår. Alliansregeringen är defensiv och undviker att lägga kontroversiella förslag där man riskerar att lida nederlag i utskott och kammare. Socialdemokraterna har fullt upp med att förbereda den partikongress som äger rum i början av april i år.