Hur kommer Vänsterpartiet att agera i frågan om marknadshyror?

Om statsminister Stefan Löfven inte lyssnar på Vänsterpartiets krav när det gäller marknadshyror i nyproducerade lägenheter tänker partiet agera före sommaruppehållet, uppger källor till Ekot idag. Det är en intressant formulering som inrymmer åtminstone två oklarheter.

För det första: Vänsterpartiet kan ju knappast mena att det avgörande är att Stefan Löfven "lyssnar på" vad partiet har att anföra i frågan om marknadshyror. Stefan Löfven känner naturligtvis redan till Vänsterpartiets argument. Problemet för Vänsterpartiet är därför inte att Stefan Löfven inte lyssnar på dem, problemet är att han inte gör som Vänsterpartiet vill. Det är inte Stefan Löfvens okunskap som skiljer Vänsterpartiet och Socialdemokraterna åt. Det som skiljer är i stället att de båda partierna gör olika politiska bedömningar om vad som i detta läge är den bästa vägen fram.

Överhuvudtaget är uttrycket att en politiker "måste lyssna på mig" vilseledande. Problemet för de som använder uttrycket är i allmänhet inte att omgivningen inte lyssnar på dem. Problemet är ofta i stället att de visst blir lyssnade på men ändå inte får som de vill. Se gärna min text "Ingen lyssnar på mig-syndromet". Den kan läsas här.

För det andra: Vad inryms i formuleringen att Vänsterpartiet tänker "agera" före sommaruppehållet? Den utredning som presenterats och vars förslag Vänsterpartiet tar starkt avstånd ifrån är ju nu utsänd på remiss. Remissinstanserna kommer att ge synpunkter och flera av dessa synpunkter kommer att vara mycket kritiska. Först därefter - sannolikt någon gång i höst - kommer regeringen efter samråd/förhandlingar med Centerpartiet och Liberalerna att formulera en proposition i frågan. Så vad ska Vänsterpartiet göra just nu? En misstroendeförklaring är inte politiskt trovärdig mitt i sommaren och innan Socialdemokraterna fått en möjlighet att förhålla sig till inkomna remisskommentarer.

Själv är jag en stark motståndare till marknadshyror. Jag tycker det är utmärkt att Vänsterpartiet driver frågan - jag delar partiets bedömning att utredningens förslag öppnar dörren för att på sikt införa marknadshyror inte bara i nybyggnation. Det gynnar sannolikt Vänsterpartiet att driva frågan och det bidrar kanske också till att driva den svenska politiska debatten åt vänster. En politisk mobilisering och en folklig opinion mot marknadshyror förbättrar dessutom Stefan Löfvens och Morgan Johanssons förhandlingsposition inför samtalen med Centerpartiet och Liberalerna. Så egentligen borde Stefan Löfven också uppskatta att Vänsterpartiet tar strid denna fråga. Det kanske han också gör, innerst inne.

Stoppa utvisningshoten för de som mister jobben på grund av coronan

Tusentals människor riskerar att förlora sina uppehållstillstånd i coronapandemin, skriver Dagens Nyheter. Oro kring uppehållstillstånd efter stora varsel, rapporterar Ekot. Bakgrunden är den stora grupp människor i Sverige vars uppehållstillstånd bygger på att de har ett arbete eller en viss inkomst.

Situationen blir absurd. Många av dessa människor har varit i Sverige så länge att ett fast uppehållstillstånd är inom räckhåll. Nu hotas de och deras familjer i stället av utvisning. Och dessa utvisningsbeslut kommer på grund av coronapandemin inte att kunna genomföras under överskådlig tid.

Tidigare har jag skrivit om hur unga ensamkommande som omfattas av gymnasielagen hotas av utvisning om de inte inom sex månader efter examen skaffat sig en fast anställning - en hart när omöjlig uppgift i dessa tider. Det vore värdefullt om regeringen förklarade att ingen som omfattas av gymnasielagen kommer att utvisas för att hen inte lyckats skaffa sig en fast anställning på sex månader.

Regeringen bör på ett humanitärt sätt hantera situationen även för alla dem som efter varsel och uppsägningar på grund av coronapandemin hotas av utvisning. Det behövs kanske en lagändring som möjliggör undantag. Det går att ordna, om den politiska viljan finns.

Sverigedemokraterna och nazismen

I Ekots Lördagsintervju  vände sig Jimmie Åkesson ut och in i sina försäkringar om att det inte fanns några som helst kopplingar mellan Sverigedemokraterna och nazismen. Jimmie Åkesson ondgjorde sig över att medierna" "slänger sig" med påståenden om Sverigedemokraternas ursprung i den nynazistiska myllan. Han var också upprörd över Förintelseöverlevaren Hédi Frieds uttalanden om kopplingar mellan Sverigedemokraterna och nazismen.

Bara två dagar efter Jimmie Åkessons bedyranden om att Sverigedemokraterna var rena från nazism avslöjar P4 Uppland att Sverigedemokraternas vice ordförande i Uppland Gunnar Larsson skickat flera e-postmeddelanden med rasistiskt och nazistiskt innehåll till sina partikamrater. Bland annat länkar han till en sång med textraden ”svenskar är vita och Sverige är vårt”. Till Upsala Nya Tidning säger Gunnar Larsson att han tänker fortsätta att sprida sådana här länkar även om det "kan såra fel personer - vissa är ju inte vita".

Gunnar Larsson har även skickat flera länkar från den pronazistiska och antisemitiska svenska sajten Blueshift. Och nyligen skickade han ett videoklipp på tyska plan från andra världskriget som bombar en moské, och Adolf Hitler som dansar efteråt. Gunnar Larsson medger att han skickat dessa mejl, men att han gjort det för att han inte riktigt förstod innebörden av dem utan behövde hjälp med tolkningen.

Så Jimmie Åkesson kan säga vad han vill och beklaga sig över journalister och över uttalanden från Förintelseöverlevare. Men det finns inget annat svenskt parti där avslöjanden om rasism och nazism i är en sådan vardagsvara som det är för Sverigedemokraterna. Som Niklas Orrenius skrev i Dagens Nyheter för ett par år sedan: Ständigt nya avslöjanden om rasism i SD-leden.

Sverigedemokraterna är ett parti impregnerat av rasism.  Den som normaliserar Sverigedemokraterna normaliserar därför också rasismen. Glöm aldrig det. (Med särskild hälsning till Moderaterna och Kristdemokraterna.)

Blir medierapporteringen av SD alltmer positiv?

Nyhetsrapporteringen om Sverigedemokraterna blir alltmer positiv, berättar Ekot utifrån en färskt Sifo-undersökning. Även rapporteringen om Centerpartiet har blivit mer positiv.

Jag hittar ingen länk till studien (säkert jag som som ser dåligt) och det är därför svårt att bedöma resultaten och få kunskap om vilka jämförelsepunkter som använts. Ekot lyfter fram att både Centerpartiet och Sverigedemokraterna lyfter i opinionen som en förklaring till den positiva medierapporteringen om dessa partier. När det gäller Centerpartiet kan det kanske stämma, men Sverigedemokraterna har ju mer eller mindre legat still i opinonen den senaste tiden. Kanske är det, vilket Sifo:s opinionschef Toivo Sjörén påpekar,  den moderate riksdagsledamoten Patrick Reslows avhopp från Moderaterna till Sverigedemokraterna som påverkat resultaten. Eller är det så att normaliseringen av Sverigedemokraterna nu börjar sätta avtryck i medierapporteringen? I så fall går vi en intressant mediediskussion till mötes, eftersom Sverigedemokraterna ju på intet sätt är ett normalt eller "vanligt" parti.

Sifo-studien visar också att det mest frekventa ämnet i medierapporteringen är det politiska spelet, och inte någon politisk sakfråga. Är det bra eller dåligt? Jag tillhör dem som tycker att medierna ger för mycket uppmärksamhet åt det politiska spelet och de politiska partiernas strategier på bekostnad av sakfrågorna. (Ja, jag vet att jag på min blogg själv tillhör syndarna.) Å andra sidan är det ett självklart nyhetsintresse att redovisa förutsättningarna för vem som ska bilda regering och därmed kunna genomföra sin politik. Jag anar en nyhetslogik där fokus på spel och strategi genom delningar och spridning genererar fler läsare/lyssnare/tittare än fokus på sakfrågor. 

Ekots/Sifos studie hade varit värd en mer djuplodande diskussion än den jag bidrar till här. Jag förstår faktiskt inte riktigt hur Ekot tänker när de släpper denna nyhet utan att samtidigt släppa rapporten som den baserar sig på. Men som jag skrev ovan - kanske är det jag som inte lyckats hitta den.

Kan Miljöpartiets kräftgång öppna dörren för Feministiskt initiativ?

Den enes död, den andres bröd, sägs det. Under en längre tid har vi kunnat se hur Miljöpartiets kris tagit sig uttryck i förlorat väljarstöd. I Svensk väljaropinion, den sammanställning av olika opinionsmätningar som Sifo gör för Ekot, får Miljöpartiet i dag endast 3.6 procent. Det är första gången som Miljöpartiet hamnar under fyraprocentsspärren i denna sammanställning. I Svensk väljaropinion skiljer det nu endast en procentenhet mellan Miljöpartiet och Feministiskt initiativ, trots att det senare partiet ligger i medieskugga.

I dag öppnades Miljöpartiets kongress i Linköping. Frågan är om partiledningen ska komma stärkt eller skadeskjuten ur förhandlingarna. I Isabella Lövins inledningstal manade hon partikamraterna att "sluta bråka internt". Frågan är om den uppmaningen bidrar till att sluta leden eller i stället ökar upprördheten bland de medlemmar som tycker att partiet har sålt ut för många av sina ideal.

Jag tilhör ju dem som tror att Miljöpartiet kommer att kunna klara fyraprocentsspärren i valet 2018. Min bedömning förutsätter emellertid att partiet åter lyckas få fokus på sina kärnfrågor, särskilt miljö och hållbar utveckling. Jag tycker att Isabella Lövins tal i dag var ett steg i den riktningen.

Men vad händer då med partiets övriga tidigare profilfrågor, som till exempel jämställdhet, mångfald och en generös flyktingpolitik? De väljare som tycker dessa frågor är väldigt viktiga och tidigare valt mellan Miljöpartiet och Feministiskt inititiv kommer kanske i valet 2018 att uppfatta det som att de nu har ett parti mindre att välja mellan.

Frågan är om både Miljöpartiet och Feministiskt initiativ finns representerade i riksdagen efter nästa val, eller om inget av dessa partier gör det. Svaret på den frågan kan avgöra regeringsfrågan hösten 2018.

I dag möttes M och SD. Hur påverkar det samarbetet inom Alliansen?

I dag träffades Moderaterna och Sverigedemokraterna i ett första möte om hur partierna ska kunna samarbeta i riksdagsarbetet. Moderaternas pressekreterare Andreas Hamrin upprepar för Ekot att Moderaterna söker stöd i enskilda frågor från samtliga riksdagspartier, inklusive Sverigedemokraterna, där det finns förutsättningar att komma överens.

Hur påverkas då samarbetet inom Alliansen av att Moderaterna nu öppnat för att på egen hand samarbeta med Sverigedemokraterna?

1.) Moderaternas vilja att samverka med Sverigedemokraterna synliggör splittringen inom Alliansen i den viktiga regeringsfrågan. Den frågan var tidigare ett av Alliansens starka kort, nu har den i stället blivit en öm tå. I förlängningen riskerar splittringen att urholka bilden av Alliansens regeringsduglighet.

2.) Sättet varpå Anna Kinberg Batra informerade sina partikollegor väcker frågor om samtalsklimatet inom Alliansen. Moderaterna hade inga skäl till brådska när det gällde att berätta om sin nya linje - frågan hade ju diskuterats intern i partiet under lång tid. Ändå väljer Anna Kinberg Batra att informera centerledaren Annie Lööf om sina nya planer via SMS kvällen före utspelet. Hur tänkte man där? Eller tänkte man inte alls? Resultatet såg vi vid Annie Lööfs pressträff dagen därpå. She was not amused, om man säger så.

3.) Det råder oklarhet inom Alliansen om vad Moderaternas samverkan med Sverigedemokraterna syftar till. Moderaterna vill nå enighet med Sverigedemokraterna i frågor där Alliansen tycker olika. Men vilka frågor tänker man då på? Och vad vill man uppnå med en sådan enighet, med ett parti som Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra öppet karaktäriserar som rasistiskt? Moderaterna och Sverigedemokraterna har ju inte förutsättningar att få igenom sin gemensamma politik i riksdagen. Här tar logiken slut. Enbart symbolpolitik finns kvar.

Vi vet ännu inte hur Moderaternas nya linje tas emot av väljarna. I dag publicerades en ny undersökning från Ipsos, där inga egentliga opinionsförändringar ägt rum. Men 90 procent av den undersökningen genomfördes innan  Moderaternas nya linje blev känd. (OBS: I en tidigare version av texten trodde jag att merparten av Ipsos-undersökningen var genomförd efter det att Moderaternas nya linje blev känd. Men så var det alltså inte.)

Trots splittringen är arbetshypotesen fortfarande att allianspartierna går till val tillsammans hösten 2018. De har inte så mycket att välja på än att hålla ihop utåt. Men Alliansens varumärke är skadat, och den kommer knappast att vara lika stark som när Fredrik Reinfeldt ledde den till valseger 2006 och 2010.

Konspirationsteorier i terrorismens och hatets spår

I efterdyningarna av det fruktansvärda dådet mot gay-klubben i Orlando har diverse konspirationsteorier fått luft under vingarna. Nu är det Ekot som till exempel på främlingsfientliga sajter som Avpixlat anklagas för att mörka och censurera sanningen om dådet. Anklagelserna har sin grund i att Ekot valde att inte direktsända en av polisens presskonferenser från Orlando.

Skälet till att Ekot inte direktsände var att redaktionen själv vill fatta beslut om man skall redovisa namnet på en misstänkt mördare eller detaljuppgifter om brottsoffer. Ekots ansvarige utgivare Olle Zachrison skriver på sin blogg att de mest konspiratoriska rösterna påstår att Ekot ville dölja att den "dödade attentatsmannen har ett namn/ursprung från Afghanistan (han är amerikansk medborgare, hans föräldrar är inflyttade från Afghanistan till USA) och eventuellt kunde ha kopplingar till terrorgruppen IS".

Jag har stor respekt för Ekots redaktionella integritet och uppskattar att Ekot har en återhållsam policy i namngivningsfrågor. I det här fallet delar jag ändå Oisin Cantwells uppfattning att redaktionen agerade överdrivet försiktigt. "Att det var rätt person som var namngiven rådde det knappast tvekan om vid tiden för presskonferensen. Och att anhöriga till mördaren och offren riskerar att lida publicitetsskada av vad svensk radio berättar förefaller mindre troligt", skriver Oisin Cantwell i Aftonbladet.

Det är inte lätt att värna pressetiken och samtidigt nyhetsmässigt hävda public service som relevant nyhetsförmedlare i en tid när allt går så fort och allt är så transparent. Den som ville följa presskonferensen igår live hade inga problem med att göra det. Sveriges Radio och Ekot var över huvud taget alerta med flera extrasändningar.

Jag är glad att Sveriges Radio och Sveriges Television inte ylar med vargarna eller sätter etiska principer åt sidan för att hävda sig i konkurrensen. Men avvägningen är inte enkel och utvecklingen går väldigt fort. Det vilar ett tungt ansvar på redaktionsledningarna. Hellre att man gör ett misstag genom att vara för återhållsam (som jag tyckte Ekot var igår) än ett misstag där man går för långt. Jag tänker liksom Oisin Cantwell på den oskyldige asylsökande ynglingen i Boliden vars namn på Google under överskådlig framtid relateras till förberedelse för terrordåd i Sverige.

*

Hatet och hotet mot HBTQ-personer är reellt och måste bemötas och bekämpas var det än framträder. Låt oss hedra de dödade i Orlando genom att göra det fasansfulla som inträffade till ett avstamp i kampen mot fördomar, förtryck och diskriminering. Jag lovar i alla fall att försöka göra på  vad mig ankommer i det avseendet.

Spännande partiledardebatt i SVT Agenda

Strax är det dags för partiledardebatt i SVT Agenda. Det är den första partiledardebatten efter regeringsombildningen och Miljöpartiets kris. Dessutom är det Isabella Lövins första partiledardebatt som språkrör.

Isabella Lövin gör sin debut i ett för Miljöpartiet mycket dystert opinionsläge. Partiet får i dag med 4,2 procent sitt sämsta resultat någonsin i Svensk väljaropinion från Novus/Ekot.

I övrigt är opinionsläget relativt jämnt mellan blocken. I Svensk väljaropinion får de rödgröna partierna 38,4 procent, mot allianspartiernas 41,8 procent. Det är anmärkningsvärt att allianspartierna misslyckats med att utnyttja regeringens parlamentariska svaghet och Miljöpartiets kris till att rycka ifrån i opinionen. Borgerligheten är politiskt demobiliserad. Som kuriosa kan nämnas att vid motsvarande mätning under förra mandatperioden - i maj 2012 - hade de rödgröna skaffat sig ett försprång på sju procentenheter, ett försprång som Alliansen inte lyckades ta ifatt.

Hur kommer då partiledardebatten i Agenda att gestalta sig? Miljöpartiets kris kom ytterst olägligt för regeringen, som äntligen hade lyckats åstadkomma en politisk dagordning där traditionella vänster-högerfrågor stod i centrum. Den rödgröna regeringen styrde med egen budget, ekonomin gick strålande och alla talade om den svenska modellen. Stefan Löfven kommer nu att göra sitt allra bästa för att tillsammans med Isabella Lövin få debatten att åter handla om dessa ting - jobb, samhällsbygge, skola, bostäder och klimatfrågor. Dessutom kommer frågor om lag och ordning samt integration/etablering att ta plats.

Frågor att hålla utkik efter: Vad menar egentligen Stefan Löfven med "enkla jobb"? Kommer Jonas Sjöstedt att ha med sig en kolbit in i studion? Hur kommer Alliansen att hantera de frågor där de är splittrade - till exempel flyktingmottagning, låglönejobb, förstatligande av skolan? Hur skall Jimmie Åkesson hantera det faktum att Sverigedemokraterna nu hamnat helt vid sidan av debatten? Har alla medverkande kammat sig ordentligt, eller råkar någon av dem se ut som en vanlig människa?

Centerpartiet byter fot i Nato-frågan

Uppdatering 1/9 kl 19.55 längst ned i texten.

I dag blev det känt att Centerpartiets partistyrelse byter fot i Nato-frågan och nu förespråkar att Sverige skall söka medlemskap i Nato. Partistämman i Falun om en månad avgör om det blir partiets linje.

Centerpartiet har varit det borgerliga parti som historiskt sett alltid legat Socialdemokraterna närmast i utrikespolitiken, och samarbetet mellan de båda partierna i frågor om svensk utrikes- och säkerhetspolitik har ofta varit gott. När Karin Söder (C) blev utrikesminister efter den borgerliga valsegern 1976 var hon tydlig med att den nya regeringen skulle värna kontinuiteten i förhållande den just avgångna socialdemokratiska regeringens utrikes- och säkerhetspolitik. Då var det ändå en socialdemokratisk utrikespolitik som i allt väsentligt förknippades med Olof Palme.

Maud Olofsson var den borgerliga partiledare som kritiserade USA:s krig i Irak minst lika hårt som Socialdemokraterna gjorde. I en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet krävde hon till och med att Sverige borde framföra en formell protest till USA: Det borde vara lätt för de svenska partierna att nu enas i fördömandet av amerikansk aggression och brott mot folkrätten. Det var också mitt skäl för att kräva att de starka ord som använts av ministrar också följs upp med en formell protest riktad till USA. Maud Olofsson kritiserade även i en lördagsintervju i Dagens Eko hösten 2006 starkt EU:s isolering av Hamas.

Det har runnit en del vatten under centerbroarna sedan dess. Redan 2009 skrev jag en text med rubriken "Nato nästa för Centern?". Så omsvängningen kommer inte oväntat - om nu stämman inte protesterar.

Centerpartiets nya politik förstärker polariseringen i den svenska Nato-debatten. Även Kristdemokraterna befinner sig i en process där partistyrelsen förespråkar svensk Nato-medlemskap. Därmed står för första gången block mot block i frågan. Debatten lär bli därefter.


Sverige kommer inte att gå med i Nato så länge som Socialdemokraterna säger nej. En så stor säkerhetspolitisk omsvängning som ett Nato-medlemskap skulle innebära kräver samförstånd över blockgränserna. Socialdemokraterna har på så sätt i praktiken vetorätt. Ännu finns heller inga tecken på att partiet skulle vara i rörelse i frågan. Men Socialdemokraterna måste bli bättre på att peka ut fördelarna med en bibehållen militär alliansfrihet - inte bara nackdelarna med ett Nato-medlemskap. I annat fall riskerar partiet att i onödan hamna på defensiven i debatten.

Uppdaterat 1/9 kl 19.55.  Tidigare i dag berättade Fredrick Federley för mig på Twitter att fyra ledamöter i Centerpartiets partistyrelse reserverade sig mot beslutet att förespråka svenskt Nato-medlemskap. Så det är kanske inte självklart att stämman beslutar enligt partistyrelsens förslag. Det samma gäller för Kristdemokraterna, som enligt vad Ekot erfar också är splittrat i frågan. Enligt Ekots uppgifter reserverade sig bl a partiets förste vice ordförande och ekonomisk-politiske talesperson Jakob Forssmed och partiets andre vice ordförande Emma Henriksson mot partistyrelsens förslag. Det blir spännande att följa dessa stämmor.

Skärpt debatt om svenskt Nato-medlemskap?

I dag presenterade jag min och Karl Ydéns studie om svenska folkets inställning till Nato-medlemskap, för Ekot. Resultaten baserar sig på den senaste SOM-undersökningen och visar att Nato-motståndet inte förändrats nämnvärt sedan 2013. Andelen som anser att Sverige bör söka medlemskap i Nato har ökat till 31 procent, mot 29 procent 2013. Samtidigt har andelen som anser att Sverige inte bör öka medlemskap i Nato ökat till 37 procent, mot 34 procent 2013. Andelen som anser att det är ett varken bra eller dåligt förslag uppgår till 32 procent, mot 37 procent 2013.

Den stora förändringen i Nato-opinionen ägde rum mellan 2012 och 2013. Då ökade andelen Nato-anhängare från 17 till 29 procent, samtidigt som andelen Nato-motståndare minskade från 45 till 34 procent. Årets undersökning visar att den stora förändringen vid föregående års mätning inte var någon tillfällighet eller att det var några konstigheter i den mätningen. Debattlandskapet i Nato-frågan har förändrats. Nato-motståndarna är fortfarande något fler än Nato-anhängarna, men avståndet har minskat avsevärt.

Varför har då Nato-motståndet minskat och Nato-anhängarna fått vind i ryggen? Tidigare var Nato-anhängarna oförmögna att beskriva det problem på vilket ett svenskt Nato-medlemskap skulle vara lösningen. Men den ökade oron för situationen i Ryssland och den långvariga debatten om försvarets oförmåga att försvara Sverige har konstruerat ett sådant problem åt Nato-anhängarna. Mycket tyder på att kombinationen av skärpt hotbild från Ryssland och bilden av ett urholkat svenskt militärt försvar har möjliggjort för Nato-vännerna att flytta fram sina positioner. Årets SOM-undersökning visar också att oron för situationen i Ryssland och oviljan att minska försvarskostnaderna inte vid något annat mättillfälle varit så stark som nu.

I opposition har Folkpartiet och Moderaterna (och kanske även Kristdemokraterna) betydligt bättre möjligheter att driva frågan om svenskt Nato-medlemskap än vad de hade i regeringsställning. Samtidigt finns det inga tecken på att Vänsterpartiet, Miljöpartiet eller Socialdemokraterna skulle vara i rörelse i Nato-frågan. Vi har därför att vänta oss en skärpt, polariserad debatt mellan blocken om Sveriges framtida säkerhetspolitiska vägval.

Motståndarna till svenskt Nato-medlemskap bör försöka flytta fram sina positioner. Det räcker inte att påtala nackdelarna med ett Nato-medlemskap, det gäller att också synliggöra fördelarna med den militära alliansfriheten.

Ökar verkligen invandringskritiken inom Kristdemokraterna?

Det hörs allt fler invandringskritiska röster inom Kristdemokraterna. Så påannonserades ett inslag i Ekot i morse, där reportern hade intervjuat tre lokalpolitiker från Kristdemokraterna som medverkat på partiets kommun- och landstingsdagar i Örebro i helgen.

Påannonsen var sakligt ogrundad. Ingenting i inslaget gav några belägg för att det nu hörs fler invandringskritiska röster i Kristdemokraterna är tidigare. Överhuvudtaget redovisades inget underlag för slutsatsen att invandringskritiken i Kristdemokraterna skulle ha ökat. Det enda som redovisades var intervjuer med tre av de över 800 personer som deltog i Örebro.

Inslaget i sig var det inget fel på. Det finns ett nyhetsvärde i att synliggöra att det inom Kristdemokraterna finns enskilda lokalpolitiker som tycker att invandrare måste "lära sig att umgås" och som hyser ett motstånd mot en generös anhöriginvandring: "De får ta hit de närmsta, sedan får det räcka". Sedan är det en annan sak att motsvarande åsiktsströmningar sannolikt återfinns på lokal nivå även i flera andra riksdagspartier.

Om Ekots reporter besökt Kristdemokraternas kommun- och landstingsdagar föregående år och ställt ungefär samma frågor så hade det nog inte varit så svårt att hitta enskilda lokala politiker som uttryckte sig på ungefär samma sätt som de som intervjuades i inslaget i morse. Så varför i fridens dag känner sig redaktionen föranledd att utan belägg eller argument beskriva det inträffade som en förändring?

Kan det vara så att redaktionsledningen är så ansatt av en aggressiv diskurs om ökad invandringsfientlighet att man omedvetet blir en del av den? I stället är det ju redaktionsledningens journalistiska ansvar att uppvisa en kritisk medvetenhet kring de objekt man bevakar. Okej, det finns invandringskritik inom Kristdemokraterna. Visa då gärna upp den och analysera den. Men påstå inte att det hörs alltfler invandringskritiska röster inom Kristdemokraterna när det inte finns några belägg för att så skulle vara fallet.

*

Uppdaterat 26 februari kl 10.00. Reportern Ivan Garcia svarar på twitter på kritiken, och förklarar varför det blev som det blev. Bra!

Krisen i de svensk-israeliska relationerna

I dag berättade Ekot att utrikesminister Margot Wallström inte välkomnas av Israel efter Sveriges erkännande av Palestina. Margot Wallström skulle i dagarna ha varit i Israel och bland annat deltagit i ett seminarium till Raoul Wallenbergs minne. Enligt svenska UD sköts resan upp av kalenderskäl. Emmanuel Nochshon på israeliska UD säger att den svenska utrikesministern inte hade fått några officiella möten i Israel om hon rest dit. 

Den israeliska reaktionen är inte på något sätt oväntad. Redan i samband med det svenska erkännandet för ett par månader sedan beslöt Israel att tillfälligt kalla hem sin ambassadör från Stockholm. Just nu befinner sig Israel mitt i en valrörelse, och att kritisera det svenska beslutet att erkänna Israel ger inrikespolitiska poäng. Dessutom fruktar Israel att fler EU-länder kommer att följa Sveriges exempel, och försöker på det här sättet stämma i bäcken.

En del menar att de försämrade relationerna mellan Sverige och Israel försvårar Sveriges möjligheter att spela en medlarroll i konflikten och att det svenska erkännandet därför var olyckligt. Men de som resonerar så bortser från ett avgörande faktum: Sveriges erkännande av Palestina var inte en del i en medlingsprocess. Sveriges erkännande av Palestina syftade i stället till att jämna ut maktbalansen i konflikten, genom att stärka palestiniernas ställning på Israels bekostnad. Det är klart att ett sådant agerande inte mottas med välvilja få den israeliska sidan.

De svenska-israeliska relationerna har haft många kriser de senaste decennierna, och denna är inte mer än en i raden. Jag minns när Socialdemokraterna i slutet av 1980-talet förvägrade representanter från sitt socialdemokratiska israeliska systerparti att gå med i 1 maj-demonstrationerna i Stockholm, på grund av Israels brutala våld mot stenkastande palestinska barn i samband med den första Intifadan. Det var en kris det, vill jag säga.

Jag kommenterar den aktuella svensk-israeliska konflikten för Ekot idag - inslaget kan lyssnas på här.

Hur synen på Palestinakonflikten och på Israels agerande förändrades under 1970-talet har jag skildrat i min doktorsavhandling Svensk Mellanösternpolitik (Carlssons, 1989).

 

Ökad öppenhet om ubåtsbevis stärker Sveriges position

I fredags meddelade ÖB Sverker Göranson att försvarsmaktens analysarbete visat att det inte råder något tvivel om att en mindre ubåt har kränkt svenskt territorium. Den viktigaste observationen är gjord av Försvarsmaktens sensorer och till det kommer bottenspår, ett fotografi taget av en privatperson samt en privatperson som påstår sig från en höjd ha iakttagit en undervattensfarkost. Försvarsmaktens analys har fått stöd av samtliga partiledare.

Självklart kan en lekman inte ta ställning till, och värdera, de bevis som framläggs. Det viktigaste beviset - observationerna gjorda av sensorer - har heller inte offentliggjorts. Vi är utlämnade åt den militära expertisen och dess bedömningar och bevisföringen blir därför i mycket en fråga om Försvarsmaktens trovärdighet. Enskilda politiker har i praktiken inga möjligheter att ifrågasätta bevisen - det vore detsamma som att uttala bristande förtroende för Försvarsmakten och dess ledning.

Ur trovärdighetssynpunkt är det ett bekymmer att det är samma myndighet som genomför en hemlig underrättelseoperation som i efterhand får utvärdera resultaten, samt att de viktigaste bevisen hålls hemliga. Det beror inte på att försvarsledningen ljuger eller talar mot bättre vetande, utan snarare på att dess tolkningar med nödvändighet är inbäddad i myndighetens institutionella förutsättningar.

Ur ett internationellt perspektiv skulle den svenska positionen därför stärkas om en oberoende panel fick ta del av hela bevisläget. När jag igår kväll lite försiktigt lyfte frågan på Twitter utbröt trollens julafton. Mängder av kommentarer ifrågasatte hur det överhuvudtaget var logiskt och/eller moraliskt möjligt för någon att inte blint lita på Försvarsmakten och dess högsta ledning. Någon enstaka sansad kommentar syntes i flödet, men i huvudsak var det raljans, hat och röster som i auktoritär och mästrande ton lade ut texten.

Jag minns 1980-talets infekterade debatter i ubåtsfrågan och vill inte dit igen. Största möjliga öppenhet ligger i Sveriges eget säkerhetspolitiska intresse och bidrar dessutom till en mer sansad och saklig debatt. Jag hyser därför stor sympati förre ambassadören och huvudsekreteraren i 2001 års ubåtsutredning Mathias Mossberg, som i Ekot idag argumenterade för större öppenhet från Försvarsmaktens sida.

En del kanske invänder att en extern granskning av materialet skulle innebära att Sverige avslöjade försvarshemligheter som riskerar att skada landets säkerhet. Det tror jag inte alls. Jag har fullt förtroende för att Försvarsmakten i vår öppna, transparenta tid skulle kunna lösa den uppgiften på ett kreativt och professionellt sätt.

Skämskudde inför slingrandet om JAS-kampanjen i Schweiz

I dag avslöjade Ekot att Sverige agerar aktivt för att försöka påverka resultatet i folkomröstningen i Schweiz om landets köp av Jas Gripen. I en hemlig plan med stödaktiviteter kallad "Bruttolista AB Sverige" redovisas hur ambassaden inför den bindande folkomröstningen skall skapa en så positiv Sverigebild som möjligt, till exempel genom att få schweizisk TV att bevaka när försvarsminister Ueli Maurer inom kort åker Vasastafetten i Mora.

Jag är inte särskilt upprörd över den svenska kampanjen i sig. Jag är mer upprörd över svensk vapenexport där Sverige under lång tid sålde vapen till krigförande länder och till diktaturer och där Sverige så sent som 2011 var det land i världen som sålde mest vapen per person. Vapenexporten är en skamfläck för svensk utrikes-och säkerhetspolitik. 

Vapenexport är en smutsig verksamhet. Den svenska kampanjen för att påverka folkomröstningen i Schweiz är marginell i ett internationellt perspektiv. Men även om den svenska kampanjen är marginell är det bra att Ekot avslöjar den och visar upp den för medborgarna i såväl Sverige som i Schweiz. Skall Sverige sälja vapen skall verksamheten ske i öppna och transparenta former.

Jag blir uppriktigt generad och plockar fram skämskudden när jag hör Sveriges ambassadör i Schweiz Per Thöresson samt utrikesminister Carl Bildt och handelsminister Ewa Björling utan framgång försöka slingra sig undan ansvaret för den svenska kampanjen.

Det är inte en lista för att påverka opinionen, påstår ambassadör Per Thöresson, varpå Ekot refererar till ett brev Thöresson själv har skrivit där han tvärtemot påstår att de svenska kampanjaktiviteterna mycket väl kan komma att utgöra tungan på vågen. Nu gäller det 'bara' att vinna folkomröstningen, skriver Thöresson i ett ytterligare brev.

Det vet jag inte, svarar Carl Bildt på frågan om det pågår några svenska stödaktiviteter i syfte att få ett Ja i folkomröstningen. Det är ingenting jag känner till, svarar Ewa Björling på samma fråga. Samtidigt som Ekot kan visa att både Bildt och Björling var ytterst välinformerade om just dessa svenska stödaktiviteter.

Skämskudden är snart utnött. Jag är trött på detta fåniga tisslande och tasslande. Det hade varit mer hedervärt om Thöresson, Bildt och Björling svarat ärligt på Ekots frågor och tillstått att den svenska ambassaden aktivt strävade efter att ge en så positiv Sverigebild som möjligt inför folkomröstningen och att det inte var något märkvärdigt med det. Då hade saken avdramatiserats.

Smusslandet är inte värdigt vår öppna och transparenta tid. Om inte annat borde den i sociala medier så aktive Carl Bildt inse detta.

Skall pengar till skolan betala Jan Björklunds lön?

I dag avslöjade Ekot att den just avgångna biståndsministern Gunilla Carlssons lön och hennes statssekreterares lön, under fyra års tid, betalades med biståndspengar. Sammantaget beräknas det handla om över 20 miljoner kronor som annars skulle ha använts till att bekämpa fattigdomen i världen. Enligt Ekot har det aldrig tidigare hänt att en ministerlön bekostas av biståndsbudgeten.

Det är utomordentligt märkligt att låta biståndspengar betala biståndsministerns lön. Det vore ju som att låta utbildningsminister Jan Björklunds lön betalas av pengar avsedda för utbildning och forskning. Eller att låta försvarsanslaget finansiera försvarsminister Karin Engströms lön.

Det finns heller inga andra ministrar, meddelar Ekot, vars löner betalas ur deras budgetanslag. I stället finansieras ministerlönerna genom regeringskansliets medel.

Men biståndsbudgeten särbehandlas. Varför nedgraderas just biståndet - pengar som skall gå till de allra mest fattiga och förtryckta - på detta sätt? Det är ett trixande med solidariteten på ett sätt som är ovärdigt en välfärdsstat som Sverige.

Trixandet med biståndspengarna bryter också mot det allmänna rättsmedvetandet. Jag har med glädje tagit del av alla de protester som från olika håll förts fram under dagen mot förfarandet. Jag kan inte tänka mig att de biståndspolitiska talespersonerna inom till exempel Kristdemokraterna eller Folkpartiet är särskilt glada över det som skett.

Det politiska ansvaret för att biståndspengar använts till att betala Gunilla Carlsson lön är departementschefen vid utrikesdepartementet, utrikesminister Carl Bildt. Hittills har han viftat bort kritiken med att andra länder också låter olika former av kostnader finansieras av biståndsmedel. Ja, och vilken slutsats bör vi i så fall dra av det? Sverige har alltid varit ett föregångsland i biståndspolitiken. Att använda andra länders eventuella tillkortakommanden som ett skäl för att själva urholka biståndet kan aldrig vara en rättfärdig politik.

Kampen mot dödsstraffet. Det går långsamt, men det går.

Droppen urholkar stenen. Det går långsamt, men det går. Kampen emot dödsstraffet tog många långa år. Så skulle man kunna travestera en gammal låt av Fria pro-teatern, Balladen om Rune Henry Johansson. Budskapet är att man inte skall förtvivla när motstånd och kamp inte ger omedelbara effekter. Tålamod och envishet är två dygder i det politiska arbetet.

Det känns väldigt skönt att denna juldag, under en stilla tågresa till mitt föräldrahem i Båstad, kunna konstatera att kampen mot dödsstraffet gör framsteg. Ekot rapporterade för några dagar sedan att dödsstraffet är på tydlig tillbakagång. I USA avkunnas färre dödsdomar och antalet delstater som genomför avrättningar är det lägsta på mycket länge. Av USAs 50 delstatater är det endast nio som under 2012 genomfört någpon avrättning, mot 13 delstater 2011. Sammantaget har 43 människor avrättats i USA i år. Det är visserligen lika många som förra året, men ändå mindre än hälften är rekordåret 1999 då 98 människor avrättades och trenden är nedåtgående. I en omröstning i FN:s generalförsamling i förra veckan var det rekordmånga stater - 111 stycken - som röstade för att helt förbjuda, eller införa ett tillfälligt stopp, mot dödsstraff.

Mitt avgörande argument mot dödsstraffet är att det kränker människovärdet och därför inte är värdigt mänskligheten. I USA dominerar andra argument - dödsstraffet är för dyrt, oskyldiga riskerar att avrättas, det har funnits tekniska problem med det gift som används. Jag struntar faktiskt i vilka argument som används i USA-debatten - det viktiga är att dödsstraffet avskaffas.

Sammantaget är det nu bara ett 20-tal länder i världen som genomför avrättningar. Nästan alla av dessa är diktaturer. Hur USA kan välja att finnas tillsammans med länder som Iran, Nordkorea, Kina, Saudiarabien, Vitryssland och Somalia i denna lilla grupp är mig en moralisk gåta.

Så God fortsättning på julen, alla bloggläsare. Låt texten ovan sporra och inspirera till fortsatt politisk kamp för ett samhälle baserat på frihet, jämlikhet och solidaritet - och där dödsstraffet kastats på historiens sophög. Det kanske går långsamt. Men det går.

Svensk Väljaropinion: Vad betyder Centerpartets kris för den svenska politiken?

I Svensk Väljaropinion - den sammanvägning av olika opinionsundersökningar som Novus gör på uppdrag av Ekot - får Centerpartiet med 4.3 procent sitt lägsta väljarstöd sedan mätningarna påbörjades. Kristdemokraterna får 3.3 procent och har i Novus sammanvägning i princip parkerat sig under fyraprocentsspärren under två års tid. Mellan de båda blocken skiljer 4.8 procentenheter. De rödgröna partierna får tillsammans 48.8 procent, allianspartierna får 44.0 procent.

Centerpartiets svaga ställning får många bedömare att tro att Kristdemokraternas öde är på väg att slutgilitgt beseglas. Om Centerpartiet i valrörelsen 2014 ligger farligt nära fyraprocentsspärren blir det svårare för Göran Hägglund att mobilisera allmänborgerliga väljare att taktikrösta på Kristdemokraterna. Risken finns ju för taktikröstaren att Kristdemokraterna visserligen klarar sig kvar i riksdagen, men på Centerpartiets bekostnad. Eller att både Kristdemokraterna och Centerpartiet åker ur.

Jag tror dock att Centerpartiet fortfarande har hyggliga möjligheter att stabilisera sitt opinionsläge tillräckligt för att i valrörelsen 2014 inte ligga i omedelbar närhet av de ödesmättade fyra procenten. Partiet måste i så fall tydligare välja väg mellan en nyliberalism inriktad på storstadsväljarna och en mer traditionell landsbygdspolitisk position. Centerpartiet har utomordentliga ekonomiska resurser och det är för tidigt att räkna ut Annie Lööf. Om Centerpartiet ligger på 5-6 procent i mätningarna när vi närmar oss valdagen har Kristdemokraterna hyggliga möjligheter att åter kunna vinna taktikröster. Om dessa eventuella taktikröster blir tillräckliga för att rädda kvar Kristdemokraterna i riksdagen är en annan sak.

Sverigedemokraterna får i Novus sammanvägning 6.4 procent, vilket innebär en ökning med 0.7 procentenheter och är partiets bästa resultat någonsin. Jag tror att Sverigedemokraterna gynnats av att flykting- och invandringspolitiken den senaste månaden haft en mer framträdande plats på den politiska dagordningen än vad den har normalt. Om mittifieringen av svensk politik ökar - det vill säga att väljarna får svårare att uppfatta distinkta skillnader mellan främst Socialdemokraterna och Moderaterna - gynnas sannolikt Sverigedemokraterna.

Kommande vecka präglas förhoppningsvis mer av ideologi och sakpolitiska förslag än försök att etablera ett management-influerat språkbruk (affärsplaner), utrensningar av biblioteksböcker (Tintin) och havererade direktsända TV-debatter (Haddile-inslaget i SVT Debatt). Nu presenterar de rödgröna partierna sina politiska förslag i skuggbudgetarna. Å ena sidan får de rödgröna partierna härigenom generöst medieutrymme. Å andra sidan brukar oppositionen - oavsett politisk färg - sällan vinna opinionspoäng på att bli konkret. Vilken av dessa båda sidor som denna gång väger tyngst vet vi om ett par veckor.