Svensk säkerhetspolitisk opinion. Förtroende, Nato-frågan och militär mot gängkriminalitet?

Det säkerhetspolitiska läget i Sveriges närområde  har skärpts. Rysslands olagliga annektering av Krim och spänningen mellan Ukraina och Ryssland påverkar även hotbilden mot Sverige. Samtidigt som hotbilden mot Sverige skärpts finns bred partipolitisk enighet om behovet av kraftiga förstärkningar av det militära försvaret. Värnandet av Sveriges territorium blir en starkare prioriterad uppgift för försvaret, samtidigt som betydelsen av Sveriges deltagande i internationella insatser har tonats ned. Värnplikten har återaktiverats.

Hur relaterar då förändringarna i hotbilden och den mer territoriellt baserade försvarspolitiken till svensk opinion i försvars- och säkerhetspolitiska frågor? I dag skriver jag tillsammans med Joakim Berndtsson och Karl Ydén på DN Debatt om resultaten från 2020 års SOM-undersökning, vilka redovisas i kapitlet "Det kalla krigets återkomst?" i den kommande volymen Ingen anledning till oro(?) från SOM-institutet vid Göteborgs universitet.

Resultaten visar att förtroendet för försvaret aldrig har varit så starkt sedan mätningarna påbörjades 1986. På frågan "Hur stort förtroende har du för det sätt försvaret sköter sitt arbete?" svarade 46 procent att de hade ett mycket eller ganska stort förtroende. Endast 16 procent svarade att de hade ett ganska eller mycket litet förtroende. Förtroendebalansen (andelen som har ett stort förtroende minus andelen som har ett litet förtroende) för försvaret blir därför rekordhöga +30.

Opinionsläget i Nato-frågan är fortsatt stabilt. Nato-motståndarna är något fler än Nato-anhängarna, men skillnaden är liten. Andelen som anser att det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i Nato uppgår till 27 procent, vilket är en minskning med två procentenheter. Andelen som anser att det är ett dåligt förslag uppgår till 32 procent, jämfört med 33 procent föregående år. Andelen som anser att förslaget varken är bra eller dåligt uppgår till 41 procent, en liten ökning från 38 procent föregående år.

Förändringarna är små. Vi kan ändå notera att andelen som anser att Sverige ska söka medlemskap i Nato – 27 procent – är den minsta sedan 2012. Nato-motståndet är störst bland vänsterpartister, miljöpartister och socialdemokrater. Nato-motståndet är lägst bland moderater, kristdemokrater, Sverigedemokrater och liberaler. Bland centerpartister är Nato-motståndarna fler än Nato-anhängarna, 30 mot 19 procent. 

För första gången ingår frågan om att låta försvaret bistå polisen vid insatser mot grov kriminalitet. Försvarets medverkan i polisiära uppgifter är alltsedan Ådalshändelserna 1931 en känslig fråga i Sverige. Då sköts fem personer i samband med en arbetskonflikt ihjäl av militär som stod under polismans befäl. Resultaten visar att det finns stöd i opinionen för samverkan mellan polis och försvar i kampen mot grov brottslighet. Av svarspersonerna anser 78 procent att det är en viktig uppgift för Försvarsmakten att bistå polisen vid insatser mot grov kriminalitet. Stödet är starkast bland Sverigedemokrater och kristdemokrater, följt av moderater och socialdemokrater. Motståndet är starkast bland vänsterpartister, miljöpartister och centerpartister. Det tycks således som att resultaten påverkas mer av svarspersonernas position på den så kallade GAL/TAN-skalan än på den traditionella vänster/höger-skalan.

Vilken roll kommer försvarsfrågorna att få i nästa års valrörelse? Innebär väljarnas relativa nöjdhet med den förda politiken att dessa frågor blir svåra att politisera? I svensk politik finns en tradition att undvika öppna konflikter om utrikes- och säkerhetspolitiken och dessa frågor har endast sällan en avgörande betydelse för väljares partival. Samtidigt kan utrikes- och säkerhetspolitiska frågor vara ett sätt för partierna att mobilisera sina egna väljare och profilera sig i förhållande till politiska motståndare. Särskilt frågan om Sveriges relationer till Nato innehåller en konfliktpotential som de politiska partierna kan frestas att utveckla i en kommande valrörelse.

Ny SOM-studie: Nato-stödet har slutat växa, förtroendet för försvaret ökar

Stödet i den svenska opinionen för ett svenskt Nato-medlemskap har slutat växa. Motståndarna till ett svenskt Nato-medlemskap är återigen något fler än Nato-anhängarna. Samtidigt växer förtroendet för det svenska försvaret.

Resultaten presenteras i dag i ett kapitel av mig, Joakim Berndtsson och Karl Ydén i forskarvolymen Sprickor i fasaden från SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Ett utdrag ur kapitlet återfinns nedan och hela kapitlet återfinns här.

SOM-institutet har undersökt svenska folkets inställning till Nato-medlemskap varje år sedan 1994. Fram till och med år 2012 var opinionen i frågan stabil – andelen som ansåg att Sverige inte skulle söka medlemskap i Nato var två till tre gånger så stor som andelen som ansåg att Sverige borde ansöka om medlemskap. År 2013 förändrades opinionen. Nato-motståndet minskade och andelen som ansåg att Sverige borde ansöka om Nato-medlemskap ökade. År 2015 var Natoanhängarna för första gången något fler än Nato-motståndarna. Året därpå bröts trenden och Nato-motståndet ökade något.

Resultaten från 2017 års SOM-undersökning visar att opinionsläget i Nato-frågan är fortsatt jämnt, men att Nato-motståndarna nu åter är något fler än Nato-anhängarna. Andelen som anser att det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i Nato har minskat till 29 procent, mot 33 procent 2016. Andelen som anser att det är ett dåligt förslag uppgår till 32 procent, samma resultat som 2016. Andelen som anser att det är ett varken bra eller dåligt förslag uppgår till 39 procent, motsvarande andel uppgick till 35 procent 2016. Det är (tillsammans med år 1997) den största andelen som uppger att det varken är ett bra eller dåligt förslag sedan mätningarna påbörjades 1994. Den hårda polariseringen mellan allianspartierna (som vill att Sverige söker medlemskap i Nato) och de rödgröna partierna (som vill att Sverige inte söker medlemskap i Nato) har således inte medfört att väljarna blivit mer säkra på vilken linje de föredrar.

Kvinnor är, liksom tidigare, mer negativt inställda till ett svenskt Nato-medlemskap än vad män är. Bland kvinnor anser 22 procent att det är ett bra förslag att Sverige ansöker om Natomedlemskap, medan 33 procent anser att det är ett dåligt förslag. Bland män anser 36 procent att det är ett bra förslag, medan 32 procent anser att det är ett dåligt förslag. Andelen kvinnor som anser att det är ett varken bra eller dåligt förslag uppgår till 45 procent, medan motsvarande andel bland männen uppgår till 28 procent. Åsiktsskillnader mellan olika åldersgrupper är mycket små.

Hur överensstämmer då de politiska partiernas ställningstaganden med de egna sympatisörernas?  Resultaten visar att Nato-opinionen följer blockpolitiken. Nato-motståndet är störst bland sympatisörer till Vänsterpartiet, Feministiskt initiativ, Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Nato-motståndet är lägst bland sympatisörer till Kristdemokraterna, Liberalerna, Moderaterna och Centerpartiet. Nato-motståndet är också lågt bland Sverigedemokraternas sympatisörer. De flesta osäkra väljarna återfinns inom Kristdemokraterna och Centerpartiet, där 49 respektive 46 procent anser att det är ett varken bra eller dåligt förslag att Sverige söker medlemskap i Nato.
Sverigedemokraterna är det enda parti där det råder diskrepans mellan partilinjen och väljaropinionen. Sverigedemokraterna är motståndare till svenskt Nato-medlemskap. Men av dess sympatisörer anser 44 procent att Sverige bör söka medlemskap i Nato, medan endast 20 procent anser att Sverige inte bör söka medlemskap.

I 2017 års SOM-undersökning ställs också frågan om inställning till förslaget ”Sverige bör bibehålla den militära alliansfriheten”. Av de tillfrågade ansåg 49 procent att det var ett bra förslag, medan endast 13 procent ansåg att det var ett dåligt förslag. Därutöver svarade 19 procent att det var ett varken bra eller dåligt förslag eller att de inte hade någon uppfattning i frågan. Det är ungefär samma svarsfördelning som när frågan ställdes senast i 2015 års undersökning.

*

I 2017 års SOM-undersökning ökar svenskarnas förtroende för försvaret mycket kraftigt. Försvarets förtroendebalans är +20 (att jämföra med noteringen -6 i 2016 års undersökning). De som uppger ett mycket eller ganska stort förtroende för försvaret (38 procent, en uppgång från 26 procent 2016) är således klart fler än de som uppger mycket eller ganska litet förtroende (18 procent, en nedgång från 32 procent 2016). Det vanligaste svaret förblir ”varken stort eller litet förtroende”, vilket hela 44 procent uppgivit (att jämföra med 42 procent 2016).

*

Det finns i dag en starkare överensstämmelse mellan folkopinionen och försvarspolitikens utformning än vad som var fallet för några år sedan. (...) Inför höstens valrörelse framstår det därför inte som uppenbart att Alliansen skulle gynnas av om försvarsfrågor skulle inta en mer framskjuten plats än vanligt. Peter Hultqvist åtnjuter ett större förtroende än flertalet borgerliga utmanare och den förda försvarspolitiken (förstärkning av försvaret, ny värnpliktsutbildning och Nato-samarbete snarare än medlemskap) möter acceptans i opinionen. Frågan om Nato-medlemskap är den enda där stor oenighet mellan regeringen och Allianspartierna råder, och i den frågan avspeglar väljarkåren samma splittring som mellan de politiska blocken. En rimlig bedömning är därför att försvarsfrågan inte av något parti, under överskådlig tid, kommer att identifieras som en nyckel till att erövra regeringsmakten. Immigration, sjukvård och lag och ordning rangordnas regelbundet som de områden som svenskarna för närvarande anser är viktigast, och utan någon mer dramatisk säkerhetspolitisk utveckling i eller nära Nordeuropa under sommaren eller hösten är det svårt att se hur t ex frågan om Nato-medlemskap skulle komma att dominera valrörelsen eller påverka valresultatet.

Varför minskar Nato-motståndet?

I dag skriver jag på DN Debatt om ett minskat Nato-motstånd i svensk opinion, tillsammans med kollegorna Joakim Berndtsson och Karl Ydén. Resultaten baserar sig på den nationella SOM-undersökningen 2015. SOM-institutet har undersökt svenska folkets inställning till Nato sedan 1994. Fram till och med 2012 var opinionen i frågan stabil - Nato-motståndarna var i mätning efter mätning 2-3 gånger fler än Nato-anhängarna. År 2013 och 2014 ökade andelen som ansåg att Sverige borde söka medlemskap i Nato. I 2015 års undersökning är Nato-anhängarna för första gången fler än Nato-motståndarna - 38 procent mot 31 procent.

Bilden av opinionen är inte enkel. I samma undersökning frågas också om inställningen till militär alliansfrihet. Här svarar 60 procent att de vill bibehålla den militära alliansfriheten, 18 procent vill avveckla den. Det är ungefär lika stora andelar som när frågan ställden i början av 2000-talet. Nära en tredjedel - 32 procent av de som anser att Sverige bör gå med i Nato vill också behålla den militära alliansfriheten. Nästan var fjärde - 24 procent - av de som vill att Sverige skall vara militärt alliansfritt vill också att Sverige söker medlemskap i Nato.

Om vi bortser från den inkonsistens som finns i delar av opinionen - det vill säga de som både vill behålla den militära alliansfriheten och att Sverige söker medlemskap i Nato - kvarstår frågan: Varför har Nato-motståndet i svensk opinion minskat sedan 2013?

Jag tror att det finns åtminstone två förklaringar till förändringen. För det första har svensk försvarsdebatt de senaste åren till stor del förts utifrån ett antagande om försvarsmaktens oförmåga att skydda Sverige. Antagandet fick stort genomslag när förre ÖB Sverker Göranson i januari 2013 förklarade att Sverige bara kunde försvara sig i en vecka mot ett begränsat mål. ÖB:s uppmärksammade uttalande gjordes också i en tid när Rysslands agerande i Östersjöområdet började uppfattas som allt mer offensivt.

För det andra har allianspartierna de senaste åren allt starkare förespråkat ett svenskt Nato-medlemskap. Hösten 2015 tog både Centerpartiet och Kristdemokraterna också formellt ställning för att Sverige skall söka medlemskap i Nato. Allianspartiernas ställningstagande har sannolikt fungerat som en slags riktningsgivare för den del av deras sympatisörer som tidigare inte haft en fast övertygelse i frågan.

Den svenska Nato-debatten lär ta förnyad fart. Allianspartierna kommer att trycka på att andelen Nato-anhängare nu är större än andelen Nato-motståndare. De rödgröna kommer att trycka på att andelen som vill bibehålla alliansfriheten är tre och en halv gång större än andelen som vill avveckla den. Är Nato-frågan nu fast förankrad i blockpolitiken, eller kommer den att leva sitt eget liv, som till exempel EU-frågan gjorde? 

Skärpt debatt om svenskt Nato-medlemskap?

I dag presenterade jag min och Karl Ydéns studie om svenska folkets inställning till Nato-medlemskap, för Ekot. Resultaten baserar sig på den senaste SOM-undersökningen och visar att Nato-motståndet inte förändrats nämnvärt sedan 2013. Andelen som anser att Sverige bör söka medlemskap i Nato har ökat till 31 procent, mot 29 procent 2013. Samtidigt har andelen som anser att Sverige inte bör öka medlemskap i Nato ökat till 37 procent, mot 34 procent 2013. Andelen som anser att det är ett varken bra eller dåligt förslag uppgår till 32 procent, mot 37 procent 2013.

Den stora förändringen i Nato-opinionen ägde rum mellan 2012 och 2013. Då ökade andelen Nato-anhängare från 17 till 29 procent, samtidigt som andelen Nato-motståndare minskade från 45 till 34 procent. Årets undersökning visar att den stora förändringen vid föregående års mätning inte var någon tillfällighet eller att det var några konstigheter i den mätningen. Debattlandskapet i Nato-frågan har förändrats. Nato-motståndarna är fortfarande något fler än Nato-anhängarna, men avståndet har minskat avsevärt.

Varför har då Nato-motståndet minskat och Nato-anhängarna fått vind i ryggen? Tidigare var Nato-anhängarna oförmögna att beskriva det problem på vilket ett svenskt Nato-medlemskap skulle vara lösningen. Men den ökade oron för situationen i Ryssland och den långvariga debatten om försvarets oförmåga att försvara Sverige har konstruerat ett sådant problem åt Nato-anhängarna. Mycket tyder på att kombinationen av skärpt hotbild från Ryssland och bilden av ett urholkat svenskt militärt försvar har möjliggjort för Nato-vännerna att flytta fram sina positioner. Årets SOM-undersökning visar också att oron för situationen i Ryssland och oviljan att minska försvarskostnaderna inte vid något annat mättillfälle varit så stark som nu.

I opposition har Folkpartiet och Moderaterna (och kanske även Kristdemokraterna) betydligt bättre möjligheter att driva frågan om svenskt Nato-medlemskap än vad de hade i regeringsställning. Samtidigt finns det inga tecken på att Vänsterpartiet, Miljöpartiet eller Socialdemokraterna skulle vara i rörelse i Nato-frågan. Vi har därför att vänta oss en skärpt, polariserad debatt mellan blocken om Sveriges framtida säkerhetspolitiska vägval.

Motståndarna till svenskt Nato-medlemskap bör försöka flytta fram sina positioner. Det räcker inte att påtala nackdelarna med ett Nato-medlemskap, det gäller att också synliggöra fördelarna med den militära alliansfriheten.

Nato - enbart för de soliga dagarna?

Överbefälhavare Sverker Göransons uttalande i januari 2013 om att Sverige endast hade militär förmåga att försvara begränsade mål under ”en vecka på egen hand” väckte stor uppståndelse och blev början på en turbulent försvarsdebatt. Var det verkligen rimligt att en försvarsbudget på närmare 50 miljarder kronor inte gav en bättre försvarsförmåga?

Men vad betydde överbefälhavarens uttalande och den efterföljande försvarsdebatten för svenska folkets förtroende för försvarsmakten? Har den svenska opinionen blivit mer negativ till Sveriges deltagande i internationella militära insatser och önskar den en återgång till ett mer traditionellt territorialförsvar? Och hur påverkar försvarskrisen den svenska Nato-opinionen? Det är några av de frågor jag med utgångspunkt i den senaste SOM-undersökningen tillsammans med Joakim Berndtsson och Karl Ydén diskuterar i en artikel på DN Debatt i dag.

I artikeln visar vi bland annat hur svenska folkets förtroende för försvaret minskat något jämfört med tidigare år. Andelen personer som anser att Sverige helt bör avstå från att delta i militära insatser utomlands har ökat något och stödet för ett återinförande av den allmänna värnplikten har ökat kraftigt.

Framför allt har motståndet mot svenskt Nato-medlemskap försvagats sedan föregående mättillfälle. Försvagningen är uppseendeväckande, eftersom den svenska Nato-opinionen har varit oerhört stabil sedan frågan om svenskt Nato-medlemskap började ställas i SOM 1994. I mätning efter mätning har Nato-motståndarna varit två till tre gånger fler än Nato-förspråkarna. I årets undersökning har andelen personer som tycker det är ett dåligt förslag att Sverige söker medlemskap i Nato minskat från 45 till 34 procent, medan andelen som tycker det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i Nato har ökat från 17 till 29 procent.  Nato-opinionen följer fortfarande vänster-högerskalan, men det minskade Natomotståndet återfinns i samtliga befolkningsgrupper och inom samtliga grupper av partisympatisörer.

Det är svårt att dra någon annan slutsats än att det minskade Nato-motståndet hänger samman med försvarskrisen och med den debatt som följde på överbefälhavare Sverker Göransons uttalande i början av 2013. En rimlig tolkning är också att svenska folket betraktar Nato som i första hand en organisation till stöd för territorialförsvar, inte främst som en organisation som med internationella insatser bidrar till global säkerhet.

Nato-vännerna andas förstås morgonluft av denna mätning. Men deras glädje riskerar att bli kortvarig. SOM-undersökningen genomfördes hösten 2013, det vill säga före krisen i Ukraina. En Sifomätning redovisad i Svenska Dagbladet från mars 2014 i samband med Ukraina-krisen visar att ökad spänning i Sveriges närområde i stället snarast stärkte Nato-motståndet. I den mätningen uppgav hela 50 procent att de inte ansåg att Sverige skulle söka medlemskap i Nato, medan endast 31 procent var för ett svenskt Nato-medlemskap.

En viktig förklaring till den svenska Nato-motståndet har varit att många svenskar anser att ett medlemskap i Nato snarare ökar än minskar risken att Sverige mot sin vilja skulle bli indraget i militära krigshandlingar. Spänning i Sveriges närområde och/eller internationella militära Nato-insatser eller av Nato-stater skulle i så fall stärka det svenska Nato-motståndet. Nato är för många svenskar något för de soliga dagarna, inte något att vända sig till när det blåser kallt.

Fortsatt motstånd mot Nato-medlemskap

I dag presenterar jag på SvD Brännpunkt resultaten från den nya SOM-undersökningen om svenska folkets syn på Nato-medlemskap och på Sveriges deltagande i internationella militära insatser, tillsammans med Joakim Berndtsson och Karl Ydén. Nedan följer ett utdrag ur artikeln. Hela texten kan läsas här.

Under de snart 20 år som SOM-institutet studerat svenska folkets inställning till Nato-medlemskap har opinionen varit stabil. Andelen personer som inte vill att Sverige söker medlemskap i Nato har i allmänhet varit två till tre gånger fler än de som vill att Sverige söker medlemskap. Möjligen är det två faktorer som nu skulle kunna ha bidragit till att göra den svenska opinionen något mer positiv till Nato-medlemskap. För det första råder det i princip politisk enighet om att Sveriges militära insats i Afghanistan skall avvecklas till allra senast 2014. Därigenom avdramatiseras Sveriges relationer till Nato ytterligare. För det andra blev Sveriges deltagande i den av FN beslutade flygförbudszonen över Libyen – som genomfördes i nära samarbete med Nato – en militär framgång. 

Resultaten från den senaste SOM-undersökningen, som inom kort presenteras i boken ”I framtidens skugga” (red Lennart Weibull, Henrik Oscarsson & Annika Bergström) visar på fortsatt dominans för Nato-motståndet. Andelen som anser att det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i Nato uppgår 2011 till 19 procent, mot 18 procent 2010 0ch 22 procent 2009. Andelen som anser att det är ett dåligt förslag att Sverige söker medlemskap i Nato uppgår 2011 till 44 procent, mot 47 procent 2010 och 42 procent 2009. Andelen som anser att det är ett varken bra eller dåligt förslag uppgår till 37 procent, ungefär lika många som tidigare år.

Nato-motståndet är störst bland Vänsterpartister, följt av Miljöpartister, Socialdemokrater, Sverigedemokrater, Kristdemokrater och Centerpartister. Moderater och Folkpartister bildar en egen grupp som är betydligt mer positivt inställda till Nato-medlemskap än vad övriga partisympatisörer är. Endast i Folkpartiet är Nato-anhängarna något fler än Nato-motståndarna.

*

För första gången ställs också frågan om ”De militära insatserna utomlands är värda risken att svenska soldater skadas eller dödas”. Av de tillfrågade som uttrycker en uppfattning anser 34 procent att det är värt risken, medan 66 procent anser att det inte är värt risken. Här finns signifikanta skillnader mellan de politiska partierna. Så anser 60 procent av Folkpartiets sympatisörer, 44 procent av Moderaternas och 41 procent av Kristdemokraternas att det är värt risken. Motsvarande andel är för Socialdemokraterna 26 procent, Centerpartiet och Sverigedemokraterna 24 procent, Miljöpartiet 23 procent och Vänsterpartiet 16 procent. Skillnaderna mellan män och kvinnor är värd att uppmärksamma. Av männen anser 47 procent att det är värt risken, medan endast 20 procent av kvinnorna anser det. (Procentbasen inkluderar inte de som angett svarsalternativet ”ingen uppfattning”. Totalt 28 procent av de svarande angav detta alternativ.)

Partiskillnaderna i synen på Sveriges militära insatser utomlands antyder en potential för politiska konflikter kring Sveriges deltagande i olika internationella interventioner, oavsett om dessa sker under FN-flagg och/eller i samarbete med Nato. När det gäller den svenska Nato-opinionen är det inte mycket som tyder på att den kommer att genomgå några större förändringar de närmaste åren. Möjligen skulle ett beslut från Finland om att söka medlemskap i Nato ge nya förutsättningar för den svenska debatten. Så länge Folkpartiet och Moderaterna inte tycker att frågan om svenskt Nato-medlemskap är tillräckligt viktig för att de skall driva frågan och utmana opinionen är det svårt att se hur opinionen skulle kunna förändras.

Joakim Berndtsson, fil dr, institutionen för globala studier, Göteborgs universitet

Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet

Karl Ydén, fil dr, centrum för studier av militär och samhälle, Göteborgs universitet