2016-05-06

Varför minskar Nato-motståndet?

I dag skriver jag på DN Debatt om ett minskat Nato-motstånd i svensk opinion, tillsammans med kollegorna Joakim Berndtsson och Karl Ydén. Resultaten baserar sig på den nationella SOM-undersökningen 2015. SOM-institutet har undersökt svenska folkets inställning till Nato sedan 1994. Fram till och med 2012 var opinionen i frågan stabil - Nato-motståndarna var i mätning efter mätning 2-3 gånger fler än Nato-anhängarna. År 2013 och 2014 ökade andelen som ansåg att Sverige borde söka medlemskap i Nato. I 2015 års undersökning är Nato-anhängarna för första gången fler än Nato-motståndarna - 38 procent mot 31 procent.

Bilden av opinionen är inte enkel. I samma undersökning frågas också om inställningen till militär alliansfrihet. Här svarar 60 procent att de vill bibehålla den militära alliansfriheten, 18 procent vill avveckla den. Det är ungefär lika stora andelar som när frågan ställden i början av 2000-talet. Nära en tredjedel - 32 procent av de som anser att Sverige bör gå med i Nato vill också behålla den militära alliansfriheten. Nästan var fjärde - 24 procent - av de som vill att Sverige skall vara militärt alliansfritt vill också att Sverige söker medlemskap i Nato.

Om vi bortser från den inkonsistens som finns i delar av opinionen - det vill säga de som både vill behålla den militära alliansfriheten och att Sverige söker medlemskap i Nato - kvarstår frågan: Varför har Nato-motståndet i svensk opinion minskat sedan 2013?

Jag tror att det finns åtminstone två förklaringar till förändringen. För det första har svensk försvarsdebatt de senaste åren till stor del förts utifrån ett antagande om försvarsmaktens oförmåga att skydda Sverige. Antagandet fick stort genomslag när förre ÖB Sverker Göranson i januari 2013 förklarade att Sverige bara kunde försvara sig i en vecka mot ett begränsat mål. ÖB:s uppmärksammade uttalande gjordes också i en tid när Rysslands agerande i Östersjöområdet började uppfattas som allt mer offensivt.

För det andra har allianspartierna de senaste åren allt starkare förespråkat ett svenskt Nato-medlemskap. Hösten 2015 tog både Centerpartiet och Kristdemokraterna också formellt ställning för att Sverige skall söka medlemskap i Nato. Allianspartiernas ställningstagande har sannolikt fungerat som en slags riktningsgivare för den del av deras sympatisörer som tidigare inte haft en fast övertygelse i frågan.

Den svenska Nato-debatten lär ta förnyad fart. Allianspartierna kommer att trycka på att andelen Nato-anhängare nu är större än andelen Nato-motståndare. De rödgröna kommer att trycka på att andelen som vill bibehålla alliansfriheten är tre och en halv gång större än andelen som vill avveckla den. Är Nato-frågan nu fast förankrad i blockpolitiken, eller kommer den att leva sitt eget liv, som till exempel EU-frågan gjorde? 

14 kommentarer:

stigw sa...

Jag tror inte Natoanhängarna tänkt på vad det kommer att kosta att gå med i Nato. Har för mej att Nato kräver 2% av BNP till försvaret. Kan ha fel men i vart fall kommer försvaret att bli ca. dubbelt så dyrt som nu. Skattehöjning eller vad ska vi skära ner på?

Anonym sa...

Å andra sidan kan man ju fundera på vad det kostar att bygga upp ett liknande skydd på egen hand.
För en sak vi kan vara säkra på är att eventuell aggression INTE kommer från Natos sida...

Magnus Carlsson sa...

"Dubbelt så dyrt som nu". Vad gör det hur många ggr dyrare det kommer kosta, beräknat från dagens rekordlåga bottenrekord.

Anonym sa...

Jag tycker att vi ska gå med i NATO men tror att det kommer att dröja. Huvudorsaken är inte de rödgrönas motstånd. Socialdemokraterna är t ex splittrade i frågan även om majoriteten fortfarande är negativa. Nej, huvudorsaken är de rödgrönbrunas motstånd. För som Ulf vet men förbigår är SDs motstånd minst lika starkt som hans eget om än av andra orsaker. Och att alliansen ska få egen majoritet är inte i sikte.
All vi är alliansfria gäller bara på papperet. Som bl a Mikael Holmström visat har socialdemokraterna spelat under täcket med USA sen Erlanders dagar. Sådant hyckleri är inget som jag uppskattar. Det är uppenbart att vi helt sen andra världskriget försäkrat oss om att västmakterna kommer till vår hjälp vid ett väpnat angrepp från öster. Nu är ju ett sådant angrepp högst osannolikt under överskådlig tid. Men jag tycket att vi solidariskt ska dela på kostnaderna för vårt egentliga försvar och inte åka snålskjuts på andra.
KlasBengtsson

stigw sa...

Det återstår för Natoanhängarna att berätta hur vi ska betala.

Albert sa...

Ett angrepp från Öster? Det kommer inte att inträffa. Många drar upp scenariot att Estland skulle hamna i konflikt med Ryssland och att Gotland då skulle vara av strategiskt intresse. Men även det är helt uteslutet för Estland är med i Nato och en sådan konflikt skulle direkt leda till kärnvapenkrig. Kärnvapnens avskräckande effekt gör att detta scenario helt enkelt aldrig kommer inträffa. Därmed faller Natoförespråkarnas samtliga argument. Det finns ingen konkret anledning för Sverige att gå med i Nato. Gör man en nykter riskbedömning slutar det hela tiden med att det är betydligt bättre för Sverige att stå utanför.

Unknown sa...

Anledningen till att en möjlig del av opinionen vill att vi skall gå med i nato är medias oförbehållsamma propaganda där U-båtar, rysskräck och gränskränkningar belysts på ett fullständigt missvisande sätt. Konflikten i Ukraina och Syrien har likaså behandlats propagandistiskt. Det är rent skamligt. Att Sverige spelade under täcket med nato under det kalla kriget fanns det goda skäl till då Sovjetunionen var en icke demokratisk supermakt. Att vi fortsatt med detta efter kalla krigets slut är helt obegripligt. NATO borde gått i graven då, istället har man expanderat och organisationen har sedan dess fört helt orättfärdiga krig runt om i världen. Istället för att diskutera ytterligare samarbete med krigsorganisationen borde vi, om media varit nyanserad, fört en debatt om hur vi lägger ner det militära samarbetet helt.

Forsen Forslin sa...

Anledningen till att en möjlig del av opinionen vill att vi skall gå med i nato är medias oförbehållsamma propaganda där U-båtar, rysskräck och gränskränkningar belysts på ett fullständigt missvisande sätt. Konflikten i Ukraina och Syrien har likaså behandlats propagandistiskt. Det är rent skamligt. Att Sverige spelade under täcket med nato under det kalla kriget fanns det goda skäl till då Sovjetunionen var en icke demokratisk supermakt. Att vi fortsatt med detta efter kalla krigets slut är helt obegripligt. NATO borde gått i graven då, istället har man expanderat och organisationen har sedan dess fört helt orättfärdiga krig runt om i världen. Istället för att diskutera ytterligare samarbete med krigsorganisationen borde vi, om media varit nyanserad, fört en debatt om hur vi lägger ner det militära samarbetet helt.

Jan B. sa...

Maken till propaganda för nato ser vi idag i media, även natovänner har hittat hit till en socialdemokratisk blogg. De nästlar sig in överallt och sprider myter, propaganda för Nato. Sverige har en tradition av alliansfrihet, vad..är...det..som...natofoket...inte..förstår? Nog att de är helt övertygade/hjärntvättade av sin egen propaganda men någon måtta får de väl vara med hetsen för Nato? En majoritet av folket vill ju ha kvar alliansfriheten, men det måste regeringen nu förstå, värdlandsavtal är ju hälften inne med Nato. Skärpning S!

Karl Persson sa...

Jag kan tycka Nato var logiskt under kalla kriget, men idag fyller inte Nato någon funktion. Varför ska vi gå med i en militärallians med bl.a. Turkiet?

Sovjetunionen finns inte längre och Ryssland har inte i närheten av den militära kapacitet Nato har, inte ens ens den förmåga USA ensamma har (lätt att konstatera om man jämför ländernas militärbudgetar de senaste 10-20 åren). Att Ryssland rustar upp är olyckligt men som sagt görs det från en mycket låg nivå. De som påstår eller antyder något annat är ohederliga. Tyvärr är det nog därför Nato-motståndet minskar, folk blir uppskrämda av oseriösa debattörer.

De som förlorar mest på kapprustning runt Östersjön är vi själva, därför finns ingen anledning att bidra till det.

Är vi med i Nato och något annat Nato-land blir indraget i krig blir vi också automatiskt indragna i kriget (kan bli kärnvapenkrig). Är vi inte med i Nato kan vi i de flesta scenarier välja om och hur vi vill vara solidariska.

Jag har ännu inte sett något trovärdigt argument för att gå med men däremot många för att inte göra det.

Att vi inte längre kan försvara Sverige är för att försvarsmakten ställts om till att kriga i öken och djungel i andra världsdelar istället för att försvara det egna territoriet. Det kommer bli ännu mer utav sådant ifall vi går med i Nato. Lägg pengarna på ett försvar som kan försvara det svenska territoriet istället!

Stefan Lindgren sa...

Den främsta orsaken till strömkantringen av opinionen är det faktum att socialdemokratin och dess främste talesman i försvarsfrågor har välsignat ett närmande till Nato som går så långt att icke-medlemskapets fördelar kan gå förlorade. Det är tveksamt om Sverige ö h t skulle kunna accepteras som neutralt i en krigssituation med ett avtal som ensidigt lovar den ena sidan värdlandsfördelar.

Man kan tolka denna förändrade linje från socialdemokratin för en "taktisk eftergift" för Nato-samlingen i Alliansen. Men en mer cynisk tolkning är att s-ledningen - och nu talar jag om den reella ledningen och inte nödvändigtvis den valda - har bestämt sig för att styra in Sverige i Nato-hamn.

Gör man som jag den senare tolkningen faller också ett förlorande ljus över Håkan Juholts fall. I samma stund som han förklarade att Sverige INTE skulle gå med i Libyenkriget var det som hans öde avgjordes.

Peter Hultqvist valde från första stund att hålla fast vid alliansens värdlandsavtal - och varje komma i detta. Till statssekreterare valde han en Nato-utbildad militär, där även på alliansen civilister varit den vanligaste lösningen.

Sammantaget tycks det som om s-ledningen accepterat yrkesmilitärens strävan att ansluta Sverige till Nato och gett upp sitt tidigare motstånd. De väljare som felaktigt uppfattar Nato-medlemskap som förenligt med alliansfrihet har helt enkelt svalt den Hultqvistska propagandan att Sverige kan ha kvar kakan och ändå bit för bit äta den. //Stefan Lindgrebn

per Johannisson sa...

Det finns en normnivå som varje medlem efter bästa förmåga ska nå upp till.Det finns inget tvingande i siffran

Anonym sa...

Det finns många olika förklaringsfaktorer, som var och en ger lite olika perspektiv, det går inte att ge en (1) förklaring, det är en väv av korrelationer i en komplex fråga. Till att börja med kan konstateras att det inletts en debatt, som är seriös, det är bra, mycket bra.

Den borgerliga regeringen yppade inte ett knyst före valet, eftersom detta inte var en valvinnare (för att vinna över vänstersympatisörer. MP var lika tysta. Alliansen tillsatte Bertelman 2013 för att göra en utredning om det alla redan visste, men förträngt, att EU steg för steg utvecklades mot en federation med gemensam utrikes- och försvarspolitik, (det är trots allt grundtanken med EU, handlel var ett medel för målet fred). Så alla visste att Sverige var med i en Allians, men ingen talade om GUSP och stridsgrupper etc. dvs grunden för varför Sverige ställde om från invasions- till insatsförsvar. Här kan man nog peka fingar åt alla, knappt vänsterpartiet mumlade ur skägget. De enda som var raka och ärliga var Fp, och det fick de så klart våldsamt med slit för (även om lite för många i det partiet är för nato/EU-fed av halleluja-skäl och inte realpolitiska skäl) Dock - FP har varit ärliga. Lite för många andra politiker har endera varit tysta, eller inte förstått. Den som varit mest öppen (med EU-projektet) är farbror Calle.

Så när etablissemanget hukar, så uppstår ett vakum, ingen förstår spelet. Här är Karlis N mest upplysande, att Blaterna gick med i Nato 2004, men att de skulle ansöka och bli accepterade var klart redan 2002, det år Persson la om rodret helt och tillsatte Leni. Året innan var han ordförande Persson, och det var då de körde över Kohl, som inte hamnade i smöret, genom att accelerera östutvidgningen mot svarta havet. Kohl blev överkörd, bland annat med hjälp av Sverige, och Mitterand hittade på en finurlig lösning för Sveriges säkerhetspolitiska position, trodde man. Vad som nu uppdagats är ju att genom Baltstaternas nato-medlemskap och EU-medlemskap, så kan Sverige under inga omständigheter hålla sig utanför en konflikt. Det är sas inte ens teoretiskt möjligt, då måste vi lämna EU, som britterna. Rent logiskt, borde vi vara med i nato, eftersom alla andra i EU, med samma utrikes-/handlespolitik, är natomedlemmar. S.W

Adelina Endrit sa...

varför har antalet medlemsländer i NATO ökat från 1949 fram till idag. finns det historiska exempel, vad kommer hända i framtiden kommer andelen medlemsländer i NATO bli fler, lika många, eller färe?