I dag skriver jag på DN Debatt om ett minskat Nato-motstånd i svensk opinion, tillsammans med kollegorna Joakim Berndtsson och Karl Ydén. Resultaten baserar sig på den nationella SOM-undersökningen 2015. SOM-institutet har undersökt svenska folkets inställning till Nato sedan 1994. Fram till och med 2012 var opinionen i frågan stabil - Nato-motståndarna var i mätning efter mätning 2-3 gånger fler än Nato-anhängarna. År 2013 och 2014 ökade andelen som ansåg att Sverige borde söka medlemskap i Nato. I 2015 års undersökning är Nato-anhängarna för första gången fler än Nato-motståndarna - 38 procent mot 31 procent.
Bilden av opinionen är inte enkel. I samma undersökning frågas också om inställningen till militär alliansfrihet. Här svarar 60 procent att de vill bibehålla den militära alliansfriheten, 18 procent vill avveckla den. Det är ungefär lika stora andelar som när frågan ställden i början av 2000-talet. Nära en tredjedel - 32 procent av de som anser att Sverige bör gå med i Nato vill också behålla den militära alliansfriheten. Nästan var fjärde - 24 procent - av de som vill att Sverige skall vara militärt alliansfritt vill också att Sverige söker medlemskap i Nato.
Om vi bortser från den inkonsistens som finns i delar av opinionen - det vill säga de som både vill behålla den militära alliansfriheten och att Sverige söker medlemskap i Nato - kvarstår frågan: Varför har Nato-motståndet i svensk opinion minskat sedan 2013?
Jag tror att det finns åtminstone två förklaringar till förändringen. För det första har svensk försvarsdebatt de senaste åren till stor del förts utifrån ett antagande om försvarsmaktens oförmåga att skydda Sverige. Antagandet fick stort genomslag när förre ÖB Sverker Göranson i januari 2013 förklarade att Sverige bara kunde försvara sig i en vecka mot ett begränsat mål. ÖB:s uppmärksammade uttalande gjordes också i en tid när Rysslands agerande i Östersjöområdet började uppfattas som allt mer offensivt.
För det andra har allianspartierna de senaste åren allt starkare förespråkat ett svenskt Nato-medlemskap. Hösten 2015 tog både Centerpartiet och Kristdemokraterna också formellt ställning för att Sverige skall söka medlemskap i Nato. Allianspartiernas ställningstagande har sannolikt fungerat som en slags riktningsgivare för den del av deras sympatisörer som tidigare inte haft en fast övertygelse i frågan.
Den svenska Nato-debatten lär ta förnyad fart. Allianspartierna kommer att trycka på att andelen Nato-anhängare nu är större än andelen Nato-motståndare. De rödgröna kommer att trycka på att andelen som vill bibehålla alliansfriheten är tre och en halv gång större än andelen som vill avveckla den. Är Nato-frågan nu fast förankrad i blockpolitiken, eller kommer den att leva sitt eget liv, som till exempel EU-frågan gjorde?
Visar inlägg med etikett Nato-opinionen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Nato-opinionen. Visa alla inlägg
2016-05-06
2015-01-12
Nato-debatt på nya villkor?
Många uppfattade det som en nyhet när Anna Kinberg Batra i sitt installationstal som nyvald partiledare krävde en utredning om svenskt Nato-medlemskap. Men Moderaterna har redan tidigare krävt en sådan utredning och har sedan länge partibeslut på att Sverige bör söka medlemskap i Nato. Nyheten bestod snarast i att Anna Kinberg Batra gjorde klart att hon är beredd att mer kraftfullt driva frågan. Hennes företrädare Fredrik Reinfeldt drev den inte. Reinfeldt använde oftast den mer distanserade formuleringen att "hans parti vill att Sverige sökte medlemskap i Nato", i stället för att "jag" eller "vi" vill att Sverige söker medlemskap.
Kinberg Batras utspel kommer i ett politiskt läge där flera opinionsmätningar visar att Nato-motståndet minskat. Nato-anhängarna vädrar morgonluft. Vi närmar oss sannolikt en debatt om svenskt medlemskap i Nato där opinionsläget i frågan är mer rörligt och svårbedömt än vad som tidigare varit fallet. I denna text vill jag dels ge min analys av opinionsläget i Nato-frågan samt besvara frågan om varför en till synes oskyldig utredning ett Nato-medlemskaps fördelar och nackdelar är så politiskt kontroversiell.
Den svenska Nato-opinionen har ända sedan kalla krigets slut präglats av stabilitet. Nato-motståndarna har oftast varit två till tre gånger fler än Nato-anhängarna. Men under det senaste året har stabiliteten ersatts av rörlighet. Flera olika mätningar har publicerats som visat att Nato-motståndet minskat. I någon undersökning har Nato-anhängarna till och med varit fler än Nato-motståndarna. Vi ser en polarisering av Nato-opinionen längs vänster-högerskalan. Det är inte Vänsterpartister, Miljöpartister och Socialdemokrater som i första hand ändrat uppfattning, det är i stället tidigare Nato-motståndare inom allianspartierna som nu blivit mer positivt inställda till ett svenskt Nato-medlemskap.
Den senaste mätningen från MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) har i dagarna fått stor uppmärksamhet, då den visar på ett klart överläge för Nato-anhängarna. Det resultatet måste dock tas med en stor nypa salt. MSB väljer att använda sig av tre svarsalternativ, varav två innebär att Sverige bör söka medlemskap i Nato ("Sverige bör snarast söka medlemskap i Nato", "Sverige bör på sikt söka medlemskap i Nato") och endast ett som innebär att Sverige inte bör söka medlemskap i Nato ("Sverige bör stå utanför Nato"). Det är en gammal sanning att man bör ha lika många svarsalternativ för eller emot ett förslag, annars gynnas det förslag som har flest svarsalternativ.
Nato-anhängarnas stora problem har tidigare varit att de inte kunnat berätta vilket säkerhetspolitiskt problem som skulle lösas genom att Sverige blev medlem av Nato. På senare tid har emellertid förtroendekrisen för det svenska försvaret bidragit till att en sådan problembeskrivning börjat växa fram. Problembeskrivningen skulle kunna formuleras så här: Rysslands offensiva agerande skapar en skärpt hotbild mot Sverige samtidigt som Sverige inte har några möjligheter att mer än under några få dagar försvara sitt territorium. Ett svenskt Nato-medlemskap skulle lösa detta problem, menar Nato-anhängarna, eftersom Sverige då skulle garanteras hjälp att försvara sitt territorium.
Nato-motståndarnas motberättelse är inte särskilt svår att formulera. Sannolikheten för ett ryskt angrepp på Sverige måste under överskådlig tid betraktas som ytterst liten, för att inte säga obefintlig. Ett svenskt Nato-medlemskap skulle i stället bidra till att höja den säkerhetspolitiska spänningen i Sveriges närområde, och avsevärt minimera Sveriges utrikespolitiska handlingsfrihet i såväl fredstid som krigstid. Ett svenskt Nato-medlemskap skulle snarare öka än minska risken att Sverige mot sin vilja drogs in i militära krigshandlingar. Som Nato-medlem skulle Sverige dessutom bli en del av Nato:s kärnvapendoktrin, med allt vad det innebär.
Låt oss heller inte glömma att frågan om svenskt Nato-medlemskap inte bara handlar om säkerhetspolitiska fördelar och nackdelar, utan också om värderingar. Vilken roll vill vi att Sverige skall spela i den internationella politiken?
De som nu kräver en utredning gråter krokodiltårar över att fördelarna och nackdelarna med ett svenskt Nato-medlemskap inte analyseras. Men dessa utredningsivrare är ju inte dummare än att de inser att de signaler som ett beslut om utredning skulle sända ut i sig sänker tröskeln till ett Nato-medlemskap. Frågan uppfattas plötsligt som öppen, varför skulle den annars utredas?
Låt oss heller inte glömma att frågan om svenskt Nato-medlemskap inte bara handlar om säkerhetspolitiska fördelar och nackdelar, utan också om värderingar. Vilken roll vill vi att Sverige skall spela i den internationella politiken?
Kinberg Batras utspel kommer i ett politiskt läge där flera opinionsmätningar visar att Nato-motståndet minskat. Nato-anhängarna vädrar morgonluft. Vi närmar oss sannolikt en debatt om svenskt medlemskap i Nato där opinionsläget i frågan är mer rörligt och svårbedömt än vad som tidigare varit fallet. I denna text vill jag dels ge min analys av opinionsläget i Nato-frågan samt besvara frågan om varför en till synes oskyldig utredning ett Nato-medlemskaps fördelar och nackdelar är så politiskt kontroversiell.
Den svenska Nato-opinionen har ända sedan kalla krigets slut präglats av stabilitet. Nato-motståndarna har oftast varit två till tre gånger fler än Nato-anhängarna. Men under det senaste året har stabiliteten ersatts av rörlighet. Flera olika mätningar har publicerats som visat att Nato-motståndet minskat. I någon undersökning har Nato-anhängarna till och med varit fler än Nato-motståndarna. Vi ser en polarisering av Nato-opinionen längs vänster-högerskalan. Det är inte Vänsterpartister, Miljöpartister och Socialdemokrater som i första hand ändrat uppfattning, det är i stället tidigare Nato-motståndare inom allianspartierna som nu blivit mer positivt inställda till ett svenskt Nato-medlemskap.
Den senaste mätningen från MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) har i dagarna fått stor uppmärksamhet, då den visar på ett klart överläge för Nato-anhängarna. Det resultatet måste dock tas med en stor nypa salt. MSB väljer att använda sig av tre svarsalternativ, varav två innebär att Sverige bör söka medlemskap i Nato ("Sverige bör snarast söka medlemskap i Nato", "Sverige bör på sikt söka medlemskap i Nato") och endast ett som innebär att Sverige inte bör söka medlemskap i Nato ("Sverige bör stå utanför Nato"). Det är en gammal sanning att man bör ha lika många svarsalternativ för eller emot ett förslag, annars gynnas det förslag som har flest svarsalternativ.
Nato-anhängarnas stora problem har tidigare varit att de inte kunnat berätta vilket säkerhetspolitiskt problem som skulle lösas genom att Sverige blev medlem av Nato. På senare tid har emellertid förtroendekrisen för det svenska försvaret bidragit till att en sådan problembeskrivning börjat växa fram. Problembeskrivningen skulle kunna formuleras så här: Rysslands offensiva agerande skapar en skärpt hotbild mot Sverige samtidigt som Sverige inte har några möjligheter att mer än under några få dagar försvara sitt territorium. Ett svenskt Nato-medlemskap skulle lösa detta problem, menar Nato-anhängarna, eftersom Sverige då skulle garanteras hjälp att försvara sitt territorium.
Nato-motståndarnas motberättelse är inte särskilt svår att formulera. Sannolikheten för ett ryskt angrepp på Sverige måste under överskådlig tid betraktas som ytterst liten, för att inte säga obefintlig. Ett svenskt Nato-medlemskap skulle i stället bidra till att höja den säkerhetspolitiska spänningen i Sveriges närområde, och avsevärt minimera Sveriges utrikespolitiska handlingsfrihet i såväl fredstid som krigstid. Ett svenskt Nato-medlemskap skulle snarare öka än minska risken att Sverige mot sin vilja drogs in i militära krigshandlingar. Som Nato-medlem skulle Sverige dessutom bli en del av Nato:s kärnvapendoktrin, med allt vad det innebär.
*
Men varför är då frågan om en förutsättningslös utredning som skulle analysera ett Nato-medlemskaps fördelar och nackdelar så kontroversiell? Svaret på den frågan är att en utredning skulle sända ut signalen - både till omvärlden och till svenska folket - att ett svenskt Nato-medlemskap vore ett politiskt tänkbart alternativ. Om den rödgröna regeringen har bestämt sig för att ett svenskt Nato-medlemskap inte är tänkbart, varför skulle man då låta utreda saken?Låt oss heller inte glömma att frågan om svenskt Nato-medlemskap inte bara handlar om säkerhetspolitiska fördelar och nackdelar, utan också om värderingar. Vilken roll vill vi att Sverige skall spela i den internationella politiken?
De som nu kräver en utredning gråter krokodiltårar över att fördelarna och nackdelarna med ett svenskt Nato-medlemskap inte analyseras. Men dessa utredningsivrare är ju inte dummare än att de inser att de signaler som ett beslut om utredning skulle sända ut i sig sänker tröskeln till ett Nato-medlemskap. Frågan uppfattas plötsligt som öppen, varför skulle den annars utredas?
Låt oss heller inte glömma att frågan om svenskt Nato-medlemskap inte bara handlar om säkerhetspolitiska fördelar och nackdelar, utan också om värderingar. Vilken roll vill vi att Sverige skall spela i den internationella politiken?
2014-04-15
Nato - enbart för de soliga dagarna?
Överbefälhavare Sverker Göransons uttalande i januari 2013 om att
Sverige endast hade militär förmåga att försvara begränsade mål under
”en vecka på egen hand” väckte stor uppståndelse och blev början på en turbulent försvarsdebatt. Var det verkligen rimligt att en försvarsbudget på närmare 50 miljarder kronor inte gav en bättre försvarsförmåga?
Men vad betydde överbefälhavarens uttalande och den efterföljande försvarsdebatten för svenska folkets förtroende för försvarsmakten? Har den svenska opinionen blivit mer negativ till Sveriges deltagande i internationella militära insatser och önskar den en återgång till ett mer traditionellt territorialförsvar? Och hur påverkar försvarskrisen den svenska Nato-opinionen? Det är några av de frågor jag med utgångspunkt i den senaste SOM-undersökningen tillsammans med Joakim Berndtsson och Karl Ydén diskuterar i en artikel på DN Debatt i dag.
I artikeln visar vi bland annat hur svenska folkets förtroende för försvaret minskat något jämfört med tidigare år. Andelen personer som anser att Sverige helt bör avstå från att delta i militära insatser utomlands har ökat något och stödet för ett återinförande av den allmänna värnplikten har ökat kraftigt.
Framför allt har motståndet mot svenskt Nato-medlemskap försvagats sedan föregående mättillfälle. Försvagningen är uppseendeväckande, eftersom den svenska Nato-opinionen har varit oerhört stabil sedan frågan om svenskt Nato-medlemskap började ställas i SOM 1994. I mätning efter mätning har Nato-motståndarna varit två till tre gånger fler än Nato-förspråkarna. I årets undersökning har andelen personer som tycker det är ett dåligt förslag att Sverige söker medlemskap i Nato minskat från 45 till 34 procent, medan andelen som tycker det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i Nato har ökat från 17 till 29 procent. Nato-opinionen följer fortfarande vänster-högerskalan, men det minskade Natomotståndet återfinns i samtliga befolkningsgrupper och inom samtliga grupper av partisympatisörer.
Det är svårt att dra någon annan slutsats än att det minskade Nato-motståndet hänger samman med försvarskrisen och med den debatt som följde på överbefälhavare Sverker Göransons uttalande i början av 2013. En rimlig tolkning är också att svenska folket betraktar Nato som i första hand en organisation till stöd för territorialförsvar, inte främst som en organisation som med internationella insatser bidrar till global säkerhet.
Nato-vännerna andas förstås morgonluft av denna mätning. Men deras glädje riskerar att bli kortvarig. SOM-undersökningen genomfördes hösten 2013, det vill säga före krisen i Ukraina. En Sifomätning redovisad i Svenska Dagbladet från mars 2014 i samband med Ukraina-krisen visar att ökad spänning i Sveriges närområde i stället snarast stärkte Nato-motståndet. I den mätningen uppgav hela 50 procent att de inte ansåg att Sverige skulle söka medlemskap i Nato, medan endast 31 procent var för ett svenskt Nato-medlemskap.
En viktig förklaring till den svenska Nato-motståndet har varit att många svenskar anser att ett medlemskap i Nato snarare ökar än minskar risken att Sverige mot sin vilja skulle bli indraget i militära krigshandlingar. Spänning i Sveriges närområde och/eller internationella militära Nato-insatser eller av Nato-stater skulle i så fall stärka det svenska Nato-motståndet. Nato är för många svenskar något för de soliga dagarna, inte något att vända sig till när det blåser kallt.
Men vad betydde överbefälhavarens uttalande och den efterföljande försvarsdebatten för svenska folkets förtroende för försvarsmakten? Har den svenska opinionen blivit mer negativ till Sveriges deltagande i internationella militära insatser och önskar den en återgång till ett mer traditionellt territorialförsvar? Och hur påverkar försvarskrisen den svenska Nato-opinionen? Det är några av de frågor jag med utgångspunkt i den senaste SOM-undersökningen tillsammans med Joakim Berndtsson och Karl Ydén diskuterar i en artikel på DN Debatt i dag.
I artikeln visar vi bland annat hur svenska folkets förtroende för försvaret minskat något jämfört med tidigare år. Andelen personer som anser att Sverige helt bör avstå från att delta i militära insatser utomlands har ökat något och stödet för ett återinförande av den allmänna värnplikten har ökat kraftigt.
Framför allt har motståndet mot svenskt Nato-medlemskap försvagats sedan föregående mättillfälle. Försvagningen är uppseendeväckande, eftersom den svenska Nato-opinionen har varit oerhört stabil sedan frågan om svenskt Nato-medlemskap började ställas i SOM 1994. I mätning efter mätning har Nato-motståndarna varit två till tre gånger fler än Nato-förspråkarna. I årets undersökning har andelen personer som tycker det är ett dåligt förslag att Sverige söker medlemskap i Nato minskat från 45 till 34 procent, medan andelen som tycker det är ett bra förslag att Sverige söker medlemskap i Nato har ökat från 17 till 29 procent. Nato-opinionen följer fortfarande vänster-högerskalan, men det minskade Natomotståndet återfinns i samtliga befolkningsgrupper och inom samtliga grupper av partisympatisörer.
Det är svårt att dra någon annan slutsats än att det minskade Nato-motståndet hänger samman med försvarskrisen och med den debatt som följde på överbefälhavare Sverker Göransons uttalande i början av 2013. En rimlig tolkning är också att svenska folket betraktar Nato som i första hand en organisation till stöd för territorialförsvar, inte främst som en organisation som med internationella insatser bidrar till global säkerhet.
Nato-vännerna andas förstås morgonluft av denna mätning. Men deras glädje riskerar att bli kortvarig. SOM-undersökningen genomfördes hösten 2013, det vill säga före krisen i Ukraina. En Sifomätning redovisad i Svenska Dagbladet från mars 2014 i samband med Ukraina-krisen visar att ökad spänning i Sveriges närområde i stället snarast stärkte Nato-motståndet. I den mätningen uppgav hela 50 procent att de inte ansåg att Sverige skulle söka medlemskap i Nato, medan endast 31 procent var för ett svenskt Nato-medlemskap.
En viktig förklaring till den svenska Nato-motståndet har varit att många svenskar anser att ett medlemskap i Nato snarare ökar än minskar risken att Sverige mot sin vilja skulle bli indraget i militära krigshandlingar. Spänning i Sveriges närområde och/eller internationella militära Nato-insatser eller av Nato-stater skulle i så fall stärka det svenska Nato-motståndet. Nato är för många svenskar något för de soliga dagarna, inte något att vända sig till när det blåser kallt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)