Europa får inte ge efter för Trumps attacker på demokrati och folkrätt

Nato är en försvarsallians i djup kris. Den överlägset största och mäktigaste medlemsstaten i alliansen - USA - är inte längre allierad med de övriga medlemmarna i alliansen. Donald Trump har bestämt sig för att gå sin egen väg och inte samordna USA:s säkerhetspolitik med övriga medlemsstater. 

Donald Trump tror inte på allianser eller förpliktigande samarbeten - han vill värna USA:s och sina egna möjligheter till maximal handlingsfrihet utan att behöva förankra beslut med andra stater. Därigenom har vi nu en helt ny säkerhetspolitisk verklighet som Sverige och övriga medlemsstater i Nato har att förhålla sig till.

I den svenska debatten hörs stråk av att Sverige och övriga europeiska stater nu måste skärpa sig för att visa Donald Trump att man är en värdig samarbetspartner. Det är en i grunden felaktig analys. Donald Trump är inte intresserad av Europa som en "värdig" samarbetspartner. Donald Trump vill att USA går sin egen väg, och inte låter sig sinkas av andra stater som har en annan syn på frågor som till exempel demokrati, folkrätt, mänskliga rättigheter och frihandel.

Europa måste i ställa mejsla fram sin egen väg. Den transatlantiska länken är - åtminstone tillfälligt - bruten. Det är möjligt att den går att smida om på nytt om Donald Trumps presidentperiod skulle bli väldigt kort, eller om de demokratiska institutionerna i USA mobiliserar för att begränsa Trumps handlingsutrymme. Men i dag finns inga tecken på ett sådant motstånd.

Europas väg måste vara att stärka de demokratiska institutionerna, främja en demokratisk utveckling i världen och stärka folkrättens ställning. Här ingår också ett ännu starkare stöd till Ukraina. Utan en stark ställning för demokratin och dess institutioner kommer Europa att stå sig slätt i den internationella maktkampen. 

Diktaturer som Kina, Ryssland och Iran kommer förstås att göra sitt bästa för att försvaga den europeiska demokratin. Men hotet kommer också inifrån - i form av de politiska krafter som uttrycker uppskattning för Trumps linje och hans politiska retorik. Som till exempel när Jimmie Åkesson i gårdagens SVT Agenda triumfatoriskt beskrev den amerikanske vicepresidenten JD Vances bisarra tal vid säkerhetskonferensen i München som "befriande" och som "något vi i Europa behövde höra". När populistiska högerradikala partier får politisk makt försvagas demokratin. Det vilar ett tungt ansvar på de traditionella högerpartierna i Europa att motarbeta en sådan utveckling.

Sveriges kryperi för Erdogan måste få ett slut

Det vi nu ser är en svensk undfallenhet som bidrar till att stärka Erdogans ställning i Turkiet och som legitimerar hans repressiva, auktoritära styre. Sveriges kryperi för Erdogan och Turkiet är inte bara osmakligt. Det skadar också Sveriges anseende.

I helgen vidtog utrikesminister Tobias Billström ytterligare åtgärder för att blidka Turkiets president Recep Tayyip Erdogan till att godkänna Sveriges Nato-ansökan. I Ekots lördagsintervju skärpte Billström tonen mot och tog avstånd från de kurdiska rörelserna PYD och YPG - samma kurdiska rörelser som länge varit Natos och USA:s allierade i kampen mot IS i Syrien. 

Turkiets ambassadör i Stockholm applåderade. I Finland väckte Billströms utspel oro, bland annat för att det kunde uppfattas som att Sverige gav efter för utpressning. Utspelet var heller inte förankrat med oppositionen eller i riksdagen. Kurdiska PYD kräver nu att Sverige tar hem de misstänkta IS-terrorister som är svenska medborgare och befinner sig i kurdkontrollerade läger i norra Syrien. Varför ska vi ta hand om Sveriges terrorister när man tar avstånd från en organisation som kämpar mot terrorismen och betalar dyrt? Då får Sverige stå för sina egna medborgare. Kom och hämta dem, säger Shiyar Ali från PYD till TV4.

Redan tidigare har Sverige, för att gå Erdogan till mötes, återupptagit vapenexporten till Turkiet. Vapenexporten återupptas trots ett överhängande hot att Turkiet kommer att attackera kurdiska områden i Syrien.

Tobias Billström envisas också med att beskriva Turkiet som en demokrati, med "fria val" och "folkvald regering". Påståendet är absurt. Som professorerna Åsa Wikforss och Staffan I Lindberg och Mårten Wikforss skriver i Aftonbladet: Det finns ingen vedertagen definition av demokrati enligt vilken Turkiet i dag kan anses vara en demokrati. Oss veterligen finns det heller inget demokratimått i världen som ger Turkiet demokratistatus. Flera demokrati-index placerar Ryssland och Turkiet i samma grupp med avseende på demokrati och medborgerliga rättigheter. Är Ryssland också en demokrati, enligt Billström? 

Sverige ska inte backa för Turkiet, lovade Liberalerna och Kristdemokraterna för några månader sedan. Jo tack. Det vi nu ser är en svensk undfallenhet som bidrar till att stärka Erdogans ställning i Turkiet och som legitimerar hans auktoritära, repressiva styre.

I stället för att krypa för Erdogan borde Sverige synliggöra för de övriga Nato-staterna att de måste sätta press på Turkiet att godkänna Sveriges Nato-ansökan. Givet det nu uppkomna läget ligger det i såväl USA:s som EU:s intresse att få ett snabbt slut på charaden och att Sveriges medlemsansökan godkänns. Dagens kryperi för Erdogan är inte bara osmakligt - det skadar också Sveriges anseende.

Vag avtalstext bäddar för fortsatt konflikt mellan Sverige och Turkiet

Vem vann egentligen den politiska kraftmätningen mellan Sverige och Turkiet givet den överenskommelse som länderna, tillsammans med Finland, undertecknade igår? I Ekot i morse beskrev utrikesminister Ann Linde innehållet på ett sätt som innebar att Sverige inte gjort några eftergifter alls till Turkiet, utan enbart tydliggjort och tecknat ned redan kända och etablerade svenska ståndpunkter. I Turkiet låter det annorlunda. Turkiska medier hyllar överenskommelsen och menar att president Erdogan fått igenom i princip alla sina krav. 

De helt motstridiga tolkningarna möjliggörs genom textens vaghet i centrala avsnitt. Jag ska ge tre exempel. 

Paragraf fyra uttrycker att Sverige inte ska ge stöd till kurdiska organisationer som till exempel PYD (som idag styr kurdiskt kontrollerade områden i norra Syrien och som av Turkiet - men inte av Sverige eller av EU - uppfattas som en terrororganisation). Men utfästelsen att inge ge stöd till PYD länkas i samma stycke till en tidigare mening om att Sverige ska ge Turkiet stöd för hot mot landets säkerhet. Skrivningen innebär att Sverige kan ge stöd åt PYD så länge stödet inte innebär att Turkiets säkerhet hotas (till exempel bistånd i olika former). Turkiet tolkar paragrafen som att allt stöd är uteslutet, Sverige tolkar den som att bara en viss typ av stöd är uteslutet.

Paragraf fem slår fast att Sverige ska slå ned på aktiviteter som utförs av PKK och "andra terrororganisationer" eller individer, grupper och närverk som har "kopplingar" till dessa terrororganisationer. För Turkiet är det självklart att PYD och dess milis IPG ska räknas in bland dessa "andra terrororganisationer". Men eftersom Sverige inte betraktar PYD eller IPG som terrororganisationer så har Sverige givet avtalstexten som den står heller inga förpliktelser att slå ned på aktiviteter utförda av dessa organisationer.

Paragraf sju innebär att Sverige Nato-medlemskap kommer att få konsekvenser för tillämpningen av gällande regelverk för svensk vapenexport. Så är det. Men ingenstans står det att Sverige förbinder sig att i framtiden sälja vapen till Turkiet. Sverige har vid två tillfällen de senaste åren nekat Turkiet att köpa svenska vapen. Ingenting i avtalstexten förpliktigar Sverige att säga ja till att sälja vapen till Turkiet i framtiden. 

Fördelarna med vagheten i avtalstexten är att båda sidor kan framställa sig som vinnare. Nackdelen är att Turkiet när som helst i den fortsatta medlemsprocessen kan hävda att Sverige bryter mot överenskommelsen, mot dess bokstav eller åtminstone mot dess anda. Eftersom Turkiets parlament måste godkänna Sveriges medlemsansökan så kan tolkningstvisterna få en avgörande politisk betydelse i slutet av ansökningsprocessen.

Jag var en av dem som var kritisk till den hast som kringgärdade Sveriges medlemsansökan. Vägen till ett svenskt medlemskap tecknades i ett rosenskimrande ljus och Turkiets ultimatum fanns överhuvudtaget inte med på kartan. I debatten upprepade Nato-vänner som ett mantra att Sveriges utrikespolitiska handlingsfrihet skulle bestå även som Nato-medlem. Idag diskuterar vi tillbakadraget stöd till kurdiska PYD samt implicita utfästelser om utlämningsavtal och möjligheten till svensk vapenexport till Turkiet. 

Utvecklingen de senaste månaderna stärker min övertygelse om att processen gick för fort. Framöver tycker jag det vore bättre om Nato-staterna tog striden med Turkiet om Sveriges medlemskap. Sverige ska inte bidra till att ge politisk legitimitet åt Erdogan och hans auktoritära regim. Sverige ska även fortsatt stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter - oavsett om vi blir medlemmar av Nato eller inte.

 

Lärdomar av misstroendeomröstningen

Resultatet efter dagens misstroendeomröstning: Morgan Johansson sitter kvar. Magdalena Andersson sitter kvar. Sveriges väg mot Nato-medlemskap blev besvärligare. M, KD och L bör fundera över vad det var som hände. 

Att skapa kaos är SD:s existensform. Jag är förvånad att M, KD och L så aningslöst lät sig dras in i och bli en del av SD:s spel. I samband med omröstningen vecklade Ebba Busch och Johan Pehrson in sig i olika förklaringar till varför de gjorde som de gjorde och varför det blev som det blev. Ebba Busch säger till TT att KD "hade förlorat betydligt mer genom att upplevas rädda kvar Morgan Johansson" och att "det hade varit lättare för Moderaterna" än för KD att inte stödja SD:s misstroendekrav eftersom Moderaterna "fyller en lite annorlunda funktion". Johan Pehrson betonade själv före omröstningen att Liberalerna inte själva skulle ha väckt ett misstroende mot justitieministern.

Dagens Nyheters politiska kommentator Ewa Stenberg skräder inte orden: De tre borgerliga partierna insåg snabbt att de var på väg att skjuta sig i foten med misstroendeomröstningen mot Johansson. De hade inte förutsett att statsminister Magdalena Andersson skulle deklarera att hela regeringen kommer att avgå om justitieministern sparkas av riksdagen. Högeroppositionen ville sparka en minister, men har ingen vilja och gör inga försök att ta över regeringsmakten före valet.

Därför fick de tre borgerliga partierna försöka övertala den socialdemokratiska statsministern att stanna kvar på sin post. Det är svårt att tro att deras väljare blev särskilt imponerade av detta. 

Det komplicerade parlamentariska läget och en svag regering inbjuder till ett missbruk av misstroendeinstitutionen. Under snart ett halvt sekel - sedan den nya grundlagen började gälla 1974 - har riksdagen endast genomfört 13 misstroendeomröstningar. Men åtta av dessa omröstningar har genomförts under de senaste sju åren. Sex av dessa åtta omröstningar har tillkommit på initiativ av SD. Det är förståeligt att partier vill få utlopp för sin politiska frustration. Men ett flitigt användande av misstroendeomröstningar urholkar verktygets skärpa. Vi ska värna våra konstitutionella redskap och institutioner - och det gäller förstås oavsett vilket parti som leder regeringen.

Låt oss hoppas att det politiska livet nu kan normaliseras inför valet i september. Det vore befriande om debatten kunde fokusera på politiska sakfrågor och inramas med ett respektfullt tilltal partiledarna (och andra partiföreträdare) emellan. En sådan valrörelse skulle underlätta samtal och förhandlingar efter valet och ökar därigenom möjligheten att på allvar ta sig an våra stora samhällsutmaningar i form av till exempel klimathotet, sjukvårdsköerna, gängkriminaliteten och en segregerad skola.

Nej – Sverige bör inte söka medlemskap i Nato nu

Texten är ett utdrag ur en artikel jag publicerade på Sydsvenskan Kultur torsdag 17 mars, som svar på en tidigare artikel av WIlhelm Agrell (se nedan).

Rysslands invasion av Ukraina river upp den europeiska säkerhetsordningen. Vid sidan av Rysslands grova folkrättsbrott och det massiva humanitära lidandet påverkar invasionen även den säkerhetspolitiska debatten i Sverige. Röster höjs för att Sverige ska avsäga sig den mångåriga militära alliansfriheten och i stället söka medlemskap i Nato.

I sin artikel om den svenskaNatodebatten (14/3) påstår Wilhelm Agrell att svensk säkerhetspolitisk debatt sedan flera decennier präglats av konformism. Åsiktskorridoren har varit trång, för att använda ett populärt uttryck. Agrell skräder inte orden – han talar om ”säkerhetspolitiska häxbränningar”, ”repression”, ”ett informellt nätverk av politiker, tjänstemän och medieföreträdare” samt att Nato-frågan varit ”genomsyrad av Orwellskt ’dubbelspråk’”.

Det är uppenbart att Agrell är missnöjd med hur den säkerhetspolitiska debatten gestaltat sig under efterkrigstiden. Däremot är det oklart vad han egentligen vill. Han förordar inte ett svenskt Nato-medlemskap. I stället utmynnar hans artikel i ett påstående om att Nato-frågan länge varit så blockerad att vi inte ens nu, i ”ett närmast katastrofalt säkerhetsläge förmår ta oss an den som nation”.

Jag känner inte igen den mörka bild av Nato-debatten som Agrell återger. Det är korrekt att högerledaren Jarl Hjalmarson för mer än 60 år sedan utestängdes från den svenska FN-delegationen. Dåvarande utrikesminister Östen Undén ansåg att Hjalmarson gav en felaktig bild av Sveriges säkerhetspolitiska linje och att det därför var olämpligt att han representerade Sverige i FN. Det är också korrekt att Sverige under det kalla kriget i hemlighet samverkade med Nato för att underlätta militär hjälp västerifrån i händelse av krig. Man kan på politisk grund tycka olika både om Östen Undéns behandling av Jarl Hjalmarson och om Sveriges västsamarbete. Men de innebar inga avgörande hinder för den svenska militära alliansfrihetens viktigaste målsättning – att värna Sveriges oberoende genom att möjliggöra neutralitet i händelse av krig.

Det viktigaste skälet till att det under så många år inte pågick någon debatt om svenskt Nato-medlemskap var i stället att frågan inte uppfattades som relevant. Samtliga riksdagspartier – från höger till vänster – var helt överens om att Sveriges militära alliansfrihet skulle bestå och att Sverige inte skulle söka medlemskap i Nato. Folkopinionen var också entydig emot ett Nato-medlemskap.

Nu är vi där vi är. Vi vet inte vilket Europa som möter oss när kriget i Ukraina är slut. Det sämsta vi kan göra är i förtid låsa oss vid ett visst säkerhetspolitiskt medel. I dagsläget är det svårt att se att ett Nato-medlemskap skulle främja Sveriges säkerhetspolitiska mål. Ett Nato-medlemskap skulle knappast stärka vårt nationella oberoende och vårt demokratiska politiska system. Ett Nato-medlemskap skulle heller inte minska risken för att vi mot vår vilja blev indragna i militära krigshandlingar.

Med ett Nato-medlemskap följer inte bara rättigheter utan också skyldigheter och en minskad handlingsfrihet. Sverige blir som Nato-medlem en del av Natos kärnvapendoktrin – en doktrin som inte utesluter att Nato använder kärnvapen utan att först ha attackerats med sådana av en annan stat. Nato är helt beroende av USA, ett USA där demokratins institutioner är under attack och där Donald Trump är favorit till att efter nästa val återkomma som amerikansk president. Och Finland har ännu inte har bestämt sig för vilken väg man vill gå.

Så det gäller att ha is i magen. Det är inte seriöst att nu – utan att känna till det säkerhetspolitiska landskap som kommer att växa fram - byta fot och högljutt ropa efter ett Nato-medlemskap. Men en ny verklighet kräver en ny analys där svaren inte får vara givna på förhand. Militär alliansfrihet eller medlemskap i en allians är medel för att nå säkerhetspolitiska mål, de är inte några mål i sig. På längre sikt kan därför ett Nato-medlemskap förstås inte uteslutas. Vad Sverige nu behöver är det Wilhelm Agrell kanske trots allt efterlyser – en eftertänksam och respektfylld debatt om det säkerhetspolitiska läget och där Sveriges framtida säkerhetspolitiska vägval kan formas i ett brett politiskt samförstånd.

 

Nej - det blir ingen svensk ansökan om Nato-medlemskap nu

Nej, Sverige är inte på väg att lämna in en ansökan om Nato-medlemskap. Den saken står klar efter Magdalena Anderssons pressträff i dag.

Redan igår var finansminister Mikael Damberg tydlig med att den svenska säkerhetspolitiska linjen ligger fast och att Socialdemokraterna inte ändrat uppfattning. På pressträffen idag betonade Magdalena Andersson att den tidigare europeiska säkerhetsordningen, som en följd av Rysslands invasion av Ukraina, inte längre existerar. Konsekvenserna av denna förändring måste analyseras grundligt, först därefter kan man ta ställning till vilka säkerhetspolitiska medel som bäst värnar Sveriges säkerhet och oberoende. Ja, det är rätt ordning. Först analys, sedan förslag och beslut. Inte tvärtom.

En del hävdar att det redan finns en analys och att Sverige därför borde söka medlemskap i Nato nu. Det är ett märkligt påstående. Hela grunden till att vi nu diskuterar svensk säkerhetspolitik är ju att den gamla ordningen - som tidigare analyser bygger på - inte längre finns. Så de tidigare analyserna, oavsett om de utmynnade i stöd för Sveriges militära alliansfrihet eller i stöd för svenskt Nato-medlemskap - saknar giltighet idag.

Viktigast för regeringens ställningstagande är förstås de säkerhetspolitiska argumentet - både på kort och lång sikt. "En svensk Nato-ansökan nu skulle ytterligare destabilisera läget i Europa", sa Magdalena Andersson. Det är svårt att säga emot henne på denna punkt.

Det är tydligt att Magdalena Andersson i stället vill satsa på fördjupat europeiskt säkerhetssamarbete (samt med USA) och vårda relationerna med Finland - allt inom den bibehållna militära alliansfrihetens ramar. Ett Nato-medlemskap ligger långt borta. Men det kan inte uteslutas på sikt. Om Finland skulle bestämma sig för att söka medlemskap i Nato förändras de strategiska och de säkerhetspolitiska förutsättningarna igen.

Även om de säkerhetspolitiska argumenten är avgörande finns det också partiinterna skäl för Magdalena Andersson att hålla igen i Nato-frågan. För många aktiva socialdemokrater förknippas den militära alliansfriheten med Sveriges mer än 200 år långa period av fred, med den aktiva utrikespolitiken och med Olof Palme samt med Sveriges historiskt sett höga profil i kampen mot kärnvapen. Den åsiktsinriktningen inom Socialdemokraterna skulle mobilisera med full kraft om partiledningen i detta skede bytte fot och började förorda ett svenskt Nato-medlemskap. Det skulle leda till partiinterna strider mitt i valrörelsen - och en partiledares viktigaste uppgift är att hålla samman sitt parti.

Så nej - en svensk medlemsansökan av Nato är inte att vänta inom överskådlig tid. Men på sikt är en sådan möjlig. Frågan kommer att diskuteras på ett seriöst när konturerna till den nya säkerhetsordningen i Europa klarnar.

Nato-chef: Samarbetet fortsätter även om Sverige undertecknar kärnvapenförbudsavtalet

Det finns de som tycker att Sverige inte ska skriva på FN:s konvention om kärnvapenförbud. Konventionen är det första internationella avtal som har till mål att helt förbjuda kärnvapen, och jag tycker det finns mycket goda skäl till att Sverige ska skriva på.

De som är emot påstår att ett svenskt undertecknande blir ett hinder för Sveriges pågående, fredstida samarbete med Nato. Så menar till exempel Lars-Erik Lundin i sin utredning att ett svenskt tillträde kan ha en negativ inverkan på Nato:s fortsatta vilja att ingå långsiktiga samarbetsöverenskommelser med svenska motparter. Denna bild har okritiskt förmedlats vidare av politiker, ledarsidor och opinionsbildare

Beläggen för att ett svenskt tillträde skulle försvåra ett svenskt fredstida samarbete med Nato är svaga. Tidigare i veckan besökte Nato:s biträdande överbefälhavare, general sir James Rupert Everard Europaparlamentet. Den svenska EU-parlamentarikern Bodil Valero (MP) passade då på att fråga honom om det verkligen stämde att samarbetet mellan Sverige och Nato skulle försvåras om Sverige skrev under avtalet.

Everards svar var entydigt: "Inom min verksamhet finns det ingen koppling mellan vad vi gör (det pågående och planerade samarbetet, min anmärkning) och ratificeringen av någon konvention om kärnvapen. Så jag är förvånad över detta eftersom jag aldrig har hört det nämnas i allt det arbete vi har gjort under mina två år."

Så inte ens Nato:s biträdande överbefälhavare tror att relationerna mellan Sverige och Nato skulle försvåras om Sverige undertecknar konventionen om kärnvapenförbud. Kom ihåg det, när någon påstår motsatsen.

Utrikesfrågorna borde in i valrörelsen!

Utrikespolitiken lyser med sin frånvaro i årets valrörelse. Det är synd, eftersom det i flera utrikesfrågor finns tydliga skiljelinjer mellan de rödgröna och allianspartierna. Om det blir en socialdemokratiskt eller en moderat ledd regering får betydelse för Sveriges roll i världen. Här är tre exempel. Listan kunde enkelt göras längre.

1. Nato-medlemskap eller fortsatt militär alliansfrihet. Samtliga fyra borgerliga partier vill att Sverige avsäger sig sin militära alliansfrihet och i stället söker medlemskap i Nato. Jag förstår inte riktigt hur de tänker. Sverige har levt i fred i över 200 år och jag kan inte se hur ett svenskt Nato-medlemskap skulle öka vår trygghet eller bidra till ökad avspänning i vårt närområde. En röst på allianspartierna är en röst som för Sverige närmare ett Nato-medlemskap.

2. Den feministiska utrikespolitiken. Sverige och Margot Wallström har fått en enorm internationell uppmärksamhet för Sveriges feministiska utrikespolitik. Målmedvetet har Sverige lyft fram kvinnors ställning med avseende på till exempel mänskliga rättigheter, frihet från våld och inflytande i fredsarbetet. Men de borgerliga partierna är oeniga om värdet av den feministiska utrikespolitiken, och Moderaterna och Kristdemokraterna säger öppet att de vill avveckla den. En röst på allianspartierna blir därför en röst bort från den feministiska utrikespolitiken.

3.) Kampen mot kärnvapen. De borgerliga partierna är oeniga om huruvida Sverige ska underteckna FN:s avtal om kärnvapenförbud som syftar till att avskaffa alla kärnvapen. Så säger till exempel Liberalernas försvarspolitiske talesperson Allan Widman: Sverige bör inse att det kärnvapenparaply som västvärlden erbjuder kommer också oss tillgodo. En röst på allianspartierna är en röst som gör Sverige till en mindre aktiv aktör i det internationella nedrustningsarbetet, inklusive kampen mot kärnvapen.

Jag skäller i alla fall i tidningen Dagen lite på Kristdemokraterna för deras utrikespolitiska utspel - artikeln kan läsas här. Och bildsättningen blev ju bra. :-)

Ny Ipsos: Ökat Nato-motstånd i svensk opinion

Motståndet mot svenskt Nato-medlemskap växer, enligt en ny mätning från Ipsos som presenteras i Dagens Nyheter. Andelen som inte vill att Sverige går med i Nato uppgår nu till 44 procent, medan andelen som vill att Sverige går med uppgår till 31 procent. Vid föregående mätning var Nato-motståndarnas övertag något mindre, 40 mot 35 procent.

Jag har studerat den svenska Nato-opinionens utveckling i 25 års tid. Aldrig upphör jag att förvånas över en del Nato-vänners tro att inställningen till Nato-medlemskap skulle vara en kunskapsfråga. Om svenska folket bara fick information om hur det "egentligen" förhåller sig så skulle de ändra sig och vilja gå med i Nato. I dag är det Liberalernas försvarspolitiske talesperson Allan Widman som kommenterar undersökningen så här: Vad man kan konstatera när man hör de här resultaten är att det krävs rätt mycket folkbildning kring vad Nato är och hur medlemskap och annat fungerar i den organisationen.

Allan Widman syftar specifikt på att ungefär 50 procent av de tillfrågade tror att Nato vid ett akut militärt hot skulle komma till Sveriges hjälp även om vi inte är medlemmar av organisationen. Frågan är ju extremt hypotetiskt ställd. Självklart skulle Nato se till sitt eget intresse i en sådan situation. Det är alls inte osannolikt att Nato:s egenintresse skulle leda till att de kom till Sveriges försvar. Men givet är det förstås inte. Att man skulle "utbilda" svenska folket till att svara "rätt" (det vill säga vad Allan Widman tycker att de ska svara) på en sådan fråga är faktiskt lite övermaga, tycker jag.

Nej, frågan om svenskt Nato-medlemskap eller bibehållen svensk militär alliansfrihet handlar inte om "kunskap". Den handlar om säkerhetspolitiska bedömningar och avvägningar tillsammans med värderingar och identitet. Nato-vännernas stora problem i debatten är fortfarande att de inte kan ge ett klart och entydigt svar på följande två frågor: a.) vilket säkerhetspolitiskt problem skulle lösas om Sverige sökte medlemskap i Nato?, samt b.) på vilket sätt skulle ett svenskt Nato-medlemskap öka avspänningen i Sveriges närområde?

Svensk säkerhet, Nato och ryska hackerattacker

I dag inleds Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. För bara ett par månader sedan trodde nog de flesta att frågan om svenskt Nato-medlemskap skulle dominera debatten. Centerpartiet och Kristdemokraterna har ju ändrat åsikt i frågan och därför är de fyra borgerliga partierna för första gången någonsin eniga om att Sverige bör avsäga sig sin militära alliansfrihet och i stället söka medlemskap i Nato. Därigenom har den säkerhetspolitiska debatten blivit mer polariserad, och Nato-anhängarna har mobiliserats.

Med det amerikanska presidentvalet och Donald Trumps seger ritade på två sätt om landskapet för svensk säkerhetspolitisk debatt. För det första råder det stor osäkerhet om vad Trumps valseger kommer att innebära för Natos roll som försvarsallians. Redan före sin valseger förklarade Trump att det inte är självklart att USA kommer att hjälpa andra Nato-stater vid ett eventuellt ryskt anfall. Ett amerikanskt stöd skulle i stället villkoras av att den anfallna staten "uppfyllt sina åtaganden" gentemot Nato. Villkorandet av amerikanskt stöd går helt på tvärs med den solidaritetsprincip som annars förknippas med Nato-gemenskapen. Därigenom tappar Nato-anhängarna i Sverige momentum. Trovärdigheten i argumentet att svensk säkerhet skulle stärkas av ett Nato-medlemskap urholkas grovt av den osäkerhet som nu byggs in i Nato-alliansen.

För det andra har de amerikanska underrättelsetjänsternas påståenden om rysk inblandning i presidentvalet förhöjt en hotbild mot Sverige där Nato-medlemskap inte ens av de mest ihärdiga Nato-anhängarna kan ses som ett universalmedel. Ryska intressen kan förstås agera också i samband med det svenska riksdagsvalet 2018. Enligt FRA har it-spionagets omfattning mot Sverige i det närmaste exploderat. Svensk försvarspolitik kommer därför i än stärre utsträckning än nu prioritera att möta detta hot. Frågan om svenskt Nato-medlemskap blir, åtminstone för en tid, marginaliserad.

Jag tycker det är bra att regeringen och Stefan Löfven i dag lanserar en strategi med ett breddat säkerhetsbegrepp. Däremot är jag bekymrad över ett scenario där det svenska försvaret blir arena för oppositionspartiernas överbudspolitik. Hur mycket pengar den rödgröna regeringen än säger sig vilja satsa på försvaret kommer de borgerliga partierna att säga att det är för lite och lägga sig på en nivå med X antal miljarder mer. Den så kallade Alliansen är i akut behov av symboliska sakfrågor där de kan visa att de är eniga.

Försvarspolitiken skulle kunna utvecklas till en sådan symbolfråga, vilket vore djupt olyckligt. Situationen i världen är, efter Trumps valseger, tillräckligt osäker som den är.

Hur Alliansen slutade ängslas och lärde sig älska bomben?

Sverige kommer att rösta ja till en FN-resolution om att förbjuda kärnvapen, berättar utrikesminister Margot Wallström för TT. Det är bra. Resolutionen har initierats av Österrike, Mexiko, Sydafrika, Irland, Brasilien och Nigeria. Syftet är att "säkra substantiell framgång i multilaterala förhandlingar om kärnvapenavveckling".

Margot Wallströms besked har väckt bestörtning inom den borgerliga oppositionen. Liberalernas försvarspolitiske talesperson Allan Widman rasar och hävdar att Sverige behöver "kärnvapenparaplyet kanske mer än någonsin".

Moderaternas försvarspolitiske talesperson Hans Wallmark är också upprörd. "Det finns i dag signaler om att regeringen Löfven vill ställa sig bakom den humanitära utfästelsen. Detta skulle vara mycket olyckligt...", skriver Hans Wallmark i en interpellation till försvarsminister Peter Hultqvist.

Ett av Hans Wallmarks viktigaste argument för att Sverige inte ska stödja ett förbud mot kärnvapen är att ett sådant ställningstagande försvårar för Sverige att gå med i Nato. Hans Wallmark ser således möjligheten till ett svenskt Nato-medlemskap som något viktigare än att Sverige stödjer de krafter som vill intiera ett arbete för att skapa en kärnvapenfri värld. Hans Wallmarks argumentation blir ofrivilligt komisk, eftersom Nato-anhängarna i svensk debatt annars är mycket noga med att påpeka att ett svenskt Nato-medlemskap inte minskar Sveriges utrikespolitiska handlingsfrihet.

Allan Widman vill således att Sverige ska låta bli att verka för ett kärnvapenförbud, eftersom kärnvapen ger oss trygghet. Hans Wallmark vill att Sverige ska låta bli att verka för ett kärnvapenförbud, eftersom det försvårar för Sverige att söka medlemskap i Nato. Centerpartiet ser positivt på resolutionen om ett kärnvapenförbud. Kristdemokraterna har inte tagit ställning.

Det är lite stökigt mellan allianspartierna i synen på svensk utrikes- och säkerhetspolitik just nu. Kanske borde de samla ihop sig till en gemensam filmkväll och tillsammans se Stanley Kubricks klassiska Dr. Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben.

Sverige, Nato och Krister Bringéus utredning

Kommer Sverige att ansöka om medlemskap i Nato? Under överskådlig tid är svaret sannolikt nej.

Igår presenterades ambassadör Krister Bringéus utredning Säkerhet i ny tid (SOU 2016:57) om Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten. Utredningen har föregåtts av ett stort intresse, eftersom den bland annat skulle analysera och redogöra för innebörden av ett svenskt Nato-medlemskap.

Jag tycker att Krister Bringéus har gjort ett gott arbete. Han betonar att resonemangen med nödvändighet är hypotetiska, och olika positiva och negativa aspekter med ett medlemskap redovisas på ett transparent och systemiskt sätt. Krister Bringéus är också föredömligt tydlig med att ett ställningstagande om svenskt Nato-medlemskap är politiskt och inte något som kan utredas fram.

Med ett sådant upplägg tillhandahåller utredningen också argument för både ja-sidan och nej-sidan i Nato-frågan. Anhängarna till ett svenskt Nato-medlemskap kan lyfta fram att västmakternas samlade konfliktavhållande förmåga enligt utredaren sannolikt skulle öka, liksom Sveriges politiska inflytande inom Nato. Motståndarna till ett svenskt Nato-medlemskap kan i stället luta sig mot utredarens slutsatser om att Sveriges utrikespolitiska handlingsfrihet skulle minska och att ett medlemskap leda till en kris med Ryssland.

Mats Engström menar att Krister Bringéus inte tillräckligt problematiserar hur Sveriges möjligheter att bidra till en nedtrappning av en hotande konflikt i Baltikum minskar som Natomedlem, eller att vi som medlemsstat förväntas vara solidariska med Erdogans Turkiet. Det är möjligt. Men jag kan också tänka mig att det finns Nato-anhängare om tycker att Bringéus inte tillräckligt lyft fram tänkta fördelar med ett svenskt Nato-medlemskap. Mats Engström påstår också att Krister Bringéus redan på 1990-talet själv förespråkade ett svenskt Nato-medlemskap. Kanske det, men sammantaget tycker jag Bringéus rapport uttrycker diplomatisk professionalitet.
 
Jan Björklund antyder att en alliansregering kanske lämnar in en svensk ansökan om Nato-medlemskap även om de rödgröna partierna är emot. Där går Jan Björklund på tvärs med utredaren Krister Bringéus, som i stället betonar att ett svenskt Nato-medlemskap förutsätter ett brett stöd. Ett sådant brett stöd är också något som Nato kräver för att släppa in en ny medlem.

Inom Socialdemokraterna finns det - såvitt jag kan överblicka - ingen rörelse i Nato-frågan. Stödet för en bibehållen militär alliansfrihet är kompakt, och det är svårt att identifiera någon enskild stark röst inom partiet som förespråkar ett svenskt Nato-medlemskap. Min egen grundinställning kvarstår: Jag har väldigt svårt att se hur ett svenskt Nato-medlemskap skulle stärka avspänningen i Europa och i Sveriges närområde. Jag har också väldigt svårt att se vilket säkerhetspolitiskt problem för Sverige som ett Nato-medlemskap skulle vara lösningen på.

Så vi får se. Blir Krister Bringéus utredning inledningen till en ny svensk debatt om Nato-medlemskap? Eller innebar utredningen - åtminstone tillfäligtvis - slutpunkten för en sådan debatt.

Vem "vevar gamla, trötta argument" i Nato-debatten?

Ambassadör Krister Bringéus utredning om konsekvenserna av ett svenskt Nato-medlemskap har väckt debatt redan innan det publicerats, sedan nyhetsbyrån TT i förväg tagit del av betänkandet. Utredningen ska inte ta ställning till ett svenskt Nato-medlemskap, utan lyfta fram såväl fördelar som nackdelar med ett sådant. Därför finns det i slutsatserna också något åt alla.

Svenskt Nato-medlemskap är, liksom de flesta utrikes- och säkerhetspolitiska frågor, ingen avgörande fråga för väljarnas partival. Däremot är det en mycket viktigt fråga för delar av väljarkåren och den politiska eliten. Temperaturen har höjts ytterligare genom att Centerpartiet och Kristdemokraterna nyligen bytt fot i frågan. Tidigare förespråkade dessa båda partier en bibehållen svensk militär alliansfrihet, nu vill de i stället att Sverige går med i Nato. Därmed är frågan för första gången helt polariserad mellan blocken - de rödgröna partierna vill bibehålla den militära alliansfriheten, de borgerliga partierna vill se ett svenskt Nato-medlemskap.

Nato-debatten tenderar att bli repetitiv. Jag blir lite trött när jag läser Anna Dahlbergs ledarartikel i Expressen, där hon redan i ingressen uppmanar Nato-motståndarna att sluta "veva gamla, trötta argument". Direkt därefter målar hon själv upp ett scenario enligt kalla krigets modell, där Ryssland genom en överraskningsoperation mot Gotland skaffar sig militär luftherravälde i Östersjön och trycker tillbaka Natos försvarslinje ända ut i Nordsjön. Att sluta "veva gamla, trötta argument" gäller tydligen bara Nato-motståndarna.

Jag ser fram mot en Nato-debatt med lite mer fräscha argument när Bringéus utredning inom kort kommer. Tills vidare vilar jag trygg i min grundsyn: Jag har väldigt svårt att se hur ett svenskt Nato-medlemskap skulle stärka avspänningen i Europa och i Sveriges närområde. Jag har också väldigt svårt att se vilket säkerhetspolitiskt problem för Sverige som ett Nato-medlemskap skulle vara lösningen på.

Nato-medlemskap eller fortsatt alliansfrihet?

Igår hade jag nöjet att medverka i en debatt om svenskt Nato-medlemskap, med Lena Asplund, ledamot av riksdagens försvarsutskott (M), Kerstin Lundgren, ledamot av riksdagens utrikesutskott och Centerpartiets talesperson i utrikesfrågor samt Stina Oscarson, författare, dramatiker och initiativtagare till Nato-utredningen. Debatten arrangerades av Socialdemokrater för tro och solidaritet och leddes av Klas Corbelius. Det blev en engagerad debatt i en fullsatt lokal.

Jag skall inte försöka sammanfatta debatten här - det vore inte rättvist mot mina debattmotståndare. Men i mitt korta inledningsanförande sammanfattade jag min inställning i frågan på ett så koncist sätt som möjligt. Den intresserade kan läsa anförandet i lätt modifierad form nedan.

Sverige är ett unikt land i Europa. Sverige har fått leva i fred i över 200 år, vilket är ett alldeles fantastiskt privilegium. Vi kanske inte alltid förmår förstå hur stort och hur fantastiskt det är.

Efter en så lång period av framgångsrik fred, varför skulle Sverige då plötsligt och på ett avgörande sätt byta säkerhetspolitik från alliansfrihet till medlemskap i en militär allians?

Jag ser inte hur ett svenskt Nato-medlemskap skulle öka avspänningen i Europa och i vårt närområde, och den vägen öka Sveriges säkerhet. Tvärtom ser jag hur ett Nato-medlemskap urholkar Sveriges oberoende och begränsar vår handlingsfrihet i händelse av krig eller kris i vårt närområde. Risken att Sverige dras in i militära stridshandlingar är sannolikt större om Sverige är medlem av Nato än om Sverige fortsätter att värna sin militära alliansfrihet. 

Nato-anhängarna har ännu inte lyckats tala om vilket säkerhetspolitiskt problem som ett svenskt Nato-medlemskap skulle lösa. Ingen tror på ett ensidigt ryskt anfall mot Sverige. Varför skulle då säkerheten öka om vi blev medlemmar av militäralliansen Nato?

Javisst skall Sverige vara solidariskt med sina grannstater om de anfalls av Ryssland. Man jag har väldigt svårt att se varför ett medlemskap i en militärallians skulle vara det enda eller det bästa sättet att visa sin solidaritet på. Har man bara en hammare (Nato-medlemskap) i verktygslådan tenderar alla problem att se ut som en spik.

Nato är också en militärallians som baserar delar av sin försvarsdoktrin på användande av kärnvapen. I Natos försvarsdoktrin från 1949 framhålls "förmågan att genomföra strategiska bombningar, inklusive snabb avfyrning av atombomber". Sverige har en lång tradition i kampen mot kärnvapen och det förvånar mig att Moderaterna, och ännu mer Centerpartiet, nu vill att Sverige blir en del av denna kärnvapendoktrin. Det spelar ingen roll om Sverige skulle lyckas förhandla sig till att inga kärnvapen skall lagras i Sverige - vi blir ändå en del av kärnvapendoktrinen och får ta politiskt ansvar för ett eventuellt användande av kärnvapen i en krigssituation.

Så sammantaget: Ett svenskt Nato-medlemskap bidrar inte till ökad avspänning och stärker inte heller Sveriges säkerhet. I stället minskar Sveriges handlingsfrihet och vi blir en del av Natos kärnvapendoktrin. Därför säger jag: Värna dem militära alliansfriheten - säg nej till Nato!

Värdlandsavtalet med Nato och pratet om "desinformation"

Under våren förväntas riksdagen godkänna att Sverige sluter ett så kallat värdlandsavtal med Nato. Värdlandsavtalet hanterar rättsliga frågor i samband med att Nato-förband övar i Sverige, och avtalet är tänkt att gälla även i kris- och krigslägen.

För de allra flesta svenskar är avtalet sannolikt okänt. Försvarsminister Peter Hultqvist har de senaste dagarna gjort sitt bästa för att ändra på den saken. Till Dagens Nyheter säger en uppenbart irriterad Peter Hultqvist att debatten om värdlandsavtalet präglas av "myter, lögner och rena felaktigheter i den information som kommer från olika grupperingar". Som exempel anger Hultqvist att det skulle framförts påståenden om att Sverige genom avtalet skulle tvingas till kärnvapenlagring. i Sverige. I sitt tal på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen förde Hultqvist också fram sina anklagelser: Varför sprids det konsekvent myter, felaktigheter och desinformation om vad värdlandsavtalet innebär? Jag ställer mig också frågan: vem tjänar på det?

Själv har jag blivit en indirekt del av debatten eftersom Dagens Nyheter i anslutning till Peter Hultqvists påståenden lyfte fram ett citat av mig där jag såg ”en liten men ändå faktisk risk” att frågan om kärnvapenlagring i Sverige skulle "komma att aktualiseras" i en krigssituation. För att helt avlägsna den risken föreslog jag att värdlandsavtalet formulerades på ett sätt så att det "explicit klargörs att kärnvapen under inga omständigheter får placeras på svensk mark".

Jag tycker det är jättebra om vi nu får en större debatt om värdlandsavtalet och dess innehåll. Men jag tycker det är olyckligt att försvarsministern använder ett språkbruk som mer bidrar till att förvilla och att trissa upp konfliktnivån än till att skapa klarhet. Antydningar i form av att "någon" skulle tjäna på de argument som framförs i debatten och att det är oklart "varför" vissa påståenden överhuvudtaget förs fram är inte konstruktiva för debatten. Tala klarspråk eller var tyst är ofta en god regel.

I stället skadar nu ministerns uttalanden relationerna till civilorganisationer som känner sig utpekade. Så säger t ex Svenska Freds ordförande Anna Ek till Expressen: Det är ett extremt märkligt förhållningssätt till offentlig debatt och diskussion. Jag tycker att det är oproffsigt som minister att bemöta ett engagemang för försvars- och säkerhetspolitik på det här sättet.

Jag har heller inte sett någon tung debattör som anfört att avtalet innebär att Sverige skulle "tvingas" till kärnvapenlagring. Jag kan ha missat något, jag har inte läst allt. Men de röster jag hör när jag rör mig ute i fredsrörelsesammanhang framför inga sådana påståenden. Jag förutsätter att försvarsministern har fog för sina uppgifter och inte ägnar sig åt just det som han anklagar anonyma meningsmotståndare för att ägna sig åt.

Jag tror att Peter Hultqvist underskattar den genuina oro som människor aktiva i fredsrörelsen - och på andra håll - känner inför att avtalet inte explicit klargör att kärnvapen inte får föras över till svenskt territorium. Det som inte är explicit förbjudet kan ibland uppfattas som tillåtet. I dag har vi en regering för vilken det är självklart att Sverige inte skall lagra några kärnvapen, oavsett omständigheterna. Men avtalet skall gälla även inför en framtid vi inte känner till, och inte heller vet vi hur det politiska ledarskapet ser ut i Sverige några decennier fram i tiden. Bättre att nu vara övertydlig i ett avtal än att öppna för oönskade möjligheter i framtiden.

Socialdemokrater för tro och solidaritet har formulerat sina ståndpunkter i förhållande till värdlandsavtalet i ett remissvar. Läs det gärna - det återfinns här.

Därför har de 25 försvarsdebattörerna fel - Sverige bör inte söka medlemskap i Nato!

Det politiska landskapet för svensk Nato-debatt har förändrats, nu när samtliga fyra borgerliga partier förespråkar att Sverige skall söka medlemskap i Nato. Debatten i frågan kommer av allt att döma att bli livlig under 2016. Den 28 januari kl 18.00 på Nobelmuseet presenteras en Natoutredning initierad av personer aktiva inom politiken, diplomatin och kulturen. I dag på DN Debatt förordar 25 försvarsdebattörer att Sverige skall söka medlemskap i Nato.

Försvarsdebattörerna i DN påstår att ett svenskt Nato-medlemskap skulle öka Sveriges säkerhet. Men vilka argument för de egentligen fram till stöd för sin ståndpunkt? Jag har identifierat fem stycken argument, vilka jag redovisar nedan tillsammans med mina kommentarer.

1.) Som Nato-medlem skulle Sverige "få ett avsevärt ökat internationellt inflytande på alla de säkerhetspolitiska frågor som berör oss". Ett avsevärt ökat internationellt inflytande? Well, det var väl en överdrift så god som någon. Som en av 29 (30 om Finland också går med) medlemsstater skulle det svenska inflytandet inom Nato visserligen bli något större än i dag. Men samtidigt får Sverige minskad handlingsfrihet att driva sin egen linje i många viktiga internationella säkerhetspolitiska frågor, t ex kring nedrustning eller kärnvapen. Att påstå att Nato-medlemskap skulle ge Sverige ett "avsevärt ökat internationellt inflytande" på alla de säkerhetspolitiska frågor som berör oss stämmer inte.

2.) Som Nato-medlem skulle Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska samarbete med USA och de nordisk-baltiska länderna "även gälla kris- och krigstid". Ja, det är ju en självklarhet om vi går med i en militärallians med dessa länder. Däremot kvarstår frågan varför det skulle bli "bättre" om samarbetet utökas till att gälla även i krigstid. Samarbetet innebär ju inte bara rättigheter utan också skyldigheter.

3.) Ett svenskt Nato-medlemskap "vore det bästa sättet att avskräcka alla former av aggression i Östersjöområdet". Det bästa sättet? Är det någon som på allvar tror att Ryssland skulle låta ett svenskt Nato-medlemskap vara den avgörande faktorn för att avstå från aggression i Östersjöområdet om en kris skulle uppstå?

4.) I en händelse av kris eller krig i Baltikum måste förstärkningar flygas in över Sverige, "flygbaser i Sverige är viktiga för flygunderstöd". Att låta en enskild och hypotetisk faktor bli avgörande för huruvida Sverige skall överge sin militära alliansfrihet och i stället söka medlemskap i Nato innebär i allra högsta grad en suboptimering.

5.) Som Nato-medlem har Sverige bättre möjligheter att påverka vilken typ av hjälp vi kommer att få av de övriga Nato-staterna i händelse av ett ryskt angrepp mot Sverige. Kanske det. Men de övriga Nato-medlemmarna har ändå full frihet att hjälpa Sverige precis på det sätt de själva vill. Jag har svårt att se hur frågan om medlemskap/icke-medlemskap skulle ha en avgörande betydelse för hur övriga Nato-stater förhåller sig till Sveriges önskemål om en viss typ av hjälp i denna i högsta grad hypotetiska situation.

De 25 försvarsdebattörernas artikel präglas tyvärr av brösttoner och ett pekande med hela handen. Så avfärdas till exempel Nato-skeptiker med att de ägnar sig åt "önsketänkande". Och naturligtvis kommenteras inte de tunga argumenten mot ett svenskt Nato-medlemskap, som till exempel den minskade handlingsfriheten, att Sverige blir en del av Natos kärnvapendoktrin, vilket svenskt säkerhetspolitiskt problem som egentligen skulle lösas genom ett Nato-medlemskap eller att Sverige skall ge bindande försvarsgarantier till länder som Turkiet och Ungern.

Den 11 februari medverkar jag i en Nato-debatt i Stockholm, arrangerad av bl a Socialdemokrater för tro och solidaritet. Mer information kommer - håll utkik och markera kvällen i kalendern!

Vill Centerpartiet verkligen "komma överens" med Sverigedemokraterna?

Uppdatering torsdag kl 21.15 längst ned i texten.

I dag öppnas Centerpartiets partistämma i Falun. Lagom till stämmans öppnande säger Fredrick Federley, som i kväll förväntas väljas till partiets andre vice ordförande, till Svenska Dagbladet att Centerpartiet bör släppa beröringsskräcken och i stället försöka "komma överens" med Sverigedemokraterna för att säkra majoriteter i frågor som är viktiga.

Jag blev väldigt förvånad när jag läste intervjun. Jag har uppfattat Centerpartiet som det mest frihetliga av allianspartierna, det alliansparti som skulle bjuda det största motståndet mot samverkan med Sverigedemokraterna. Nu säger i stället partiets snart andre vice ordförande att han vill bryta praxis och öppna för samverkan med ett parti som av många uppfattas som rasistiskt.

Vad säger Annie Lööf? Vad säger de delar av Centerpartiet som gjort det till en hederssak att inte släppa in Sverigedemokraterna i den politiska värmen?

Ser vi en kursändring inom Centerpartiet, en högergir där partiet vill överta Moderaternas roll som alliansledare genom att föra partiet allt mer åt höger och på så sätt attrahera besvikna moderatväljare och kanske även en del Sverigedemokrater? Vi vet ju till exempel att partistyrelsen till stämman föreslår att partiet skall byta fot i Natofrågan, att Sverige skall överge sin militära alliansfrihet och i stället söka medlemskap i Nato. Fyra ledamöter ur partistyrelsen reserverade sig mot förslaget, så det lär bli strid på stämman.

Fredrick Federleys uttalande i Svenska Dagbladet i dag lär inte bidra till att gjuta olja på vågorna. Det vore klargörande om Annie Lööf ville kommentera om Fredrick Federleys linje också är Centerpartiets linje, eller om det råder oenighet i Centerpartiets ledning i frågan om relationen till Sverigedemokraterna.

Uppdatering torsdag kl 21.15: Fredrick Federley har fått ägna stora delar av dagen åt att dementera vad han påstås ha sagt och försöka reda ut vad han egentligen menat. Jag tycker inte han har varit överdrivet framgångsrik. Vi förstår alla att Federley inte gillar SD, vi förstår att han inte vill bryta Decemberöverenskommelsen. Men vad menar han då med att släppa beröringsskräcken och att man ska kunna tala med SD för att säkra majoriteter i frågor som är viktiga? Jag förstår faktiskt inte alls.

Centerpartiet byter fot i Nato-frågan

Uppdatering 1/9 kl 19.55 längst ned i texten.

I dag blev det känt att Centerpartiets partistyrelse byter fot i Nato-frågan och nu förespråkar att Sverige skall söka medlemskap i Nato. Partistämman i Falun om en månad avgör om det blir partiets linje.

Centerpartiet har varit det borgerliga parti som historiskt sett alltid legat Socialdemokraterna närmast i utrikespolitiken, och samarbetet mellan de båda partierna i frågor om svensk utrikes- och säkerhetspolitik har ofta varit gott. När Karin Söder (C) blev utrikesminister efter den borgerliga valsegern 1976 var hon tydlig med att den nya regeringen skulle värna kontinuiteten i förhållande den just avgångna socialdemokratiska regeringens utrikes- och säkerhetspolitik. Då var det ändå en socialdemokratisk utrikespolitik som i allt väsentligt förknippades med Olof Palme.

Maud Olofsson var den borgerliga partiledare som kritiserade USA:s krig i Irak minst lika hårt som Socialdemokraterna gjorde. I en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet krävde hon till och med att Sverige borde framföra en formell protest till USA: Det borde vara lätt för de svenska partierna att nu enas i fördömandet av amerikansk aggression och brott mot folkrätten. Det var också mitt skäl för att kräva att de starka ord som använts av ministrar också följs upp med en formell protest riktad till USA. Maud Olofsson kritiserade även i en lördagsintervju i Dagens Eko hösten 2006 starkt EU:s isolering av Hamas.

Det har runnit en del vatten under centerbroarna sedan dess. Redan 2009 skrev jag en text med rubriken "Nato nästa för Centern?". Så omsvängningen kommer inte oväntat - om nu stämman inte protesterar.

Centerpartiets nya politik förstärker polariseringen i den svenska Nato-debatten. Även Kristdemokraterna befinner sig i en process där partistyrelsen förespråkar svensk Nato-medlemskap. Därmed står för första gången block mot block i frågan. Debatten lär bli därefter.


Sverige kommer inte att gå med i Nato så länge som Socialdemokraterna säger nej. En så stor säkerhetspolitisk omsvängning som ett Nato-medlemskap skulle innebära kräver samförstånd över blockgränserna. Socialdemokraterna har på så sätt i praktiken vetorätt. Ännu finns heller inga tecken på att partiet skulle vara i rörelse i frågan. Men Socialdemokraterna måste bli bättre på att peka ut fördelarna med en bibehållen militär alliansfrihet - inte bara nackdelarna med ett Nato-medlemskap. I annat fall riskerar partiet att i onödan hamna på defensiven i debatten.

Uppdaterat 1/9 kl 19.55.  Tidigare i dag berättade Fredrick Federley för mig på Twitter att fyra ledamöter i Centerpartiets partistyrelse reserverade sig mot beslutet att förespråka svenskt Nato-medlemskap. Så det är kanske inte självklart att stämman beslutar enligt partistyrelsens förslag. Det samma gäller för Kristdemokraterna, som enligt vad Ekot erfar också är splittrat i frågan. Enligt Ekots uppgifter reserverade sig bl a partiets förste vice ordförande och ekonomisk-politiske talesperson Jakob Forssmed och partiets andre vice ordförande Emma Henriksson mot partistyrelsens förslag. Det blir spännande att följa dessa stämmor.

Skulle ett medlemskap i Nato försämra Sveriges säkerhet?

Ett medlemskap i Nato skulle försämra Sveriges säkerhet. Ungefär så argumenterar statsvetarna Linus Hagström och Tom Lundborg vid Försvarshögskolan och Utrikespolitiska institutet i en högst läsvärd artikel på DN Debatt i dag.

Författarna menar att de svenska Nato-anhängarna i debatten genomsyras av en slags "liberal illusion", där Nato betraktas som en organisation som "inte riktar sig mot någon" utan enbart vill värna demokratiska värden. Ur ett sådant perspektiv blir Rysslands reaktion omöjlig att förstå. Författarna menar också att ett svenskt Nato-medlemskap bidrar till att cementera den ryska bilden av Nato som en "expansiv och respektlös västallians" och därigenom stärka Rysslands identitet som en hotad stormakt.

Efter många år i dvala har den svenska Nato-debatten vaknat till liv igen. ÖB Sverker Göransons uttalande om att Sverige bara kan försvara sig högst en vecka har tillsammans med Rysslands mer aggressiva beteende minskat motståndet i opinionen mot ett svenskt Nato-medlemskap. Folkpartiet och Moderaterna andas morgonluft och befriade från regeringsinnehavets bojor driver dessa partier nu frågan om Nato-medlemskap mycket mer aktivt än vad de gjorde tidigare.

Frågan om svenskt Nato-medlemskap väcker starka känslor. Sverige är näranog unikt i Europa genom att ha fått leva i fred i mer är 200 år - ett fantastiskt privilegium som vi kanske inte alltid förmår uppskatta efter förtjänst! Att då ändra säkerhetspolitik för att gå med i en militärallians är ett stort steg.

Nato-frågans kontroversialitet beror också på att de inrymmer så många olika konfliktdimensioner. Skulle ett svenskt Nato-medlemskap öka Sveriges säkerhet? Skulle ett svenskt Nato-medlemskap vara bra för säkerheten i Norden, i Europa eller globalt? Vilka ideologiska värden skulle påverkas och på vilket sätt om Sverige anslöt sig till Nato? Vad skulle ett Nato-medlemskap innebära för den svenska självbilden, bilden av vilka vi är och vad vi representerar?

Nato-debatten kommer med stor sannolikhet att fortsätta. För den som vill samla argument till den militära alliansfrihetens försvar rekommenderar jag sajten Bevara alliansfriheten - Nej till Nato! som är välskött och uppdateras regelbundet.

Försvaret, Nato-medlemskap och Decemberöverenskommelsen

Uppdaterat söndag 19 april kl 21.45. I kvällens SVT Agenda debatterade försvarsministern Peter Hultqvist och folkpartiledaren Jan Björklund försvarsuppgörelsen mellan regeringen och samtliga allianspartier utom Folkpartiet. Peter Hultqvist har utvecklats till en väldigt säker och trygg debattör, samtidigt som Jan Björklund har en psykologisk uppförsbacke eftersom han i regeringsställning ansvarat för nedskärningar av försvaret under åtta års tid.

Efter debatten var det Anna Kinberg Batras tur att utfrågas. Hon försvarade förstås uppgörelsen med regeringen. Där Jan Björklund klassificerade uppgörelsen som "fortsatt misskötsel" lyfte Anna Kinberg Batra fram att den innebar en fördubbling av den ökning som Magdalena Andersson föreslog.

*

Det är svårt att tolka den blocköverskridande uppgörelsen om försvarspolitiken på annat sätt än som en seger för Stefan Löfven och regeringen. Genom uppgörelsen och Folkpartiets avhopp splittras Alliansen i en av de frågor där nationell och partipolitisk enighet anses vara särskilt värdefullt. Genom uppgörelsen stärks Decemberöverenskommelsen, vilket underlättar för Stefan Löfven att regera vidare under mandatperioden fram till valet 2018. Genom uppgörelsen ifrågasätts inte Sveriges militära alliansfrihet, vilket ger Stefan Löfven och hans regering arbetsro i de säkerhetspolitiska frågorna.

Visserligen skall regeringen enligt uppgörelsen "uppdra åt en expert" att ta fram en rapport som "analyserar och redogör för innebörden av olika former av samarbeten respektive medlemskap med länder och i organisationer, samt dessas för- och nackdelar inom det försvars- och säkerhetspolitiska området, idag och i framtiden." Av de områden som på detta sätt skall analyseras anges "relationen till de nordiska, nordisk-baltiska och bilaterala svensk-finska samarbetena, samt till den transatlantiska länken, FN, EU, OSSE och Nato."

Visst finns det i formuleringarna ovan en öppning för att vid sidan av allt annat också studera för- och nackdelar med ett svenskt medlemskap i Nato. Men genom att formulera uppdraget så brett blir rapporten något helt annat än den "Nato-utredning" som allianspartierna tidigare efterlyst. Dessutom - och viktigast i sammanhanget - anges explicit: Analysen ska inte utvärdera den militära alliansfriheten. Självklart blir det omöjligt att ta ställning till värdet av ett svenskt Nato-medlemskap om man inte samtidigt utvärderar den militära alliansfriheten. Folkpartiets vikarierande utrikespolitiske talesperson Maria Weimer har därför alldeles rätt när hon på Twitter skriver att utredningen inte ens i den bästa av världar kan kallas för en Nato-utredning.

*

I den politiska debatten går skallet går mot Decemberöverenskommelsen. Skallet kommer nästan uteslutande från höger, och kritiken går ut på att överenskommelsen gynnar regeringen. Ja, det gör den. Det är det som är meningen med den. Minoritetsregeringen skall gynnas så att den kan regera, oavsett politisk färg. På kort sikt fyller överenskommelsen en stabiliserande roll i svensk politik. De långsiktiga konsekvenserna är mer svårbedömbara.

För egen del har jag tillsammans med kollegan Jonas Hinnfors och journalisten Karin Eriksson (just nu politisk reporter på Dagens Nyheter) precis påbörjat arbetet med en bok om Decemberöverenskommelsen - dess tillkomst, dess konsekvenser och vad överenskommelsen säger oss om svensk politik. Boken kommer ut 2016. Mer information följer. Keep posted. :-)