Regeringskris eller inte? Kampen om arbetsrätten fortsätter

I natt strandade förhandlingarna mellan fack och arbetsgivare om förändringar i arbetsrätten. Parterna själva beskriver det som att man varit nära en överenskommelse, men att man föll på mållinjen.

Alla i frågan relevanta aktörer är nu villiga att ge parterna ytterligare tid att kommaöverens. Men vill parterna själva ha mer tid, eller gör de bedömningen att fortsatta förhandlingar är meningslösa? I praktiken är det LO som har bollen. Ser LO en väg framåt, eller är konflikten med arbetsgivarna och/eller den interna splittringen inom LO för stor? 

Vänsterpartiet har länge sagt att partiet tänker rikta en misstroendeförklaring mot Stefan Löfven om regeringen följer Januariavtalet och - om förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter misslyckas - lägger fram en proposition om försämrad arbetsrätt. Men i dag ritar Moderaterna om spelplanen, när Ulf Kristersson förklarar att partiet inte tänker stödja en sådan misstroendeförklaring från Vänsterpartiet. 

Sakpolitiskt är det rationellt av Moderaterna att inte fälla regeringen i en misstroendeförklaring på LAS-frågan. Men samtidigt blir det nu svårare för Moderaterna att hävda nödvändigheten av att regeringen måste bort. Här hade partiet i så fall haft en möjlighet att avsätta regeringen, men utnyttjar den inte.

Moderaternas val att rädda den rödgröna regeringen för att i stället få en urholkad arbetsrätt visar hur långt partiet glidit åt höger sedan valförlusten 2014. Moderaterna på Fredrik Reinfeldts tid värnade den svenska modellen och ville inte angripa arbetsrätten. Vi är inte beredda att göra reformer som ökar människors otrygghet, sa dåvarande finansminister Anders Borg (M)  när Centerpartiet under Maud Olofsson ville förändra turordningsreglerna. 

Visst behöver arbetsmarknadslagstiftningen utvecklas - på ett sätt som både värnar arbetstagarnas trygghet och arbetsgivarnas behov av handlingsutrymme och flexibilitet i dagens värld. Men förändringen ska ske på ett sätt som inte rubbar maktbalansen mellan arbetsgivare och arbetstagare - Januariavtalet stadgar explicit att denna grundläggande balans ska upprätthållas. Ingen som läser utredningen "En moderniserad arbetsrätt" kan med seriositet påstå att dess förslag inte förändrar maktförhållandena inom arbetsrätten till arbetsgivarnas fördel.

Nu får vi se om parterna väljer att återgå till förhandlingsbordet. Om de inte gör det, eller om förhandlingarna kraschar på nytt, ligger bollen hos regeringen. När remissvaren på utredningen "En moderniserad arbetsrätt" kommer in i slutet av oktober kommer regeringspartierna att förhandla med Centerpartiet och Liberalerna om de konkreta lagförslagen. Inget av dessa fyra partier kommer att vilja ha en regeringskris, vilket ger goda möjligheter för en överenskommelse.

Det bästa vore om fack och arbetsgivare kan enas om en lösning. Det skulle ge lösningen en starkare legitimitet och sannolikt minimera förlusterna för facket.

Centerpartiet byter fot i Nato-frågan

Uppdatering 1/9 kl 19.55 längst ned i texten.

I dag blev det känt att Centerpartiets partistyrelse byter fot i Nato-frågan och nu förespråkar att Sverige skall söka medlemskap i Nato. Partistämman i Falun om en månad avgör om det blir partiets linje.

Centerpartiet har varit det borgerliga parti som historiskt sett alltid legat Socialdemokraterna närmast i utrikespolitiken, och samarbetet mellan de båda partierna i frågor om svensk utrikes- och säkerhetspolitik har ofta varit gott. När Karin Söder (C) blev utrikesminister efter den borgerliga valsegern 1976 var hon tydlig med att den nya regeringen skulle värna kontinuiteten i förhållande den just avgångna socialdemokratiska regeringens utrikes- och säkerhetspolitik. Då var det ändå en socialdemokratisk utrikespolitik som i allt väsentligt förknippades med Olof Palme.

Maud Olofsson var den borgerliga partiledare som kritiserade USA:s krig i Irak minst lika hårt som Socialdemokraterna gjorde. I en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet krävde hon till och med att Sverige borde framföra en formell protest till USA: Det borde vara lätt för de svenska partierna att nu enas i fördömandet av amerikansk aggression och brott mot folkrätten. Det var också mitt skäl för att kräva att de starka ord som använts av ministrar också följs upp med en formell protest riktad till USA. Maud Olofsson kritiserade även i en lördagsintervju i Dagens Eko hösten 2006 starkt EU:s isolering av Hamas.

Det har runnit en del vatten under centerbroarna sedan dess. Redan 2009 skrev jag en text med rubriken "Nato nästa för Centern?". Så omsvängningen kommer inte oväntat - om nu stämman inte protesterar.

Centerpartiets nya politik förstärker polariseringen i den svenska Nato-debatten. Även Kristdemokraterna befinner sig i en process där partistyrelsen förespråkar svensk Nato-medlemskap. Därmed står för första gången block mot block i frågan. Debatten lär bli därefter.


Sverige kommer inte att gå med i Nato så länge som Socialdemokraterna säger nej. En så stor säkerhetspolitisk omsvängning som ett Nato-medlemskap skulle innebära kräver samförstånd över blockgränserna. Socialdemokraterna har på så sätt i praktiken vetorätt. Ännu finns heller inga tecken på att partiet skulle vara i rörelse i frågan. Men Socialdemokraterna måste bli bättre på att peka ut fördelarna med en bibehållen militär alliansfrihet - inte bara nackdelarna med ett Nato-medlemskap. I annat fall riskerar partiet att i onödan hamna på defensiven i debatten.

Uppdaterat 1/9 kl 19.55.  Tidigare i dag berättade Fredrick Federley för mig på Twitter att fyra ledamöter i Centerpartiets partistyrelse reserverade sig mot beslutet att förespråka svenskt Nato-medlemskap. Så det är kanske inte självklart att stämman beslutar enligt partistyrelsens förslag. Det samma gäller för Kristdemokraterna, som enligt vad Ekot erfar också är splittrat i frågan. Enligt Ekots uppgifter reserverade sig bl a partiets förste vice ordförande och ekonomisk-politiske talesperson Jakob Forssmed och partiets andre vice ordförande Emma Henriksson mot partistyrelsens förslag. Det blir spännande att följa dessa stämmor.

KU prickar Maud Olofsson - risk att Nuon-affären lever vidare

Uppdaterat tisdag 13 maj kl 21.30. I kväll medverkade Maud Olofsson i SVT Aktuellt för att kommentera Konstitutionsutskottets prickning av henne. Framträdandet blev dessvärre TV-historia redan när det sändes. Trots programledarens intensiva försök att få henne att besvara den fråga som alla ville ha svaret på - det vill säga om hon hade informerat statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg om affären i förväg - vägrade hon att ge något svar. Tystnaden blev plågsam - TV-tittaren såg en före detta toppolitiker och näringsminister i fritt fall. De tendenser till att Nuon-affären skadat Alliansregeringen som jag skisserat nedan förstärks av Maud Olofsson katastrofala framträdande i kväll.

*

Politiska skandaler i Sverige brukar inte påverka väljaropinionen, särskilt inte på lång sikt. Ändå måste man konstatera att Nuon-affären skadat alliansregeringen. För det första har regeringspartierna fått lägga tid och kraft på att krishantera Nuon-affären, tid och kraft som annars hade kunna läggas på att utveckla politik och försöka återvinna väljarnars förtroende inför riksdagsvalet. För det andra - och sannolikt viktigare - har Nuon-affären skadat bilden av Alliansens regeringsduglighet. Även om affären aldrig seriöst ifrågasattes av Socialdemokraterna är det regeringen som har ansvaret för dess genomförande. Tidigare näringsminister Maud Olofssons vägran att infinna sig till Konstitutionsutskottet och det faktum att hon och Fredrik Reinfeldt ger olika uppgifter om huruvida statsministern informerats om affären har givits stor medieuppmärksamhet och ger bilden av ett inte särskilt professionellt hanterande av frågan.

Även i dag - när hon fått skarp kritik av Konstitutionsutskottet - vägrar Maud Olofsson att ge medborgarna relevant information om hennes agerande som näringsminister. På en upprepad fråga från TT om huruvida hon på något sätt informerade statsminister Fredrik Reinfeldt eller finansminister Anders Borg svarar Maud Olofsson: Jag har svarat på de frågor jag vill svara på. Tystnaden skadar Maud Olofssons anseende och bidrar till att spekulationerna om vem som visste vad och när om Nuon-affären kommer att fortsätta.

Det är bra att Konstitutionsutskottet initierat en utredning om behovet att reglera ministrars skyldighet att infinna sig inför utfrågningar i utskottet. Men det är trist att det skulle behövs en Lex Olofsson - jag trodde att normen att infinna sig skulle vara tillräckligt stark. Så var inte fallet och nu blir det sannolikt skärpta regler i stället.

Centerpartiets utrikespolitiska lappkast

I 1973 års val erhöll centerpartiet 25.1 procent av rösterna. I dag ställs frågan om centerpartiet kommer att klara fyraprocentsgränsen.

Mycket har skrivits om hur centerpartiets politik under dessa år har förändrats från en relativt självständig borgerlig profil och stödparti till socialdemokraterna i centrala frågor till ett allmänborgerligt parti kluvet mellan ultraliberalism och värnare av landsbygdens intressen. Men ett underutforskat område är centerpartiets förändrade politik i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor under de allra senaste åren.

Läs fortsättningen av posten på Makthavare.se, där jag medverkar som skribent under Almedalsveckan.

Alliansen vs de rödgröna: Vem vann slaget om budgeten?

De rödgröna har presenterat sin skuggbudget och äntligen ligger korten på bordet när det gäller de ekonomiska och politiska alternativen inför höstens val. Vilket block kan då så här dagen efter känna sig mest nöjd med hur debatten blev kring de rödgrönas skuggbudet?

Jag tror de rödgröna är mest nöjda. På DN:s ledarsida beskriver Hanne Kjöller (en av dessa socialliberaler med integritet som jag så starkt respekterar) t ex Fredriks Reinfeldts och Anders Borgs kommentarer till de rödgrönas skuggbudget i mycket ampra ordalag: Fredrik Reinfeldt verkade mer sur och arg än laddad. Anders Borg hade - precis som i söndagens Agenda - en mimikfattig och defensiv framtoning. Det är som om den politiska glöden runnit ur Borg och ångat ur Reinfeldt. Som om valet redan vore förlorat. Anders Borgs tidigare besked att han inte kandiderar till riksdagen för att han inte är intresserad av att bli oppositionspolitiker stärker inte precis bilden av en allians som tror på en ny valseger.

I Svenska Dagbladet strör professor Peter Esaiasson salt i de borgerliga såren: - Det faktum att oppositionen inte ville höja skatterna mer verkade förvåna Fredrik Reinfeldt. Det verkar som regeringen hade byggt sin plan på att det skulle vara större skillnader mellan alternativen och när de rödgröna inte kom med mer ammunition verkade Reinfeldt frustrerad. Att Fredrik Reinfeldt i debatten ifrågasatte hur S och MP fått V att gå med på flera inslag i budgeten tyder på brist på argument. – Det var mycket avklätt. Reinfeldt verkade inte veta vad han skulle säga.

I dag försökte de borgerliga allianspartierna återta initiativet genom en tågturné - allianståget! Jag lyssnade på Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund, Maud Olofsson och Göran Hägglund på Kungsportsplatsen i Göteborg tidigare i kväll. Många hundra alliansanhängare fanns på plats. När mötet pågått några få minuter och det var Göran Hägglunds tur att tala öppnade sig himmelens portar och ett kraftigt slagregn föll över staden. Regnet varade lika länge som mötet - ingen tur med vädrets makter. Men jag känner som inför de besvikna och lite gnälliga kommentarerna efter Blåvitts felaktigt bortdömda mål mot Mjällby igår: Tur har man inte, tur förtjänar man. Blåvitt spelar inte bra, och den borgerliga alliansregeringens sätt att bemöta de rödgröna partiernas skuggbudget har lämnat en del i övrigt att önska.

Allianspartierna har hittills hållit ihop under mandatperioden och visade regeringsduglighet under finanskrisen. Det imponerar. Men opinionssiffrorna talar sitt tydliga språk, och inte kändes det som fyra fräscha valvinnare som stod på podiet och applåderade varandras inlägg i ett regnigt Göteborg i kväll. Vänsterkartellen, jobb vs bidrag, Ohly-spöket. Seen that, done that.

Har de rödgröna partierna toppat formen för tidigt? Kanske det. Men hellre toppa den för tidigt än att inte toppa den alls.

Frän partiledardebatt inledde valåret 2010

Onsdagens partiledardebatt i riksdagen blev frän, ibland snuddandes till aggressiv. Två distinkta block med klara politiska skillnader formerar sig inför väljarna. Vid sidan av de sakpolitiska skillnaderna tycks det också som att personkemin över blockgränserna inte är något vidare (för att uttrycka det milt).

Debatten blev jämn. Det är lättare att opponera än att regera, och opinionen blåser också i de rödgrönas riktning. I dagens mätning från Novus har det rödgröna försprånget vuxit ytterligare, från 9.0 till 9.9 procent. Jag har under hela mandatperioden hävdat att den stora utmaningen för de rödgröna inte blir att vinna regeringsmakten 2010, utan att behålla den 2014. Jag står fast vid den bedömningen.

I partiledardebatten gjorde främst Mona Sahlin, Jan Björklund och kanske också Maud Olofsson bra ifrån sig. Regeringens styrka ligger i dess inre sammanhållning och det förtroende de åtminstone fram till de senaste månaderna (Vattenfall-frågan, sjukskrivningsproblematiken, Saab-turerna...) lyckats skapa för sin regeringsduglighet. Deras svaghet ligger (om vi bortser från lågkonjunkturen) bl a i den harmsenhet de alltför ofta förfaller till - särskilt Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson. De utstrålar misslynthet över att svenska folket inte är tillräckligt tacksamt över den kloka politik som regeringen för. Kanske borde den borgerliga alliansregeringen fördjupa sig i Bertolt Brecht och överväga att välja sig ett nytt folk?

Styrkan i det rödgröna samarbetet ligger i att det kan uppfattas som nytt och fräscht ända fram till valdagen, och att de rödgröna förslagen fortfarande är tillräckligt vaga för att de skall bli svåra för regeringen att kritisera. Svagheten hos de rödgröna ligger bl a i att de inte är lika eniga som den borgerliga alliansen (vilket kan skada bilden av deras regeringsduglighet) samt att Mona Sahlins ledarskap fram till för några månader sedan har varit ifrågasatt.

Nu börjar valåret på allvar. Stickor och strån lär ryka. Nästa stora debatt blir mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt i SVT Agenda på söndag kl 21.15. Be there!

Saabs öde avgörs - Maud Olofsson semestrar i Sydafrika

Frågan om Saab framtid befinner sig i ett avgörande slutskede. I kväll sammanträder GM:s styrelse i Detroit. Budgivarna på Saab är beroende av lån från EIB (Europeiska investeringsbanken). Den svenska regeringen spelar en viktig roll i samtalen mellan tänkbara köpare och EIB. Är regeringen t ex beredd att bidra med ekonomiska medel under den tid som det tar innan ett lån från EIB kan betalas ut?

I Trollhättan demonstrerade igår tusentals personer i protest mot den hotande nedläggningen. Sorgen och vreden är stor, liksom frustrationen över de olika signaler som GM sänder ut i sina kommentarer om Saabs framtid. Osäkerheten plågar människor.

I dessa för Saab och de anställda så dramatiska dagar väljer Maud Olofsson att åka på semester till Sydafrika. Resan är provocerande. Inte för att GM:s beslut i grunden påverkas av Maud Olofssons närvaro. Men resan och Maud Olofsson frånvaro uppfattas som ett uttryck för att regeringen inte engagerar sig i frågan om Saabs framtid och att ministern själv saknar empati med de människor som nu plågas i Trollhättan med omnejd. Det är för jävligt, som en av de uppsagda Saab-arbetarna uttrycker det i Expressen.

Nyligen har socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrson hudflängts för vad som uppfattats som bristande medkänsla med sjuka och utförsäkrade människor. (Den historien lär få nytt liv efter kvällens Uppdrag granskning i SVT, kan jag tro). I förrgår var det Fredrik Reinfeldts pressekreterare Edvard Unsgaard som fick löpa gatlopp i medierna efter att han talat varav hjärtat varit fullt i sin statusuppdatering på Facebook. (Läs gärna Ann-Charlotte Marteus utmärkta analys i Expressen om vad som egentligen ligger under Unsgaard-affären.)

Ingen missunnar Maud Olofsson en välförtjänst semester. Men det är mycket omdömeslöst och okänsligt att ansvarig minister åker på semester när Saab-affären befinner sig i ett avgörande skede och de anställda pressas hårt av motstridiga besked. Många omdömeslösheter har det varit från borgerligt håll den senaste tiden.

Betyg på statsråden i alliansregeringen

OBS! Uppdatering. I kommentarsfältet till denna post (kl 7:39) kommenterar jag även Mats Knutsons betyg samt kommenterar utbildningsministrarna Lars Leijonborg och Tobias Krantz.

*

Om en dryg timma (SVT Rapport kl 19.30) offentliggör Mats Knutson Sveriges Televisions nyhetsredaktioners betygsättning på statsråden i den borgerliga alliansregeringen efter tre år vid makten. För att inte styras av hur Mats Knutson och hans kollegor resonerar väljer jag att här och nu teckna ner några rader om hur jag ser på några av statsrådens insatser.

Eftersom jag tillhör den generation som växte upp med ett femgradigt betygsystem så väljer jag samma modell här. För säkerhets skull är det bäst att klargöra att mina betyg grundar sig på statsrådens politiska skicklighet, inte på innehållet i deras förda politik.

Fredrik Reinfeldt. Statsminister (M). Efter en katastrofal start med statsråd som p g a bristande personlig vandel fick avgå på löpande band så har Reinfeldt tagit ett fast grepp om regeringsarbetet. Regeringen skakades inte av den ekonomiska krisen och EU-ordförandeskapet blev en framgång. Moderaterna ligger fortfarande bra till i opinionsmätningarna. Bristen i Reinfeldts ledarskap består i att han kan framstå som en skicklig teknisk administratör, men med bristande medkänsla och avsaknad av ideologiska visioner. Världen är så mycket mer än en platt-tv och Magnus Uggla. Formkurva: Stabil. Betyg: 4.

Jan Björklund. Utbildningsminister (FP). Har framgångsrikt vuxit in i rollen som partiledare, och Folkpartiet är det parti som har störst förutsättningar att utmana Moderaternas dominans i det borgerliga lägret. Har stor trovärdighet i skolfrågor, om än inte nödvändigtvis i lärarkåren eller bland pedagoger. Den överlägset bäste talaren bland de borgerliga partiledarna. Kan ibland driva sin retorik för långt, och då framstår retoriken som tom och lite fånig. Formkurva: Uppåtgående. Betyg: 4.

Maud Olofsson. Näringsminister (C). En av regeringens stora besvikelser. Har haft en svår tid med historierna kring Vattenfall och Saab. Centern börjar nu ligga obehagligt nära fyraprocentsgränsen i opinionsmätningarna. Formkurva: Nedåtgående. Betyg: 2.

Göran Hägglund. Socialminister (KD). Första halvan av mandatperioden profilerades partiet på sitt motstånd till samkönade äktenskap. Andra halvan av mandatperioden profilerades partiet på sin retorik kring "verklighetens folk", en retorik som inte givit utdelning i väljaropinionen men som gjort partiet omöjligt bland intellektuella och kulturpersonligheter. Partiet är i skriande behov av en väljarvinnande profilfråga. Formkurva: Stabil. Betyg: 2.

Anders Borg. Finansminister (M). Anders Borg framstår ibland mer som en akademiker än som en finansminister. Huruvida detta skall uppfattas som något positivt eller något negativt är inte självklart. Började mandatperioden med stor självsäkerhet och med ett nyhetens behag hos väljarna. Gav ett kompetent intryck under finanskrisen och bidrog till att hålla ihop regeringen. Hans självsvåldighet fick däremot i ett tidigare skede dåvarande försvarsminister Mikael Odenberg (M) att avgå. Har förlorat de senaste debatterna mot Thomas Östros (S). Formkurva: Nedåtgående. Betyg: 3.

Carl Bildt. Utrikesminister (M). Carl Bildt är Carl Bildt är Carl Bildt. Formkurva: Stabil. Betyg: 3.

Maria Larsson. Äldre- och folkhälsominister (KD). En av regeringens positiva överraskningar. Har givit ett stabilt och kompetent intryck och undvikit klavertramp. Blivande partiledare? Formkurva: Stabil. Betyg: 4.

Cecilia Malmström. F d Europaminister (FP) - nu nominerad som EU-kommissionär. Lite av doldis i regeringen, i skuggan av Carl Bildt och Carl Bildt och Carl Bildt. Bidrog aktivt till ett välskött svenskt EU-ordförandeskap. Ifrågasatt av få. Formkurva: Uppåtgående. Betyg: 4.

Tobias Billström. Migrationsminister (M). Har att hantera ett av regeringens allra svåraste sakområden. Har givit ett stabilt intryck och slapp avgå trots att han hörde till den grupp bland de moderata statsråden som valt att smita från sina förpliktelser som medborgare och tv-tittare. Formkurva: Stabil. Betyg: 4.

Sven Otto Littorin. Arbetsmarknadsminister (M). Svårbedömd. Än är han här, än är han där och än är han nere i diket. Tycks dela teflonkostym med Thomas Bodström. Kan få ett tufft 2010, om arbetslösheten stiger samtidigt som valrörelsen rullar in. Formkurva: Osäker. Betyg: 3.

Andreas Carlgren. Miljöminister (C). Inledde positivt, med stor trovärdighet och höga ambitioner. Har kroknat på vägen och fick närmast ledas ut efter det kollapsade klimattoppmötet i Köpenhamn. Klarar inte av att utmana Miljöpartiet och Maria Wetterstrand i miljöfrågorna. Formkurva: Nedåtgående. Betyg: 2.

Lena Adelsohn Liljeroth. Kulturminister (M). Fick hoppa in när Cecilia Stegö Chilò tvingades avgå. Har inte satt några skarpa avtryck i kulturpolitiken och ger inte något kraftfullt eller målmedvetet intryck. Formkurva: Stabil. Betyg: 2.

Sten Tolgfors. Försvarsminister (M). Fick lite oväntat ta över efter att Mikael Odenberg avgått. Har inte lyckats fylla ut uniformen, förlåt kostymen. Försvarspolitiken framstår som ett av alliansregeringens svagaste kort. Blev driftkucku i FRA-debatten, när han i princip varnade för Al Qaida-attentat i Sverige om inte FRA fick möjlighet att avlyssna svenska medborgare. Formkurva: Stabil. Betyg: 1.

Cristina Husmark Pehrson. Socialförsäkringsminister (M). Regeringens svagaste länk. Fick ta mycket stryk i debatterna om utförsäkringar, där hon gjorde i stort sett alla fel som man har möjlighet att göra enligt Handbok i kris- och mediehantering. Formkurva: Ej tillämpbart. Betyg: -

Fyra enkla regler för att motverka Sverigedemokraterna

I dagens Aftonbladet antyder de rödgröna partierna att om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen så öppnas dörren för ett samarbete över blockgränserna. Under rubriken "Det kan bli en rödblå regering" säger t ex Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand: Om vi blir större än de andra är det logiskt att Centerpartiet och Folkpartiet öppnar upp för att bedriva samtal med oss.

Sverigedemokraterna kan gnugga händerna av förtjusning. Blocköverskridande samarbete är nämligen ett av de säkraste sätten att stärka stödet för ett högerpopulistiskt, främlingsfientligt parti som Sverigedemokraterna.

Det finns några enkla regler att hålla sig till för de etablerade partierna om de vill motverka att högerpopulistiska partier vinner framgång i opinionen. För det första bör man inte göra det högerpopulistiska partiet till en partipolitisk stridsfråga mellan sig. Här riskerar de rödgröna partierna att spela Sverigedemokraterna i händerna genom att titt som tätt anklaga alliansregeringen för att vara otydliga i frågan om samarbete med Sverigedemokraterna.

För det andra bör man inte lyfta upp högerpopulisternas frågor på den politiska agendan, eller försöka vinna till sig opinionen genom att anamma högerpopulisternas språkruk. Invandringspolitik och integrationspolitik skall behandlas som vilka andra politiska sakområden som helt, oavsett högerpopulisternas önskemål. Här tycker jag att de etablerade partierna håller emot ganska bra. Jag blir dock bekymrad och nedstämd över Göran Hägglunds retorik, där han spelar upp en motsättning mellan "verklighetens folk" och den s k kultureliten. Det är en tankefigur som ligger otäckt nära Sverigedemokraternas sätt att se på världen, och uttrycket "verklighetens folk" (som en gång introducerades av Ny Demokrati) har också nu anammats av Sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkesson.

För det tredje bör man inte bjuda in högerpopulisterna till debatt i forum dit de själva inte vunnit tillträde av egen kraft. Det betyder att man skall ta en sakargumentation med Sverigedemokraterna i de kommunala och regionala organ där de vunnit mandat, men inte söka upp dem i TV-soffor eller nyhetsprogram. Här famlar de etablerade partierna. Maud Olofssons försök att "ta debatten" med Jimmie Åkesson i SVT:s Gomorron Sverige tidigare i dag gav ingen mersmak, om man säger så.

För det fjärde bör man inte bemöta hotet från högerpopulisterna med blocköverkridande överenskommelser. Sådana överenskommelser understödjer högerpopulisternas verklighetsbeskrivning att de själva utgör den enda egentliga oppositionen mot "etablissemanget".

I övrigt tror jag att Jimmie Åkessons uppmärksammade artikel i Aftonbladet var ett av Sverigedemokraternas större strategiska misstag hittills. Diskussionen svänger, och Sverigedemokraternas högerextremistiska förflutna flyter upp till ytan. Vi får se om de etablerade partierna förmår hantera situationen på det sätt de enligt regelboken bör göra när de vill motverka Sverigedemokraternas strävan efter en riksdagsplats.

Moderaterna - ett statsbärande parti?

När statsminister Fredrik Reinfeldt i dag inledningstalade på moderaternas partistämma i Västerås formulerade han en vision om Moderaterna som statsbärande parti i Sverige. Det är bra - jag tycker om att partier vågar ha ambitioner. (Fast i min värld är Moderaterna som statsbärande parti förstås mer en mardröm än en vision...)

Hur stora är då moderaternas förutsättningar att verkligen bli ett statsbärande parti? Inte särskilt stora. Jag ser åtminstone tre hinder i vägen.

För det första: När socialdemokratin under stora delar av 1900-talet fyllde rollen som statsbärande parti knöt partiet sitt långvariga regeringsinnehav till en vision om vilket samhälle man ville bygga. Det var i många avseenden en konkret vision, som tydligt urskiljde Socialdemokraterna från de borgerliga partierna och från kommunisterna.

Men vilket samhälle vill Moderaterna bygga? I centrala delar av sitt tal var Fredrik Reinfeldt så allmän att det är svårt att hitta någon som skulle säga emot. Vi måste lägga grund för ett samhälle som är uthålligt och klimatneutralt. Någon som säger emot? Vi måste förstärka kvaliteten i våra viktigaste skattefinansierade välfärdssystem. Hallå där ute - finns det någon som vill ha en sämre kvalitet i våra välfärdssystem? Sverige har en självklar roll i Europa och världen. Det är möjligt - men kanske skulle det vara intressant att veta vilken den rollen är?

Det är bara att blunda och peka i Fredrik Reinfeldts tal för att hitta klyschor och floskler som kännetecknas av att de är omöjliga att säga emot. Därför blir de också politiskt ointressanta. Och när de blir politiskt ointressanta blir de också oanvändbara i bygget av det statsbärande partiet. Varför rösta just på Moderaterna och inte på något annat parti?

För det andra: Hur påverkar moderaternas öppna strävan att bli det statsbärande partiet i Sverige samarbetsklimatet inom den borgerliga alliansen? Tycker Jan Björklund, Maud Olofsson och Göran Hägglund att det är OK, eller blir de möjligen lite oroliga för vad en sådan utveckling skulle innebära för deras egna partier? Den borgerliga kannibalismen som vi sett så lite av de senaste åren riskerar att återuppstå.

För det tredje: De svenska väljarna är i dag mycket mer rörliga än vad de var under de år som Socialdemokraterna var statsbärande parti. Valforskningsprogrammet vid Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet har t ex visat att andelen väljare som byter parti mellan valen har ökat från 11 procent 1960 till 37 procent 2006. Klassröstningen minskar - det vill säga sambandet mellan klasstillhörighet och val av parti sjunker. En sådan väljarrörlighet gör det allt svårare för vilket parti som helst att uppnå status av att vara statsbärande.

Men jag välkomnar ambitionen och förutsätter att Socialdemokraterna inte sätter sin ribba lägre.

Klarar Centern 4-procentsspärren?

Som tidigare meddelats skriver jag under Almedalsveckan på Almedalsbloggen. Följande post och mycket annat kan också läsas där.

Det har runnit en del vatten under Centerns broar sedan partiet i 1973 års riksdagsval fick 25.1 procent av rösterna och Torbjörn Fälldin tre år senare tillträdde som Sveriges statsminister. I dag har Centern fastnat på en opinionsnivå strax över fyra procent. Hur skall Maud Olofsson göra för att vända den nedåtgående trenden?

Förvandlingen av Centern från ett klassbaserat bondeparti till ett mer allmänborgerligt mittenparti var minst lika omdanande som skapandet av de nya Moderaterna. Förändringen av Centern vilade på materiell grund. Partiets klassbas - bönderna - minskade i antal och Centerns strategi blev att omvandla partiet så att det också kunde vinna röster från traditionella mittenväljare.

Förvandlingen blev en succé. I mitten av 1970-talet hade Centern lyckats behålla sina kärnväljare samtidigt som partiet framgångsrikt vann väljare från övriga borgerliga partier och från Socialdemokraterna. Centern mobiliserade efter skiljelinjen stad-land och framstod som det mest gröna partiet i Sverige. Centern utmejslade en självständig profil i flera viktiga sakfrågor: EU-medlemskapet, neutraliteten, kärnkraften.

Svagheten i Centerns strategi låg i att partiets politik försvårade ett borgerligt regeringssamarbete. Centerns självständighet bidrog aktivt till att knäcka de borgerliga regeringarna 1976-1982 respektive 1991-1994.

I dag har Centern påbörjat en ny omgörningsprocess, där partiets udd i de tidigare nämnda sakfrågorna slipats av. Centern sticker inte längre ut i Europafrågorna eller i kärnkraften, och om utvecklingen forsätter i tangentens riktning är det bara en tidsfråga innan partiet säger ja till euron och till svenskt Nato-medlemskap också.

Det pris Centern nu får betala är att väljarna har svårt att se varför de skall rösta just på Centern av de borgerliga partierna. Miljöpartiet har dessutom lagt beslag på de gröna frågorna. Ökat stöd till småföretagare och en urholkad arbetsrättslagstiftning är långt ifrån tillräckligt för att visa upp en skarp Center-profil.

För att åter börja växa i opinionen måste Centern utveckla en konkret politik som fortfarande grundar sig i skiljelinjen stad-land, med profilfrågor som gör skillnad gentemot de övriga borgerliga allianspartierna men utan att hota regeringssamarbetet. Men vilka frågor skulle det kunna vara? Äldrefrågor? Livsmedels- och konsumtionsfrågor? Transport- och kommunikation? Jag skall tillstå att det känns svårt att vara kreativ i denna fråga.

Men Centern måste lyckas. Annars växer risken att det inte blir Göran Hägglund utan Maud Olofsson som känner mest ångest inför fyraprocentsspärren i 2010 års riksdagsval.