Sifo har frågat svenska folket om de båda politiska blockens förmåga till ekonomisk krishantering. På frågan "vilka tror du är bäst på att hantera svåra ekonomiska kriser?", svarar 54 procent en borgerlig regering och endast 29 procent en rödgrön regering. 16 procent svarar vet inte.
Jag gav följande kommentar till TT:
Sifo-mätningen förstärker bilden att de svenska väljarna har en starkare tilltro till alliansregeringens förmåga att hantera ekonomiska kriser än vad de har till de rödgrönas förmåga. Jag tror det finns två skäl till resultaten. För det första har väljarna i tidigare undersökningar givit ett gott betyg åt den borgerliga alliansregeringens sätt att hantera den förra finanskrisen. För det andra har den borgerliga alliansregeringen lyckats hålla ihop och därigenom visa regeringsduglighet under den gångna mandatperioden. De rödgröna är helt oprövade som regeringsalternativ.
Kommer väljarnas tilltro till alliansregeringens ekonomiska krishanteringsförmåga att påverka valutgången? Det är naturligtvis oerhört många faktorer som påverkar valet. Men i dagsläget förefaller det som att en ny finans- eller valutakris under valrörelsen skulle gynna de borgerliga allianspartierna och missgynna de rödgröna.
Visar inlägg med etikett den borgerliga alliansregeringen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett den borgerliga alliansregeringen. Visa alla inlägg
2010-05-21
2009-12-29
Betyg på statsråden i alliansregeringen
OBS! Uppdatering. I kommentarsfältet till denna post (kl 7:39) kommenterar jag även Mats Knutsons betyg samt kommenterar utbildningsministrarna Lars Leijonborg och Tobias Krantz.
Eftersom jag tillhör den generation som växte upp med ett femgradigt betygsystem så väljer jag samma modell här. För säkerhets skull är det bäst att klargöra att mina betyg grundar sig på statsrådens politiska skicklighet, inte på innehållet i deras förda politik.
Fredrik Reinfeldt. Statsminister (M). Efter en katastrofal start med statsråd som p g a bristande personlig vandel fick avgå på löpande band så har Reinfeldt tagit ett fast grepp om regeringsarbetet. Regeringen skakades inte av den ekonomiska krisen och EU-ordförandeskapet blev en framgång. Moderaterna ligger fortfarande bra till i opinionsmätningarna. Bristen i Reinfeldts ledarskap består i att han kan framstå som en skicklig teknisk administratör, men med bristande medkänsla och avsaknad av ideologiska visioner. Världen är så mycket mer än en platt-tv och Magnus Uggla. Formkurva: Stabil. Betyg: 4.
Jan Björklund. Utbildningsminister (FP). Har framgångsrikt vuxit in i rollen som partiledare, och Folkpartiet är det parti som har störst förutsättningar att utmana Moderaternas dominans i det borgerliga lägret. Har stor trovärdighet i skolfrågor, om än inte nödvändigtvis i lärarkåren eller bland pedagoger. Den överlägset bäste talaren bland de borgerliga partiledarna. Kan ibland driva sin retorik för långt, och då framstår retoriken som tom och lite fånig. Formkurva: Uppåtgående. Betyg: 4.
Maud Olofsson. Näringsminister (C). En av regeringens stora besvikelser. Har haft en svår tid med historierna kring Vattenfall och Saab. Centern börjar nu ligga obehagligt nära fyraprocentsgränsen i opinionsmätningarna. Formkurva: Nedåtgående. Betyg: 2.
Göran Hägglund. Socialminister (KD). Första halvan av mandatperioden profilerades partiet på sitt motstånd till samkönade äktenskap. Andra halvan av mandatperioden profilerades partiet på sin retorik kring "verklighetens folk", en retorik som inte givit utdelning i väljaropinionen men som gjort partiet omöjligt bland intellektuella och kulturpersonligheter. Partiet är i skriande behov av en väljarvinnande profilfråga. Formkurva: Stabil. Betyg: 2.
Anders Borg. Finansminister (M). Anders Borg framstår ibland mer som en akademiker än som en finansminister. Huruvida detta skall uppfattas som något positivt eller något negativt är inte självklart. Började mandatperioden med stor självsäkerhet och med ett nyhetens behag hos väljarna. Gav ett kompetent intryck under finanskrisen och bidrog till att hålla ihop regeringen. Hans självsvåldighet fick däremot i ett tidigare skede dåvarande försvarsminister Mikael Odenberg (M) att avgå. Har förlorat de senaste debatterna mot Thomas Östros (S). Formkurva: Nedåtgående. Betyg: 3.
Carl Bildt. Utrikesminister (M). Carl Bildt är Carl Bildt är Carl Bildt. Formkurva: Stabil. Betyg: 3.
Maria Larsson. Äldre- och folkhälsominister (KD). En av regeringens positiva överraskningar. Har givit ett stabilt och kompetent intryck och undvikit klavertramp. Blivande partiledare? Formkurva: Stabil. Betyg: 4.
Cecilia Malmström. F d Europaminister (FP) - nu nominerad som EU-kommissionär. Lite av doldis i regeringen, i skuggan av Carl Bildt och Carl Bildt och Carl Bildt. Bidrog aktivt till ett välskött svenskt EU-ordförandeskap. Ifrågasatt av få. Formkurva: Uppåtgående. Betyg: 4.
Tobias Billström. Migrationsminister (M). Har att hantera ett av regeringens allra svåraste sakområden. Har givit ett stabilt intryck och slapp avgå trots att han hörde till den grupp bland de moderata statsråden som valt att smita från sina förpliktelser som medborgare och tv-tittare. Formkurva: Stabil. Betyg: 4.
Sven Otto Littorin. Arbetsmarknadsminister (M). Svårbedömd. Än är han här, än är han där och än är han nere i diket. Tycks dela teflonkostym med Thomas Bodström. Kan få ett tufft 2010, om arbetslösheten stiger samtidigt som valrörelsen rullar in. Formkurva: Osäker. Betyg: 3.
Andreas Carlgren. Miljöminister (C). Inledde positivt, med stor trovärdighet och höga ambitioner. Har kroknat på vägen och fick närmast ledas ut efter det kollapsade klimattoppmötet i Köpenhamn. Klarar inte av att utmana Miljöpartiet och Maria Wetterstrand i miljöfrågorna. Formkurva: Nedåtgående. Betyg: 2.
Lena Adelsohn Liljeroth. Kulturminister (M). Fick hoppa in när Cecilia Stegö Chilò tvingades avgå. Har inte satt några skarpa avtryck i kulturpolitiken och ger inte något kraftfullt eller målmedvetet intryck. Formkurva: Stabil. Betyg: 2.
Sten Tolgfors. Försvarsminister (M). Fick lite oväntat ta över efter att Mikael Odenberg avgått. Har inte lyckats fylla ut uniformen, förlåt kostymen. Försvarspolitiken framstår som ett av alliansregeringens svagaste kort. Blev driftkucku i FRA-debatten, när han i princip varnade för Al Qaida-attentat i Sverige om inte FRA fick möjlighet att avlyssna svenska medborgare. Formkurva: Stabil. Betyg: 1.
Cristina Husmark Pehrson. Socialförsäkringsminister (M). Regeringens svagaste länk. Fick ta mycket stryk i debatterna om utförsäkringar, där hon gjorde i stort sett alla fel som man har möjlighet att göra enligt Handbok i kris- och mediehantering. Formkurva: Ej tillämpbart. Betyg: -
*
Om en dryg timma (SVT Rapport kl 19.30) offentliggör Mats Knutson Sveriges Televisions nyhetsredaktioners betygsättning på statsråden i den borgerliga alliansregeringen efter tre år vid makten. För att inte styras av hur Mats Knutson och hans kollegor resonerar väljer jag att här och nu teckna ner några rader om hur jag ser på några av statsrådens insatser.Eftersom jag tillhör den generation som växte upp med ett femgradigt betygsystem så väljer jag samma modell här. För säkerhets skull är det bäst att klargöra att mina betyg grundar sig på statsrådens politiska skicklighet, inte på innehållet i deras förda politik.
Fredrik Reinfeldt. Statsminister (M). Efter en katastrofal start med statsråd som p g a bristande personlig vandel fick avgå på löpande band så har Reinfeldt tagit ett fast grepp om regeringsarbetet. Regeringen skakades inte av den ekonomiska krisen och EU-ordförandeskapet blev en framgång. Moderaterna ligger fortfarande bra till i opinionsmätningarna. Bristen i Reinfeldts ledarskap består i att han kan framstå som en skicklig teknisk administratör, men med bristande medkänsla och avsaknad av ideologiska visioner. Världen är så mycket mer än en platt-tv och Magnus Uggla. Formkurva: Stabil. Betyg: 4.
Jan Björklund. Utbildningsminister (FP). Har framgångsrikt vuxit in i rollen som partiledare, och Folkpartiet är det parti som har störst förutsättningar att utmana Moderaternas dominans i det borgerliga lägret. Har stor trovärdighet i skolfrågor, om än inte nödvändigtvis i lärarkåren eller bland pedagoger. Den överlägset bäste talaren bland de borgerliga partiledarna. Kan ibland driva sin retorik för långt, och då framstår retoriken som tom och lite fånig. Formkurva: Uppåtgående. Betyg: 4.
Maud Olofsson. Näringsminister (C). En av regeringens stora besvikelser. Har haft en svår tid med historierna kring Vattenfall och Saab. Centern börjar nu ligga obehagligt nära fyraprocentsgränsen i opinionsmätningarna. Formkurva: Nedåtgående. Betyg: 2.
Göran Hägglund. Socialminister (KD). Första halvan av mandatperioden profilerades partiet på sitt motstånd till samkönade äktenskap. Andra halvan av mandatperioden profilerades partiet på sin retorik kring "verklighetens folk", en retorik som inte givit utdelning i väljaropinionen men som gjort partiet omöjligt bland intellektuella och kulturpersonligheter. Partiet är i skriande behov av en väljarvinnande profilfråga. Formkurva: Stabil. Betyg: 2.
Anders Borg. Finansminister (M). Anders Borg framstår ibland mer som en akademiker än som en finansminister. Huruvida detta skall uppfattas som något positivt eller något negativt är inte självklart. Började mandatperioden med stor självsäkerhet och med ett nyhetens behag hos väljarna. Gav ett kompetent intryck under finanskrisen och bidrog till att hålla ihop regeringen. Hans självsvåldighet fick däremot i ett tidigare skede dåvarande försvarsminister Mikael Odenberg (M) att avgå. Har förlorat de senaste debatterna mot Thomas Östros (S). Formkurva: Nedåtgående. Betyg: 3.
Carl Bildt. Utrikesminister (M). Carl Bildt är Carl Bildt är Carl Bildt. Formkurva: Stabil. Betyg: 3.
Maria Larsson. Äldre- och folkhälsominister (KD). En av regeringens positiva överraskningar. Har givit ett stabilt och kompetent intryck och undvikit klavertramp. Blivande partiledare? Formkurva: Stabil. Betyg: 4.
Cecilia Malmström. F d Europaminister (FP) - nu nominerad som EU-kommissionär. Lite av doldis i regeringen, i skuggan av Carl Bildt och Carl Bildt och Carl Bildt. Bidrog aktivt till ett välskött svenskt EU-ordförandeskap. Ifrågasatt av få. Formkurva: Uppåtgående. Betyg: 4.
Tobias Billström. Migrationsminister (M). Har att hantera ett av regeringens allra svåraste sakområden. Har givit ett stabilt intryck och slapp avgå trots att han hörde till den grupp bland de moderata statsråden som valt att smita från sina förpliktelser som medborgare och tv-tittare. Formkurva: Stabil. Betyg: 4.
Sven Otto Littorin. Arbetsmarknadsminister (M). Svårbedömd. Än är han här, än är han där och än är han nere i diket. Tycks dela teflonkostym med Thomas Bodström. Kan få ett tufft 2010, om arbetslösheten stiger samtidigt som valrörelsen rullar in. Formkurva: Osäker. Betyg: 3.
Andreas Carlgren. Miljöminister (C). Inledde positivt, med stor trovärdighet och höga ambitioner. Har kroknat på vägen och fick närmast ledas ut efter det kollapsade klimattoppmötet i Köpenhamn. Klarar inte av att utmana Miljöpartiet och Maria Wetterstrand i miljöfrågorna. Formkurva: Nedåtgående. Betyg: 2.
Lena Adelsohn Liljeroth. Kulturminister (M). Fick hoppa in när Cecilia Stegö Chilò tvingades avgå. Har inte satt några skarpa avtryck i kulturpolitiken och ger inte något kraftfullt eller målmedvetet intryck. Formkurva: Stabil. Betyg: 2.
Sten Tolgfors. Försvarsminister (M). Fick lite oväntat ta över efter att Mikael Odenberg avgått. Har inte lyckats fylla ut uniformen, förlåt kostymen. Försvarspolitiken framstår som ett av alliansregeringens svagaste kort. Blev driftkucku i FRA-debatten, när han i princip varnade för Al Qaida-attentat i Sverige om inte FRA fick möjlighet att avlyssna svenska medborgare. Formkurva: Stabil. Betyg: 1.
Cristina Husmark Pehrson. Socialförsäkringsminister (M). Regeringens svagaste länk. Fick ta mycket stryk i debatterna om utförsäkringar, där hon gjorde i stort sett alla fel som man har möjlighet att göra enligt Handbok i kris- och mediehantering. Formkurva: Ej tillämpbart. Betyg: -
2009-12-10
Tung opinionsmässig uppförsbacke för regeringen
Den i dag publicerade SCB-mätningen innebär en tung uppförsbacke för regeringen. Sören Holmberg konstaterar att det block som leder den här mätningen också i tio fall av elva har vunnit det efterföljande valet. SCB:s mätning är den överlägset mest tillförlitliga opinionsundersökningen, bland annat genom att nära 9 000 personer ingår i urvalet.
Jag gav i dag följande kommentar till TT:
SCB-mätningen innebär en glad överraskning för den rödgröna oppositionen, som har ett övertag på hela 7.5 procent i förhållande till alliansregeringen. Sverigedemokraterna kommer i denna mätning visserligen över fyraprocentsspärren, men får inte vågmästarposition. De rödgröna partierna får nu arbetsro att under lugna och ordnade former formulera sin gemensamma politik inför valet 2010.
För den borgerliga alliansregeringen var SCB:s mätning ett bistert besked. Ordförandeskapet i EU går mot sitt slut, och de tio månaderna fram till valet riskerar att präglas av finanskrisens efterverkningar i form av ökad arbetslöshet och ökat utanförskap. SAAB-händelserna och sjukförsäkringskrisen innebär en politisk uppförsbacke för regeringen inför julen. För alliansregeringen gäller det nu att försöka återta det inrikespolitiska initiativet och hålla samman regeringen samtidigt som Kristdemokraterna och Centern får möjlighet att profilera sig lite extra inför väljarna.
Jag gav i dag följande kommentar till TT:
SCB-mätningen innebär en glad överraskning för den rödgröna oppositionen, som har ett övertag på hela 7.5 procent i förhållande till alliansregeringen. Sverigedemokraterna kommer i denna mätning visserligen över fyraprocentsspärren, men får inte vågmästarposition. De rödgröna partierna får nu arbetsro att under lugna och ordnade former formulera sin gemensamma politik inför valet 2010.
För den borgerliga alliansregeringen var SCB:s mätning ett bistert besked. Ordförandeskapet i EU går mot sitt slut, och de tio månaderna fram till valet riskerar att präglas av finanskrisens efterverkningar i form av ökad arbetslöshet och ökat utanförskap. SAAB-händelserna och sjukförsäkringskrisen innebär en politisk uppförsbacke för regeringen inför julen. För alliansregeringen gäller det nu att försöka återta det inrikespolitiska initiativet och hålla samman regeringen samtidigt som Kristdemokraterna och Centern får möjlighet att profilera sig lite extra inför väljarna.
2008-12-07
En rödgrön koalition - på gott, men också på ont
Överenskommelsen mellan socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet om att vid en valseger 2010 bilda en gemensam rödgrön regering stärker - åtminstone ur ett kortsiktigt perspektiv - oppositionens ställning på den borgerliga alliansregeringens bekostnad. Men sett på längre sikt innebär överenskommelsen att hel del orosmoln seglar upp för främst socialdemokraterna och vänsterpartiet.
Jag tillhör ju dem som hade föredragit att socialdemokraterna gått till val med målsättningen att bilda en egen regering. Att i förväg göra upp om en koalitionsregering blir för mig att i onödan föregripa valresultatet. Det enda argument jag accepterat har varit att en överenskommelse garanterat att miljöpartiet inte sprang över blockgränsen och gjorde upp med de borgerliga allianspartierna i stället.
De tre oppositionspartierna har små möjligheter att tävla med de borgerliga partierna i enighet. På kort sikt är Lars Ohly en vinnare - han bjuds in i den politiska värmen och får status av regeringsfähig. Men nu börjar en process där vänsterpartiet måste göra långtgående kompromisser för att nå enighet med miljöpartiet och socialdemokraterna. De kompromisserna - t ex i utrikes- och säkerhetspolitiken - kommer att kosta på för ett litet och sargat parti som vant sig vid att kunna använda utrikes- och säkerhetspolitiken som renläriga, ideologiska profilfrågor. Kommer partiet att klara den utmaningen, eller mals man sönder? Vad händer med klasskampsretoriken? Och kan vi vänta oss nya, mindre partibildningar till vänster om vänstern?
Socialdemokraterna riskerar att tappa de marginalväljare som starkt ogillar miljöpartiet, samt de marginalväljare som starkt ogillar vänsterpartiet. Vilka marginalväljare är tänkta att komma i stället?
Man jag har också sagt att i rådande läge är det viktigare att det blir någon form av överenskommelse mellan oppositionspartierna, än vilket innehåll som överenskommelsen fylls med. Efter det misslyckade utspelet med att först utestänga vänsterpartiet och sedan öppna dörren igen var det politiskt nödvändigt för socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet att nå en samsyn - nästan vilken som helst - i regeringsfrågan. Nu är vi där och det finns ingen väg tillbaka.
Överenskommelsen betyder förstås att blockpolitiken förstärks. För Sverigedemokraterna - som endast fick 2.3 procent i Demoskops decembermätning - innebär överenskommelsen ett bekymmer. Nu tvingas partiet positionera sig mellan regeringsalternativen, och det innebär i praktiken att partiets högerprofil synliggörs än mer. Eller är det någon som tror att Sverigedemokraterna kommer att stödja en regering där miljöpartiet och vänsterpartiet utgör två av tre partier?
Överlag är de nya opinionssiffrorna från Demoskop mycket positiva för socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet. Opinionsförsprånget i förhållande till den borgerliga alliansregeringen är igen mer än tio procent. Kristdemokraterna ligger klart under fyraprocentsspärren och centern balanserar på 4.0.
Vägen mot valseger 2010 tycks således åter ligga klar. Men som jag sagt - än viktigare blir valet 2014. Där avgörs om socialdemokraterna skall kunna skaffa sig samma varaktiga regeringsinnehav och därigenom sätta samma starka politiska avtryck på 2000-talet som på 1900-talet. I den processen befinner vi oss bara i början.
Jag tillhör ju dem som hade föredragit att socialdemokraterna gått till val med målsättningen att bilda en egen regering. Att i förväg göra upp om en koalitionsregering blir för mig att i onödan föregripa valresultatet. Det enda argument jag accepterat har varit att en överenskommelse garanterat att miljöpartiet inte sprang över blockgränsen och gjorde upp med de borgerliga allianspartierna i stället.
De tre oppositionspartierna har små möjligheter att tävla med de borgerliga partierna i enighet. På kort sikt är Lars Ohly en vinnare - han bjuds in i den politiska värmen och får status av regeringsfähig. Men nu börjar en process där vänsterpartiet måste göra långtgående kompromisser för att nå enighet med miljöpartiet och socialdemokraterna. De kompromisserna - t ex i utrikes- och säkerhetspolitiken - kommer att kosta på för ett litet och sargat parti som vant sig vid att kunna använda utrikes- och säkerhetspolitiken som renläriga, ideologiska profilfrågor. Kommer partiet att klara den utmaningen, eller mals man sönder? Vad händer med klasskampsretoriken? Och kan vi vänta oss nya, mindre partibildningar till vänster om vänstern?
Socialdemokraterna riskerar att tappa de marginalväljare som starkt ogillar miljöpartiet, samt de marginalväljare som starkt ogillar vänsterpartiet. Vilka marginalväljare är tänkta att komma i stället?
Man jag har också sagt att i rådande läge är det viktigare att det blir någon form av överenskommelse mellan oppositionspartierna, än vilket innehåll som överenskommelsen fylls med. Efter det misslyckade utspelet med att först utestänga vänsterpartiet och sedan öppna dörren igen var det politiskt nödvändigt för socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet att nå en samsyn - nästan vilken som helst - i regeringsfrågan. Nu är vi där och det finns ingen väg tillbaka.
Överenskommelsen betyder förstås att blockpolitiken förstärks. För Sverigedemokraterna - som endast fick 2.3 procent i Demoskops decembermätning - innebär överenskommelsen ett bekymmer. Nu tvingas partiet positionera sig mellan regeringsalternativen, och det innebär i praktiken att partiets högerprofil synliggörs än mer. Eller är det någon som tror att Sverigedemokraterna kommer att stödja en regering där miljöpartiet och vänsterpartiet utgör två av tre partier?
Överlag är de nya opinionssiffrorna från Demoskop mycket positiva för socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet. Opinionsförsprånget i förhållande till den borgerliga alliansregeringen är igen mer än tio procent. Kristdemokraterna ligger klart under fyraprocentsspärren och centern balanserar på 4.0.
Vägen mot valseger 2010 tycks således åter ligga klar. Men som jag sagt - än viktigare blir valet 2014. Där avgörs om socialdemokraterna skall kunna skaffa sig samma varaktiga regeringsinnehav och därigenom sätta samma starka politiska avtryck på 2000-talet som på 1900-talet. I den processen befinner vi oss bara i början.
2008-10-12
En borgerlighet helt utan visioner?
Kvällens partiledardebatt i SVT:s Agenda äger rum i en situation där den borgerliga alliansregeringen har ett rejält underläge i opinionen. Under de två år som gått sedan maktskiftet 2006 kännetecknas regeringsalliansen av en slående brist på framtidsvisioner. Reinfeldt framstår som en Hygglige Fredrik som vill lösa konkreta samhällsproblem, förbättra samhällsinstitutionernas kvalitet och sänka skatten så att alla (utom pensionärerna, studenterna och de arbetslösa) får 1 000 kronor mer i plånboken varje månad. Hyggligt - javisst. Visionärt - nej. Det känns onekligen lite tomt. Kanske kan en del av borgerlighetens ras i opinionen spåras till denna visionslöshet?
Visserligen lever vi i en tid då de stora berättelserna satts på undantag. Men något borde väl den borgerliga alliansregeringen kunna prestera? Jag tror att det är själva koalitionen som är problemet. Vart och ett skulle de borgerliga partierna kunna prestera åtminstone något som liknar en samhällsvision. Kristdemokrater kan samlas i en socialkonservativ strävan efter ett samhälle där familj och kyrka/samfund utgör kittet i gemenskapen. Centerpartister kan samlas i en strävan efter ett ljusgrönt Sverige, med blomstrande småföretag och en sant levande landsbygd. Folkpartister kan samlas i en strävan efter ett teknologiskt framstående Sverige, med välutbildade och trygga medborgare i högmodernitetens framkant.
Men när allianspartierna samlas tillsammans i en regering finns det inga förutsättningar för en gemensam vision. Partiernas ideologiska klangbottnar är för olika. Och när regeringens dominerande parti - de nya moderaterna - tagit av sig sin ideologiska ryggsäck för att kunna ta plats i den politiska mittens Ingenmansland så blir retoriken som den blir. Det vill säga hygglig, men tom. Och där det är tomt är det ofta kallt och sterilt.
Vänsterpartiet och miljöpartiet har kvar sina samhällsvisioner baserade på socialism respektive hållbar utveckling. Socialdemokraterna stretar på i sitt rådslag, och är i behov att utforma den röda frihetsvision som Mona Sahlin efterlyste i sitt installationstal på kongressen 2007. En god ingång i det arbetet erbjuder Hjalmar Branting. Jag har först nu blivit medveten om hans klassiska svar i tidningen Stormklockan 1912 på frågan "Varför är du socialdemokrat, Hjalmar Branting?" Branting svarade: Jo, därför att min känsla revolterar mot en sakernas ordning, som dömer de ojämförligt flesta att stanna i växten och kväva sina bästa stämningars längtan.
Sina bästa stämningars längtan - det är vackert! Låt uttrycket prägla vårt fortsatta politiska arbete för mänsklig frigörelse och även ta kropp även i de många politiska debatterna under veckan som kommer.
Visserligen lever vi i en tid då de stora berättelserna satts på undantag. Men något borde väl den borgerliga alliansregeringen kunna prestera? Jag tror att det är själva koalitionen som är problemet. Vart och ett skulle de borgerliga partierna kunna prestera åtminstone något som liknar en samhällsvision. Kristdemokrater kan samlas i en socialkonservativ strävan efter ett samhälle där familj och kyrka/samfund utgör kittet i gemenskapen. Centerpartister kan samlas i en strävan efter ett ljusgrönt Sverige, med blomstrande småföretag och en sant levande landsbygd. Folkpartister kan samlas i en strävan efter ett teknologiskt framstående Sverige, med välutbildade och trygga medborgare i högmodernitetens framkant.
Men när allianspartierna samlas tillsammans i en regering finns det inga förutsättningar för en gemensam vision. Partiernas ideologiska klangbottnar är för olika. Och när regeringens dominerande parti - de nya moderaterna - tagit av sig sin ideologiska ryggsäck för att kunna ta plats i den politiska mittens Ingenmansland så blir retoriken som den blir. Det vill säga hygglig, men tom. Och där det är tomt är det ofta kallt och sterilt.
Vänsterpartiet och miljöpartiet har kvar sina samhällsvisioner baserade på socialism respektive hållbar utveckling. Socialdemokraterna stretar på i sitt rådslag, och är i behov att utforma den röda frihetsvision som Mona Sahlin efterlyste i sitt installationstal på kongressen 2007. En god ingång i det arbetet erbjuder Hjalmar Branting. Jag har först nu blivit medveten om hans klassiska svar i tidningen Stormklockan 1912 på frågan "Varför är du socialdemokrat, Hjalmar Branting?" Branting svarade: Jo, därför att min känsla revolterar mot en sakernas ordning, som dömer de ojämförligt flesta att stanna i växten och kväva sina bästa stämningars längtan.
Sina bästa stämningars längtan - det är vackert! Låt uttrycket prägla vårt fortsatta politiska arbete för mänsklig frigörelse och även ta kropp även i de många politiska debatterna under veckan som kommer.
2008-09-03
Halvtid med den borgerliga alliansregeringen
Läget i halvtid för den borgerliga alliansregeringen kunde knappast vara så mycket sämre. I de senaste opinionsundersökningarna kvarstår oppositionens rekordstora överläge på omkring 17 procentenheter, och såväl kristdemokraterna som sverigedemokraterna ligger under fyraprocentsspärren. Det har aldrig tidigare hänt att en sittande regering hämtat upp ett så stort opinionsunderläge två år före ett val, och det skall mycket till om det skall hända just den här gången.
Regeringen måste vara oerhört frustrerad och besviken. Faktum är ju att regeringen har genomfört just den politik man gick till val på att genomföra. Vallöftena har hållits och under regeringens första år pekade de flesta ekonomiska kurvor uppåt. Hur kan då väljarna så snabbt vända regeringen ryggen?
Valundersökningarna vid Göteborgs universitet har visat att en viktig anledning till den borgerliga valsegern 2006 var en trötthet hos väljarna på socialdemokratin. Det fanns en vilja att straffa socialdemokraterna genom att rösta bort partiet från regeringsmakten. Valresultatet kan därför tolkas som mera en röstning mot socialdemokraterna än för en borgerlig regeringspolitik.
Bortröstningen av socialdemokraterna följdes av Göran Perssons avgång och socialdemokratiska rådslag. Rådslagsprocessen har inneburit att den socialdemokratisk politiken osynliggjorts inför väljarna - politiken håller ju fortfarande på att utformas. Ur ett opinionsperspektiv har det varit lysande. Eftersom det finns så många frågetecken om den kommande socialdemokratiska politiken har väljarna varken kunnat eller behövt ta ställning till den. I stället har allt fokus riktats mot den borgerliga alliansregeringen. Och vem älskar en sittande regering? Inte de vankelmodiga mittenväjarna i alla fall.
Hösten ser svår ut för Fredrik Reinfeldt. Konjunkturen dippar snabbare än vad ekonomerna förutsåg i våras. (Jag har en konstig känsla av att den alltid tenderar att göra det just när vi har borgerliga regeringar. Men det är kanske bara en känsla...)
FRA-frågan fortsätter att förpesta tillvaron för regeringen. Inte för att FRA-frågan får så många av de "vanliga" väljarna att byta parti över blockgränsen. Nej, men FRA-frågan är negativ för regeringen i tre avseenden 1.) Den oskickliga hanteringen av frågan ifrågasätter regeringens regeringsduglighet. 2.) FRA-frågan tar fokus och kraft från andra politiska sakfrågor som regeringen så mycket hellre skulle vilja diskutera. 3.) En borgerliga kader av liberala unga människor stukas nu av sina egna partier och blir omotiverade att delta i mobiliseringen inför valet 2010.
Men visst - halvtid är bara halvtid. Under 2009 måste socialdemokraterna komma ut på banan. Då blir det match på allvar och inte som nu bara mot ett mål.
Regeringen måste vara oerhört frustrerad och besviken. Faktum är ju att regeringen har genomfört just den politik man gick till val på att genomföra. Vallöftena har hållits och under regeringens första år pekade de flesta ekonomiska kurvor uppåt. Hur kan då väljarna så snabbt vända regeringen ryggen?
Valundersökningarna vid Göteborgs universitet har visat att en viktig anledning till den borgerliga valsegern 2006 var en trötthet hos väljarna på socialdemokratin. Det fanns en vilja att straffa socialdemokraterna genom att rösta bort partiet från regeringsmakten. Valresultatet kan därför tolkas som mera en röstning mot socialdemokraterna än för en borgerlig regeringspolitik.
Bortröstningen av socialdemokraterna följdes av Göran Perssons avgång och socialdemokratiska rådslag. Rådslagsprocessen har inneburit att den socialdemokratisk politiken osynliggjorts inför väljarna - politiken håller ju fortfarande på att utformas. Ur ett opinionsperspektiv har det varit lysande. Eftersom det finns så många frågetecken om den kommande socialdemokratiska politiken har väljarna varken kunnat eller behövt ta ställning till den. I stället har allt fokus riktats mot den borgerliga alliansregeringen. Och vem älskar en sittande regering? Inte de vankelmodiga mittenväjarna i alla fall.
Hösten ser svår ut för Fredrik Reinfeldt. Konjunkturen dippar snabbare än vad ekonomerna förutsåg i våras. (Jag har en konstig känsla av att den alltid tenderar att göra det just när vi har borgerliga regeringar. Men det är kanske bara en känsla...)
FRA-frågan fortsätter att förpesta tillvaron för regeringen. Inte för att FRA-frågan får så många av de "vanliga" väljarna att byta parti över blockgränsen. Nej, men FRA-frågan är negativ för regeringen i tre avseenden 1.) Den oskickliga hanteringen av frågan ifrågasätter regeringens regeringsduglighet. 2.) FRA-frågan tar fokus och kraft från andra politiska sakfrågor som regeringen så mycket hellre skulle vilja diskutera. 3.) En borgerliga kader av liberala unga människor stukas nu av sina egna partier och blir omotiverade att delta i mobiliseringen inför valet 2010.
Men visst - halvtid är bara halvtid. Under 2009 måste socialdemokraterna komma ut på banan. Då blir det match på allvar och inte som nu bara mot ett mål.
2008-07-15
Valet 2014 avgör allt?
Först ett stort tack till Walking and falling, som hållit fanan högt på denna blogg under min vistelse i Almedalen. Walking and falling är välkommen tillbaka!
(Under Almedalsveckan har jag publicerat mina analyser på Almedalsbloggen, och dessa analyser kan läsas här.)
Almedalsveckan mäter pulsen och temperaturen på svensk politik. Mina intryck från årets vecka är att valrörelsen nu har börjat. Men då syftar jag inte i första hand på de kommande europavalen 2009 eller riksdagsvalet 2010, utan på valrörelsen inför riksdagsvalet 2014.
Inför årets Almedalsvecka ledde oppositionen, enligt senaste opinionsmätningen från Demoskop, över den borgerliga alliansregeringen med 17 procentenheter. Det har aldrig hänt att en svensk regering haft ett så stort opinionsunderläge två år före ett val och lyckats bli omvald. Almedalsveckan stärkte heller knappast det borgerliga blocket. Mona Sahlin plockade poäng på besked om fastighetsskatten och FRA-lagen, samt på gemensamma utspel med miljöpartiets Maria Wetterstrand. Den borgerliga alliansregeringens enda gemensamma utspel handlade om nya medel till Konkurrensverket, och blev en politisk och medial antiklimax.
Jag får en allt starkare känsla av att såväl de borgerliga partierna som oppositionen redan har räknat in ett regeringsskifte 2010. Den relevanta frågan blir därför om valsegern 2010 innebär början på ett nytt långt maktinnehav för socialdemokratin, eller på en period med täta regeringsskiften i Sverige. Valutgången 2014 kan bli avgörande för vilket av dessa båda alternativ som förverkligas, och de båda blocken har därför redan börjat positionera sig inför denna kraftmätning.
Oppositionens kraftiga opinionsförsprång över regeringen riskerar att motverka förynyelsearbetet inom socialdemokratin. Rådslagsarbetet i all ära, men varför ta risken att förändra sin politik i ett läge när man leder med 17 procentenheter inför valet 2010? Men en förnyelse av politiken är nödvändig för socialdemokratin. Inte för att vinna 2010 års val - det går som sagt nog av bara farten. Men för att skapa förutsättningar för nya regeringsinnehav lika långvariga som de under 1900-talet.
Socialdemokratins starka ställning i Sverige hänger samman med att skiljelinjen arbete-kapital i så stor utsträckning dominerat det politiska livet. Men arbetarklassens andel av befolkningen minskar, och minskar gör även sambandet mellan klasstillhörighet och partival. Allt fler svarspersoner i olika opinonsundersökningar säger sig inte tillhöra någon klass överhuvudtaget.
Vi lever i dag i ett samhälle som är betydligt mer individualiserat än det samhälle där socialdemokratin en gång föddes. Individualiseringen ställer socialdemokratin inför särskilt stora strategiska utmaningar, eftersom partiets ideologi så mycket bygger på värnandet av kollektiva gemenskapsvärden. Hur formar man en politik som stöttar det positiva i individualiseringen - som frigörelsen från tidigare förtryckande kollektiva auktoriteter - utan att gemenskapsvärdena - som den mellanmänskliga solidariteten - urholkas?
Det sägs att socialdemokratin måste vinna medelklassen för att uppnå ett varaktigt regeringsinnehav. Men vilka sociala grupper utgör medelklassen i dag? På samma sätt som den industriella revolutionen skapade motsättningen mellan arbete och kapital skapar den kommunikationella revolutionen nya sociala skiljelinjer till vilka partiet måste förhålla sig. Kampen om kunskapen blir allt viktigare och de sociala grupper som arbetar med kunskap - oavsett om de kallas informationsproducenter (Castells), den kreativa klassen (Florida) eller fria logotyper (Bjereld & Demker) - blir allt mer relevanta aktörer i informationssamhällets politiska liv.
För socialdemokraternas del ger opinionssiffrorna arbetsro. Men det gäller att inte förföras. Valsegern 2010 kanske kommer av sig själv, men valsegern 2014 gör det definitivt inte. För att lägga grunden till en ny längre period av socialdemokratiskt maktinnehav krävs en ny vänsterpolitik, som förmår vinna "medelklassen" genom att värna gemenskapsvärden i ett individualiserat samhälle.
Och så gäller det förstås att verkligen vinna det där valet 2010 också…
(Under Almedalsveckan har jag publicerat mina analyser på Almedalsbloggen, och dessa analyser kan läsas här.)
Almedalsveckan mäter pulsen och temperaturen på svensk politik. Mina intryck från årets vecka är att valrörelsen nu har börjat. Men då syftar jag inte i första hand på de kommande europavalen 2009 eller riksdagsvalet 2010, utan på valrörelsen inför riksdagsvalet 2014.
Inför årets Almedalsvecka ledde oppositionen, enligt senaste opinionsmätningen från Demoskop, över den borgerliga alliansregeringen med 17 procentenheter. Det har aldrig hänt att en svensk regering haft ett så stort opinionsunderläge två år före ett val och lyckats bli omvald. Almedalsveckan stärkte heller knappast det borgerliga blocket. Mona Sahlin plockade poäng på besked om fastighetsskatten och FRA-lagen, samt på gemensamma utspel med miljöpartiets Maria Wetterstrand. Den borgerliga alliansregeringens enda gemensamma utspel handlade om nya medel till Konkurrensverket, och blev en politisk och medial antiklimax.
Jag får en allt starkare känsla av att såväl de borgerliga partierna som oppositionen redan har räknat in ett regeringsskifte 2010. Den relevanta frågan blir därför om valsegern 2010 innebär början på ett nytt långt maktinnehav för socialdemokratin, eller på en period med täta regeringsskiften i Sverige. Valutgången 2014 kan bli avgörande för vilket av dessa båda alternativ som förverkligas, och de båda blocken har därför redan börjat positionera sig inför denna kraftmätning.
Oppositionens kraftiga opinionsförsprång över regeringen riskerar att motverka förynyelsearbetet inom socialdemokratin. Rådslagsarbetet i all ära, men varför ta risken att förändra sin politik i ett läge när man leder med 17 procentenheter inför valet 2010? Men en förnyelse av politiken är nödvändig för socialdemokratin. Inte för att vinna 2010 års val - det går som sagt nog av bara farten. Men för att skapa förutsättningar för nya regeringsinnehav lika långvariga som de under 1900-talet.
Socialdemokratins starka ställning i Sverige hänger samman med att skiljelinjen arbete-kapital i så stor utsträckning dominerat det politiska livet. Men arbetarklassens andel av befolkningen minskar, och minskar gör även sambandet mellan klasstillhörighet och partival. Allt fler svarspersoner i olika opinonsundersökningar säger sig inte tillhöra någon klass överhuvudtaget.
Vi lever i dag i ett samhälle som är betydligt mer individualiserat än det samhälle där socialdemokratin en gång föddes. Individualiseringen ställer socialdemokratin inför särskilt stora strategiska utmaningar, eftersom partiets ideologi så mycket bygger på värnandet av kollektiva gemenskapsvärden. Hur formar man en politik som stöttar det positiva i individualiseringen - som frigörelsen från tidigare förtryckande kollektiva auktoriteter - utan att gemenskapsvärdena - som den mellanmänskliga solidariteten - urholkas?
Det sägs att socialdemokratin måste vinna medelklassen för att uppnå ett varaktigt regeringsinnehav. Men vilka sociala grupper utgör medelklassen i dag? På samma sätt som den industriella revolutionen skapade motsättningen mellan arbete och kapital skapar den kommunikationella revolutionen nya sociala skiljelinjer till vilka partiet måste förhålla sig. Kampen om kunskapen blir allt viktigare och de sociala grupper som arbetar med kunskap - oavsett om de kallas informationsproducenter (Castells), den kreativa klassen (Florida) eller fria logotyper (Bjereld & Demker) - blir allt mer relevanta aktörer i informationssamhällets politiska liv.
För socialdemokraternas del ger opinionssiffrorna arbetsro. Men det gäller att inte förföras. Valsegern 2010 kanske kommer av sig själv, men valsegern 2014 gör det definitivt inte. För att lägga grunden till en ny längre period av socialdemokratiskt maktinnehav krävs en ny vänsterpolitik, som förmår vinna "medelklassen" genom att värna gemenskapsvärden i ett individualiserat samhälle.
Och så gäller det förstås att verkligen vinna det där valet 2010 också…
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)