Se upp med män med visioner?

Min kära hustru brukar säga att man skall se upp med män med visioner. Det ligger nog mycket i det. Men hur är det med de politiska partierna? Skall man se upp även med deras visioner? Och har de förresten några visioner att tala om nu för tiden?

Visioner betyder enligt Nationalencyklopedin stora, idealiserade framtidsmål. För Moderaternas del ser jag ett samhälle där all politik är avskaffad, alla samhällsproblem går att lösa med tekniska och praktiska åtgärder och varje morgon avhandlas dagens livspussel runt miljoner små köksbord över hela landet.

Kristdemokraternas vision är snarare ett dåtidsmål än ett framtidsmål, med 1950-talets hemmafruidyll i blomstrande små villaområden. Alla är heterosexuella och kyrkan står mitt i byn. Centerns vision är ett Sverige där alla människor är småföretagare och därför har arbetsrätten kunnat avskaffas. I Folkpartiets Sverige råder lag och ordning. Lag och ordning. Lag och ordning.

Miljöpartiets vision är grön, så grön att det är svårt att urskilja några samhällskonturer eller motsättningar överhuvudtaget. Vänsterpartiets vision är det goda industrisamhället, där löntagarna äger företagen och marknadens makt på något sätt har trollats bort.

Men Socialdemokraterna då? Jag frågar, eftersom jag tillbringat ett par stimulerande dagar på konferens med Arbetarrörelsens forskarnätverk, där socialdemokratins ideologiska vilsenhet och brist på framtidsvision var ett bärande inslag i diskussionerna. För att kort sammanfatta debattläget: Det råder stor enighet i problembilden och behovet av en vision, men stor brist på goda förslag om innehållet i och den materiella grunden för en sådan vision.

Socialdemokratin är ett barn av industrisamhället och skiljelinjen mellan arbete och kapital. Även om industrisamhället fortfarande strukturerar dagens Sverige, så är vi på väg in i något nytt som vi i brist på något bättre kallar för kunskapssamhället eller informationssamhället.

Detta nya samhälles skiljelinjer är ännu så outvecklade att det är svårt att formulera en vision som baseras på dessa skiljelinjer. Samtidigt är industrisamhällets skiljelinjer otillräckliga för att formulera en vision som kan göra anspråk på att ha framtiden för sig. Däri består Socialdemokraternas dilemma. Socialdemokraternas möjlighet att sätta samma skarpa politiska avtryck på 2000-talet som partiet gjorde på 1900-talet kommer att avgöras av partiets förmåga att identifiera de nya skiljelinjerna och på dessa tillämpa socialdemokratins gemenskapsvärden om frihet, jämlikhet och solidaritet. Det finns ingen väg udenom.

Visst, det skadar säkert inte att se upp med män -eller partier, för den delen - med visioner. Men frågan är om man inte skall se upp ännu mer med dem som står utan. En vision kan leda till fundamentalism och stuprörstänkande. Men visionslöshet leder till passivitet och en rörelse utan riktning.

För övrigt är klassbegreppet på väg tillbaka och det apolitiska på väg ut. Det känns befriande.

En borgerlighet helt utan visioner?

Kvällens partiledardebatt i SVT:s Agenda äger rum i en situation där den borgerliga alliansregeringen har ett rejält underläge i opinionen. Under de två år som gått sedan maktskiftet 2006 kännetecknas regeringsalliansen av en slående brist på framtidsvisioner. Reinfeldt framstår som en Hygglige Fredrik som vill lösa konkreta samhällsproblem, förbättra samhällsinstitutionernas kvalitet och sänka skatten så att alla (utom pensionärerna, studenterna och de arbetslösa) får 1 000 kronor mer i plånboken varje månad. Hyggligt - javisst. Visionärt - nej. Det känns onekligen lite tomt. Kanske kan en del av borgerlighetens ras i opinionen spåras till denna visionslöshet?

Visserligen lever vi i en tid då de stora berättelserna satts på undantag. Men något borde väl den borgerliga alliansregeringen kunna prestera? Jag tror att det är själva koalitionen som är problemet. Vart och ett skulle de borgerliga partierna kunna prestera åtminstone något som liknar en samhällsvision. Kristdemokrater kan samlas i en socialkonservativ strävan efter ett samhälle där familj och kyrka/samfund utgör kittet i gemenskapen. Centerpartister kan samlas i en strävan efter ett ljusgrönt Sverige, med blomstrande småföretag och en sant levande landsbygd. Folkpartister kan samlas i en strävan efter ett teknologiskt framstående Sverige, med välutbildade och trygga medborgare i högmodernitetens framkant.

Men när allianspartierna samlas tillsammans i en regering finns det inga förutsättningar för en gemensam vision. Partiernas ideologiska klangbottnar är för olika. Och när regeringens dominerande parti - de nya moderaterna - tagit av sig sin ideologiska ryggsäck för att kunna ta plats i den politiska mittens Ingenmansland så blir retoriken som den blir. Det vill säga hygglig, men tom. Och där det är tomt är det ofta kallt och sterilt.

Vänsterpartiet och miljöpartiet har kvar sina samhällsvisioner baserade på socialism respektive hållbar utveckling. Socialdemokraterna stretar på i sitt rådslag, och är i behov att utforma den röda frihetsvision som Mona Sahlin efterlyste i sitt installationstal på kongressen 2007. En god ingång i det arbetet erbjuder Hjalmar Branting. Jag har först nu blivit medveten om hans klassiska svar i tidningen Stormklockan 1912 på frågan "Varför är du socialdemokrat, Hjalmar Branting?" Branting svarade: Jo, därför att min känsla revolterar mot en sakernas ordning, som dömer de ojämförligt flesta att stanna i växten och kväva sina bästa stämningars längtan.

Sina bästa stämningars längtan - det är vackert! Låt uttrycket prägla vårt fortsatta politiska arbete för mänsklig frigörelse och även ta kropp även i de många politiska debatterna under veckan som kommer.