Se upp med män med visioner?

Min kära hustru brukar säga att man skall se upp med män med visioner. Det ligger nog mycket i det. Men hur är det med de politiska partierna? Skall man se upp även med deras visioner? Och har de förresten några visioner att tala om nu för tiden?

Visioner betyder enligt Nationalencyklopedin stora, idealiserade framtidsmål. För Moderaternas del ser jag ett samhälle där all politik är avskaffad, alla samhällsproblem går att lösa med tekniska och praktiska åtgärder och varje morgon avhandlas dagens livspussel runt miljoner små köksbord över hela landet.

Kristdemokraternas vision är snarare ett dåtidsmål än ett framtidsmål, med 1950-talets hemmafruidyll i blomstrande små villaområden. Alla är heterosexuella och kyrkan står mitt i byn. Centerns vision är ett Sverige där alla människor är småföretagare och därför har arbetsrätten kunnat avskaffas. I Folkpartiets Sverige råder lag och ordning. Lag och ordning. Lag och ordning.

Miljöpartiets vision är grön, så grön att det är svårt att urskilja några samhällskonturer eller motsättningar överhuvudtaget. Vänsterpartiets vision är det goda industrisamhället, där löntagarna äger företagen och marknadens makt på något sätt har trollats bort.

Men Socialdemokraterna då? Jag frågar, eftersom jag tillbringat ett par stimulerande dagar på konferens med Arbetarrörelsens forskarnätverk, där socialdemokratins ideologiska vilsenhet och brist på framtidsvision var ett bärande inslag i diskussionerna. För att kort sammanfatta debattläget: Det råder stor enighet i problembilden och behovet av en vision, men stor brist på goda förslag om innehållet i och den materiella grunden för en sådan vision.

Socialdemokratin är ett barn av industrisamhället och skiljelinjen mellan arbete och kapital. Även om industrisamhället fortfarande strukturerar dagens Sverige, så är vi på väg in i något nytt som vi i brist på något bättre kallar för kunskapssamhället eller informationssamhället.

Detta nya samhälles skiljelinjer är ännu så outvecklade att det är svårt att formulera en vision som baseras på dessa skiljelinjer. Samtidigt är industrisamhällets skiljelinjer otillräckliga för att formulera en vision som kan göra anspråk på att ha framtiden för sig. Däri består Socialdemokraternas dilemma. Socialdemokraternas möjlighet att sätta samma skarpa politiska avtryck på 2000-talet som partiet gjorde på 1900-talet kommer att avgöras av partiets förmåga att identifiera de nya skiljelinjerna och på dessa tillämpa socialdemokratins gemenskapsvärden om frihet, jämlikhet och solidaritet. Det finns ingen väg udenom.

Visst, det skadar säkert inte att se upp med män -eller partier, för den delen - med visioner. Men frågan är om man inte skall se upp ännu mer med dem som står utan. En vision kan leda till fundamentalism och stuprörstänkande. Men visionslöshet leder till passivitet och en rörelse utan riktning.

För övrigt är klassbegreppet på väg tillbaka och det apolitiska på väg ut. Det känns befriande.