Make the world Greta again!

Den 16-åriga klimataktivisten Greta Thunbergs makalösa mobilisering av skolungdom i Europa fortsätter. I dag besökte hon Hamburg, som en del i klimatturnén Fridays for future. Tusentals människor deltog i manifestationen, som även innehöll plakat med texten "Make the world Greta again".

Det är fascinerande och glädjande att en ung människa kan göra ett sådant starkt avtryck i debatten och i människors hjärtan. Jag hoppas hon har kraft och kan få stöd att hantera det massiva tryck hon är utsatt för, inte minst när den intensiva mobiliseringsfas hon just nu befinner sig i övergår till något annat.

Fridays for future startade hösten 2018, när den då 15-åriga Greta Thunberg utanför riksdagen inledde sin skolstrejk. Aktionen är avsedd att hålla på ända tills politikerna förmår tillhandahålla "a safe pathway well under 2-degree C", enligt Parisavtalet. Ge henne och rörelsens allt stöd ni förmår i den kampen. Som Maria Wetterstrand säger i Dagens Nyheter i dag: Det är omöjligt att lösa klimatfrågan utan politik.

Borde Socialdemokraterna försöka regera ensamma? Svaret är nej.

Uppdaterat 25 april kl 17.40: Vid en pressträff i dag meddelade Miljöpartiets båda språkrör Gustav Fridolin och Åsa Romson att de ställer sina platser till förfogande inför den stundande kongressen i maj. I sak betyder beskedet inte mycket. Det är alltid valberedningen som äger frågan om vilka kandidater som skall föreslås. Men som symbolhandling är beskedet starkare. Nu tvingas deras kritiker i partiet visa sina kort. Är kritiken så stark att den på allvar förmår utmana det sittande ledarskapet? Det vet vi inte - utvecklingen de närmaste dagarna lär ge besked.

Fridolin och Romson har förstås efter förmåga försökt stämma av stämningarna inom partiet. Jag har svårt att se att kritikerna och valberedningen på knappt tre veckor skulle kunna lansera en eller två trovärdiga kandidater med tillräckligt brett stöd för att Fridolin och Romson skulle tvingas avgå. Osvuret är alltid bäst när det gäller Miljöpartiets interna förhållanden. Men utgångstipset blir att kongressen sluter upp bakom Fridolin och Romson och att dessa kan gå ur krisen med ett åtminstone tillfälligt stärkt mandat.

Jag kommenterar Miljöpartiets pressträff, för Aftonbladet.

*

Bland socialdemokratiska partisympatisörer vill 38 procent riva upp regeringssamarbetet med Miljöpartiet och 42 procent riva upp det, enligt en ny undersökning från Aftonbladet/Inizio. Jag kommenterar sällan enskilda undersökningar från självrekryterade webpaneler, men gör följande övergripande reflektion.

Inom Socialdemokraterna har det alltid funnits en ambivalens i synen på Miljöpartiet. En del socialdemokrater på vänstersidan samarbetar hellre med Vänsterpartiet, men har accepterat Miljöpartiet som samarbetspartner i takt med att partiet alltmer profilerat sig som ett rödgrönt parti. Mer mittenorienterade socialdemokrater samarbetar hellre över blockgränsen och kanske helst med Liberalerna, men kan tänka sig samarbete med ett Miljöpartiet som inte är ett flygelparti på vänster-högerskalan. På det lokala planet uppfattas Miljöpartiet ibland som en skakig samarbetspartner, eftersom partiets linje kan skifta på kort varsel.

Bör då Stefan Löfven bryta regeringssamarbetet med Miljöpartiet och regera vidare på egen hand? Nej, det tycker jag inte. Jag har svårt att se hur en parlamentariskt svag regering skulle bli starkare utan Miljöpartiet. En del kanske menar att Socialdemokraterna skulle få lättare att nå blocköverskridande uppgörelser om inte Miljöpartiet fanns med i bilden. Nja, säger jag. Mer sannolikt är att allianspartierna skulle utnyttja situationen till att ifrågasätta Socialdemokraternas och Stefan Löfvens regeringsduglighet. De överenskommelser som skulle åstadkommas skulle sannolikt också bli mer på allianspartiernas villkor.

I stället tycker jag att Stefan Löfven borde utnyttja tillfället till en mindre regeringsombildning. Låt gärna Socialdemokraterna ta över posten som bostadsminister. Men ge då i stället Miljöpartiet ansvar för ett annat sakområde. Regeringen blir inte starkare av att Miljöpartiet försvagas. Och ta gärna in Maria Wetterstrand i regeringen.

Dessa frågor diskuterade jag i radioprogrammet P1 Morgon, med Lars Stjernkvist och Marita Ulvskog. Inslaget kan lyssnas på här.

Varför jag tror att Åsa Romson i morgon väljs till nytt språkrör för Miljöpartiet

Uppdatering lördag kl 16.20: Som jag antog i bloggposten nedan blev det inte så jämnt mellan Åsa Romson och Mikaela Valtersson som de flesta hade trott. Åsa Romson fick i stället hela 68 procent av rösterna, mot bara 20 procent för Mikaela Valtersson.

Jag har stor respekt för Mikaela Valterssons engagemang och politiska skicklighet, men tror ändå att det var klokt att välja Romson. Miljöpartiet kommer nu att behålla sin rödgröna profil och förstärker sin ställning som ett parti som skiljer sig från de andra.

Jag är också avundsjuk på Miljöpartiets sätt att hantera valet av nya språkrör, jämfört med den slutna och föråldrade process som präglade Socialdemokraternas val av Håkan Juholt. Till den socialdemokratiska organisationskommittén säger jag: Se och lär!

*

Vi har gått från att ha uppfattats som bakåtsträvare till att nu uppfattas som ett av de mest framtidsinriktade partierna i Sverige. Så formulerade sig Miljöpartiets avgående språkrör Maria Wetterstrand i sitt avskedstal inför partiets kongress i Karlstad i dag.

Så mycket bättre kan partiets framgångssaga inte beskrivas. Miljöpartiet har förmått vara ett parti i tiden, lyckats peka ut och gestalta vår tids problem och utmaningar. Det som var omodernt i början av 1980-talet är i dag i högsta grad modernt. Utvecklingen säger en del om Miljöpartiet, men kanske än mer om vår tid. Your old road is rapidly aging, sjöng Dylan och Miljöpartiet förstod det bättre än de flesta av sina konkurrenter.

Hur kommer då Miljöpartiet att hantera sina framgångar? Kommer partiet att behålla sin ställning som "outsider" (om än en regeringsfähig sådan) eller kommer partiet att utvecklas till ett mer traditionellt, etablerat parti bland alla andra? Morgondagens val av nya språkrör kan ge viss vägledning.

Vi vet att Gustav Fridolin kommer att väljas. Men vem blir hans kamrat - valberedningens förslag Åsa Romson eller utmanaren Mikaela Valtersson? Många menar att Åsa Romson kommer att väljas eftersom hon starkare än Valtersson personifierar den "gröna" essensen i Miljöpartiet. Experterna tvekar och spår en jämn omröstning i morgon.

Själv tror jag att Åsa Romson vinner ganska klart. Dels för att hon har en grönare profil än Valtersson och dessutom är valberedningens förslag. Men Romson har också - vilket jag tycker är bortglömt i diskussionen - större trovärdighet i andra för Miljöpartiet viktiga frågor och då framför allt flykting- och asylpolitiken.

I P1 Morgon i morse sade Valtersson explicit att hon inte kunde välja mellan Moderaterna och Vänsterpartiet - hon tyckte lika illa om båda partierna. Men i flykting- och asylpolitiken (liksom i andra för Miljöpartiet viktiga frågor som utrikes- och säkerhetspolitik, biståndspolitik, integritet/FRA-lagen) ligger Vänsterpartiet betydligt närmare Miljöpartiet än vad Moderaterna gör. Betydelsen av dessa frågor inom Miljöpartiet skall inte underskattas, särskilt inte bland kongressombuden.

Därför tror jag att Åsa Romson i morgon lördag med relativt god marginal tillsammans med Gustav Fridolin väljs till nytt språkrör för Miljöpartiet.

Efter dagens partiledardebatt: Ge mig politiken tillbaka - nu!

Ge mig politiken tillbaka - nu! Ungefär så känner jag efter att ha lyssnat på i princip hela partiledardebatten i riksdagen i dag (samt under delar av debatten ha chattat med Aftonbladets läsare).

Förutsättningarna för dagens debatt var mycket ovanliga och svåra. För två av oppositionens tre företrädare - Mona Sahlin och Maria Wetterstrand - var det deras sista partiledardebatt och den tredje - Lars Ohly - är hårt ansatt inom sitt eget parti. Det var en sargad opposition som skulle möta en självsäker regering. Svårast är läget inom socialdemokratin, som dessutom förväntas leda oppositionen.

Mona Sahlins huvudanförande var traditionellt, sakligt, rutinerat. Replikväxlingarna med Fredrik Reinfeldt blev lite av valrörelsen i repris - det vill säga inte särskilt nydanande eller fräscha. Det mest intressanta var kanske att Mona Sahlin sträckte ut en hand om samförstånd och blocköverskridande samarbete. Det som byggs över blockgränserna blir ofta starkt och består, sa hon. En dyster tolkning av den utsträckta handen är att blocköverskridande samarbete under överskådlig tid är socidemokratins enda möjlighet till realpolitiskt inflytande. Fredrik Reinfeldt gick - som så ofta in i rollen som landsfader och tackade (!) svenska folket för det sätt på vilket de tagit sig an finanskrisens umbäranden.

Så mycket debatt blev det nu inte. Fredrik Reinfeldt hyllade Mona Sahlin för hennes politiska livsgärning och lyfte särskilt fram hennes "gedigna, mångåriga engagemang i HBT-frågor" samt hennes kamp mot främlingsfientlighet och rasism. Han gav henne en Ipod laddad med en bok om Mahatma Gandhi: Konsten att vända världen upp och ner. Jan Björklund fyllde på och prisade Mona Sahlin för hennes mod och vilja att förnya såväl politikens stil och innehåll. Så fortsatte det, partiledare efter partiledare. Intet öga var torrt i kammaren. Och när Mona Sahlin var färdigfirad var det Maria Wetterstrands tur.

Själv tycker jag det hade varit bättre om Mona Sahlin och Maria Wetterstrand först hade firats med en rejäl debatt i kammaren och därefter avtackats i en informell ceremoni. Missförstå mig rätt - Mona Sahlin och Maria Wetterstrand förtjänar varje vackert ord som sades och mycket, mycket mer. Men efter alla lovord blev det omöjligt att få någon trovärdighet i debatten eller någon stuns i replikväxlingarna.

Jag är utled på den politiklöshet som just nu präglar Sverige. Jag vill ha en opposition som bjuder regeringen på det motstånd den behöver och jag vill ha den oppositionen nu. Därför väljer jag att avluta med att travestera Nationalteatern och deras låt Ge mig mitt liv nu.

Jag vill inte gå i dimman

längs en tröstlös Aveny.

Jag vill göra nåt bra nu!

Jag vill inte vara politiklös

när jag är så full av liv.

Ge mig min opposition,

ge mig min opposition nu!

Frihetsvindar hjälper Miljöpartiet att fördubbla sitt röstetal?

OBS: Bloggposten nu uppdaterad längst ned med en bedömning av Maria Wetterstrands insats i kvällens partiledarintervju.

Miljöpartiet har aldrig fått mer än 5.5 procent av rösterna i ett svenskt riksdagsval. Det var i valet 1988. I de åtta riksdagsval Miljöpartiet ställt upp i har partiet fått mellan 1.5 och 5.5 procent. I det senaste valet 2006 erhöll partiet 5.2 procent av rösterna.

I opinionsmätningarna inför årets val ligger Miljöpartiet på strax under 10 procent. Ur det perspektivet kommer Maria Wetterstrand till kvällens partiledarintervju i SVT med valvinden i ryggen. Allt talar för att partiet med råge kommer att göra sitt bästa val någonsin. Om det sedan räcker till att bilda en gemensam rödgrön regering återstår att se.

Det är noterbart att Miljöpartiet rusar fram i opinionsmätningarna utan att miljöfrågorna haft en särskilt central plats på dagordningen. Partiets hittills bästa val 1988 - då de ju erövrade en riksdagsplats med sina 5.5 procent - hade föregåtts av såväl Tjernobylkatastrofen 1986 samt en stor uppmärksamhet under själva valrörelsen om säldöden i Östersjön.

Jag tror att Miljöpartiet i dag rider på de frihetliga vindar som blåser i svensk politik. På ett sätt är det paradoxalt, eftersom en stor del av Miljöparitets politik går ut på att styra människors beteende i mer miljövänlig riktning. Men partiet har ändå skickligt skapat bilden av sig själv som ett modernt parti, där individuell frihet är möjlig att förena med ett gemensamt ansvarstagande. Där har Socialdemokraterna ett och annat att lära. Men den debatten får vänta tills efter valet - oavsett om vi då har en borgerlig eller en rödgrön regering.

En undersökning som genomförts av Svenska Dagbladet visar att 18 av 26 regionordföranden för Miljöpartiet är öppna för ett samarbete med en ny borgerlig regering om Sverigedemokraterna skulle få en vågmästarställning. Peter Eriksson och Maria Wetterstrand dementerar bestämt alla sådana planer. Här gäller det att hålla ihop den rödgröna alliansen.

Frågan är vad som skulle hända om Miljöpartiet nu valde att hålla dörren på glänt för ett sådant samarbete. Gröna väljare som vill ha ett regeringskifte skulle söka sig till Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i stället. Men kanske skulle några osäkra mittenväljare söka sig till Miljöpartiet, eftersom Miljöpartiets vänsterprofil då tunnades ut. I så fall skulle effekten bli en nettovinst för det rödgröna blocket.

Maria Wetterstrand kommer säkert att pressas på just denna fråga i kvällen intervju. Jag återkommer efter TV-sändningen med en kort kommentar om hur han klarade sin uppgift.

Uppdatering kl 21.15: Maria Wetterstrand gjorde en mycket bra insats i kvällens partiledarintervju. Hon utstrålar trovärdighet och autenticitet och är en stor tillgång för det rödgröna samarbetet. Det vore ett stort resursslöseri om hon inte blev minister efter valet i höst.

I frågan om samarbete med en borgerlig regering efter valet i höst om SD blir vågmästare svarade hon på två sätt. För det första att hon inte trodde att det fanns några politiska förutsättningar för ett sådant samarbete och att de borgerliga partierna nog ville försöka regera i minoritet. Men för det andra vägrade hon att svara kategoriskt nej på frågan vad hon skulle säga om Reinfeldt trots allt skulle erbjuda henne en regeringsplats. På så sätt höll hon ändå dörren öppen på glänt.

Utfrågningen drogs ned något av att Anna Hedenmo och Mats Knutson alltför länge uppehöll sig vid Maria Wetterstrands och hennes makes flygpendlingar mellan Sverige och Finland. Vad förväntade de sig - att två framstående politiker som älskar varandra skall åka båt 30 timmar varje helg för att kunna träffas? Jag tycker det är olyckligt att utfrågarna också fokuserat vilken skola Lars Ohlys barn valt att gå i eller Jan Björklunds adopterade barns eventuella utsatthet. I övrigt har utfrågarna skött sig mycket, mycket bra vid samtliga tillfällen. Public Service rules.

Mona Sahlin - The Comeback Woman?

Mona Sahlin - The Comeback Woman? Titeln är inte min, utan tillhör en artikel skriven av professor Sören Holmberg i boken Skilda världar (SOM-rapport 44, SOM-institutet, Göteborgs universitet) från hösten 2008.

I artikeln redovisar Sören Holmberg hur Mona Sahlin i 1994 års SOM-undersökning var Sveriges mest populära politiker överhuvudtaget. Året därpå rasade hennes popularitet dramatiskt i samband med kontokortsaffären och att hon detroniserades som påtänkt socialdemokratisk partiledare.

Men som nytillträdd partiledare för Socialdemokraterna växte Mona Sahlins popularitet åter i styrka. I början på den ekonomiska krisen 2008 var Mona Sahlin den partiledare som hade högst popularitetssiffror i SOM-mätningen.

I dag matas väljarna nästan dagligen med opinionsmätningar om hur Mona Sahlin återigen har rasat i opinionen. De förutspådda borgerliga Mosa Mona-kampanjerna har ersatts av rubriker som dagens Svagt stöd för Sahlin hos S-väljare (Expressen och Aftonbladet har exakt samma rubrik!), beledsagade av bilder på en tyngd och modstulen Mona Sahlin. Opinionsrapporteringen tenderar att bli självuppfyllande. Väljarna får av media regelbundet veta att väljarna inte har förtroende för Mona Sahlin. Sedan kontaktas väljarna av opinionsinstitut som frågar dem om de har förtroende för Mona Sahlin. Cirkeln blir ond, mycket ond.

Svenska väljare tenderar dessbättre att rösta på parti och inte på person. De personeffekter som ändå finns avser i huvudsak väljarförflyttningar inom och inte mellan blocken. En del av Miljöpartiets framgångar i opinionen skulle t ex kunna vara en Maria Wetterstrand-effekt där ett antal allmänna rödgröna väljare söker sig till Miljöpartiet i stället för till Socialdemokraterna.

Någonstans finns det kanske också en gräns där de ständiga diskussionerna om det svaga förtroendet för Mona Sahlin uppfattas som ett hackande - på gränsen till mobbing - av en framstående kvinnlig politiker.

Jag beundrar den styrka som Mona Sahlin förmår uppvisa inför offentligheten mitt i den debatt som rasar mot hennes person. Uppförsbacken är tung. Men det går inte att utesluta att Mona Sahlin genom sin styrka och politiska skicklighet ännu en gång kan leva upp till epitetet The Comeback Woman.

Medielogiken ökar sannolikheten för rödgrön valseger?

Vad vore roligast för svenska medier? Fyra år till med Fredrik Reinfeldt eller fyra år med en rödgrön regering?

Frågan är intuitivt lätt att besvara. Bortsett från de inledande månadernas turbulens då ministrar tvingades hoppa strömhopp från regeringen har Reinfeldts tid som statsminister präglats av ett regeringsarbete utan större dramatik och konflikter. Jämfört med de tidigare borgerliga havererade regeringsinnehaven 1976-1982 respektive 1991-1994 har åren 2006-2010 varit rent av tråkiga. Ett oprövat rödgrönt samarbete skulle däremot ur medial synvinkel kunna inrymma en hel del dramatik.

Dessa tankar dök upp i slutet av ett samtal med en begåvad journalist på trevliga Berns asiatiska i Stockholm i dag. Visst fanns det en medial trötthet på Göran Persson, där den borgerliga alliansen stod för något nytt och okänt. På samma sätt framstår det rödgröna samarbetet - med Miljöpartiet och Maria Wetterstrand i spetsen - som något som kommer att kunna leverera fler storys, locka fler tittare/lyssnare och sälja fler lösnummer än fyra år till med Fredrik. (I den mediedramaturgiska grytan kan man förstås också tillföra en nypa Sverigedemokrati så blir anrättningen än mer spektakulär...)

Jag tror inte att media medvetet strävar i en sådan riktning. Professor Kent Asps regelbundna studier av mediebevakningen av svenska valrörelser visar också att det över tid inte finns några systematiska samband kring vilka partier som gynnas respektive missgynnas. Men visst vore det rimligt att tro att medielogiken också pekar i en riktning där det nya och okända blir mer angeläget än det gamla och inprövade. En viktig del i medielogiken är också just nyfikenhet.

Det är möjligt att det finns några studier kring den tematik jag här skisserar - tacksam för tips i så fall.

Fyra enkla regler för att motverka Sverigedemokraterna

I dagens Aftonbladet antyder de rödgröna partierna att om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen så öppnas dörren för ett samarbete över blockgränserna. Under rubriken "Det kan bli en rödblå regering" säger t ex Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand: Om vi blir större än de andra är det logiskt att Centerpartiet och Folkpartiet öppnar upp för att bedriva samtal med oss.

Sverigedemokraterna kan gnugga händerna av förtjusning. Blocköverskridande samarbete är nämligen ett av de säkraste sätten att stärka stödet för ett högerpopulistiskt, främlingsfientligt parti som Sverigedemokraterna.

Det finns några enkla regler att hålla sig till för de etablerade partierna om de vill motverka att högerpopulistiska partier vinner framgång i opinionen. För det första bör man inte göra det högerpopulistiska partiet till en partipolitisk stridsfråga mellan sig. Här riskerar de rödgröna partierna att spela Sverigedemokraterna i händerna genom att titt som tätt anklaga alliansregeringen för att vara otydliga i frågan om samarbete med Sverigedemokraterna.

För det andra bör man inte lyfta upp högerpopulisternas frågor på den politiska agendan, eller försöka vinna till sig opinionen genom att anamma högerpopulisternas språkruk. Invandringspolitik och integrationspolitik skall behandlas som vilka andra politiska sakområden som helt, oavsett högerpopulisternas önskemål. Här tycker jag att de etablerade partierna håller emot ganska bra. Jag blir dock bekymrad och nedstämd över Göran Hägglunds retorik, där han spelar upp en motsättning mellan "verklighetens folk" och den s k kultureliten. Det är en tankefigur som ligger otäckt nära Sverigedemokraternas sätt att se på världen, och uttrycket "verklighetens folk" (som en gång introducerades av Ny Demokrati) har också nu anammats av Sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkesson.

För det tredje bör man inte bjuda in högerpopulisterna till debatt i forum dit de själva inte vunnit tillträde av egen kraft. Det betyder att man skall ta en sakargumentation med Sverigedemokraterna i de kommunala och regionala organ där de vunnit mandat, men inte söka upp dem i TV-soffor eller nyhetsprogram. Här famlar de etablerade partierna. Maud Olofssons försök att "ta debatten" med Jimmie Åkesson i SVT:s Gomorron Sverige tidigare i dag gav ingen mersmak, om man säger så.

För det fjärde bör man inte bemöta hotet från högerpopulisterna med blocköverkridande överenskommelser. Sådana överenskommelser understödjer högerpopulisternas verklighetsbeskrivning att de själva utgör den enda egentliga oppositionen mot "etablissemanget".

I övrigt tror jag att Jimmie Åkessons uppmärksammade artikel i Aftonbladet var ett av Sverigedemokraternas större strategiska misstag hittills. Diskussionen svänger, och Sverigedemokraternas högerextremistiska förflutna flyter upp till ytan. Vi får se om de etablerade partierna förmår hantera situationen på det sätt de enligt regelboken bör göra när de vill motverka Sverigedemokraternas strävan efter en riksdagsplats.

De rödgröna sjunger politikens lov

Första anhalten för den rödgröna oppositionens samarbetsturné i Sverige blev Gustav Adolfs Torg i Göteborg. Peter Eriksson och Maria Wetterstrand (MP), Lars Ohly (V) och Mona Sahlin (S) tycktes trivas bra ihop och allra gladast var otvivelaktigt Lars Ohly. Om uttrycket "Gladast vinner" verkligen stämmer, så kan Vänsterpartiet se fram mot ett lysande valresultat 2010.

En sak gladde mig verkligen. I en tid som ibland kallas apolitisk eller post-politisk och där den borgerliga alliansregeringen ser politik som ett fult ord så sjöng samtliga rödgröna partiledare och språkrör i stället politikens lov. Här kommer några exakta citat.

Peter Eriksson: Vi vill aktivt använda politiken för att förändra och utveckla samhället.

Maria Wetterstrand: Politiken har stora möjligheter.

Lars Ohly: Vi vill använda demokratin och politiken.

Mona Sahlin: Vi tror på politik.

Det, mina vänner, är något helt annat än Fredrik Reinfeldts strävan efter att ersätta politiken med enskilda individers lösande av livspussel över köksbordet.

I övrigt kännetecknades mötet av de rödgrönas vilja att lyfta fram skillnaderna mellan oppositionens och regeringens politik. De rödgrönas starkare tilltro till politikens möjligheter tog sig uttryck i krav på mer offensiva statliga satsningar på jobb, på utbildning, på grön energiomställning och på investeringar i välfärden. Här hymlades heller inte om behovet av skattehöjningar för att kunna genomföra dessa åtgärder.

Det är långt till valet 2010. Men en svag doft av valseger spred sig denna onsdagseftermiddag lite försiktigt runt Gustav Adolfs Torg i Göteborg.

Är s + mp verkligen = sant?

Jag är ambivalent till Mona Sahlins val att äkta miljöpartiets Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. I grunden ser jag bara en enda rimlig anledning till utfästelsen om en rödgrön koalitionsregering: Oron för att miljöpartiet skall hoppa över till det borgerliga blocket. Men att låta den oron bära så långt att socialdemokraterna två år före ett val och i ett lysande opinonsläge stänger möjligheten att regera ensamma - det är för mig att låta svansen vifta med hunden.

På ett sätt är samarbetet mellan socialdemokraterna och miljöpartiet bra. Vänsterpartiet kan hålla vänsterflanken och slipper kompromissa in sig i en mittenorienterad s-mp-koalition. Mittenväljarna kan rösta på socialdemokraterna eller miljöpartiet utan att behöva vara rädda för Lars Ohly.

Men vad händer med socialdemokratin? Jag har alltid varit svag för uttrycket: Säg mig vem du umgås med, och jag skall säga dig vem du är. Och så länge miljöpartiet slirar i vänster-högerfrågorna så vill åtminstone jag vara på min vakt när det gäller en nära och långvarig relation. Vad kommer samarbetet att innebära för socialdemokratins själ?

Men jag är också besviken på Lars Ohly, som har misslyckats med att utveckla vänsterpartiet till ett modernt parti som förmår attrahera nya väljargrupper utan att för den skull röra sig mot det politiska mittfältet. Vänsterpartiet borde ha en potential att utveckla en politik som attraherar alla dem som kämpar för gemenskapsvärdena i vårt individualiserade kunskapssamhälle. Men det lyfter inte. Vänsterpartiets politik andas genom Lars Ohly för mycket klasskampsretorik och industrisamhälle.

För mig tycks det som att Lars Ohly aldrig riktigt hämtade sig från det karaktärsmord han som nytillträdd partiledare utsattes för i ett par kontroversiella Uppdrag granskning-program hösten 2004. Vre jag vänsterpartist så skulle jag förorda en ny partiledare. Varför inte Josefin Brink? Eller ännu hellre Alice Åström.

Risk för (s)jälvmål i kampen mot Sverigedemokraterna?

Jag tillhör ju dem som bedömer Sverigedemokraternas möjligheter att ta sig in i riksdagen som mycket små. Partiets bakgrund i extremhögern i kombination med vänster-högerdimensionens dominerande ställning i svensk politik blir en för partiet mycket hög tröskel att passera.

Men ingenting är naturligtvis givet. De etablerade partierna får inte agera på ett sätt som i onödan underlättar för Sverigedemokraterna att passera fyraprocentsspärren.

Forskningen har visat att det finns åtminstone två grundregler för övriga partier att hålla sig till om de vill motverka att högerpopulistiska partier vinner framgång i opinionen. För det första bör man inte göra det högerpopulistiska partiet till en partipolitisk stridsfråga mellan sig. För det andra bör man inte ingå blocköverskridande uppgörelser i form av t ex samlingsregering för att undvika att högerpopulistiska partier får en vågmästarposition.

Men samtliga partier - och kanske mest socialdemokraterna - lyckas bryta mot dessa båda grundregler i stort sett varje gång som Sverigedemokraterna hamnar över fyra procent i en opinionsmätning. På DN Debatt (10/7) kritiserade Mona Sahlin (s), Peter Eriksson (mp) och Maria Wetterstrand (mp) de borgerliga partierna för att vara otydliga i frågan om samarbete med Sverigedemokraterna. I Dagens Nyheter (17/7) lyfter Mats Johansson (s), som ansvarar för partiets strategiska arbete gentemot Sverigedemokraterna, fram just blocköverskridande uppgörelser, inklusive om självaste regeringsmakten, som de etablerade partiernas enda väg om partiet skulle få en vågmästarposition.

Oron över Sverigedemokraternas blygsamma opinionsframgångar tycks just nu göra de etablerade partierna till sina egna värsta fiender i arbetet med att motverka framgångar för Sverigedemokraterna.

Valet 2014 avgör allt?

Först ett stort tack till Walking and falling, som hållit fanan högt på denna blogg under min vistelse i Almedalen. Walking and falling är välkommen tillbaka!

(Under Almedalsveckan har jag publicerat mina analyser på Almedalsbloggen, och dessa analyser kan läsas här.)

Almedalsveckan mäter pulsen och temperaturen på svensk politik. Mina intryck från årets vecka är att valrörelsen nu har börjat. Men då syftar jag inte i första hand på de kommande europavalen 2009 eller riksdagsvalet 2010, utan på valrörelsen inför riksdagsvalet 2014.

Inför årets Almedalsvecka ledde oppositionen, enligt senaste opinionsmätningen från Demoskop, över den borgerliga alliansregeringen med 17 procentenheter. Det har aldrig hänt att en svensk regering haft ett så stort opinionsunderläge två år före ett val och lyckats bli omvald. Almedalsveckan stärkte heller knappast det borgerliga blocket. Mona Sahlin plockade poäng på besked om fastighetsskatten och FRA-lagen, samt på gemensamma utspel med miljöpartiets Maria Wetterstrand. Den borgerliga alliansregeringens enda gemensamma utspel handlade om nya medel till Konkurrensverket, och blev en politisk och medial antiklimax.

Jag får en allt starkare känsla av att såväl de borgerliga partierna som oppositionen redan har räknat in ett regeringsskifte 2010. Den relevanta frågan blir därför om valsegern 2010 innebär början på ett nytt långt maktinnehav för socialdemokratin, eller på en period med täta regeringsskiften i Sverige. Valutgången 2014 kan bli avgörande för vilket av dessa båda alternativ som förverkligas, och de båda blocken har därför redan börjat positionera sig inför denna kraftmätning.

Oppositionens kraftiga opinionsförsprång över regeringen riskerar att motverka förynyelsearbetet inom socialdemokratin. Rådslagsarbetet i all ära, men varför ta risken att förändra sin politik i ett läge när man leder med 17 procentenheter inför valet 2010? Men en förnyelse av politiken är nödvändig för socialdemokratin. Inte för att vinna 2010 års val - det går som sagt nog av bara farten. Men för att skapa förutsättningar för nya regeringsinnehav lika långvariga som de under 1900-talet.

Socialdemokratins starka ställning i Sverige hänger samman med att skiljelinjen arbete-kapital i så stor utsträckning dominerat det politiska livet. Men arbetarklassens andel av befolkningen minskar, och minskar gör även sambandet mellan klasstillhörighet och partival. Allt fler svarspersoner i olika opinonsundersökningar säger sig inte tillhöra någon klass överhuvudtaget.

Vi lever i dag i ett samhälle som är betydligt mer individualiserat än det samhälle där socialdemokratin en gång föddes. Individualiseringen ställer socialdemokratin inför särskilt stora strategiska utmaningar, eftersom partiets ideologi så mycket bygger på värnandet av kollektiva gemenskapsvärden. Hur formar man en politik som stöttar det positiva i individualiseringen - som frigörelsen från tidigare förtryckande kollektiva auktoriteter - utan att gemenskapsvärdena - som den mellanmänskliga solidariteten - urholkas?

Det sägs att socialdemokratin måste vinna medelklassen för att uppnå ett varaktigt regeringsinnehav. Men vilka sociala grupper utgör medelklassen i dag? På samma sätt som den industriella revolutionen skapade motsättningen mellan arbete och kapital skapar den kommunikationella revolutionen nya sociala skiljelinjer till vilka partiet måste förhålla sig. Kampen om kunskapen blir allt viktigare och de sociala grupper som arbetar med kunskap - oavsett om de kallas informationsproducenter (Castells), den kreativa klassen (Florida) eller fria logotyper (Bjereld & Demker) - blir allt mer relevanta aktörer i informationssamhällets politiska liv.

För socialdemokraternas del ger opinionssiffrorna arbetsro. Men det gäller att inte förföras. Valsegern 2010 kanske kommer av sig själv, men valsegern 2014 gör det definitivt inte. För att lägga grunden till en ny längre period av socialdemokratiskt maktinnehav krävs en ny vänsterpolitik, som förmår vinna "medelklassen" genom att värna gemenskapsvärden i ett individualiserat samhälle.

Och så gäller det förstås att verkligen vinna det där valet 2010 också…