Risk för (s)jälvmål i kampen mot Sverigedemokraterna?

Jag tillhör ju dem som bedömer Sverigedemokraternas möjligheter att ta sig in i riksdagen som mycket små. Partiets bakgrund i extremhögern i kombination med vänster-högerdimensionens dominerande ställning i svensk politik blir en för partiet mycket hög tröskel att passera.

Men ingenting är naturligtvis givet. De etablerade partierna får inte agera på ett sätt som i onödan underlättar för Sverigedemokraterna att passera fyraprocentsspärren.

Forskningen har visat att det finns åtminstone två grundregler för övriga partier att hålla sig till om de vill motverka att högerpopulistiska partier vinner framgång i opinionen. För det första bör man inte göra det högerpopulistiska partiet till en partipolitisk stridsfråga mellan sig. För det andra bör man inte ingå blocköverskridande uppgörelser i form av t ex samlingsregering för att undvika att högerpopulistiska partier får en vågmästarposition.

Men samtliga partier - och kanske mest socialdemokraterna - lyckas bryta mot dessa båda grundregler i stort sett varje gång som Sverigedemokraterna hamnar över fyra procent i en opinionsmätning. På DN Debatt (10/7) kritiserade Mona Sahlin (s), Peter Eriksson (mp) och Maria Wetterstrand (mp) de borgerliga partierna för att vara otydliga i frågan om samarbete med Sverigedemokraterna. I Dagens Nyheter (17/7) lyfter Mats Johansson (s), som ansvarar för partiets strategiska arbete gentemot Sverigedemokraterna, fram just blocköverskridande uppgörelser, inklusive om självaste regeringsmakten, som de etablerade partiernas enda väg om partiet skulle få en vågmästarposition.

Oron över Sverigedemokraternas blygsamma opinionsframgångar tycks just nu göra de etablerade partierna till sina egna värsta fiender i arbetet med att motverka framgångar för Sverigedemokraterna.