Efter dagens partiledardebatt: Ge mig politiken tillbaka - nu!

Ge mig politiken tillbaka - nu! Ungefär så känner jag efter att ha lyssnat på i princip hela partiledardebatten i riksdagen i dag (samt under delar av debatten ha chattat med Aftonbladets läsare).

Förutsättningarna för dagens debatt var mycket ovanliga och svåra. För två av oppositionens tre företrädare - Mona Sahlin och Maria Wetterstrand - var det deras sista partiledardebatt och den tredje - Lars Ohly - är hårt ansatt inom sitt eget parti. Det var en sargad opposition som skulle möta en självsäker regering. Svårast är läget inom socialdemokratin, som dessutom förväntas leda oppositionen.

Mona Sahlins huvudanförande var traditionellt, sakligt, rutinerat. Replikväxlingarna med Fredrik Reinfeldt blev lite av valrörelsen i repris - det vill säga inte särskilt nydanande eller fräscha. Det mest intressanta var kanske att Mona Sahlin sträckte ut en hand om samförstånd och blocköverskridande samarbete. Det som byggs över blockgränserna blir ofta starkt och består, sa hon. En dyster tolkning av den utsträckta handen är att blocköverskridande samarbete under överskådlig tid är socidemokratins enda möjlighet till realpolitiskt inflytande. Fredrik Reinfeldt gick - som så ofta in i rollen som landsfader och tackade (!) svenska folket för det sätt på vilket de tagit sig an finanskrisens umbäranden.

Så mycket debatt blev det nu inte. Fredrik Reinfeldt hyllade Mona Sahlin för hennes politiska livsgärning och lyfte särskilt fram hennes "gedigna, mångåriga engagemang i HBT-frågor" samt hennes kamp mot främlingsfientlighet och rasism. Han gav henne en Ipod laddad med en bok om Mahatma Gandhi: Konsten att vända världen upp och ner. Jan Björklund fyllde på och prisade Mona Sahlin för hennes mod och vilja att förnya såväl politikens stil och innehåll. Så fortsatte det, partiledare efter partiledare. Intet öga var torrt i kammaren. Och när Mona Sahlin var färdigfirad var det Maria Wetterstrands tur.

Själv tycker jag det hade varit bättre om Mona Sahlin och Maria Wetterstrand först hade firats med en rejäl debatt i kammaren och därefter avtackats i en informell ceremoni. Missförstå mig rätt - Mona Sahlin och Maria Wetterstrand förtjänar varje vackert ord som sades och mycket, mycket mer. Men efter alla lovord blev det omöjligt att få någon trovärdighet i debatten eller någon stuns i replikväxlingarna.

Jag är utled på den politiklöshet som just nu präglar Sverige. Jag vill ha en opposition som bjuder regeringen på det motstånd den behöver och jag vill ha den oppositionen nu. Därför väljer jag att avluta med att travestera Nationalteatern och deras låt Ge mig mitt liv nu.

Jag vill inte gå i dimman

längs en tröstlös Aveny.

Jag vill göra nåt bra nu!

Jag vill inte vara politiklös

när jag är så full av liv.

Ge mig min opposition,

ge mig min opposition nu!

Adjö till Rövarkungens Ö

Det blåser rödgröna valvindar. Samtliga opinionsundersökningar visar på ett minskat avstånd mellan då båda blocken och i dagens Sifo ligger Sverigedemokraterna under fyraprocentsspärren. Bra de senaste timmarna har jag på nätet och IRL (In Real Life) stött på flera personer som inte utan möda och för några för första gången kommit fram till att de skall rösta på Socialdemokraterna. Mona Sahlin har varit oerhört stark i de sista debatterna och kanske har vinden vänt för henne också.

Kommer medvinden för sent? Fortfarande visar samtliga opinionsinstitut på en liten men klar ledning för den borgerliga alliansen. Mobiliseringen av rödgröna väljare måste eskalera ytterligare och än fler tveksamma väljare övertygas om att gå i rödgrön riktning. Opinionssvängningarna har under mandatperioden varit större än någonsin tidigare i modern svensk politisk historia, så ingenting är omöjligt.

Internt inom Socialdemokratin finns det också ett litet hopp om att opinionsinstituten viktar fel när det gäller Socialdemokraterna. Eftersom instituten i sina viktningar bl a utgår från hur det gick för respektive parti vid föregående val och Socialdemokraterna gjorde ett ovanligt dåligt val 2006 finns det en möjlighet att instituten missar att vikta upp Socialdemokraterna tillräckligt. Väljarbarometrar än sannerligen ingen exakt vetenskap. Men i det scenariot finns det ju, som läsaren förstår, utrymme för visst önsketänkande.

I dag visade också professor Kent Asp på DN Debatt hur tre av fyra artiklar under valrörelsen i Expressen om Mona Sahlin varit starkt negativa. Tidningen skiljer också ut sig från andra media genom rapporteringens omfattning och starka fokusering på Sahlin. Jag har inte sett något liknande i de nio tidigare val jag har undersökt, skriver Kent Asp. Jag har tidigare berättat att jag från de mest skilda håll - inom och utom journalistkåren - hört berättats att Expressen medvetet driven en traditionell journalistisk kampanj mot Socialdemokraterna/Mona Sahlin och att denna kampanj innebär ett öppet gynnande av Alliansen. Asps redovisning stärker den bilden ytterligare och nog är det så att Expressen och dess chefredaktör Thomas Mattsson kommer att ha en del att förklara när valrörelsen väl är över.

I dag var det rödgrön valfinal på i Göteborg. Hela Götaplatsen sjöng 'Ja må han leva' för Jan Eliasson som fyllde 70 år igår. I Stockholm talade Alliansledarna i ösregn - de rödgröna ledarna talar i strålande sol i Göteborg. Who's side is God on? Lars Ohly kommenterade repertoaren på Göteborgs Stadsteater: Jag ser att ni ger Fredrik Reinfeldts favoritpjäs - Den inbillningssjuke. Stående applåder för Mona Sahlin. Publiken skanderade 'Mona, Mona'.

Nationalteatern spelade Jack the Ripper, med Leif Pagrotsky på tamburin. Låten tillägnades Fredrik Reinfeldt: I besvikelsens iskalla tystnad, han håller oss i sin hand. Förgiftar vårt blod med lystnad, att långsamt förgöra varann...

Själv hoppas jag att världens mest framgångsrika parti i morgon skall göra ett tillräckligt bra val för att vi skall kunna lämna Rövarkungens ö och äntligen till sist få höra plasket av en åra, se skymten av en annan båt.