Statsminister Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring erbjöd få överraskningar. Möjligen kan man notera en starkare betoning på gemenskapsvärden och på vikten av att hålla ihop samhället än vad man vanligen förknippar med statsministern. På några månader har regeringen genomgått en personlighetsförändring från Spara till Slösa. Metaforen med Birgitta Lilliehööks seriefigurer haltar dock något. I Lilliehööks tappning är Spara ett eftersträvansvärt ideal och Slösa ett avskräckande exempel. Ur oppositionens perspektiv är Fredrik Spara eller Fredrik Slösa två lika dåliga alternativ.
Socialdemokraternas utmaning blir nu att presentera ett budgetalternativ som gör skillnad, utan att för den skull skrämma bort mittenväljarna. Jag är övertygad om att Socialdemokraterna tänker möta den utmaningen genom att i med sina förslag försöka framställa sig som mer modernt och framåtblickande än Alliansen, och med tungt fokus på utbildning och kunskap.
Mycket talar annars för att regeringen har en ganska lugn höst att se fram emot. I början av november presenteras det första utkastet till nytt partiprogram för Socialdemokraterna, och även Leif Pagrotskys skatteutredning borde börja kunna skönjas vid horisonten. Det innebär att Socialdemokraterna kommer att lägga mycket stor kraft på sitt inre arbete fram till partikongressen i april 2013. Den kongressen får utomordentligt stor betydelse för vilken politik som Socialdemokraterna går till val på 2014.
Alliansregeringen har lärt sig minoritetsregeringens läxa. Sannolikt kommer regeringen därför att undvika propositioner där man riskerar nederlag i kammaren. Det innebär i sin tur att Sverigedemokraternas marginalisering fortsätter.
Den som bespetsat sig på en spännande politisk höst kan bli besviken. Hoppet står till de motsättningar som spirar i Reinfeldts egen regering. Kristdemokraterna och Centerpartiet har parkerat sig under eller i absolut närhet av fyraprocentsspärren och de interna motsättningarna i regeringen riskerar att öka. Luttrade kristdemokrater tycks ha förlikat sig med sitt öde. Men inom Centerpartiet - där förväntningarna på Annie Lööf var väldigt höga - är frustrationen stor. Partiet måste snart välja en tydligare väg mellan en mer traditionell och samarbetsinriktad landsbygdspolitik och en mer agressiv, näringslivsinriktad nyliberalism. Nu försöker partiet förena dessa båda riktningar. Det går inget vidare.
Visserligen måste oppositionen vara politiskt på hugget hela mandatperioden för att stå stark i den stundande valrörelsen. Men allt annat lika tror jag hösten 2012 blir politiskt lugnare än hösten 2011. Ungefär som lugnet före stormen.
Visar inlägg med etikett Leif Pagrotsky. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Leif Pagrotsky. Visa alla inlägg
2011-12-01
Sluta slira i förtroendefrågan
Till helgens möts Socialdemokraternas förtroenderåd för första gången sedan Håkan Juholt valdes till partiledare. Ännu finns det inga tecken på en återhämtning i opinionen. Mediebilden av partiet präglas av personfrågor och inre krishantering. De senaste dagarna har det visserligen blivit en del fokus på sakfrågor, t ex öppenhet kring partifinansiering och Socialdemokraternas framtida skattepolitik. Men när det gäller öppenheten kring partifinansieringen tycks Moderaterna genom sin kovändning i frågan ha tagit bollen från Socialdemokraterna. Leif Pagrotskys uttalanden om den framtida skattepolitiken uppfattades också av många som defensiva, en passiv anpassning till den nya verklighet som Alliansregeringens skattepolitik skapat.
Framträdande socialdemokrater står nu i kö för att veckla in sig i svårtydda uttalanden om huruvida de har förtroende för sin partiledare. Därför var det befriande att i P1 Morgon i dag höra Anna Johansson svara entydigt "Ja, det har jag" på frågan om hon hade förtroende för Håkan Juholt, medan Ardalan Shekarabi i samma inslag gjorde en Thomas Östros och kryptiskt hukade bakom verkställande utskott och partistyrelse.
I går blev det viss turbulens efter att Sven-Erik Österberg i SVT Aktuellt också åberopat det verkställande utskottets beslut att ge Juholt fortsatt förtroende. Men jag tycker det var en kvalitativ skillnad mellan Österbergs uttalande och de uttalanden som Östros och Shekarabi gjort. Österberg sa: VU vilket jag ingår i har gett Håkan Juholt ett förtroende och det är det som gäller. Eftersom Österberg själv sitter i verkställande utskottet blir han också personligen delaktig i utskottets förtroendeförklaring för Juholt.
Men visst hade det varit bättre om Österberg likt Anna Johansson varit tydligare i sin förtroendeförklaring. Då hade jag t ex inte behövt lägga tid och kraft på att skriva denna bloggpost för att kremlologiskt tolka innebörden i det han sa.
För mig är förtroende något man har eller inte har. Man kan inte ha ett förtroende på 30 eller 50 eller 70 procent för en person. Då hamnar man i den forna vänsterns debatt om huruvida Mao Tse Tung var 70 procent rätt och 30 procent dålig. Debatten hade tjänat på om de socialdemokrater som nu framträder hade sagt "Ja, jag har förtroende för Håkan Juholt" eller "Nej, jag har inte förtroende för Håkan Juholt". Det slirande vi nu ser skadar partiet, eftersom det ger en bild av ett parti som saknar förmåga att tala klarspråk.
Uppdaterat kl 12.15: Sven-Erik Österberg förtydligar sitt uttalande i SVT Aktuellt här. Österberg menar att han missuppfattats och att han åberopade VU för att ge extra tyngd åt sin förtroendeförklaring. En uppföljande artikel i SvD finns här.
Framträdande socialdemokrater står nu i kö för att veckla in sig i svårtydda uttalanden om huruvida de har förtroende för sin partiledare. Därför var det befriande att i P1 Morgon i dag höra Anna Johansson svara entydigt "Ja, det har jag" på frågan om hon hade förtroende för Håkan Juholt, medan Ardalan Shekarabi i samma inslag gjorde en Thomas Östros och kryptiskt hukade bakom verkställande utskott och partistyrelse.
I går blev det viss turbulens efter att Sven-Erik Österberg i SVT Aktuellt också åberopat det verkställande utskottets beslut att ge Juholt fortsatt förtroende. Men jag tycker det var en kvalitativ skillnad mellan Österbergs uttalande och de uttalanden som Östros och Shekarabi gjort. Österberg sa: VU vilket jag ingår i har gett Håkan Juholt ett förtroende och det är det som gäller. Eftersom Österberg själv sitter i verkställande utskottet blir han också personligen delaktig i utskottets förtroendeförklaring för Juholt.
Men visst hade det varit bättre om Österberg likt Anna Johansson varit tydligare i sin förtroendeförklaring. Då hade jag t ex inte behövt lägga tid och kraft på att skriva denna bloggpost för att kremlologiskt tolka innebörden i det han sa.
För mig är förtroende något man har eller inte har. Man kan inte ha ett förtroende på 30 eller 50 eller 70 procent för en person. Då hamnar man i den forna vänsterns debatt om huruvida Mao Tse Tung var 70 procent rätt och 30 procent dålig. Debatten hade tjänat på om de socialdemokrater som nu framträder hade sagt "Ja, jag har förtroende för Håkan Juholt" eller "Nej, jag har inte förtroende för Håkan Juholt". Det slirande vi nu ser skadar partiet, eftersom det ger en bild av ett parti som saknar förmåga att tala klarspråk.
Uppdaterat kl 12.15: Sven-Erik Österberg förtydligar sitt uttalande i SVT Aktuellt här. Österberg menar att han missuppfattats och att han åberopade VU för att ge extra tyngd åt sin förtroendeförklaring. En uppföljande artikel i SvD finns här.
2011-03-20
Nya namn ger nytändning åt S?
Just nu meddelades att valberedningen föreslår Mikael Damberg som ny ordinarie ledamot samt Veronica Palm och Leif Pagrotsky till nya suppleanter till Socialdemokraternas verkställande utskott (VU). Det är utmärkta förslag. Mikael Damberg kommer nu att ta över rollen som ekonomisk talesperson för partiet, erfar SVT Aktuellt. Här har Leif Pagrotsky redan tidigare förklarat att han inte stod till förfogande för uppdraget.
Jag har vid flera tillfällen uttalat mig kritiskt över det sätt varpå valberedningen hanterat processen. Desto gladare är jag att de förslag som valberedningen lanserat varit både kloka och i en del fall djärva.
Valberedningen har också förklarat att de kommer att nominera ytterligare en kvinna som suppleant till VU. Här hoppas jag att valberedningen vågar visa fortsatt klokhet och frimod och nominerar Lena Sommestad. Hon symboliserar det nytänkande och den strävan efter samhällsanalys som partiet så väl behöver. Jag rekommenderar i detta sammanhang gärna Jesper Meijlings och Sverker Sörlins artikel på DN Debatt i dag om Socialdemokratins icke-analytiska och ambivalenta inställning till marknadslösningar.
Valet av Mikael Damberg som ekonomisk talesperson bidrar också till att hålla ihop partiet, nu när Thomas Östros tvingats avgå.
Dagens Sifo-mätning visar också att avståndet mellan de rödgröna och Alliansregeringen i princip försvunnit. Det är en socialdemokrati i svag medvind och med förutsättningar för nytändning som samlas till kongress om några dagar.
Jag har vid flera tillfällen uttalat mig kritiskt över det sätt varpå valberedningen hanterat processen. Desto gladare är jag att de förslag som valberedningen lanserat varit både kloka och i en del fall djärva.
Valberedningen har också förklarat att de kommer att nominera ytterligare en kvinna som suppleant till VU. Här hoppas jag att valberedningen vågar visa fortsatt klokhet och frimod och nominerar Lena Sommestad. Hon symboliserar det nytänkande och den strävan efter samhällsanalys som partiet så väl behöver. Jag rekommenderar i detta sammanhang gärna Jesper Meijlings och Sverker Sörlins artikel på DN Debatt i dag om Socialdemokratins icke-analytiska och ambivalenta inställning till marknadslösningar.
Valet av Mikael Damberg som ekonomisk talesperson bidrar också till att hålla ihop partiet, nu när Thomas Östros tvingats avgå.
Dagens Sifo-mätning visar också att avståndet mellan de rödgröna och Alliansregeringen i princip försvunnit. Det är en socialdemokrati i svag medvind och med förutsättningar för nytändning som samlas till kongress om några dagar.
2011-02-17
Kriskommissionen och partiledarfrågan
Den socialdemokratiska kriskommissionen kritiserade tidigare i veckan partiets valberedning för att använda sig av ett alltför slutet arbetssätt. I stället föreslog kommissionen att medlemmarna i framtiden borde få rösta fram sina kandidater. Mot bakgrund av kommissionens förslag publicerar Aftonbladet i dag en artikel med rubriken TUNGA S-TOPPAR: SKJUT UPP VALET. Aftonbladet har genomfört en undersökning och frågat 543 förtroendevalda socialdemokrater i landets 290 kommuner om de tycker att det finns skäl att skäl att skjuta upp valdagen för att ge medlemmarna större inflytande enligt kriskommissionens förslag.
Men undersökningen har metodologiska brister. En grundregel i den här typen av undersökningar är att inte ställa två frågor i en, för då vet inte svarspersonerna vilken av frågorna de skall svara på. Svarsfrekvensen sjunker och de svar som ges blir svårare att tolka. Vilken av de två frågorna är det som svarspersonen har besvarat? I Aftonbladets formulering inryms två frågeställningar; dels om medlemmarna bör ges ett större inflytande i valprocessen genom t ex medlemsomröstningar, dels om den nu pågående processen bör avbrytas och tas om från början.
Svarsfrekvensen blir mycket låg, under 20 procent. Av dessa 20 procent (106 personer) svarar 19 procent (20 personer) ja och 81 procent (86 personer) nej. Det är dessa 20 personer - av 543 i urvalet - som i Aftonbladets rubrik blir TUNGA S-TOPPAR.
Det går förstås inte att dra några egentliga slutsatser av Aftonbladets undersökning. Skall man ändå spekulera kan man säga (vilket jag gör i artikeln) att givet förutsättningarna är det iögonfallande att 20 procent av de som ändå valde att svara är beredda att avbryta valberedningens arbete för att få till en mer öppen process.
Jag har uppfattat det interna mottagandet av kriskommissionens betänkande som att det finns ett starkt bejakande av kriskommissionens förslag att öppna upp valprocessen. Nu blir det en viktig fråga hur den nya partiledningen - och inte minst partiledaren - kommer att förhålla sig till kriskommissionens rapport. Om partiledaren/partiledningen helst vill använda den som hyllvärmare blir det nödvändigt att alla de som attraherats av kommissionens nytänkande mobiliserar för att rapporten skall ligga till grund för partiets fortsatta utveckling med avseende på idé, politik och organisation.
Kommissionens betänkande är i flera avseenden så radikalt att det i partiledarfrågan indirekt pekar bortom eller förbi de två i dagsläget tunga favoriterna, d v s Sven-Erik Österberg tätt följd av Thomas Östros (var aktier annars har stigit den senaste veckan). Kanske blickar den mot Tomas Eneroth som också nämnts de senaste dagarna, eller Leif Pagrotsky eller förstås Lena Sommestad (som för många symboliserar det nytänkande partiet så väl behöver).
Tänk om det blir en kongress i mars där partiledaren inte väljs enhälligt? Om valberedningen föreslår Sven-Erik Österberg eller Thomas Östros och motiveringarna till förslaget inte tar sikte på nytänkande och förändring är det inte uteslutet att alternativa namn kommer att föras fram. Det kan bli en intressant kongress. Jag har just anmält mig, så rapportering följer.
Men undersökningen har metodologiska brister. En grundregel i den här typen av undersökningar är att inte ställa två frågor i en, för då vet inte svarspersonerna vilken av frågorna de skall svara på. Svarsfrekvensen sjunker och de svar som ges blir svårare att tolka. Vilken av de två frågorna är det som svarspersonen har besvarat? I Aftonbladets formulering inryms två frågeställningar; dels om medlemmarna bör ges ett större inflytande i valprocessen genom t ex medlemsomröstningar, dels om den nu pågående processen bör avbrytas och tas om från början.
Svarsfrekvensen blir mycket låg, under 20 procent. Av dessa 20 procent (106 personer) svarar 19 procent (20 personer) ja och 81 procent (86 personer) nej. Det är dessa 20 personer - av 543 i urvalet - som i Aftonbladets rubrik blir TUNGA S-TOPPAR.
Det går förstås inte att dra några egentliga slutsatser av Aftonbladets undersökning. Skall man ändå spekulera kan man säga (vilket jag gör i artikeln) att givet förutsättningarna är det iögonfallande att 20 procent av de som ändå valde att svara är beredda att avbryta valberedningens arbete för att få till en mer öppen process.
Jag har uppfattat det interna mottagandet av kriskommissionens betänkande som att det finns ett starkt bejakande av kriskommissionens förslag att öppna upp valprocessen. Nu blir det en viktig fråga hur den nya partiledningen - och inte minst partiledaren - kommer att förhålla sig till kriskommissionens rapport. Om partiledaren/partiledningen helst vill använda den som hyllvärmare blir det nödvändigt att alla de som attraherats av kommissionens nytänkande mobiliserar för att rapporten skall ligga till grund för partiets fortsatta utveckling med avseende på idé, politik och organisation.
Kommissionens betänkande är i flera avseenden så radikalt att det i partiledarfrågan indirekt pekar bortom eller förbi de två i dagsläget tunga favoriterna, d v s Sven-Erik Österberg tätt följd av Thomas Östros (var aktier annars har stigit den senaste veckan). Kanske blickar den mot Tomas Eneroth som också nämnts de senaste dagarna, eller Leif Pagrotsky eller förstås Lena Sommestad (som för många symboliserar det nytänkande partiet så väl behöver).
Tänk om det blir en kongress i mars där partiledaren inte väljs enhälligt? Om valberedningen föreslår Sven-Erik Österberg eller Thomas Östros och motiveringarna till förslaget inte tar sikte på nytänkande och förändring är det inte uteslutet att alternativa namn kommer att föras fram. Det kan bli en intressant kongress. Jag har just anmält mig, så rapportering följer.
2011-01-09
Hur skall vi tolka att 8 av 9 politiska experter tror att Sven-Erik Österberg blir ny partiledare för S?
I gårdagens Aftonbladet tror åtta av nio politiska experter (ja, jag är en av dem...) att Sven-Erik Österberg blir ny partiledare för Socialdemokraterna. Den nionde experten, Nisha Besara, vägrar svara på frågan och säger i stället vem hon vill skall bli ny partiledare för S (Carin Jämtin eller Lena Sommestad).
Vad betyder då dessa experters samstämmiga bedömning för förutsättningarna att Österberg verkligen blir vald? Den frågan är naturligtvis svår att besvara. Men det är klart att om Österberg i förväg framställs som en vinnare så kan det bli svårare för villiga men lite blyga kandidater att ta steget fram. Ylva Johansson visade mod när hon för några veckor sedan sade sig stå till förfogande. Men ingen annan kandidat har valt att följa hennes exempel. Det är synd, och ytterligare ett tecken på den förstelnade organisationsform som tär på Socialdemokraternas politiska kapital.
Att åtta av nio experter oberoende av varandra tror på samme person visar också vilken skriande brist det råder på alternativa kandidater i partiet. Det är inget gott tecken, oavsett vad man tycker om Sven-Erik Österberg.
Jag har hela tiden hävdat att Sven-Erik Österberg ligger bra till för att ta över efter Mona Sahlin. Österberg är ett kompromissalternativ eftersom han kan accepteras av både vänster och höger inom partiet. Han har ett förflutet som skogsarbetare, är gruppledare i riksdagen och har ministererfarenheter. Österberg anses folklig och har få politiska fiender. Jag tror att Österberg kan hålla partiet samman (en av partiledarens viktigaste uppgifter) och hejda det fria fall som partiet för närvarande befinner sig i. Däremot är jag betydligt mer tveksam till hans vilja och förmåga att gå i spetsen för den förnyelse av partiets politik och organisation som är nödvändig. Österberg riskerar att bli en övergångslösning. Blir han vald är det upp till honom själv att visa att jag har fel i mina farhågor och att han i stället växer med uppgiften och blir en framtidslösning.
Vid sidan av Österbergs bristande trovärdighet i förnyelsearbetet saknar han också erfarenheter av internationella frågor.
Jag tycker fortfarande att valberedningen borde överväga ett tudelat ledarskap. Ett tudelat ledarskap skulle kunna öppna upp den förstelnade partistrukturen. Dessutom blir kvalifikationskraven på en socialdemokratisk partiledare allt svårare att förena i en person. En socialdemokratisk partiledare förväntas samla och hålla ihop partiet, leda regeringsarbetet som statsminister alternativt leda oppositionsarbetet i riksdagen, driva det nödvändiga förnyelsearbetet framåt, hålla kontakt med rörelsen samt inte minst i vår medialiserade värld samspela med media alla tider på dygnet. Ett tudelat ledarskap skulle också öppna dörren för personer som sticker ut, som t ex Lena Sommestad, Luciano Astudillo, Leif Pagrotsky eller Veronica Palm.
Men ingenting tyder hittills på att valberedningen vågar öppna upp processen. Business as usual tycks vara parollen för dagen, trots partiets kris. Men överraska mig gärna! Annars tror jag det blir Sven-Erik Österberg. Gardera med Pär Nuder, eller Stefan Löfvén.
Vad betyder då dessa experters samstämmiga bedömning för förutsättningarna att Österberg verkligen blir vald? Den frågan är naturligtvis svår att besvara. Men det är klart att om Österberg i förväg framställs som en vinnare så kan det bli svårare för villiga men lite blyga kandidater att ta steget fram. Ylva Johansson visade mod när hon för några veckor sedan sade sig stå till förfogande. Men ingen annan kandidat har valt att följa hennes exempel. Det är synd, och ytterligare ett tecken på den förstelnade organisationsform som tär på Socialdemokraternas politiska kapital.
Att åtta av nio experter oberoende av varandra tror på samme person visar också vilken skriande brist det råder på alternativa kandidater i partiet. Det är inget gott tecken, oavsett vad man tycker om Sven-Erik Österberg.
Jag har hela tiden hävdat att Sven-Erik Österberg ligger bra till för att ta över efter Mona Sahlin. Österberg är ett kompromissalternativ eftersom han kan accepteras av både vänster och höger inom partiet. Han har ett förflutet som skogsarbetare, är gruppledare i riksdagen och har ministererfarenheter. Österberg anses folklig och har få politiska fiender. Jag tror att Österberg kan hålla partiet samman (en av partiledarens viktigaste uppgifter) och hejda det fria fall som partiet för närvarande befinner sig i. Däremot är jag betydligt mer tveksam till hans vilja och förmåga att gå i spetsen för den förnyelse av partiets politik och organisation som är nödvändig. Österberg riskerar att bli en övergångslösning. Blir han vald är det upp till honom själv att visa att jag har fel i mina farhågor och att han i stället växer med uppgiften och blir en framtidslösning.
Vid sidan av Österbergs bristande trovärdighet i förnyelsearbetet saknar han också erfarenheter av internationella frågor.
Jag tycker fortfarande att valberedningen borde överväga ett tudelat ledarskap. Ett tudelat ledarskap skulle kunna öppna upp den förstelnade partistrukturen. Dessutom blir kvalifikationskraven på en socialdemokratisk partiledare allt svårare att förena i en person. En socialdemokratisk partiledare förväntas samla och hålla ihop partiet, leda regeringsarbetet som statsminister alternativt leda oppositionsarbetet i riksdagen, driva det nödvändiga förnyelsearbetet framåt, hålla kontakt med rörelsen samt inte minst i vår medialiserade värld samspela med media alla tider på dygnet. Ett tudelat ledarskap skulle också öppna dörren för personer som sticker ut, som t ex Lena Sommestad, Luciano Astudillo, Leif Pagrotsky eller Veronica Palm.
Men ingenting tyder hittills på att valberedningen vågar öppna upp processen. Business as usual tycks vara parollen för dagen, trots partiets kris. Men överraska mig gärna! Annars tror jag det blir Sven-Erik Österberg. Gardera med Pär Nuder, eller Stefan Löfvén.
2010-09-18
Adjö till Rövarkungens Ö
Det blåser rödgröna valvindar. Samtliga opinionsundersökningar visar på ett minskat avstånd mellan då båda blocken och i dagens Sifo ligger Sverigedemokraterna under fyraprocentsspärren. Bra de senaste timmarna har jag på nätet och IRL (In Real Life) stött på flera personer som inte utan möda och för några för första gången kommit fram till att de skall rösta på Socialdemokraterna. Mona Sahlin har varit oerhört stark i de sista debatterna och kanske har vinden vänt för henne också.
Kommer medvinden för sent? Fortfarande visar samtliga opinionsinstitut på en liten men klar ledning för den borgerliga alliansen. Mobiliseringen av rödgröna väljare måste eskalera ytterligare och än fler tveksamma väljare övertygas om att gå i rödgrön riktning. Opinionssvängningarna har under mandatperioden varit större än någonsin tidigare i modern svensk politisk historia, så ingenting är omöjligt.
Internt inom Socialdemokratin finns det också ett litet hopp om att opinionsinstituten viktar fel när det gäller Socialdemokraterna. Eftersom instituten i sina viktningar bl a utgår från hur det gick för respektive parti vid föregående val och Socialdemokraterna gjorde ett ovanligt dåligt val 2006 finns det en möjlighet att instituten missar att vikta upp Socialdemokraterna tillräckligt. Väljarbarometrar än sannerligen ingen exakt vetenskap. Men i det scenariot finns det ju, som läsaren förstår, utrymme för visst önsketänkande.
I dag visade också professor Kent Asp på DN Debatt hur tre av fyra artiklar under valrörelsen i Expressen om Mona Sahlin varit starkt negativa. Tidningen skiljer också ut sig från andra media genom rapporteringens omfattning och starka fokusering på Sahlin. Jag har inte sett något liknande i de nio tidigare val jag har undersökt, skriver Kent Asp. Jag har tidigare berättat att jag från de mest skilda håll - inom och utom journalistkåren - hört berättats att Expressen medvetet driven en traditionell journalistisk kampanj mot Socialdemokraterna/Mona Sahlin och att denna kampanj innebär ett öppet gynnande av Alliansen. Asps redovisning stärker den bilden ytterligare och nog är det så att Expressen och dess chefredaktör Thomas Mattsson kommer att ha en del att förklara när valrörelsen väl är över.
I dag var det rödgrön valfinal på i Göteborg. Hela Götaplatsen sjöng 'Ja må han leva' för Jan Eliasson som fyllde 70 år igår. I Stockholm talade Alliansledarna i ösregn - de rödgröna ledarna talar i strålande sol i Göteborg. Who's side is God on? Lars Ohly kommenterade repertoaren på Göteborgs Stadsteater: Jag ser att ni ger Fredrik Reinfeldts favoritpjäs - Den inbillningssjuke. Stående applåder för Mona Sahlin. Publiken skanderade 'Mona, Mona'.
Nationalteatern spelade Jack the Ripper, med Leif Pagrotsky på tamburin. Låten tillägnades Fredrik Reinfeldt: I besvikelsens iskalla tystnad, han håller oss i sin hand. Förgiftar vårt blod med lystnad, att långsamt förgöra varann...
Själv hoppas jag att världens mest framgångsrika parti i morgon skall göra ett tillräckligt bra val för att vi skall kunna lämna Rövarkungens ö och äntligen till sist få höra plasket av en åra, se skymten av en annan båt.
Kommer medvinden för sent? Fortfarande visar samtliga opinionsinstitut på en liten men klar ledning för den borgerliga alliansen. Mobiliseringen av rödgröna väljare måste eskalera ytterligare och än fler tveksamma väljare övertygas om att gå i rödgrön riktning. Opinionssvängningarna har under mandatperioden varit större än någonsin tidigare i modern svensk politisk historia, så ingenting är omöjligt.
Internt inom Socialdemokratin finns det också ett litet hopp om att opinionsinstituten viktar fel när det gäller Socialdemokraterna. Eftersom instituten i sina viktningar bl a utgår från hur det gick för respektive parti vid föregående val och Socialdemokraterna gjorde ett ovanligt dåligt val 2006 finns det en möjlighet att instituten missar att vikta upp Socialdemokraterna tillräckligt. Väljarbarometrar än sannerligen ingen exakt vetenskap. Men i det scenariot finns det ju, som läsaren förstår, utrymme för visst önsketänkande.
I dag visade också professor Kent Asp på DN Debatt hur tre av fyra artiklar under valrörelsen i Expressen om Mona Sahlin varit starkt negativa. Tidningen skiljer också ut sig från andra media genom rapporteringens omfattning och starka fokusering på Sahlin. Jag har inte sett något liknande i de nio tidigare val jag har undersökt, skriver Kent Asp. Jag har tidigare berättat att jag från de mest skilda håll - inom och utom journalistkåren - hört berättats att Expressen medvetet driven en traditionell journalistisk kampanj mot Socialdemokraterna/Mona Sahlin och att denna kampanj innebär ett öppet gynnande av Alliansen. Asps redovisning stärker den bilden ytterligare och nog är det så att Expressen och dess chefredaktör Thomas Mattsson kommer att ha en del att förklara när valrörelsen väl är över.
I dag var det rödgrön valfinal på i Göteborg. Hela Götaplatsen sjöng 'Ja må han leva' för Jan Eliasson som fyllde 70 år igår. I Stockholm talade Alliansledarna i ösregn - de rödgröna ledarna talar i strålande sol i Göteborg. Who's side is God on? Lars Ohly kommenterade repertoaren på Göteborgs Stadsteater: Jag ser att ni ger Fredrik Reinfeldts favoritpjäs - Den inbillningssjuke. Stående applåder för Mona Sahlin. Publiken skanderade 'Mona, Mona'.
Nationalteatern spelade Jack the Ripper, med Leif Pagrotsky på tamburin. Låten tillägnades Fredrik Reinfeldt: I besvikelsens iskalla tystnad, han håller oss i sin hand. Förgiftar vårt blod med lystnad, att långsamt förgöra varann...
Själv hoppas jag att världens mest framgångsrika parti i morgon skall göra ett tillräckligt bra val för att vi skall kunna lämna Rövarkungens ö och äntligen till sist få höra plasket av en åra, se skymten av en annan båt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)