Till mångas förvåning (dock icke min) lyckades Håkan Juholt politiskt överleva även de två senaste dagarnas tumultartade och medialt extremt uppmärksammade sammanträde med Socialdemokraternas verkställande utskott (VU). Trots att två partidistrikt (Västmanland och Örebro) mitt under pågående sammanträde öppet deklarerade sitt misstroende mot partiledaren kunde partisekreterare Carin Jämtin i dag möta pressen och summera två dagars diskussion med orden "vi har fortsatt förtroende för Håkan Juholt".
Frågan är dock vilka som ingår i detta "vi" som påstås ha fortsatt förtroende för Juholt. Det kan knappast vara ett enhälligt VU. En av VU:s ordinarie ledamöter är ju Sven-Erik Österberg som är ordförande för ett av de två distrikt (Västmanland) som i dag explicit deklarerat att man inte har förtroende för Juholt. Jag har svårt att se hur Österberg skall kunna sitta kvar i ett VU och samarbeta med en ordförande som han öppet säger att han inte har förtroende för. Uppdaterat kl 21.10: Västmanlands partidistrikt betonar nu att dess ordförande Sven-Erik Österberg inte på något sätt var inblandad i beslutet att uttala misstroende mot Juholt.
Skälet till att jag inte trodde att Juholt skulle avgå i dag är följande. Partiet hade ingen beredskap för att Håkan Juholt efter en lång och välförtjänt helgledighet omedelbart skulle klampa i klaveret på det sätt som han gjorde genom sina uttalanden vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen för några dagar sedan. Genom hans uttalanden kom förtroendefrågan omedelbart på bordet, och det vid ett tillfälle då VU hade ett sedan länge inplanerat tvådagarssammanträde. Om Juholt avgått/tvingats avgå under dessa tumultartade och konfliktladdade former hade partiet näppeligen kunna åstadkomma en process för att utse ny partiledare där det skulle gå att identifiera kandidater som hade förmågan att samla och ena partiet.
Frågan om Juholts avgång var heller inte på något sätt förankrad i distrikten. De två distrikt som valde att öppet deklarera sitt misstroende fick ta emot mycket kritik från distrikt som tyckte att partiet i stället borde sluta upp bakom sin partiledare.
Nu vinner partiet tid. Om Juholt skall avgå och en efterträdare utses är det för partiet bäst om en sådan process kan igångsättas under så lugna och ordnade former som möjligt.
Vi vet ännu inte hur diskussionerna gick vid VU:s sammanträde. Det går t ex inte att utesluta att Håkan Juholt efter att ha smält intrycken och gjort en ny bedömning av läget väljer att ställa sin plats till förfogande i början av nästa vecka. Det är också möjligt att partiets förtroenderåd kallas in för att diskutera den kaotiska situationen.
I vilket fall som helst löste VU:s sammanträde inte partiets grundläggande problem. Nu kommer partiet ännu en tid att få ägna kraft på att hantera förtroendefrågor, ledningsformer och interna konflikter i stället för att forma en slagkraftig, sammanhängande politik som samlar oppositionen och utmanar regeringen Reinfeldt. Alliansregeringen kan sova väldigt lugnt på nätterna ytterligare en tid.
Tillsammans med Christer Isaksson diskuterade jag i morse i P1 Morgon läget i Socialdemokraterna.
Visar inlägg med etikett Sven-Erik Österberg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sven-Erik Österberg. Visa alla inlägg
2011-12-04
Kungen i den undre världen?
Uppdaterat måndag kl 20.00: I posten nedan skrev jag att Hovets försök att tiga ihjäl de nya uppgifterna om kungens påstådda kontakter med gangstervärlden inte skulle lyckas. Redan i dag blev jag sannspådd. I Studio Ett tvingades Hovets informationschef Bertil Ternert kommentera uppgifterna, i en diskussion med Aftonbladets chefredaktör Jan Helin samt ledamoten av Konstitutionsutskottet Sven-Erik Österberg (S). Det blev ett mycket bra och klargörande inslag, så lyssna gärna.
I inslaget sa Bertil Ternert: Kungens ord står fast (d v s att kungen ej kände till Anders Lettströms agerande). Ternert fortsatte: Slutsatsen måste bli att det är någon som ljuger (d v s antingen kungen eller Anders Lettström). Ternert tillade nästan vädjande: Någon måste tro på vad kungen säger i det här sammanhanget.
En stor del av inslaget ägnades åt att diskutera vad som bör hända nu. I egenskap av statschef är kungen folkets främste företrädare. Men om kungen missköter sitt uppdrag genom att odla kontakter med gangsters och fara med osanning finns inga mekanismer där folket kan utkräva ansvar av kungen. Riksdagens Konstitutionsutskott skall t ex granska regeringen, inte statschefen.
Folket blir utlämnat till kungens goda vilja och till mediernas granskning.
Det inträffade visar på absurditeten i monarkin som statsskick i en demokrati. En folkvald president skulle lösa problemet.
Affären kring kung Carl XVI Gustafs kontakter med den undre världen har tagit en allvarlig vändning. En av kungens allra närmaste vänner - affärsmannen Anders Lettström - säger på band att kungen haft kunskap om kungavännernas försök att med stora pengasummor - förmedlade av personer dömda för grova brott - få den före detta porrklubbsägaren och dömde brottslingen Mille Markovic att dementera sina tidigare uttalanden om att han har foton på kungen i komprometterande situationer. Kungen har tidigare bestämt förnekat att han haft någon kännedom om dessa försök från vännernas sida.
Anders Lettström påstår att inspelningarna är förfalskade. Aftonbladet har låtit experter granska materialet, och deras slutsats är att inspelningarna är autentiska.
Händelseutvecklingen riskerar att urholka medborgarnas förtroende för kungen ytterligare. Gangsterkontakter, osanningar och vänners taffliga försök att köpa ökända brottslingars tystnad kan knappast betecknas som förtroendeskapande åtgärder.
Det riktigt allvarliga i den nya situationen är att kungen kan ha farit med osanning inför hela svenska folket. Kungen har tidigare i en stor TT-intervju förnekat att han på något sätt känt till vännernas försök att köpa Mille Markovic tystnad. Nu påstår hans vän Anders Lettström att kungen visst varit informerad.
Det är naturligtvis omöjligt att veta vad som är sant i den här frågan. Det är möjligt att kungen talar sanning och att Anders Lettström ljuger. Då borde kungen gå ut och öppet och kraftfullt och med all sin trovärdighet som insats dementera Lettströms påstående. En sådan dementi skulle ha goda möjligheter att göra avtryck i debatten.
Det är också möjligt att Anders Lettström talar sanning och att kungen ljuger. Då borde kungen gå ut och öppet förklara varför hans tidigare uttalande inte var helt korrekt, beklaga det inträffade och förklara varför det blev som det blev. Ett sådant utspel skulle genom sin uppriktighet indikera statsmannaskap och ha goda möjligheter att göra det möjligt för kungen att gå vidare.
I stället stoppa hovet huvudet i sanden och påstår att ingenting nytt kommit fram i affären. Det är ett grovt felaktigt påstående. Den nya uppgiften är att Anders Lettström på en inspelning påstår att kungen visst kände till vad vännerna höll på med. Om Lettströms påstående är sant har statschefen farit med osanning inför medborgarna, och det är allvarligt.
Hovets försök att tiga ihjäl de nya uppgifterna kommer inte att lyckas. Medietrycket kommer att bli för starkt. Ordföranden för konstitutionsutskottet, Peter Eriksson (MP), kräver att kungahuset själv tar initiativet till en öppen utredning kring det inträffade.
Jag kommenterar saken bland annat i Expressen och i P4 Extra med Erik Blix.
I inslaget sa Bertil Ternert: Kungens ord står fast (d v s att kungen ej kände till Anders Lettströms agerande). Ternert fortsatte: Slutsatsen måste bli att det är någon som ljuger (d v s antingen kungen eller Anders Lettström). Ternert tillade nästan vädjande: Någon måste tro på vad kungen säger i det här sammanhanget.
En stor del av inslaget ägnades åt att diskutera vad som bör hända nu. I egenskap av statschef är kungen folkets främste företrädare. Men om kungen missköter sitt uppdrag genom att odla kontakter med gangsters och fara med osanning finns inga mekanismer där folket kan utkräva ansvar av kungen. Riksdagens Konstitutionsutskott skall t ex granska regeringen, inte statschefen.
Folket blir utlämnat till kungens goda vilja och till mediernas granskning.
Det inträffade visar på absurditeten i monarkin som statsskick i en demokrati. En folkvald president skulle lösa problemet.
*
Affären kring kung Carl XVI Gustafs kontakter med den undre världen har tagit en allvarlig vändning. En av kungens allra närmaste vänner - affärsmannen Anders Lettström - säger på band att kungen haft kunskap om kungavännernas försök att med stora pengasummor - förmedlade av personer dömda för grova brott - få den före detta porrklubbsägaren och dömde brottslingen Mille Markovic att dementera sina tidigare uttalanden om att han har foton på kungen i komprometterande situationer. Kungen har tidigare bestämt förnekat att han haft någon kännedom om dessa försök från vännernas sida.
Anders Lettström påstår att inspelningarna är förfalskade. Aftonbladet har låtit experter granska materialet, och deras slutsats är att inspelningarna är autentiska.
Händelseutvecklingen riskerar att urholka medborgarnas förtroende för kungen ytterligare. Gangsterkontakter, osanningar och vänners taffliga försök att köpa ökända brottslingars tystnad kan knappast betecknas som förtroendeskapande åtgärder.
Det riktigt allvarliga i den nya situationen är att kungen kan ha farit med osanning inför hela svenska folket. Kungen har tidigare i en stor TT-intervju förnekat att han på något sätt känt till vännernas försök att köpa Mille Markovic tystnad. Nu påstår hans vän Anders Lettström att kungen visst varit informerad.
Det är naturligtvis omöjligt att veta vad som är sant i den här frågan. Det är möjligt att kungen talar sanning och att Anders Lettström ljuger. Då borde kungen gå ut och öppet och kraftfullt och med all sin trovärdighet som insats dementera Lettströms påstående. En sådan dementi skulle ha goda möjligheter att göra avtryck i debatten.
Det är också möjligt att Anders Lettström talar sanning och att kungen ljuger. Då borde kungen gå ut och öppet förklara varför hans tidigare uttalande inte var helt korrekt, beklaga det inträffade och förklara varför det blev som det blev. Ett sådant utspel skulle genom sin uppriktighet indikera statsmannaskap och ha goda möjligheter att göra det möjligt för kungen att gå vidare.
I stället stoppa hovet huvudet i sanden och påstår att ingenting nytt kommit fram i affären. Det är ett grovt felaktigt påstående. Den nya uppgiften är att Anders Lettström på en inspelning påstår att kungen visst kände till vad vännerna höll på med. Om Lettströms påstående är sant har statschefen farit med osanning inför medborgarna, och det är allvarligt.
Hovets försök att tiga ihjäl de nya uppgifterna kommer inte att lyckas. Medietrycket kommer att bli för starkt. Ordföranden för konstitutionsutskottet, Peter Eriksson (MP), kräver att kungahuset själv tar initiativet till en öppen utredning kring det inträffade.
Jag kommenterar saken bland annat i Expressen och i P4 Extra med Erik Blix.
2011-12-01
Sluta slira i förtroendefrågan
Till helgens möts Socialdemokraternas förtroenderåd för första gången sedan Håkan Juholt valdes till partiledare. Ännu finns det inga tecken på en återhämtning i opinionen. Mediebilden av partiet präglas av personfrågor och inre krishantering. De senaste dagarna har det visserligen blivit en del fokus på sakfrågor, t ex öppenhet kring partifinansiering och Socialdemokraternas framtida skattepolitik. Men när det gäller öppenheten kring partifinansieringen tycks Moderaterna genom sin kovändning i frågan ha tagit bollen från Socialdemokraterna. Leif Pagrotskys uttalanden om den framtida skattepolitiken uppfattades också av många som defensiva, en passiv anpassning till den nya verklighet som Alliansregeringens skattepolitik skapat.
Framträdande socialdemokrater står nu i kö för att veckla in sig i svårtydda uttalanden om huruvida de har förtroende för sin partiledare. Därför var det befriande att i P1 Morgon i dag höra Anna Johansson svara entydigt "Ja, det har jag" på frågan om hon hade förtroende för Håkan Juholt, medan Ardalan Shekarabi i samma inslag gjorde en Thomas Östros och kryptiskt hukade bakom verkställande utskott och partistyrelse.
I går blev det viss turbulens efter att Sven-Erik Österberg i SVT Aktuellt också åberopat det verkställande utskottets beslut att ge Juholt fortsatt förtroende. Men jag tycker det var en kvalitativ skillnad mellan Österbergs uttalande och de uttalanden som Östros och Shekarabi gjort. Österberg sa: VU vilket jag ingår i har gett Håkan Juholt ett förtroende och det är det som gäller. Eftersom Österberg själv sitter i verkställande utskottet blir han också personligen delaktig i utskottets förtroendeförklaring för Juholt.
Men visst hade det varit bättre om Österberg likt Anna Johansson varit tydligare i sin förtroendeförklaring. Då hade jag t ex inte behövt lägga tid och kraft på att skriva denna bloggpost för att kremlologiskt tolka innebörden i det han sa.
För mig är förtroende något man har eller inte har. Man kan inte ha ett förtroende på 30 eller 50 eller 70 procent för en person. Då hamnar man i den forna vänsterns debatt om huruvida Mao Tse Tung var 70 procent rätt och 30 procent dålig. Debatten hade tjänat på om de socialdemokrater som nu framträder hade sagt "Ja, jag har förtroende för Håkan Juholt" eller "Nej, jag har inte förtroende för Håkan Juholt". Det slirande vi nu ser skadar partiet, eftersom det ger en bild av ett parti som saknar förmåga att tala klarspråk.
Uppdaterat kl 12.15: Sven-Erik Österberg förtydligar sitt uttalande i SVT Aktuellt här. Österberg menar att han missuppfattats och att han åberopade VU för att ge extra tyngd åt sin förtroendeförklaring. En uppföljande artikel i SvD finns här.
Framträdande socialdemokrater står nu i kö för att veckla in sig i svårtydda uttalanden om huruvida de har förtroende för sin partiledare. Därför var det befriande att i P1 Morgon i dag höra Anna Johansson svara entydigt "Ja, det har jag" på frågan om hon hade förtroende för Håkan Juholt, medan Ardalan Shekarabi i samma inslag gjorde en Thomas Östros och kryptiskt hukade bakom verkställande utskott och partistyrelse.
I går blev det viss turbulens efter att Sven-Erik Österberg i SVT Aktuellt också åberopat det verkställande utskottets beslut att ge Juholt fortsatt förtroende. Men jag tycker det var en kvalitativ skillnad mellan Österbergs uttalande och de uttalanden som Östros och Shekarabi gjort. Österberg sa: VU vilket jag ingår i har gett Håkan Juholt ett förtroende och det är det som gäller. Eftersom Österberg själv sitter i verkställande utskottet blir han också personligen delaktig i utskottets förtroendeförklaring för Juholt.
Men visst hade det varit bättre om Österberg likt Anna Johansson varit tydligare i sin förtroendeförklaring. Då hade jag t ex inte behövt lägga tid och kraft på att skriva denna bloggpost för att kremlologiskt tolka innebörden i det han sa.
För mig är förtroende något man har eller inte har. Man kan inte ha ett förtroende på 30 eller 50 eller 70 procent för en person. Då hamnar man i den forna vänsterns debatt om huruvida Mao Tse Tung var 70 procent rätt och 30 procent dålig. Debatten hade tjänat på om de socialdemokrater som nu framträder hade sagt "Ja, jag har förtroende för Håkan Juholt" eller "Nej, jag har inte förtroende för Håkan Juholt". Det slirande vi nu ser skadar partiet, eftersom det ger en bild av ett parti som saknar förmåga att tala klarspråk.
Uppdaterat kl 12.15: Sven-Erik Österberg förtydligar sitt uttalande i SVT Aktuellt här. Österberg menar att han missuppfattats och att han åberopade VU för att ge extra tyngd åt sin förtroendeförklaring. En uppföljande artikel i SvD finns här.
2011-02-17
Kriskommissionen och partiledarfrågan
Den socialdemokratiska kriskommissionen kritiserade tidigare i veckan partiets valberedning för att använda sig av ett alltför slutet arbetssätt. I stället föreslog kommissionen att medlemmarna i framtiden borde få rösta fram sina kandidater. Mot bakgrund av kommissionens förslag publicerar Aftonbladet i dag en artikel med rubriken TUNGA S-TOPPAR: SKJUT UPP VALET. Aftonbladet har genomfört en undersökning och frågat 543 förtroendevalda socialdemokrater i landets 290 kommuner om de tycker att det finns skäl att skäl att skjuta upp valdagen för att ge medlemmarna större inflytande enligt kriskommissionens förslag.
Men undersökningen har metodologiska brister. En grundregel i den här typen av undersökningar är att inte ställa två frågor i en, för då vet inte svarspersonerna vilken av frågorna de skall svara på. Svarsfrekvensen sjunker och de svar som ges blir svårare att tolka. Vilken av de två frågorna är det som svarspersonen har besvarat? I Aftonbladets formulering inryms två frågeställningar; dels om medlemmarna bör ges ett större inflytande i valprocessen genom t ex medlemsomröstningar, dels om den nu pågående processen bör avbrytas och tas om från början.
Svarsfrekvensen blir mycket låg, under 20 procent. Av dessa 20 procent (106 personer) svarar 19 procent (20 personer) ja och 81 procent (86 personer) nej. Det är dessa 20 personer - av 543 i urvalet - som i Aftonbladets rubrik blir TUNGA S-TOPPAR.
Det går förstås inte att dra några egentliga slutsatser av Aftonbladets undersökning. Skall man ändå spekulera kan man säga (vilket jag gör i artikeln) att givet förutsättningarna är det iögonfallande att 20 procent av de som ändå valde att svara är beredda att avbryta valberedningens arbete för att få till en mer öppen process.
Jag har uppfattat det interna mottagandet av kriskommissionens betänkande som att det finns ett starkt bejakande av kriskommissionens förslag att öppna upp valprocessen. Nu blir det en viktig fråga hur den nya partiledningen - och inte minst partiledaren - kommer att förhålla sig till kriskommissionens rapport. Om partiledaren/partiledningen helst vill använda den som hyllvärmare blir det nödvändigt att alla de som attraherats av kommissionens nytänkande mobiliserar för att rapporten skall ligga till grund för partiets fortsatta utveckling med avseende på idé, politik och organisation.
Kommissionens betänkande är i flera avseenden så radikalt att det i partiledarfrågan indirekt pekar bortom eller förbi de två i dagsläget tunga favoriterna, d v s Sven-Erik Österberg tätt följd av Thomas Östros (var aktier annars har stigit den senaste veckan). Kanske blickar den mot Tomas Eneroth som också nämnts de senaste dagarna, eller Leif Pagrotsky eller förstås Lena Sommestad (som för många symboliserar det nytänkande partiet så väl behöver).
Tänk om det blir en kongress i mars där partiledaren inte väljs enhälligt? Om valberedningen föreslår Sven-Erik Österberg eller Thomas Östros och motiveringarna till förslaget inte tar sikte på nytänkande och förändring är det inte uteslutet att alternativa namn kommer att föras fram. Det kan bli en intressant kongress. Jag har just anmält mig, så rapportering följer.
Men undersökningen har metodologiska brister. En grundregel i den här typen av undersökningar är att inte ställa två frågor i en, för då vet inte svarspersonerna vilken av frågorna de skall svara på. Svarsfrekvensen sjunker och de svar som ges blir svårare att tolka. Vilken av de två frågorna är det som svarspersonen har besvarat? I Aftonbladets formulering inryms två frågeställningar; dels om medlemmarna bör ges ett större inflytande i valprocessen genom t ex medlemsomröstningar, dels om den nu pågående processen bör avbrytas och tas om från början.
Svarsfrekvensen blir mycket låg, under 20 procent. Av dessa 20 procent (106 personer) svarar 19 procent (20 personer) ja och 81 procent (86 personer) nej. Det är dessa 20 personer - av 543 i urvalet - som i Aftonbladets rubrik blir TUNGA S-TOPPAR.
Det går förstås inte att dra några egentliga slutsatser av Aftonbladets undersökning. Skall man ändå spekulera kan man säga (vilket jag gör i artikeln) att givet förutsättningarna är det iögonfallande att 20 procent av de som ändå valde att svara är beredda att avbryta valberedningens arbete för att få till en mer öppen process.
Jag har uppfattat det interna mottagandet av kriskommissionens betänkande som att det finns ett starkt bejakande av kriskommissionens förslag att öppna upp valprocessen. Nu blir det en viktig fråga hur den nya partiledningen - och inte minst partiledaren - kommer att förhålla sig till kriskommissionens rapport. Om partiledaren/partiledningen helst vill använda den som hyllvärmare blir det nödvändigt att alla de som attraherats av kommissionens nytänkande mobiliserar för att rapporten skall ligga till grund för partiets fortsatta utveckling med avseende på idé, politik och organisation.
Kommissionens betänkande är i flera avseenden så radikalt att det i partiledarfrågan indirekt pekar bortom eller förbi de två i dagsläget tunga favoriterna, d v s Sven-Erik Österberg tätt följd av Thomas Östros (var aktier annars har stigit den senaste veckan). Kanske blickar den mot Tomas Eneroth som också nämnts de senaste dagarna, eller Leif Pagrotsky eller förstås Lena Sommestad (som för många symboliserar det nytänkande partiet så väl behöver).
Tänk om det blir en kongress i mars där partiledaren inte väljs enhälligt? Om valberedningen föreslår Sven-Erik Österberg eller Thomas Östros och motiveringarna till förslaget inte tar sikte på nytänkande och förändring är det inte uteslutet att alternativa namn kommer att föras fram. Det kan bli en intressant kongress. Jag har just anmält mig, så rapportering följer.
2011-01-09
Hur skall vi tolka att 8 av 9 politiska experter tror att Sven-Erik Österberg blir ny partiledare för S?
I gårdagens Aftonbladet tror åtta av nio politiska experter (ja, jag är en av dem...) att Sven-Erik Österberg blir ny partiledare för Socialdemokraterna. Den nionde experten, Nisha Besara, vägrar svara på frågan och säger i stället vem hon vill skall bli ny partiledare för S (Carin Jämtin eller Lena Sommestad).
Vad betyder då dessa experters samstämmiga bedömning för förutsättningarna att Österberg verkligen blir vald? Den frågan är naturligtvis svår att besvara. Men det är klart att om Österberg i förväg framställs som en vinnare så kan det bli svårare för villiga men lite blyga kandidater att ta steget fram. Ylva Johansson visade mod när hon för några veckor sedan sade sig stå till förfogande. Men ingen annan kandidat har valt att följa hennes exempel. Det är synd, och ytterligare ett tecken på den förstelnade organisationsform som tär på Socialdemokraternas politiska kapital.
Att åtta av nio experter oberoende av varandra tror på samme person visar också vilken skriande brist det råder på alternativa kandidater i partiet. Det är inget gott tecken, oavsett vad man tycker om Sven-Erik Österberg.
Jag har hela tiden hävdat att Sven-Erik Österberg ligger bra till för att ta över efter Mona Sahlin. Österberg är ett kompromissalternativ eftersom han kan accepteras av både vänster och höger inom partiet. Han har ett förflutet som skogsarbetare, är gruppledare i riksdagen och har ministererfarenheter. Österberg anses folklig och har få politiska fiender. Jag tror att Österberg kan hålla partiet samman (en av partiledarens viktigaste uppgifter) och hejda det fria fall som partiet för närvarande befinner sig i. Däremot är jag betydligt mer tveksam till hans vilja och förmåga att gå i spetsen för den förnyelse av partiets politik och organisation som är nödvändig. Österberg riskerar att bli en övergångslösning. Blir han vald är det upp till honom själv att visa att jag har fel i mina farhågor och att han i stället växer med uppgiften och blir en framtidslösning.
Vid sidan av Österbergs bristande trovärdighet i förnyelsearbetet saknar han också erfarenheter av internationella frågor.
Jag tycker fortfarande att valberedningen borde överväga ett tudelat ledarskap. Ett tudelat ledarskap skulle kunna öppna upp den förstelnade partistrukturen. Dessutom blir kvalifikationskraven på en socialdemokratisk partiledare allt svårare att förena i en person. En socialdemokratisk partiledare förväntas samla och hålla ihop partiet, leda regeringsarbetet som statsminister alternativt leda oppositionsarbetet i riksdagen, driva det nödvändiga förnyelsearbetet framåt, hålla kontakt med rörelsen samt inte minst i vår medialiserade värld samspela med media alla tider på dygnet. Ett tudelat ledarskap skulle också öppna dörren för personer som sticker ut, som t ex Lena Sommestad, Luciano Astudillo, Leif Pagrotsky eller Veronica Palm.
Men ingenting tyder hittills på att valberedningen vågar öppna upp processen. Business as usual tycks vara parollen för dagen, trots partiets kris. Men överraska mig gärna! Annars tror jag det blir Sven-Erik Österberg. Gardera med Pär Nuder, eller Stefan Löfvén.
Vad betyder då dessa experters samstämmiga bedömning för förutsättningarna att Österberg verkligen blir vald? Den frågan är naturligtvis svår att besvara. Men det är klart att om Österberg i förväg framställs som en vinnare så kan det bli svårare för villiga men lite blyga kandidater att ta steget fram. Ylva Johansson visade mod när hon för några veckor sedan sade sig stå till förfogande. Men ingen annan kandidat har valt att följa hennes exempel. Det är synd, och ytterligare ett tecken på den förstelnade organisationsform som tär på Socialdemokraternas politiska kapital.
Att åtta av nio experter oberoende av varandra tror på samme person visar också vilken skriande brist det råder på alternativa kandidater i partiet. Det är inget gott tecken, oavsett vad man tycker om Sven-Erik Österberg.
Jag har hela tiden hävdat att Sven-Erik Österberg ligger bra till för att ta över efter Mona Sahlin. Österberg är ett kompromissalternativ eftersom han kan accepteras av både vänster och höger inom partiet. Han har ett förflutet som skogsarbetare, är gruppledare i riksdagen och har ministererfarenheter. Österberg anses folklig och har få politiska fiender. Jag tror att Österberg kan hålla partiet samman (en av partiledarens viktigaste uppgifter) och hejda det fria fall som partiet för närvarande befinner sig i. Däremot är jag betydligt mer tveksam till hans vilja och förmåga att gå i spetsen för den förnyelse av partiets politik och organisation som är nödvändig. Österberg riskerar att bli en övergångslösning. Blir han vald är det upp till honom själv att visa att jag har fel i mina farhågor och att han i stället växer med uppgiften och blir en framtidslösning.
Vid sidan av Österbergs bristande trovärdighet i förnyelsearbetet saknar han också erfarenheter av internationella frågor.
Jag tycker fortfarande att valberedningen borde överväga ett tudelat ledarskap. Ett tudelat ledarskap skulle kunna öppna upp den förstelnade partistrukturen. Dessutom blir kvalifikationskraven på en socialdemokratisk partiledare allt svårare att förena i en person. En socialdemokratisk partiledare förväntas samla och hålla ihop partiet, leda regeringsarbetet som statsminister alternativt leda oppositionsarbetet i riksdagen, driva det nödvändiga förnyelsearbetet framåt, hålla kontakt med rörelsen samt inte minst i vår medialiserade värld samspela med media alla tider på dygnet. Ett tudelat ledarskap skulle också öppna dörren för personer som sticker ut, som t ex Lena Sommestad, Luciano Astudillo, Leif Pagrotsky eller Veronica Palm.
Men ingenting tyder hittills på att valberedningen vågar öppna upp processen. Business as usual tycks vara parollen för dagen, trots partiets kris. Men överraska mig gärna! Annars tror jag det blir Sven-Erik Österberg. Gardera med Pär Nuder, eller Stefan Löfvén.
2010-12-29
Reinfeldts rekordsiffror och oppositionens fruktansvärda frånvaro
Fredrik Reinfeldt och Moderaterna äger just nu den politiska agendan i Sverige. Socialdemokraternas ledarskap har fullt upp med att hantera partiets krisarbete och med att lägga grunden för en nystart i samband med partiets extrakongress i slutet av mars.
Moderaternas dominans och avsaknad av en fungerande politisk opposition tar sig uttryck i exceptionellt höga förtroendesiffror för Fredrik Reinfeldt. När hela 72 procent av svenska folket i en Sifo-undersökning säger sig hysa stort förtroende för Fredrik Reinfeldt börjar vi närma oss Nordkoreanska nivåer. Jag kommenterar Fredrik Reinfeldts rekordsiffror i bl a alltid eminenta Brunchrapporten samt i Aftonbladet.
Socialdemokraterna står nu inför vad som sannolikt är ett formativt moment. Ledarskapsfrågan är oklar, samtidigt som delar av partiet pulserar av intern framtidsdebatt. I det senaste numret av SSU:s idétidskrift Tvärdrag myllrar det t ex av entusiastiska och kreativa inlägg om orsakerna till Socialdemokraternas kris och hur den framtida politiken bör utformas. På Marika Lindgren Åsbrinks blogg Storstad och på Lena Sommestads egen blogg diskuteras politik i kommentatorsfälten på ett oerhört frimodigt och framåtblickande sätt. I januari genomför partiets kriskommission öppna, ambitiösa seminarier vid två tillfällen. Arbetarrörelsens forskarnätverk genomförde nyligen en konferens om Socialdemokraterna och samhällsutvecklingen som utan större marknadsföringsinsatser snabbt samlade 300 personer till en fullsatt Andrakammarsal i riksdagshuset.
Så visst finns det idé- och debattmässiga förutsättningar för att verkligen genomföra den förnyelse av politik och organisation som är nödvändig för att partiet inte skall framstå som en pittoresk relik från 1900-talets industrisamhälle. Men kommer partiet att klara av att suga upp och aggregera alla goda tankar som tänks till en mer genomgripande samhällsanalys, vilken i sin tur måste ta kropp i en konkret politik för 2000-talets kunskaps- eller informationssamhälle?
Jag hoppas det, men är inte alls säker. Det kan mycket väl bli så att extrakongressen i mars väljer ett tryggt kompromissalternativ till partiledare, som t ex Sven-Erik Österberg. Ett sådant val skulle sannolikt stoppa Socialdemokraternas fria fall ner mot 25-procentsgränsen, men också riskera att skapa ett falskt lugn om att krisen är över och att något genomgripande förnyelsearbete egentligen inte behövs.
Ett annat ororsmoment är förstås den bunkerkultur som fortfarande omgärdar delar av den socialdemokratiska rörelsen. Samarbetet mellan Svenskt Näringsliv och konsultföretaget Prime användes av enskilda socialdemokrater till att på ett otillbörligt sätt försöka påverka den eftervalsdebatten och diskussion om socialdemokratins framtida politik. Det behövs mer av öppenhet och transparans i partiet - frågan är bara om partiorganisationen är redo för en sådan förändring. Jag hoppas få möjlighet att återkomma till Primeskandalen inom en nära framtid.
Moderaternas dominans och avsaknad av en fungerande politisk opposition tar sig uttryck i exceptionellt höga förtroendesiffror för Fredrik Reinfeldt. När hela 72 procent av svenska folket i en Sifo-undersökning säger sig hysa stort förtroende för Fredrik Reinfeldt börjar vi närma oss Nordkoreanska nivåer. Jag kommenterar Fredrik Reinfeldts rekordsiffror i bl a alltid eminenta Brunchrapporten samt i Aftonbladet.
Socialdemokraterna står nu inför vad som sannolikt är ett formativt moment. Ledarskapsfrågan är oklar, samtidigt som delar av partiet pulserar av intern framtidsdebatt. I det senaste numret av SSU:s idétidskrift Tvärdrag myllrar det t ex av entusiastiska och kreativa inlägg om orsakerna till Socialdemokraternas kris och hur den framtida politiken bör utformas. På Marika Lindgren Åsbrinks blogg Storstad och på Lena Sommestads egen blogg diskuteras politik i kommentatorsfälten på ett oerhört frimodigt och framåtblickande sätt. I januari genomför partiets kriskommission öppna, ambitiösa seminarier vid två tillfällen. Arbetarrörelsens forskarnätverk genomförde nyligen en konferens om Socialdemokraterna och samhällsutvecklingen som utan större marknadsföringsinsatser snabbt samlade 300 personer till en fullsatt Andrakammarsal i riksdagshuset.
Så visst finns det idé- och debattmässiga förutsättningar för att verkligen genomföra den förnyelse av politik och organisation som är nödvändig för att partiet inte skall framstå som en pittoresk relik från 1900-talets industrisamhälle. Men kommer partiet att klara av att suga upp och aggregera alla goda tankar som tänks till en mer genomgripande samhällsanalys, vilken i sin tur måste ta kropp i en konkret politik för 2000-talets kunskaps- eller informationssamhälle?
Jag hoppas det, men är inte alls säker. Det kan mycket väl bli så att extrakongressen i mars väljer ett tryggt kompromissalternativ till partiledare, som t ex Sven-Erik Österberg. Ett sådant val skulle sannolikt stoppa Socialdemokraternas fria fall ner mot 25-procentsgränsen, men också riskera att skapa ett falskt lugn om att krisen är över och att något genomgripande förnyelsearbete egentligen inte behövs.
Ett annat ororsmoment är förstås den bunkerkultur som fortfarande omgärdar delar av den socialdemokratiska rörelsen. Samarbetet mellan Svenskt Näringsliv och konsultföretaget Prime användes av enskilda socialdemokrater till att på ett otillbörligt sätt försöka påverka den eftervalsdebatten och diskussion om socialdemokratins framtida politik. Det behövs mer av öppenhet och transparans i partiet - frågan är bara om partiorganisationen är redo för en sådan förändring. Jag hoppas få möjlighet att återkomma till Primeskandalen inom en nära framtid.
2010-09-16
Skall opinionsmätningar förbjudas veckorna före ett val?
Skallet går mot opinionsmätningarna och dess påverkan på valrörelsen och väljarnas val av parti. "Valet är inte en fotbollsmatch" skriver chefredaktören för Dagens Arena Nisha Besara och fortsätter: För att vi framöver ska slippa trist innehållslösa (på politik) och plågsamt ytliga valrörelser som årets borde Sverige följa de länder som förbjuder opinionsmätningar veckorna före allmänna val. Exempelvis Portugal, Italien och Serbien har ett sådant system – av respekt för väljarna och att det alltid måste vara politik som fäller avgörandet för varje medborgare.
Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen Sven-Erik Österberg hakar på och tycker att opinionsmätningarna är för många och vill ha en diskussion om huruvida antalet opinionsundersökningar tätt inpå valdagen borde begränsas. Sådana bestämmelser finns redan i flera andra länder. Jag är rädd att det tar fokus från huvudbudskapet i valet och alternativen i politiken, säger Sven-Erik Österberg till TT.
Jag delar uppfattningen att årets valrörelse i alltför stor utsträckning kretsat kring opinionsläget och förtroendemätningar, på bekostnad av ideologi och politiska sakfrågor. Politiken och det politiska kommer i skymundan, till förmån för det strategiska spelet. Men att förbjuda eller begränsa opinionsmätningar före ett val är helt fel väg att gå.
I debatten måste vi skilja mellan ett förbud mot att genomföra opinionsundersökningar och ett förbud att publicera resultaten av opinionsmätningar. Ett förbud mot att publicera opinionsmätningar skulle få två konsekvenser. För det första skulle de politiska aktörerna själva fortsätta att genomföra opinionsmätningar, medan väljarna inte fick kännedom om opinionsläget. På så sätt skulle partierna skaffa sig ett informationsöverläge i förhållande till väljarna som inte känns särskilt sunt. För det andra skulle opinionsmätningarna ändå kunna publiceras i utländsk press och bara vara några klick bort på nätet. Publiceringsförbud är ingen bra idé i vårt öppna och digitala samhälle.
Ett förbud att genomföra opinionsundersökningar skulle också bli ett slag i luften, eftersom angelägna aktörer skulle anlita utländska opinionsinstitut - som inte omfattas av svensk lag - för att genomföra undersökningarna. Opinionsundersökningarna skulle kanske bli något färre, men kanske också vara av sämre kvalitet. Svenska opinionsinstitut anses hålla internationell mycket hög klass.
I stället bör media och partier utveckla ett förhållningssätt till dessa mätningar så att de inte dominerar nyhetsflödet på det sätt de tycks ha gjort under årets valrörelse. Jag skriver "tycks ha gjort", för vi vet ju faktiskt inte om eller på vilket sätt opinionsjournalistiken i årets valrörelse skiljer sig från opinionsjournalistiken i tidigare valrörelser. Det vet vi först när Kent Asp så småningom presenterar resultaten av sina mediestudier från årets val.
Just nu diskuteras den interna mätning från Novus som de rödgröna försiktigt läckte ut i går, och som sägs visa att valvinden vänt till de rödgrönas förmån. Enligt mätningen skiljer det bara ett par procent mellan blocken. Men Novus skriver på sin hemsida att undersökningen inte är en väljarbarometer och att Novus uppfattning är att siffrorna i undersökningen inte avspeglar den aktuella väljaropinionen. Så nu får vi en ny debatt om opinionsundersökningarnas betydelse, och hur partierna använder sig av dem i valkampanjen.
I det här fallet tycker jag att de rödgröna bör gå ut och öppet presentera hela Novusundersökningen. Det vore mest hederligt ochbästa sättet att undanröja alla de spekulationer om mätningen som redan börjat sättas igång.
Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen Sven-Erik Österberg hakar på och tycker att opinionsmätningarna är för många och vill ha en diskussion om huruvida antalet opinionsundersökningar tätt inpå valdagen borde begränsas. Sådana bestämmelser finns redan i flera andra länder. Jag är rädd att det tar fokus från huvudbudskapet i valet och alternativen i politiken, säger Sven-Erik Österberg till TT.
Jag delar uppfattningen att årets valrörelse i alltför stor utsträckning kretsat kring opinionsläget och förtroendemätningar, på bekostnad av ideologi och politiska sakfrågor. Politiken och det politiska kommer i skymundan, till förmån för det strategiska spelet. Men att förbjuda eller begränsa opinionsmätningar före ett val är helt fel väg att gå.
I debatten måste vi skilja mellan ett förbud mot att genomföra opinionsundersökningar och ett förbud att publicera resultaten av opinionsmätningar. Ett förbud mot att publicera opinionsmätningar skulle få två konsekvenser. För det första skulle de politiska aktörerna själva fortsätta att genomföra opinionsmätningar, medan väljarna inte fick kännedom om opinionsläget. På så sätt skulle partierna skaffa sig ett informationsöverläge i förhållande till väljarna som inte känns särskilt sunt. För det andra skulle opinionsmätningarna ändå kunna publiceras i utländsk press och bara vara några klick bort på nätet. Publiceringsförbud är ingen bra idé i vårt öppna och digitala samhälle.
Ett förbud att genomföra opinionsundersökningar skulle också bli ett slag i luften, eftersom angelägna aktörer skulle anlita utländska opinionsinstitut - som inte omfattas av svensk lag - för att genomföra undersökningarna. Opinionsundersökningarna skulle kanske bli något färre, men kanske också vara av sämre kvalitet. Svenska opinionsinstitut anses hålla internationell mycket hög klass.
I stället bör media och partier utveckla ett förhållningssätt till dessa mätningar så att de inte dominerar nyhetsflödet på det sätt de tycks ha gjort under årets valrörelse. Jag skriver "tycks ha gjort", för vi vet ju faktiskt inte om eller på vilket sätt opinionsjournalistiken i årets valrörelse skiljer sig från opinionsjournalistiken i tidigare valrörelser. Det vet vi först när Kent Asp så småningom presenterar resultaten av sina mediestudier från årets val.
Just nu diskuteras den interna mätning från Novus som de rödgröna försiktigt läckte ut i går, och som sägs visa att valvinden vänt till de rödgrönas förmån. Enligt mätningen skiljer det bara ett par procent mellan blocken. Men Novus skriver på sin hemsida att undersökningen inte är en väljarbarometer och att Novus uppfattning är att siffrorna i undersökningen inte avspeglar den aktuella väljaropinionen. Så nu får vi en ny debatt om opinionsundersökningarnas betydelse, och hur partierna använder sig av dem i valkampanjen.
I det här fallet tycker jag att de rödgröna bör gå ut och öppet presentera hela Novusundersökningen. Det vore mest hederligt ochbästa sättet att undanröja alla de spekulationer om mätningen som redan börjat sättas igång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)