I dag berättar Dagens Nyheter i en notis (ännu ej på nätet) att den socialdemokratiska idétidskriften Tiden får mindre resurser. Nuvarande chefredaktören Daniel Suhonens heltidsanställning planeras dras ned till en halvtidsanställning:
Neddragningar på tidskriften Tiden
Något beslut är ännu inte fattat, men chefredaktören Daniel Suhonen har fått veta att hans heltid ska dras ner till en halvtid.
En besviken Suhonen hoppas att partiledningen ska ändra sig i sista stund. Han pekar på flera positiva förändringar i verksamheten och anser att neddragning är fel sätt att möta det förnyade intresset för idédebatten inom partiet.
Jag är väl medveten om det Socialdemokratiska partiets ekonomiska problem. Men att i ett läge där det råder stor enighet om behovet av idédebatt och idéutveckling inom partiet spara genom att halvera redaktörskostnaderna för partiets idétidskrift är - helt enkelt - inte klokt.
Daniel Suhonen gjorde ett mycket bra arbete från sin tidigare position som chefredaktör för SSU:s idétidskrift Tvärdrag. Tidskriften började på ett mer kraftfullt sätt än tidigare göra avtryck i samhällsdebatten och gjorde sig synlig i det offentliga samtalet.
Tidskriften Tiden har under lång tid kämpat med små resurser. Suhonens första tid som chefredaktör har givet förutsättningarna varit mycket framgångsrik. Tidskriftens första nummer i den nya regin fick stort genomslag i mediedebatten. På sju månader har antalet prenumeranter på tidskriften ökat från drygt 1 000 till 1 800. Tidskriften citeras, arrangerar seminarier, tar plats i sociala medier och börjar plötsligt kännas angelägen och modern.
Just när Tiden är på väg att etablera sig i samhällsdebatten halveras chefredaktörens tjänst. Funderar den socialdemokratiska partiledningen över vilka signaler som sänds ut om sparplanen blir verklighet? En neddragning urholkar trovärdigheten i alla vackra ord om värdet av idéutveckling och behovet av att modernisera partiet. Jag vägrar tro att ett missnöje med tidskriftens ideolgiska riktning ha betydelse.
Jag hoppas och tror att Carin Jämtin är tillräcklig klok för inse faran och stoppar planerna på en neddragning av tidskriften Tidens resurser.
Visar inlägg med etikett Tvärdrag. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tvärdrag. Visa alla inlägg
2010-12-29
Reinfeldts rekordsiffror och oppositionens fruktansvärda frånvaro
Fredrik Reinfeldt och Moderaterna äger just nu den politiska agendan i Sverige. Socialdemokraternas ledarskap har fullt upp med att hantera partiets krisarbete och med att lägga grunden för en nystart i samband med partiets extrakongress i slutet av mars.
Moderaternas dominans och avsaknad av en fungerande politisk opposition tar sig uttryck i exceptionellt höga förtroendesiffror för Fredrik Reinfeldt. När hela 72 procent av svenska folket i en Sifo-undersökning säger sig hysa stort förtroende för Fredrik Reinfeldt börjar vi närma oss Nordkoreanska nivåer. Jag kommenterar Fredrik Reinfeldts rekordsiffror i bl a alltid eminenta Brunchrapporten samt i Aftonbladet.
Socialdemokraterna står nu inför vad som sannolikt är ett formativt moment. Ledarskapsfrågan är oklar, samtidigt som delar av partiet pulserar av intern framtidsdebatt. I det senaste numret av SSU:s idétidskrift Tvärdrag myllrar det t ex av entusiastiska och kreativa inlägg om orsakerna till Socialdemokraternas kris och hur den framtida politiken bör utformas. På Marika Lindgren Åsbrinks blogg Storstad och på Lena Sommestads egen blogg diskuteras politik i kommentatorsfälten på ett oerhört frimodigt och framåtblickande sätt. I januari genomför partiets kriskommission öppna, ambitiösa seminarier vid två tillfällen. Arbetarrörelsens forskarnätverk genomförde nyligen en konferens om Socialdemokraterna och samhällsutvecklingen som utan större marknadsföringsinsatser snabbt samlade 300 personer till en fullsatt Andrakammarsal i riksdagshuset.
Så visst finns det idé- och debattmässiga förutsättningar för att verkligen genomföra den förnyelse av politik och organisation som är nödvändig för att partiet inte skall framstå som en pittoresk relik från 1900-talets industrisamhälle. Men kommer partiet att klara av att suga upp och aggregera alla goda tankar som tänks till en mer genomgripande samhällsanalys, vilken i sin tur måste ta kropp i en konkret politik för 2000-talets kunskaps- eller informationssamhälle?
Jag hoppas det, men är inte alls säker. Det kan mycket väl bli så att extrakongressen i mars väljer ett tryggt kompromissalternativ till partiledare, som t ex Sven-Erik Österberg. Ett sådant val skulle sannolikt stoppa Socialdemokraternas fria fall ner mot 25-procentsgränsen, men också riskera att skapa ett falskt lugn om att krisen är över och att något genomgripande förnyelsearbete egentligen inte behövs.
Ett annat ororsmoment är förstås den bunkerkultur som fortfarande omgärdar delar av den socialdemokratiska rörelsen. Samarbetet mellan Svenskt Näringsliv och konsultföretaget Prime användes av enskilda socialdemokrater till att på ett otillbörligt sätt försöka påverka den eftervalsdebatten och diskussion om socialdemokratins framtida politik. Det behövs mer av öppenhet och transparans i partiet - frågan är bara om partiorganisationen är redo för en sådan förändring. Jag hoppas få möjlighet att återkomma till Primeskandalen inom en nära framtid.
Moderaternas dominans och avsaknad av en fungerande politisk opposition tar sig uttryck i exceptionellt höga förtroendesiffror för Fredrik Reinfeldt. När hela 72 procent av svenska folket i en Sifo-undersökning säger sig hysa stort förtroende för Fredrik Reinfeldt börjar vi närma oss Nordkoreanska nivåer. Jag kommenterar Fredrik Reinfeldts rekordsiffror i bl a alltid eminenta Brunchrapporten samt i Aftonbladet.
Socialdemokraterna står nu inför vad som sannolikt är ett formativt moment. Ledarskapsfrågan är oklar, samtidigt som delar av partiet pulserar av intern framtidsdebatt. I det senaste numret av SSU:s idétidskrift Tvärdrag myllrar det t ex av entusiastiska och kreativa inlägg om orsakerna till Socialdemokraternas kris och hur den framtida politiken bör utformas. På Marika Lindgren Åsbrinks blogg Storstad och på Lena Sommestads egen blogg diskuteras politik i kommentatorsfälten på ett oerhört frimodigt och framåtblickande sätt. I januari genomför partiets kriskommission öppna, ambitiösa seminarier vid två tillfällen. Arbetarrörelsens forskarnätverk genomförde nyligen en konferens om Socialdemokraterna och samhällsutvecklingen som utan större marknadsföringsinsatser snabbt samlade 300 personer till en fullsatt Andrakammarsal i riksdagshuset.
Så visst finns det idé- och debattmässiga förutsättningar för att verkligen genomföra den förnyelse av politik och organisation som är nödvändig för att partiet inte skall framstå som en pittoresk relik från 1900-talets industrisamhälle. Men kommer partiet att klara av att suga upp och aggregera alla goda tankar som tänks till en mer genomgripande samhällsanalys, vilken i sin tur måste ta kropp i en konkret politik för 2000-talets kunskaps- eller informationssamhälle?
Jag hoppas det, men är inte alls säker. Det kan mycket väl bli så att extrakongressen i mars väljer ett tryggt kompromissalternativ till partiledare, som t ex Sven-Erik Österberg. Ett sådant val skulle sannolikt stoppa Socialdemokraternas fria fall ner mot 25-procentsgränsen, men också riskera att skapa ett falskt lugn om att krisen är över och att något genomgripande förnyelsearbete egentligen inte behövs.
Ett annat ororsmoment är förstås den bunkerkultur som fortfarande omgärdar delar av den socialdemokratiska rörelsen. Samarbetet mellan Svenskt Näringsliv och konsultföretaget Prime användes av enskilda socialdemokrater till att på ett otillbörligt sätt försöka påverka den eftervalsdebatten och diskussion om socialdemokratins framtida politik. Det behövs mer av öppenhet och transparans i partiet - frågan är bara om partiorganisationen är redo för en sådan förändring. Jag hoppas få möjlighet att återkomma till Primeskandalen inom en nära framtid.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)