Han kom som ett yrväder... Håkan Juholts första dagar efter helgerna

Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett Höganäskrus i en svångrem om halsen. Jag vet inte om det beror på att 2012 är Strindbergsår, men inledningsmeningen ur Hemsöborna kommer över mig när jag samlar kraft för att ta mig an dagens bloggpost om Håkan Juholt och den ihållande turbulensen inom Socialdemokraterna. Mycket yrväder är det.

Håkan Juholt höll ett mycket bra tal på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen igår. Rasism och främlingsfientlighet blev en del av den säkerhetspolitiska hotbilden mot vilken visionslösa politiker i Europa tillsynes står handfallna. Men kärnan i Juholts tal kom helt bort i nyhetsrapporteringen, eftersom Juholt vid en pressträff - igen - använde sig av felaktiga och oprecisa formuleringar. Denna gång gällde det huruvida alliansregeringens försvarspolitik drivits igenom med hjälp av Sverigedemokraterna. Så var det inte - de tunga försvarspolitiska besluten togs av riksdagen våren 2010 redan innan Sverigedemokraterna tagit plats i riksdagen. Jag tror att Håkan Juholt menar att regeringen – genom att tacka nej till inviter om samarbete med S – gör sig beroende av Sverigedemokraterna. Det är det han försöker att säga, men utan att lyckas, säger jag till Svenska Dagbladet. Men det är tungt för partiet om det skall behövas kremlologer för att tolka partiordförandens uttalanden.

I dag är det i stället utnämningen av Urban Ahlin till gruppsekreterare i riksdagen - och inom kort kanske också till biträdande partisekreterare - som väckt starka känslor i partiet. Kvinnoförbundets ordförande Lena Sommestad kritiserar utnämningen eftersom Ahlin tidigare anklagats för sexuella trakasserier. Som företrädare för S-kvinnor skulle jag gärna se att vi inte utsåg en biträdande partisekreterare som har den här typen av problem i bagaget, säger Sommestad till Dagens Nyheter. Jag har respekt för Sommestads tvekan. Men Ahlin är inte dömd och anklagelserna ledde aldrig till någon anmälan. Eventuella åtgärder skulle ha vidtagits i direkt anslutning till de aktuella händelserna, eller när dessa händelser genom tidningspubliceringar blev blev offentligt kända. Att nu vända dessa händelser mot Ahlin är alldeles för sent. Ahlin har också under flera års tid som utrikespolitisk talesperson varit partiets kandidat till utrikesministerposten. Nu urholkar kritiken redan från början Ahlins auktoritet, vilket försvårar för honom att bli det stöd till Juholt som var tänkt.

Men i morgon onsdag är det partiledardebatt, och då kanske Håkan Juholt och Socialdemokraterna äntligen lyckas rikta fokus mot de politiska sakfrågorna. Jag vidhåller att Håkan Juholts avgång inte står på den omedelbara dagordningen för partiet. Yrvädren lär kanske fortsätta, men när jag läser avslutningsmeningen ur Hemsöborna är det trots allt fortfarande Håkan Juholt jag ser sitta i båten: Och till rors i sin egen eka lät den nya herren till Hemsö sina drängar ro sig hemåt, för att styra egen farkost över det nyckfulla livets blåsiga fjärdar och gröna sund.

Nya namn ger nytändning åt S?

Just nu meddelades att valberedningen föreslår Mikael Damberg som ny ordinarie ledamot samt Veronica Palm och Leif Pagrotsky till nya suppleanter till Socialdemokraternas verkställande utskott (VU). Det är utmärkta förslag. Mikael Damberg kommer nu att ta över rollen som ekonomisk talesperson för partiet, erfar SVT Aktuellt. Här har Leif Pagrotsky redan tidigare förklarat att han inte stod till förfogande för uppdraget.

Jag har vid flera tillfällen uttalat mig kritiskt över det sätt varpå valberedningen hanterat processen. Desto gladare är jag att de förslag som valberedningen lanserat varit både kloka och i en del fall djärva.

Valberedningen har också förklarat att de kommer att nominera ytterligare en kvinna som suppleant till VU. Här hoppas jag att valberedningen vågar visa fortsatt klokhet och frimod och nominerar Lena Sommestad. Hon symboliserar det nytänkande och den strävan efter samhällsanalys som partiet så väl behöver. Jag rekommenderar i detta sammanhang gärna Jesper Meijlings och Sverker Sörlins artikel på DN Debatt i dag om Socialdemokratins icke-analytiska och ambivalenta inställning till marknadslösningar.

Valet av Mikael Damberg som ekonomisk talesperson bidrar också till att hålla ihop partiet, nu när Thomas Östros tvingats avgå.

Dagens Sifo-mätning visar också att avståndet mellan de rödgröna och Alliansregeringen i princip försvunnit. Det är en socialdemokrati i svag medvind och med förutsättningar för nytändning som samlas till kongress om några dagar.

Kriskommissionen och partiledarfrågan

Den socialdemokratiska kriskommissionen kritiserade tidigare i veckan partiets valberedning för att använda sig av ett alltför slutet arbetssätt. I stället föreslog kommissionen att medlemmarna i framtiden borde få rösta fram sina kandidater. Mot bakgrund av kommissionens förslag publicerar Aftonbladet i dag en artikel med rubriken TUNGA S-TOPPAR: SKJUT UPP VALET. Aftonbladet har genomfört en undersökning och frågat 543 förtroendevalda socialdemokrater i landets 290 kommuner om de tycker att det finns skäl att skäl att skjuta upp valdagen för att ge medlemmarna större inflytande enligt kriskommissionens förslag.

Men undersökningen har metodologiska brister. En grundregel i den här typen av undersökningar är att inte ställa två frågor i en, för då vet inte svarspersonerna vilken av frågorna de skall svara på. Svarsfrekvensen sjunker och de svar som ges blir svårare att tolka. Vilken av de två frågorna är det som svarspersonen har besvarat? I Aftonbladets formulering inryms två frågeställningar; dels om medlemmarna bör ges ett större inflytande i valprocessen genom t ex medlemsomröstningar, dels om den nu pågående processen bör avbrytas och tas om från början.

Svarsfrekvensen blir mycket låg, under 20 procent. Av dessa 20 procent (106 personer) svarar 19 procent (20 personer) ja och 81 procent (86 personer) nej. Det är dessa 20 personer - av 543 i urvalet - som i Aftonbladets rubrik blir TUNGA S-TOPPAR.

Det går förstås inte att dra några egentliga slutsatser av Aftonbladets undersökning. Skall man ändå spekulera kan man säga (vilket jag gör i artikeln) att givet förutsättningarna är det iögonfallande att 20 procent av de som ändå valde att svara är beredda att avbryta valberedningens arbete för att få till en mer öppen process.

Jag har uppfattat det interna mottagandet av kriskommissionens betänkande som att det finns ett starkt bejakande av kriskommissionens förslag att öppna upp valprocessen. Nu blir det en viktig fråga hur den nya partiledningen - och inte minst partiledaren - kommer att förhålla sig till kriskommissionens rapport. Om partiledaren/partiledningen helst vill använda den som hyllvärmare blir det nödvändigt att alla de som attraherats av kommissionens nytänkande mobiliserar för att rapporten skall ligga till grund för partiets fortsatta utveckling med avseende på idé, politik och organisation.

Kommissionens betänkande är i flera avseenden så radikalt att det i partiledarfrågan indirekt pekar bortom eller förbi de två i dagsläget tunga favoriterna, d v s Sven-Erik Österberg tätt följd av Thomas Östros (var aktier annars har stigit den senaste veckan). Kanske blickar den mot Tomas Eneroth som också nämnts de senaste dagarna, eller Leif Pagrotsky eller förstås Lena Sommestad (som för många symboliserar det nytänkande partiet så väl behöver).

Tänk om det blir en kongress i mars där partiledaren inte väljs enhälligt? Om valberedningen föreslår Sven-Erik Österberg eller Thomas Östros och motiveringarna till förslaget inte tar sikte på nytänkande och förändring är det inte uteslutet att alternativa namn kommer att föras fram. Det kan bli en intressant kongress. Jag har just anmält mig, så rapportering följer.

Hur skall vi tolka att 8 av 9 politiska experter tror att Sven-Erik Österberg blir ny partiledare för S?

I gårdagens Aftonbladet tror åtta av nio politiska experter (ja, jag är en av dem...) att Sven-Erik Österberg blir ny partiledare för Socialdemokraterna. Den nionde experten, Nisha Besara, vägrar svara på frågan och säger i stället vem hon vill skall bli ny partiledare för S (Carin Jämtin eller Lena Sommestad).

Vad betyder då dessa experters samstämmiga bedömning för förutsättningarna att Österberg verkligen blir vald? Den frågan är naturligtvis svår att besvara. Men det är klart att om Österberg i förväg framställs som en vinnare så kan det bli svårare för villiga men lite blyga kandidater att ta steget fram. Ylva Johansson visade mod när hon för några veckor sedan sade sig stå till förfogande. Men ingen annan kandidat har valt att följa hennes exempel. Det är synd, och ytterligare ett tecken på den förstelnade organisationsform som tär på Socialdemokraternas politiska kapital.

Att åtta av nio experter oberoende av varandra tror på samme person visar också vilken skriande brist det råder på alternativa kandidater i partiet. Det är inget gott tecken, oavsett vad man tycker om Sven-Erik Österberg.

Jag har hela tiden hävdat att Sven-Erik Österberg ligger bra till för att ta över efter Mona Sahlin. Österberg är ett kompromissalternativ eftersom han kan accepteras av både vänster och höger inom partiet. Han har ett förflutet som skogsarbetare, är gruppledare i riksdagen och har ministererfarenheter. Österberg anses folklig och har få politiska fiender. Jag tror att Österberg kan hålla partiet samman (en av partiledarens viktigaste uppgifter) och hejda det fria fall som partiet för närvarande befinner sig i. Däremot är jag betydligt mer tveksam till hans vilja och förmåga att gå i spetsen för den förnyelse av partiets politik och organisation som är nödvändig. Österberg riskerar att bli en övergångslösning. Blir han vald är det upp till honom själv att visa att jag har fel i mina farhågor och att han i stället växer med uppgiften och blir en framtidslösning.

Vid sidan av Österbergs bristande trovärdighet i förnyelsearbetet saknar han också erfarenheter av internationella frågor.

Jag tycker fortfarande att valberedningen borde överväga ett tudelat ledarskap. Ett tudelat ledarskap skulle kunna öppna upp den förstelnade partistrukturen. Dessutom blir kvalifikationskraven på en socialdemokratisk partiledare allt svårare att förena i en person. En socialdemokratisk partiledare förväntas samla och hålla ihop partiet, leda regeringsarbetet som statsminister alternativt leda oppositionsarbetet i riksdagen, driva det nödvändiga förnyelsearbetet framåt, hålla kontakt med rörelsen samt inte minst i vår medialiserade värld samspela med media alla tider på dygnet. Ett tudelat ledarskap skulle också öppna dörren för personer som sticker ut, som t ex Lena Sommestad, Luciano Astudillo, Leif Pagrotsky eller Veronica Palm.

Men ingenting tyder hittills på att valberedningen vågar öppna upp processen. Business as usual tycks vara parollen för dagen, trots partiets kris. Men överraska mig gärna! Annars tror jag det blir Sven-Erik Österberg. Gardera med Pär Nuder, eller Stefan Löfvén.

Reinfeldts rekordsiffror och oppositionens fruktansvärda frånvaro

Fredrik Reinfeldt och Moderaterna äger just nu den politiska agendan i Sverige. Socialdemokraternas ledarskap har fullt upp med att hantera partiets krisarbete och med att lägga grunden för en nystart i samband med partiets extrakongress i slutet av mars.

Moderaternas dominans och avsaknad av en fungerande politisk opposition tar sig uttryck i exceptionellt höga förtroendesiffror för Fredrik Reinfeldt. När hela 72 procent av svenska folket i en Sifo-undersökning säger sig hysa stort förtroende för Fredrik Reinfeldt börjar vi närma oss Nordkoreanska nivåer. Jag kommenterar Fredrik Reinfeldts rekordsiffror i bl a alltid eminenta Brunchrapporten samt i Aftonbladet.

Socialdemokraterna står nu inför vad som sannolikt är ett formativt moment. Ledarskapsfrågan är oklar, samtidigt som delar av partiet pulserar av intern framtidsdebatt. I det senaste numret av SSU:s idétidskrift Tvärdrag myllrar det t ex av entusiastiska och kreativa inlägg om orsakerna till Socialdemokraternas kris och hur den framtida politiken bör utformas. På Marika Lindgren Åsbrinks blogg Storstad och på Lena Sommestads egen blogg diskuteras politik i kommentatorsfälten på ett oerhört frimodigt och framåtblickande sätt. I januari genomför partiets kriskommission öppna, ambitiösa seminarier vid två tillfällen. Arbetarrörelsens forskarnätverk genomförde nyligen en konferens om Socialdemokraterna och samhällsutvecklingen som utan större marknadsföringsinsatser snabbt samlade 300 personer till en fullsatt Andrakammarsal i riksdagshuset.

Så visst finns det idé- och debattmässiga förutsättningar för att verkligen genomföra den förnyelse av politik och organisation som är nödvändig för att partiet inte skall framstå som en pittoresk relik från 1900-talets industrisamhälle. Men kommer partiet att klara av att suga upp och aggregera alla goda tankar som tänks till en mer genomgripande samhällsanalys, vilken i sin tur måste ta kropp i en konkret politik för 2000-talets kunskaps- eller informationssamhälle?

Jag hoppas det, men är inte alls säker. Det kan mycket väl bli så att extrakongressen i mars väljer ett tryggt kompromissalternativ till partiledare, som t ex Sven-Erik Österberg. Ett sådant val skulle sannolikt stoppa Socialdemokraternas fria fall ner mot 25-procentsgränsen, men också riskera att skapa ett falskt lugn om att krisen är över och att något genomgripande förnyelsearbete egentligen inte behövs.

Ett annat ororsmoment är förstås den bunkerkultur som fortfarande omgärdar delar av den socialdemokratiska rörelsen. Samarbetet mellan Svenskt Näringsliv och konsultföretaget Prime användes av enskilda socialdemokrater till att på ett otillbörligt sätt försöka påverka den eftervalsdebatten och diskussion om socialdemokratins framtida politik. Det behövs mer av öppenhet och transparans i partiet - frågan är bara om partiorganisationen är redo för en sådan förändring. Jag hoppas få möjlighet att återkomma till Primeskandalen inom en nära framtid.

Lena Sommestads eleganta dekonstruktion av Thomas Östros

Vi socialdemokrater ska grunda vår politik på tidlösa värderingar: det ska löna sig att arbeta. Så formulerade sig Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Thomas Östros nyligen på DN Debatt (12/11). På DN Debatt idag begår tidigare miljöministern Lena Sommestad ett veritabelt lustmord på partikamraten Östros tes att parollen "det ska löna sig att arbeta" skulle vara ett exempel på en socialdemokratisk "tidlös värdering". Sommestad visar övertygande hur parollen historiskt använts främst som ett argument för sänkta marginalskatter och på senare tid även som ett argument för att försämra de sociala försäkringarna: Det är uppenbart att denna paroll inte är tidlös, och än mindre tidlöst socialdemokratisk.

På samma sätt dekonstruerar Sommestad ett annat av de exempel som Thomas Östros anger som en tidlös socialdemokratisk värdering, nämligen parollen "Sverige ska konkurrera med kunskap". Sommestad tillstår att ”Sverige ska konkurrera med kunskap” är en socialdemokratisk paroll, men inte tidlös utan i stället formulerad enligt 1990-talets tidstypiska fixering vid ekonomiska värden, global konkurrenskraft och tillväxt genom export. Här lyfts kunskap fram enbart som ett instrument i marknadskonkurrensen – inte som en gemensam resurs till gagn för samhällets och människans utveckling. (...) Fixeringen vid exportmarknaden saknar också motsvarighet i klassiskt socialdemokratiskt tänkande. Exporten har självklart alltid varit viktig för Sverige och svensk socialdemokrati, men den har inte varit viktigare än hemmamarknaden. Välstånd i socialdemokratisk diskurs handlar inte i första hand om framgångsrik marknadskonkurrens utan om framgångsrikt samhällsbyggande.

Sommestads distinktion mellan kunskap som "ett instrument i marknadskonkurrensen" och kunskap som en "gemensam resurs till gagn för samhällets och människans utveckling" överensstämmer väl med tänkandet i min och Marie Demkers boktrilogi som inom kort avslutas med Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid (Hjalmarson & Högberg, 2011). I trilogin identifierar vi det framväxande informationssamhället en ny, politiskt relevant skiljelinje vilken vi benämner kunskap-marknad. Skiljelinjen mobiliserar marknadsaktörer som ser kunskap som en vara bland andra varor, utbytbara på en marknad. Mot dessa maknadsaktörer mobiliserar aktörer som ser kunskap som en kollektiv process och en gemensam resurs vilken har ett inneboende värde i sig själv. För marknadsaktörerna bestäms kunskapens värde av i vilken utsträckning den bidrar till att skapa vinst. För kunskapsaktörerna bestäms kunskapens värde i stället av dess förmåga att skapa meningsfulla tolkningar av världen.

(Besök gärna Den nödvändiga politikens Facebooksida. Boken presenteras på ABF i Stockholm torsdag den 14 april 2011 - be there!).

Lena Sommestads artikel bidrar förtjänstfullt till att lyfta fram politik vid sidan av person i den pågående processen att välja en ny partiledare inom Socialdemokraterna.. Det finns nu också en Facebook-grupp som heter Vi vill se Lena Sommestad som S-ledare. Givet hennes artikel kliar det i fingrarna att gå med...

För fler positiva texter om Lena Sommestad, se t ex Avva och Rebella.

Mona Sahlins avgång och socialdemokratins kris

Mona Sahlins dramatiska avgång i dag var kanske ofrånkomlig, men för Socialdemokraternas del förvärras den redan djupa krisen. Det svidande valnederlaget 2010 skulle hanteras genom en seriös omprövning av den förda politiken, en strävan att bygga socialdemokratisk politik för ett samhälle bortom industrisamhället. Nu ställs partiet inför den omöjliga uppgiften att på bara några månader välja en ny partiledare, en partiledare som har en stark förankring inom rörelsen, förmår kommunicera och entusiasmera väljaropinionen i allmänhet och som har kraften att vara drivande i förändringsarbetet. I skrivande stund ser jag inte riktigt vem denna tulipanaros skulle vara. (Då bortser jag från Margot Wallström, om vilken någon i radion tidigare i dag sa att hon skulle kunna leda Socialdemokraterna från månen.)

Risken är stor att den valberedning som tillsätts kommer att föreslå en kandidat som visserligen är allmänt duglig och kompetent och har få politiska fiender, men som i stället för att sticka ut och ha förmågan att förändra utgör något av rörelsens minsta gemensamma nämnare.

Kanske är tiden mogen för ett tudelat ledarskap, en man och en kvinna, en riksdagsledamot och en med sin bas utanför riksdagen? En sådan lösning skulle öppna för personer som Veronica Palm, Håkan Juholt, Thomas Bodström, Luciano Astudillo och varför inte Lena Sommestad?

Mona Sahlin och socialdemokratins väg mot glasnost och perestrojka

Mona Sahlins uppmaning till ledamöterna i partistyrelsen och verkställande utskottet att ställa sina platser till förfogande har skapat stor turbulens. Mina farhågor att beslutet innebär att personfrågorna nu kommer att slå ut den just påbörjade diskussionen om partiets framtida politik har tyvärr hittills besannats. Men nu står partiet där det står och det är bara att göra det bästa möjliga av situationen.

Genom beslutet har Mona Sahlin släppt kontrollen över dagordningen och satt sig själv på spel mer än vad något tidigare socialdemokratisk partiledare har gjort. Det är mycket modigt.

Det är nu utomordentligt viktigt att den öppenhet Mona Sahlin eftersträvar får prägla även den fortsatta processen. Förtroenderådet bör formulera direktiv som pekar ut en riktning för valberedningens arbete, så att resultatet inte blir samma gråmelerade kompromiss som det brukar bli. Riksdagsledamoten Eva-Lena Jansson beskriver sammansättningen av den socialdemokratiska partistyrelsen så här: Men för de som tror att det kommer bli en stor förändring i Socialdemokraternas ledning kan det vara bra med lite bakgrundsinformation. De flesta ledamöterna i dagens partistyrelse är representanter för ett partidistrikt. De partidistrikt som inte har någon ordinarie eller en representant i VU har en ersättarplats i partistyrelsen. LOs ordförande har en fast plats i VU, IF Metalls ordförande brukar också tillhöra VU som ordinarie eller ersättare. I partistyrelsen brukar ett antal LO-förbundsordförande finnas med, idag är det Ella Niia från HRF och Hans Tilly från Byggnads som ingår. Några av de som sitter i partistyrelsen har tunga uppdrag i SKL, Sveriges Kommuner och Landsting.

När så många intressen skall samlas i ett organ minskar möjligheterna för förändring. Jag skulle önska att valberedningen vågade föreslå personer som inte nödvändigtvis passar in i mallen ovan, t ex fritänkaren och ordföranden för kriskommissionens grupp för idédebatt Kajsa Borgnäs, Daniel Suhonen vars bok Bokslut Reinfeldt (skriven tillsammans med Stefan Carlén och Christer Persson) blivit en lässuccé inom Arbetarrörelsen eller alltid kloka Lena Sommestad. (läs gärna hennes senaste bloggpost om socialdemokratins frånvaro i samhällsdebatten).

En vän som jag mötte på stan i dag likande Mona Sahlins agerande vid Mao Tse Tung när denne satte igång den kinesiska kulturrevolutionen. Min kollega Patrik Öhberg nöjde sig med att likna Mona Sahlin vid socialdemokratins svar på Michail Gorbatjov. Låt oss hoppas att den glasnost och perestrojka som Mona Sahlin för med sig inte leder till att Socialdemokraterna möter samma öde som det sovjetiska imperiet, utan begränsar sig till att de bunkerstämningar som här och där fortfarande präglar partiets arbete kan förpassas till historiens sophög.

Ligger valet i vägen för politiken?

Uppdatering efter debatten Sahlin-Reinfeldt finns längst ned i posten.

Valet ligger i vägen för politiken. Så uttryckte sig journalisten och God morgon, Världens eminenta krönikör Ulrika Knutson i P 1 i morse. Svenska Dagbladets politiske chefredaktör P J Anders Linder var inne på en likartad linje, när han i samma program sa att den här valrörelsen har framför allt handlat om sig själv.

Det Ulrika Knutson och P J Anders Linder båda syftar på är att årets valrörelse handlat mer om det politiska spelet, om opinionsläget, om regeringsfrågan och om det sviktande förtroendet för Mona Sahlin än om de politiska sakfrågorna och politikens innehåll. Vi vet ännu inte om den bilden är sann, men den överensstämmer åtminstone med min maggropskänsla.

Knutson och Linder uttalanden antyder den distinktion som den belgiska samhällsvetaren Chantal Mouffe gör mellan "politiken" och "det politiska". Politiken är den institutionella ram inom vilken alla former av auktoritativ värdefördelning i samhället genomförs, t ex parlamentet, de politiska partierna och de allmänna valen. Med "det politiska" avses de känslor, handlingar och attityder som konstituerar den gemenskap i vilket värdefördelningen genomförs Chantal Mouffe beskriver det politiska som den dimension av antagonism som är konstitutiv för det mänskliga samhället. Vilken institutionell form politiken tar är en annan fråga.

De rödgröna har också hamnat i en negativ mediespiral. Professorn i medie- och kommunikationsvetenskap Jesper Strömbäck menar att Socialdemokraterna har missgynnats och Alliansen gynnats av valbevakningen. Det är emellertid inte av partipolitiska skäl som Socialdemokraterna missgynnats, menar Strömbäck. Orsaken finns i stället i medielogiken och mediernas sökande efter starka berättelser som kan fånga människors uppmärksamhet. Medierna älskar berättelser med vinnare och förlorare, och den här gången har medielogiken missgynnat Socialdemokraterna.

Ett parti som gynnats av valrörelsens och mediebevakningen är Sverigedemokraterna. Som jag tidigare påpekat så tenderar högerpopulistiska partier att gynnas när de görs till en partipolitisk stridsfråga mellan övriga partier. Valkampanjen har ur det perspektivet dessvärre präglats av att de båda blocken bråkat om hur man skall förhålla sig till Sverigedemokraterna om det partiet skulle få en vågmästarställning i riksdagen. Främst är det de rödgröna som varit grälsjuka i ämnet.

En annan faktor som gynnar uppstickarpartier är om regeringsfrågan framstår som avgjord. När nu Alliansen har en tydlig ledning i opinionsundersökningarna ger det Sverigedemokraterna - och även Feministiskt initiativ och Piratparitet, för den delen - en möjlighet att få fler missnöjesröster än vad de hade fått om det varit knivskarpt läge i opinionen.

Medierna hakar på. Bara i dag har Aftonbladet sju (7) helsidor och en del sidomaterial om Sverigedemokraterna. Jimmie Åkesson förekommer på bild fyra gånger.

Jag instämmer gärna i ett annat lätt lakoniskt uttalande av Ulrika Knutson ur morgonens program: Efter den 19 september kanske vi kan börja diskutera politik igen och det kan bli riktigt intressant.

Läs också gärna Lena Sommestad i ämnet.

Uppdatering söndag kväll, efter debatten i SVT mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt: Det mest överraskande i söndagskvällens debatt mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt var den kreativa bildsättningen, där de inklippta profilbilderna starkt påminde om Kristdemokraternas valaffischer där Göran Hägglund står öga mot öga med olika djur. Jag vet i alla fall för min del vem som i så fall var kameleonten i kvällens debatt.

Valrörelsen är också ett krig om orden. De rödgröna har övertagit "utanförskap" och vill göra det till ett vapen mot Alliansen. Nyligen hörde jag också Mona Sahlin tala om "samhällsbärarna", men där ser jag inget värde i att anamma Alliansens språkbruk. Fredrik Reinfeldt talade om "vikten av att hålla samman landet" och lyckades se ut som att han menade det.

Mona Sahlin var offensiv, och måste naturligtvis vara det med tanke på läget i opinionsundersökningarna. Hon kunde förstås ha petet in det senaste utspelet om Stefan Holm som idrottsminister, men det hade kanske varit lite för populistiskt. :) Nästa steg: Stellan Skarsgård som kulturminister? Men vad säger då Paggan... :)

Sammantaget en jämn och bra debatt, som nästan alltid mellan dessa båda kontrahenter. Möjligen ett svagt plus för Mona Sahlin som var mest offensiv, medan Fredrik Reinfeldt av goda skäl valde att spela på säkerhet. (Se där - nu har jag själv också bidragit till att försärka bilden av politik som ett spel.)