Varför lyckades inte Socialdemokraterna fånga upp de vänstervindar som blåste i valrörelserna 2014? Varför valde i stället så många väljare att söka sig till Sverigedemokraterna?
En första invändning kan vara att det aldrig blåste några vänstervindar. Många talar om dem, men få har visat några belägg. Det finns argument för vänstervindar. I Sveriges Televisions vallokalundersökning VALU i riksdagsvalet placerade 43 procent av de tillfrågade sig själva till vänster på en vänster-högerskala (36 procent svarade höger och 20 procent svarade varken eller). Det var den näst högsta andelen som svarat vänster sedan mätningarna påbörjades vid 1991 års val. Feministiskt initiativ gick också framåt och fick stöd av över tre procent av de svenska väljarna. De fyra borgerliga partierna har aldrig tidigare samlat så liten andel av de svenska väljarna. Men visst, ordet "vänstervind" förpliktigar. Det blir intressant att i kommande undersökningar se om de svenska väljarnas åsikter 2014 gått till vänster i enskilda politiska sakfrågor.
I en artikel på DN Debatt på lördagen argumenterar Enna Gerin och Daniel Suhonen från det fackliga idéinstitutet Katalys att Alliansens och främst Moderaternas kliv mot mitten har bidragit till att minska polariseringen längs vänster-högerskalan och därigenom ökat betydelsen av den frihetlig/auktoritära dimensionen i svensk politik, den så kallade GAL-TAN dimensionen. (GAL står för Grön/Alternativ/Libertariansk och TAN för Traditionell/Auktoritär/Nationalistisk.) Vänstra Stranden och Bo Rothstein har tidigare anfört snarlika resonemang.
Den frihetlig/auktoritära dimensionen rör värden som å ena sidan tradition, familj, religion, nation, disciplin och lag och ordning och å andra sidan värden som tolerans, alternativa livsstilar, normbrytande och individualitet. Framgångarna för Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ samt de svaga valresultaten för Moderaterna och Socialdemokraterna kan tolkas som ett uttryck för den frihetlig/auktoritära dimensionens betydelse.
Enna Gerin och Daniel Suhonen tycks mena att Moderaternas och Socialdemokraternas dragning mot mitten pacificerat vänster-högerdimensionen och öppnat dörren för den frihetlig/auktoritära dimensionen. Socialdemokraterna får därför delvis skylla sig självt, då partiets bristande valframgång har sin grund i en ovilja att profilera sig som ett vänsterparti i förhållande till Moderaterna.
Det ligger mycket i Gerins och Suhonens analys. Men den viktiga frågan är om Socialdemokraternas vandring mot mitten skall ses som en orsak till eller en effekt av vänster-högerdimensionens försvagning.
Vi lever i en individualiserad tid, där industrisamhället sakta håller på att fasas ut för att ersättas av något annat. Vad detta "något annat" är kan vi ännu inte riktigt benämna, i brist på annat kallar vi det för ett "kunskapssamhälle" eller ett "informationssamhälle". Industrisamhällets klassiska motsättning mellan arbete och kapital transformas till nya skiljelinjer eller tar sig åtminstone nya och annorlunda uttryck. Människors subjektiva klasstillhörighet minskar - allt färre medborgare känner att de tillhör en specifik samhällsklass. Frågor om identitet och individens rättigheter har blivit allt viktigare. Grunden till denna pågående samhällsomvälvning finner vi i den kommunikationsteknologiska revolutionen och samhällets digitalisering.
Givet denna utveckling kan det mycket väl vara så att vänster-högerdimensionens - i dess klassiska tappning - minskade betydelse vilar på en djupare materiell grund än att partierna väljer att inte mobilisera på den. I så fall kan den medicin som Enna Gerin och Daniel Suhonen rekommenderar - (ta tillbaka åtminstone två jobbskatteavdrag, häv överskottsmålet för att satsa på investeringar, begränsa vinstläckaget ur välfärden, samarbeta tydligt med Vänsterpartiet etc) - riskera att bli verkningslös. Visst, den partipolitiska polariseringen på vänster-högerdimensionen skulle i så fall öka. Men det är inte säkert att medborgarna låter sig mobiliseras på denna dimension. I stället kan mittenväljarna i valet 2018 ta steget tillbaka till Alliansen och Socialdemokraterna få ett valresultat på ungefär 25 procent.
Socialdemokratin måste givet samhällsutvecklingen fråga sig vad som är vänsterpolitik i dag. Var finns alternativen bortom kompromissandet över blockgränsen eller gå armkrok med Vänsterpartiet? Den avgörande frågan blir hur man utvecklar en politik som kombinerar dagens fokus på identitet och individuella rättigheter med kampen om samhällets resursfördelning. Arbetarrörelsens värden kring frihet, jämlikhet och solidaritet är avsevärt äldre än motsättningen mellan arbete och kapital. Menhur skall dessa värden komma till uttryck i en individualiserad tid där industrisamhället långsamt fasas ut? Den politiska som kraft som formulerar bäst svar på dessa frågor står väl rustat att möta framtiden.
Resonemangen ovan bygger delvis på min och Marie Demkers bok Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid (Hjalmarson & Högberg, 2011).
Visar inlägg med etikett Den Nödvändiga Politiken. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Den Nödvändiga Politiken. Visa alla inlägg
2013-12-01
Blockpolitikens vara eller inte vara i en tid bortom industrisamhället
Igår lördag publicerade jag och Marie Demker en artikel på DN Debatt där vi såg ett demokratiskt bekymmer i att de politiska partierna håller på att
förlora sin förmåga att vara de för demokratin avgörande kanalerna
mellan medborgarna och de politiska institutionerna. Medborgarna söker sig till andra plattformar än partierna för att odla sitt politiska engagemang. Partierna förmår inte politiskt förhålla sig till de nya skiljelinjer som växer fram i den digitala revolutionens spår, i stället söker de sig mot mitten och gör kampen om regeringsmakten till en fråga om förtroende och förvaltarskap. Därigenom främjar de politiska partierna idéströmningar kring ekonomism och populism på ett sätt som inte är bra för demokratin.
Artikeln väckte flera reaktioner. En del instämde i analysen och tyckte att vi på ett bra sätt gav ord åt deras egna känslor och tankar. Det finns en längtan efter politiska debatter som rör relevanta samhällsproblem och där de olika politiska partierna presenterar förslag som distinkt skiljer sig åt. Andra var kritiska och menade bland annat att ekonomismen egentligen var något positivt eller att vi var ute efter att cementera vänster-högerdimensionens blockpolitik.
Blockpolitik är aldrig ett mål, endast ett medel. I min demokratisyn finns det ett starkt värde i att de konflikter och politiska skiljelinjer som strukturerar samhällslivet synliggörs och att det finns organiserade politiska krafter som mobiliserar medborgarnas politiska engagemang efter dessa skiljelinjer. Blockpolitikens starka fäste i Sverige har sin materiella grund i att motsättningen mellan arbete och kapital - det vill säga mellan vänster och höger - präglat samhällslivet så starkt att andra politiska skiljelinjer inte fått utrymme. Fördelen med blockpolitik i en sådan situation är att den dominerande politiska skiljelinjen synliggörs och tar sig organisatoriskt uttryck. Nackdelen är att blockpolitiken riskerar att dölja andra politiska skiljelinjer, vilka då måste hanteras utanför det formella politisk-demokratiska ramverket.
Blockpolitik är således varken bra eller dålig i sig. Den kan fungera bra om det verkligen bara finns en politiskt relevant skiljelinje i samhället. Den fungerar dåligt om det finns flera politiska relevanta skiljelinjer i samhället.
Vänster-högerskiljelinjen har historiskt dominerat svensk politik. Men vänster-högerskiljelinjen är ett barn av industrisamhället och de konflikter som präglade det samhället. Nu när industrisamhället inte längre strukturerar vårt sätt att leva tillsammans utmanas vänster-högerskiljelinjen av nya, framväxande konflikter och skiljelinjer. I vår artikel benämner vi dessa skiljelinjer i termer av kunskap-marknad och nationalstat-transnationella nätverk. Vi är bara i början av denna process och vi vet inte hur starka dessa nya skiljelinjer kommer att växa sig, eller om de kommer att gå ihop med till exempel vänster-högerdimensionen.
Vår artikel är en vidareutveckling av den samhällsteoretiska argumentation vi tidigare framfört i vår boktrilogi om den digitala revolutionens konsekvenser för maktfördelning och för demokratins sätt att fungera: I Vattumannens tid. Om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (2005), Kampen om kunskapen. Om informationssamhällets politiska skiljelinjer (2008) samt Den nödvändiga politiken. Om makt och motstånd i en individualiserad tid (2001). Samtliga tre böcker utgivna på Hjalmarson & Högberg Förlag.
Artikeln väckte flera reaktioner. En del instämde i analysen och tyckte att vi på ett bra sätt gav ord åt deras egna känslor och tankar. Det finns en längtan efter politiska debatter som rör relevanta samhällsproblem och där de olika politiska partierna presenterar förslag som distinkt skiljer sig åt. Andra var kritiska och menade bland annat att ekonomismen egentligen var något positivt eller att vi var ute efter att cementera vänster-högerdimensionens blockpolitik.
Blockpolitik är aldrig ett mål, endast ett medel. I min demokratisyn finns det ett starkt värde i att de konflikter och politiska skiljelinjer som strukturerar samhällslivet synliggörs och att det finns organiserade politiska krafter som mobiliserar medborgarnas politiska engagemang efter dessa skiljelinjer. Blockpolitikens starka fäste i Sverige har sin materiella grund i att motsättningen mellan arbete och kapital - det vill säga mellan vänster och höger - präglat samhällslivet så starkt att andra politiska skiljelinjer inte fått utrymme. Fördelen med blockpolitik i en sådan situation är att den dominerande politiska skiljelinjen synliggörs och tar sig organisatoriskt uttryck. Nackdelen är att blockpolitiken riskerar att dölja andra politiska skiljelinjer, vilka då måste hanteras utanför det formella politisk-demokratiska ramverket.
Blockpolitik är således varken bra eller dålig i sig. Den kan fungera bra om det verkligen bara finns en politiskt relevant skiljelinje i samhället. Den fungerar dåligt om det finns flera politiska relevanta skiljelinjer i samhället.
Vänster-högerskiljelinjen har historiskt dominerat svensk politik. Men vänster-högerskiljelinjen är ett barn av industrisamhället och de konflikter som präglade det samhället. Nu när industrisamhället inte längre strukturerar vårt sätt att leva tillsammans utmanas vänster-högerskiljelinjen av nya, framväxande konflikter och skiljelinjer. I vår artikel benämner vi dessa skiljelinjer i termer av kunskap-marknad och nationalstat-transnationella nätverk. Vi är bara i början av denna process och vi vet inte hur starka dessa nya skiljelinjer kommer att växa sig, eller om de kommer att gå ihop med till exempel vänster-högerdimensionen.
Vår artikel är en vidareutveckling av den samhällsteoretiska argumentation vi tidigare framfört i vår boktrilogi om den digitala revolutionens konsekvenser för maktfördelning och för demokratins sätt att fungera: I Vattumannens tid. Om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (2005), Kampen om kunskapen. Om informationssamhällets politiska skiljelinjer (2008) samt Den nödvändiga politiken. Om makt och motstånd i en individualiserad tid (2001). Samtliga tre böcker utgivna på Hjalmarson & Högberg Förlag.
2013-08-06
Semestern är död - leve semestern!
I dag skriver Moderaternas förre partisekreterare Per Schlingmann i Svenska Dagbladet att ordet "semester" börjar förlora sin mening, eftersom gränsen mellan arbete och fritid blir allt svårare att upprätthålla. I Göteborgs-Tidningen skriver journalisten och kulturredaktören Adrianna Pavlica i dag om hur uppluckringen av gränsen mellan jobb och arbete tenderar att göra semestern till en stressfaktor i stället för en avkoppling.
Den reglerade semestern är något det heligaste vi har - en symbol för välfärdsstaten och för industrisamhällets glansdagar. Kampen om arbetstiden och om rätten till ledighet har historiskt varit en stridsfråga i kraftmätningen mellan arbete och kapital i Sverige. Det är därför inte konstigt att en diskussion om semesterns mening och funktion i dag väcker starka känslor.
Schlingmann och Pavlica har rätt i att gränsen mellan arbete och fritid blir svårare att upprätthålla för allt fler yrkesgrupper och anställda. Skapandet av immateriella värden är svårt att bryta ned i arbetstimmar. Den kommunikatinsteknologiska revolutionen reducerar behovet av närvaro på en fysisk arbetsplats under en bestämd tid för att värden skall skapas och arbetsuppgifter utföras. Visst finns det fortfarande stora yrkesgrupper där "semester" fortfarande fungerar och där arbetet utförs på en fysisk arbetsplats och under bestämda tidsramar. Men dessa yrkesgruppers andel av den arbetande befolkningen minskar och kommer att fortsätta att minska. Kunskap och kreativitet är vår tids produktivkrafter och de impregnerar samhällslivet och vårt sätt att vara. Industrisamhället finns kvar och skapar oerhörda värden. Men det är inte längre industrisamhällets logik som styr samhällsutvecklingen.
Delar av den svenska vänstern kan förväntas förhålla sig skeptisk till ett ifrågasättande av semester-tänkandet, och betrakta dessa idéer som ett sätt av arbetsgivarintressen att utifrån vinsttänkande vilja urholka semesterlagen och den reglerade arbetstiden. Skepsisen är inte obefogad. I den transitionsprocess vi nu upplever där "arbetstimmar" blir ett allt mindre användbart begrepp på nedlagt arbete kommer såväl arbetsgivare som arbetstagare att under förespeglat allmänintresse försöka flytta fram sina positioner. Det är ett helt naturligt agerande och kallas för klasskamp. Utan klasskamp ingen utveckling.
Men en sådan sund skepsis får inte skymma sikten för den samhällsförändring vi nu befinner oss mitt i. Den politiska kraft som först förmår utveckla en politik som hanterar de arbetsmiljöproblem som uppluckringen mellan arbete och fritid innebär skapar sig ett försteg i den politiska kampen om samhällsutvecklingen. Per Schlingmann visade prov på vidsynthet och framtidskänsla när han bidrog till skapandet av "de nya Moderaterna". Var finns den Per Schlingmann inom socialdemokratin som med samma vidsynthet och framtidskänsla förmår utveckla en politik för kunskapssamhällets arbetsliv, där arbetstid och ledighet regleras i nya former men utan att solidaritet och viktiga gemeskapsvärden går förlorade?
Om dessa frågor har jag och Marie Demker skrivit tidigare, bland annat i Den nödvändiga politiken (Hjalmarson & Högberg, 2011).
Den reglerade semestern är något det heligaste vi har - en symbol för välfärdsstaten och för industrisamhällets glansdagar. Kampen om arbetstiden och om rätten till ledighet har historiskt varit en stridsfråga i kraftmätningen mellan arbete och kapital i Sverige. Det är därför inte konstigt att en diskussion om semesterns mening och funktion i dag väcker starka känslor.
Schlingmann och Pavlica har rätt i att gränsen mellan arbete och fritid blir svårare att upprätthålla för allt fler yrkesgrupper och anställda. Skapandet av immateriella värden är svårt att bryta ned i arbetstimmar. Den kommunikatinsteknologiska revolutionen reducerar behovet av närvaro på en fysisk arbetsplats under en bestämd tid för att värden skall skapas och arbetsuppgifter utföras. Visst finns det fortfarande stora yrkesgrupper där "semester" fortfarande fungerar och där arbetet utförs på en fysisk arbetsplats och under bestämda tidsramar. Men dessa yrkesgruppers andel av den arbetande befolkningen minskar och kommer att fortsätta att minska. Kunskap och kreativitet är vår tids produktivkrafter och de impregnerar samhällslivet och vårt sätt att vara. Industrisamhället finns kvar och skapar oerhörda värden. Men det är inte längre industrisamhällets logik som styr samhällsutvecklingen.
Delar av den svenska vänstern kan förväntas förhålla sig skeptisk till ett ifrågasättande av semester-tänkandet, och betrakta dessa idéer som ett sätt av arbetsgivarintressen att utifrån vinsttänkande vilja urholka semesterlagen och den reglerade arbetstiden. Skepsisen är inte obefogad. I den transitionsprocess vi nu upplever där "arbetstimmar" blir ett allt mindre användbart begrepp på nedlagt arbete kommer såväl arbetsgivare som arbetstagare att under förespeglat allmänintresse försöka flytta fram sina positioner. Det är ett helt naturligt agerande och kallas för klasskamp. Utan klasskamp ingen utveckling.
Men en sådan sund skepsis får inte skymma sikten för den samhällsförändring vi nu befinner oss mitt i. Den politiska kraft som först förmår utveckla en politik som hanterar de arbetsmiljöproblem som uppluckringen mellan arbete och fritid innebär skapar sig ett försteg i den politiska kampen om samhällsutvecklingen. Per Schlingmann visade prov på vidsynthet och framtidskänsla när han bidrog till skapandet av "de nya Moderaterna". Var finns den Per Schlingmann inom socialdemokratin som med samma vidsynthet och framtidskänsla förmår utveckla en politik för kunskapssamhällets arbetsliv, där arbetstid och ledighet regleras i nya former men utan att solidaritet och viktiga gemeskapsvärden går förlorade?
Om dessa frågor har jag och Marie Demker skrivit tidigare, bland annat i Den nödvändiga politiken (Hjalmarson & Högberg, 2011).
2012-05-22
Hur värna solidariteten i ett individualiserat informationssamhälle?
I dag medverkar jag som gästskribent på den blogg som Socialdemokraternas programkommission initierat, och där olika personer inbjudits att beskriva en viktig samhällsförändring som skett
sedan det senaste socialdemokratiska partiprogrammet antogs 2001. Tidigare har författaren Majgull Axelsson skrivit kring temat Kan socialdemokratin återupprätta sin förlorade moraliska auktoritet? och poeten Jenny Wrangborg kring temat Ship to Gaza.
Själv skriver jag kring temat Solidaritet i ett individualiserat informationssamhälle. Texten utgår från de tankar som jag och Marie Demker formulerat och som behandlats i bland annat vår gemensamma bok Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid.
Sverige är ett av världens allra mest individualiserade länder. Det visar resultaten från den världsomfattande attitydundersökningen World Value Survey (WVS). Tillsammans med medborgarna i övriga skandinaviska länder ligger svenskarna i topp när det gäller att betona oberoende, självständiga opinionsyttringar, individuella rättigheter och självförverkligande. Kollektiva tillhörigheter som t ex familj, religion, nation och tradition tillmäts däremot mindre vikt.
Vad innebär individualiseringen för makt och demokrati i Sverige? Vilka nya sociala grupper och vilka nya politiskt relevanta skiljelinjer växer fram i individualiseringens spår? Är det slut med solidariteten, eller är det möjligt att kombinera en stark individualism med en vilja att värna gemenskapsvärden?
I en allt mer individualiserad tid söker sig allt färre medborgare till kollektiva rörelser med ideologier som gör anspråk på att täcka in alla samhällsfrågor. Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har främjat nätverksorganisering, där individualiserade medborgare kan välja vilka enskilda sakfrågor de vill engagera sig i, i stället för att köpa det helhetspaket som det innebär att gå med i ett politiskt parti.
Andelen väljare som betraktar sig som anhängare av något politiskt parti har mer än halverats under de senaste 40 åren, från 65 procent 1968 till 28 procent 2010. Andelen väljare som betraktar sig som starkt övertygad anhängare av något politiskt parti har minskat från 53 procent 1960 till 17 procent 2010. Andelen väljare som byter parti mellan valen har mer än tredubblats från 11 procent 1960 till 33 procent 2010. Andelen väljare som bestämmer vilket parti de skall rösta på först under valrörelsen har tredubblats från 18 procent 1964 till 53 procent 2006. Klassröstningen minskar – det blir allt svårare att utifrån kunskap om en människas klasstillhörighet uttala sig om vilket parti han eller hon röstar på. Dessa trender av minskad partiidentifikation, ökad väljarrörlighet och minskad klassröstning är inte unikt för Sverige, utan återfinns på olika nivåer i flera västerländska demokratier.
Samhällets accelererade individualisering hänger samman med utvecklingen inom det kommunikationsteknologiska området. Den kommunikationsteknologiska revolutionen innebär att människor frigörs från territoriet. Det blir lättare att resa och att flytta, och att hålla kontakt med människor varhelst i världen de befinner sig. Frigörelsen från territoriet ger individen mer makt eftersom handlingsmöjligheterna ökar och därigenom också möjligheterna att förverkliga sina livsprojekt. Möjligheterna till kommunikation och politisk mobilisering bortom den fysiska närvaron växer. Samtidigt minskar nationalstatens makt, eftersom nationalstaten baserar sin makt på kontroll av territorium. När den mellanmänskliga kommunikationen får allt lättare att korsa nationalstatens gränser blir det också allt svårare för staten att bibehålla sin maktställning.
Men vilka sociala grupper är det då som blir centrala i samhällen där kunskap, kreativitet och individuell kompetens blir allt viktigare och där allt färre individer definierar sig som arbetarklass i traditionell mening? Eller för att formulera det annorlunda: Hur kan vi lämpligen förstå och karaktärisera informationssamhällets klassamhälle? Marx klassanalys var tillämpbar på det kapitalistiska industrisamhället, där produktionen av materiella varor utgjorde ekonomins grundbult. Dagens informationssamhälle vilar visserligen på kapitalistisk grund. Men till skillnad från under industrisamhället definieras dagens ekonomi av den immateriella produktionens hegemoni, för att anknyta till Michael Hardts och Antonio Negris begreppsvärld. Det immateriella arbetet dominerar visserligen inte i kvantitativa termer, men det intar en hegemonisk position genom att påtvinga andra former av arbete sin egen tendens och impregnera dessa andra former av arbete med sitt eget mönster och sin egen logik.
Den värdeformerande processen är inte längre begränsad till produktionen av varor, till fabriken eller till det betalda lönearbetet, menar Hardt och Negri. Skapandet av immateriella värden blir då inte heller knutet till arbetstiden. Enligt Marx bestäms en materiell varas värde utifrån det antal arbetstimmar som behövts för att framställa varan. Men den immateriella produktionens karaktär är inte sådan att den går att bryta ned i arbetstimmar. Det immateriella arbetets logik undergräver uppdelningen mellan arbetstid och fritid.
Den materiella produktionen skapar medlen för det sociala livet, som t ex livsmedel, kläder, transportmedel, hushållsredskap eller datorer. Den immateriella produktionen däremot skapar inte medlen för det sociala livet utan det sociala livet som sådant, som t ex kunskap, idéer, förståelse, tolkningar, relationer och kommunikation. Den immateriella produktionens primat innebär därför att det blir allt svårare att göra skillnad mellan att producera och att leva. Mänsklig gemenskap är både en förutsättning och en konsekvens av den immateriella produktionen. Men trots att producerade kommunikationer, tolkningar och idéer till sin natur är gemensamma förmår ändå kapitalet lägga beslag på stora delar av de värden som den immateriella produktionen skapar, hävdar Hardt och Negri. I någon mening är vi alla producenter, och eftersom vinsterna av produktionen sugs upp av kapitalet är vi i någon mening också alla utsugna.
Den immateriella produktionen påtvingar andra former av arbete sin egen tendens och undergräver uppdelningen mellan arbete och fritid. En viktig skillnad mellan den materiella och den immateriella produktionen är att medan den materiella produktionen skapade medlen för det sociala livet så skapar den immateriella produktionen det sociala livet som sådant.
I detta nya informationssamhälle växer en ny, politiskt relevant, social grupp fram. Sociologen Alvin W Gouldner talade t ex om den nya klassen som en kulturell bourgeoisie, med sin bas i intelligentian och de intellektuella. Ekonomen och förre amerikanske arbetsmarknadsministern Robert B Reich benämner ungefär motsvarande grupp för symbolanalytiker, vars uppgift är att lösa och identifiera problem genom att samordna symboler. Verktygen kan vara matematiska algoritmer, juridiska resonemang, finansiella knep, vetenskapliga principer, psykologiska insikter etc. Richard Florida talar om den kreativa klassen, vars medlemmar konstitueras av sin egenskap som tillhandahållare av kreativitet. Florida menar att den kreativa klassen i USA i dag uppgår till cirka 40 miljoner människor, vilket motsvarar över 30 procent av arbetskraften. Sociologen Manuel Castells benämner gruppen informationella producenter. Dessa informationella producenter är kunskapsalstrare och informationsbehandlare vars kreativitet och kompetens skapar vinster och värden för samhälle och näringsliv.
Tillsammans med Marie Demker har jag i andra sammanhang valt att använda termen fria logotyper för att namnge denna nya grupp. Fria, eftersom de går in och ut i olika nätverk. De kan visserligen ha fasta anställningar och trygga jobb, men deras arbetsuppgifter och intressen är sådana att de som personer och individer är intressanta och relevanta. Logotyper, eftersom de är unika och inte utbytbara. Fria logotyper besitter specialkunskaper av olika slag, men framför allt är de rika på kreativitet och entreprenörsanda. De är sin egen vara, säljbar genom sitt värde och sitt varumärke.
De fria logotyperna – eller hur vi nu väjer att benämna dem – är ännu bara en klass ”i sig” och inte en klass ”för sig” som Marx skulle ha uttryckt det. Men de växer i antal och de spelar redan en central roll i samhällets ekonomiska och politiska liv.
Denna nya grupp – oavsett om vi kallar den för den kreativa klassen, informationella producenter eller fria logotyper – är i växande. Beroende på hur den definieras omfattar den 20-30 procent av den arbetande befolkningen. Det är denna, i huvudsak urbana, grupp som en modern socialdemokrati måste attrahera. Det är denna sociala grupp som ofta döljer sig bakom det vaga och otydliga uttrycket ”medelklassen i storstäderna”.
Är det då slut med solidariteten, eller är det möjligt att kombinera en stark individualisering med en vilja att värna gemenskapsvärden? Det är viktigt att komma ihåg att individualisering är på gott och på ont. Individualisering som uttryck för frigörelse och mänskligt växande är positiv och måste bejakas. Individualisering som uttryck för egoism och en trångsynt ”satsa på dig själv”-mentalitet måste bekämpas.
Ingenting tyder på att svenskarna i sina värderingar är mindre solidariska i dag än tidigare. Men en frihetlig anda präglar informationssamhället. Vid sitt installationstal vid den socialdemokratiska partikongressen 2007 vädjade Mona Sahlin till rörelsen att hjälpa henne med att utveckla en röd frihetsvision, för att den vägen vrida frihetsbegreppet ur högerns händer. Av olika skäl blev det inte så. Nu finns nya möjligheter att åstadkomma en sådan. En röd frihetsvision som inte gör avkall på jämlikheten och som förmår attrahera alla solidariska individualister som återfinns i de nya sociala grupper som växer fram i informationssamhällets spår.
Själv skriver jag kring temat Solidaritet i ett individualiserat informationssamhälle. Texten utgår från de tankar som jag och Marie Demker formulerat och som behandlats i bland annat vår gemensamma bok Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid.
Ett utdrag av texten kan läsas nedan. Hela texten återfinns här.
Sverige är ett av världens allra mest individualiserade länder. Det visar resultaten från den världsomfattande attitydundersökningen World Value Survey (WVS). Tillsammans med medborgarna i övriga skandinaviska länder ligger svenskarna i topp när det gäller att betona oberoende, självständiga opinionsyttringar, individuella rättigheter och självförverkligande. Kollektiva tillhörigheter som t ex familj, religion, nation och tradition tillmäts däremot mindre vikt.
Vad innebär individualiseringen för makt och demokrati i Sverige? Vilka nya sociala grupper och vilka nya politiskt relevanta skiljelinjer växer fram i individualiseringens spår? Är det slut med solidariteten, eller är det möjligt att kombinera en stark individualism med en vilja att värna gemenskapsvärden?
I en allt mer individualiserad tid söker sig allt färre medborgare till kollektiva rörelser med ideologier som gör anspråk på att täcka in alla samhällsfrågor. Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har främjat nätverksorganisering, där individualiserade medborgare kan välja vilka enskilda sakfrågor de vill engagera sig i, i stället för att köpa det helhetspaket som det innebär att gå med i ett politiskt parti.
Andelen väljare som betraktar sig som anhängare av något politiskt parti har mer än halverats under de senaste 40 åren, från 65 procent 1968 till 28 procent 2010. Andelen väljare som betraktar sig som starkt övertygad anhängare av något politiskt parti har minskat från 53 procent 1960 till 17 procent 2010. Andelen väljare som byter parti mellan valen har mer än tredubblats från 11 procent 1960 till 33 procent 2010. Andelen väljare som bestämmer vilket parti de skall rösta på först under valrörelsen har tredubblats från 18 procent 1964 till 53 procent 2006. Klassröstningen minskar – det blir allt svårare att utifrån kunskap om en människas klasstillhörighet uttala sig om vilket parti han eller hon röstar på. Dessa trender av minskad partiidentifikation, ökad väljarrörlighet och minskad klassröstning är inte unikt för Sverige, utan återfinns på olika nivåer i flera västerländska demokratier.
Samhällets accelererade individualisering hänger samman med utvecklingen inom det kommunikationsteknologiska området. Den kommunikationsteknologiska revolutionen innebär att människor frigörs från territoriet. Det blir lättare att resa och att flytta, och att hålla kontakt med människor varhelst i världen de befinner sig. Frigörelsen från territoriet ger individen mer makt eftersom handlingsmöjligheterna ökar och därigenom också möjligheterna att förverkliga sina livsprojekt. Möjligheterna till kommunikation och politisk mobilisering bortom den fysiska närvaron växer. Samtidigt minskar nationalstatens makt, eftersom nationalstaten baserar sin makt på kontroll av territorium. När den mellanmänskliga kommunikationen får allt lättare att korsa nationalstatens gränser blir det också allt svårare för staten att bibehålla sin maktställning.
*
Men vilka sociala grupper är det då som blir centrala i samhällen där kunskap, kreativitet och individuell kompetens blir allt viktigare och där allt färre individer definierar sig som arbetarklass i traditionell mening? Eller för att formulera det annorlunda: Hur kan vi lämpligen förstå och karaktärisera informationssamhällets klassamhälle? Marx klassanalys var tillämpbar på det kapitalistiska industrisamhället, där produktionen av materiella varor utgjorde ekonomins grundbult. Dagens informationssamhälle vilar visserligen på kapitalistisk grund. Men till skillnad från under industrisamhället definieras dagens ekonomi av den immateriella produktionens hegemoni, för att anknyta till Michael Hardts och Antonio Negris begreppsvärld. Det immateriella arbetet dominerar visserligen inte i kvantitativa termer, men det intar en hegemonisk position genom att påtvinga andra former av arbete sin egen tendens och impregnera dessa andra former av arbete med sitt eget mönster och sin egen logik.
Den värdeformerande processen är inte längre begränsad till produktionen av varor, till fabriken eller till det betalda lönearbetet, menar Hardt och Negri. Skapandet av immateriella värden blir då inte heller knutet till arbetstiden. Enligt Marx bestäms en materiell varas värde utifrån det antal arbetstimmar som behövts för att framställa varan. Men den immateriella produktionens karaktär är inte sådan att den går att bryta ned i arbetstimmar. Det immateriella arbetets logik undergräver uppdelningen mellan arbetstid och fritid.
Den materiella produktionen skapar medlen för det sociala livet, som t ex livsmedel, kläder, transportmedel, hushållsredskap eller datorer. Den immateriella produktionen däremot skapar inte medlen för det sociala livet utan det sociala livet som sådant, som t ex kunskap, idéer, förståelse, tolkningar, relationer och kommunikation. Den immateriella produktionens primat innebär därför att det blir allt svårare att göra skillnad mellan att producera och att leva. Mänsklig gemenskap är både en förutsättning och en konsekvens av den immateriella produktionen. Men trots att producerade kommunikationer, tolkningar och idéer till sin natur är gemensamma förmår ändå kapitalet lägga beslag på stora delar av de värden som den immateriella produktionen skapar, hävdar Hardt och Negri. I någon mening är vi alla producenter, och eftersom vinsterna av produktionen sugs upp av kapitalet är vi i någon mening också alla utsugna.
Den immateriella produktionen påtvingar andra former av arbete sin egen tendens och undergräver uppdelningen mellan arbete och fritid. En viktig skillnad mellan den materiella och den immateriella produktionen är att medan den materiella produktionen skapade medlen för det sociala livet så skapar den immateriella produktionen det sociala livet som sådant.
I detta nya informationssamhälle växer en ny, politiskt relevant, social grupp fram. Sociologen Alvin W Gouldner talade t ex om den nya klassen som en kulturell bourgeoisie, med sin bas i intelligentian och de intellektuella. Ekonomen och förre amerikanske arbetsmarknadsministern Robert B Reich benämner ungefär motsvarande grupp för symbolanalytiker, vars uppgift är att lösa och identifiera problem genom att samordna symboler. Verktygen kan vara matematiska algoritmer, juridiska resonemang, finansiella knep, vetenskapliga principer, psykologiska insikter etc. Richard Florida talar om den kreativa klassen, vars medlemmar konstitueras av sin egenskap som tillhandahållare av kreativitet. Florida menar att den kreativa klassen i USA i dag uppgår till cirka 40 miljoner människor, vilket motsvarar över 30 procent av arbetskraften. Sociologen Manuel Castells benämner gruppen informationella producenter. Dessa informationella producenter är kunskapsalstrare och informationsbehandlare vars kreativitet och kompetens skapar vinster och värden för samhälle och näringsliv.
Tillsammans med Marie Demker har jag i andra sammanhang valt att använda termen fria logotyper för att namnge denna nya grupp. Fria, eftersom de går in och ut i olika nätverk. De kan visserligen ha fasta anställningar och trygga jobb, men deras arbetsuppgifter och intressen är sådana att de som personer och individer är intressanta och relevanta. Logotyper, eftersom de är unika och inte utbytbara. Fria logotyper besitter specialkunskaper av olika slag, men framför allt är de rika på kreativitet och entreprenörsanda. De är sin egen vara, säljbar genom sitt värde och sitt varumärke.
*
De fria logotyperna – eller hur vi nu väjer att benämna dem – är ännu bara en klass ”i sig” och inte en klass ”för sig” som Marx skulle ha uttryckt det. Men de växer i antal och de spelar redan en central roll i samhällets ekonomiska och politiska liv.
Denna nya grupp – oavsett om vi kallar den för den kreativa klassen, informationella producenter eller fria logotyper – är i växande. Beroende på hur den definieras omfattar den 20-30 procent av den arbetande befolkningen. Det är denna, i huvudsak urbana, grupp som en modern socialdemokrati måste attrahera. Det är denna sociala grupp som ofta döljer sig bakom det vaga och otydliga uttrycket ”medelklassen i storstäderna”.
Är det då slut med solidariteten, eller är det möjligt att kombinera en stark individualisering med en vilja att värna gemenskapsvärden? Det är viktigt att komma ihåg att individualisering är på gott och på ont. Individualisering som uttryck för frigörelse och mänskligt växande är positiv och måste bejakas. Individualisering som uttryck för egoism och en trångsynt ”satsa på dig själv”-mentalitet måste bekämpas.
Ingenting tyder på att svenskarna i sina värderingar är mindre solidariska i dag än tidigare. Men en frihetlig anda präglar informationssamhället. Vid sitt installationstal vid den socialdemokratiska partikongressen 2007 vädjade Mona Sahlin till rörelsen att hjälpa henne med att utveckla en röd frihetsvision, för att den vägen vrida frihetsbegreppet ur högerns händer. Av olika skäl blev det inte så. Nu finns nya möjligheter att åstadkomma en sådan. En röd frihetsvision som inte gör avkall på jämlikheten och som förmår attrahera alla solidariska individualister som återfinns i de nya sociala grupper som växer fram i informationssamhällets spår.
2011-11-29
Twitteruniversitetet - Föreläsning om nya politiska skiljelinjer
I ett alltmer individualiserat och destabiliserat samhälle uppstår nya sociala skiljelinjer i samhället. Den kommunikationella revolutionen som fick sitt genombrott i slutet av 1960-talet har alltsedan dess omskapat samhällsgemenskapen och därmed också gett upphov till nya potentiella och sannolika politiska konflikter, rotade i de nya skiljelinjerna. En växande grupp medborgare som vi valt att kalla de fria logotyperna är centrala i mobilisering och artikulering av dessa nya skiljelinjer.
Den kommunikationella revolutionen och dess konsekvenser för makt och demokrati var temat för min och Marie Demkers twitterföreläsning tidigare i kväll. Twitterföreläsningen anordnades av Svenska Twitteruniversitetet, en plats där föreläsare (till exempel forskare och akademiker) twittrar om intressanta idéer från sin verksamhet. Föreläsningen får vara maximalt 25 tweets lång, och varje tweet är som vanligt begränsad till 140 tecken. Vid sidan av de enskilda tweetarna kan följarna kommentera föreläsningen och ställa frågor, på vilka vi förstås svarar.
Twitterföreläsningen var väldigt rolig att genomföra och Twitteruniversitetet är en kreativ idé som kan bära långt. Hela föreläsningen är dokumenterad och kan läsas här.
Vår föreläsning baserade sig förstås på våra tre böcker I Vattumannens tid? 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (2005), Kampen om kunskapen. Informationsamhällets politiska skiljelinjer (2008) samt Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid (2011).
Den kommunikationella revolutionen och dess konsekvenser för makt och demokrati var temat för min och Marie Demkers twitterföreläsning tidigare i kväll. Twitterföreläsningen anordnades av Svenska Twitteruniversitetet, en plats där föreläsare (till exempel forskare och akademiker) twittrar om intressanta idéer från sin verksamhet. Föreläsningen får vara maximalt 25 tweets lång, och varje tweet är som vanligt begränsad till 140 tecken. Vid sidan av de enskilda tweetarna kan följarna kommentera föreläsningen och ställa frågor, på vilka vi förstås svarar.
Twitterföreläsningen var väldigt rolig att genomföra och Twitteruniversitetet är en kreativ idé som kan bära långt. Hela föreläsningen är dokumenterad och kan läsas här.
Vår föreläsning baserade sig förstås på våra tre böcker I Vattumannens tid? 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (2005), Kampen om kunskapen. Informationsamhällets politiska skiljelinjer (2008) samt Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid (2011).
2011-07-18
Vår tids paradoxer II: Öppenhet vs. integritet
Här följer del två av min sommarserie om paradoxer som präglar vår tid. Den första delen publicerades för några dagar sedan och behandlade barnens levnadsvillkor: Nakenfobi vs. sexualisering. Denna del handlar om öppenhet vs. integritet.
På senare tid har integritetsfrågorna vuxit sig allt starkare på den politiska dagordningen. Kampen mot FRA-lagen präglades av krav på åtgärder för att förhindra att staten genom FRA:s signalspaning avlyssnade enskilda medborgares kommunikation på nätet. EU:s Datalagringsdirektiv, vilket medför en skyldighet för telefoni- och internetleverantörer att lagra information om abonnenterna i minst sex månader, har mött starka protester som hittills förhindrat att det implementerats i Sverige. Piratpartiet - med krav på skärpt integritetsskydd för medborgarna som ett av sina profilområden - lyckades ta sig in i Europaparlamentet. Från flera håll uttrycks oro över hur Google och Facebook hanterar de enorma informationsmängder som de har om sina användare.
Parallellt med diskussionen om skärpt integritetsskydd hyllas Wikileaks frisläppande av hundratusentals hemligstämplade underrättelsedokument, dokument som innehåller mängder med personuppgifter om enskilda, namngivna individer. Facebook-användare lägger ut information om sig själva och om vänner och bekanta, i stort som i smått. Under mantrat "nätets frihet" drivs kravet att alla former av nätpubliceringar skall vara tillåtna. Medierna publicerar namn på enskilda brottslingar eller brottsmisstänkta i en omfattning som för bara några år sedan uppfattades som fullständigt osannolik och omoralisk.
Å ena sidan en kamp för den personliga integriteten, mot FRA-lagen och Datalagringsinitiativet. Å andra sidan ett hyllande av Wikileaks masspubliceringar, privatlivets offentliggörande via Facebook eller andra sociala medier samt en förändrad och sällan ifrågasatt namngivningspolicy i traditionella medier. Behovet av ökad integritet och behovet av ökad öppenhet lyfts fram samtidigt, inte sällan av samma personer eller politiska aktörer.
Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har skapat ett samhälle som är mer öppet och transparent än tidigare samhällen. Den ökande öppenheten är en oåterkallelig process och den bör bejakas. Dess negativa konsekvenser med avseende på medborgarnas integritet bör bekämpas, men inte genom minskad öppenhet. Här är debatten ännu famlande, och några distinkta frontlinjer är ännu inte utmejslade.
Jämförelsen - och skillnaden - mellan FRA-lagen och Wikileaks är - som jag tidigare påpekat - ett uttryck för en av de nya politiska skiljelinjer som framträder i samband med den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen och de samhällsförändringar som följer i dess spår - den mellan nationalstaten och olika transnationella nätverk. Nationalstaten försöker bibehålla eller återta kontroll över det globala nätverksamhällets främsta råvara och maktmedel: information. Med FRA-lagens hjälp vill nationalstaten värna sin maktställning för att därigenom stärka sin egen säkerhet och sammanhållning. I fallet med Wikileaks ser vi i stället ett nätverk som vill bekämpa statens informationsmonopol i centrala sakområden. Individens okränkbara rätt till kunskap och medborgarnas skydd från monopoliserande makthierarkier står då i centrum.
Parallellt med skiljelinjen nationalstat - transnationella nätverk skymtar vi också skiljelinjen kunskap-marknad. Den senare skiljelinjen mobiliserar marknadsaktörer som ser kunskap som en vara bland andra varor, säljbar på en marknad och som ett medel att uppnå vinstmaximering. Mot dessa marknadsaktörer mobiliserar samhällsgrupper som ser kunskap som en rättighet och kunskap som ett värde i sig. Skiljelinjen kunskap-marknad kan också tolkas som en kamp om kontrollen över informationsflöden mellan å ena sidan de som vill värna existerande informationsmonopol och å den andra sidan kommersiella eller ideella aktörer som utmanar dessa informationsmonopol. Efter dessa nya skiljelinjer mobiliserar Piratpartiet på internationell basis, och hittills med störst framgång i Sverige.
Om denna problematik skriver jag och Marie Demker i boken Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer Hjalmarson & Högberg, 2008) samt i vår nya bok Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid (Hjalmarson & Högberg, 2011).
På senare tid har integritetsfrågorna vuxit sig allt starkare på den politiska dagordningen. Kampen mot FRA-lagen präglades av krav på åtgärder för att förhindra att staten genom FRA:s signalspaning avlyssnade enskilda medborgares kommunikation på nätet. EU:s Datalagringsdirektiv, vilket medför en skyldighet för telefoni- och internetleverantörer att lagra information om abonnenterna i minst sex månader, har mött starka protester som hittills förhindrat att det implementerats i Sverige. Piratpartiet - med krav på skärpt integritetsskydd för medborgarna som ett av sina profilområden - lyckades ta sig in i Europaparlamentet. Från flera håll uttrycks oro över hur Google och Facebook hanterar de enorma informationsmängder som de har om sina användare.
Parallellt med diskussionen om skärpt integritetsskydd hyllas Wikileaks frisläppande av hundratusentals hemligstämplade underrättelsedokument, dokument som innehåller mängder med personuppgifter om enskilda, namngivna individer. Facebook-användare lägger ut information om sig själva och om vänner och bekanta, i stort som i smått. Under mantrat "nätets frihet" drivs kravet att alla former av nätpubliceringar skall vara tillåtna. Medierna publicerar namn på enskilda brottslingar eller brottsmisstänkta i en omfattning som för bara några år sedan uppfattades som fullständigt osannolik och omoralisk.
Å ena sidan en kamp för den personliga integriteten, mot FRA-lagen och Datalagringsinitiativet. Å andra sidan ett hyllande av Wikileaks masspubliceringar, privatlivets offentliggörande via Facebook eller andra sociala medier samt en förändrad och sällan ifrågasatt namngivningspolicy i traditionella medier. Behovet av ökad integritet och behovet av ökad öppenhet lyfts fram samtidigt, inte sällan av samma personer eller politiska aktörer.
Den kommunikationsteknologiska utvecklingen har skapat ett samhälle som är mer öppet och transparent än tidigare samhällen. Den ökande öppenheten är en oåterkallelig process och den bör bejakas. Dess negativa konsekvenser med avseende på medborgarnas integritet bör bekämpas, men inte genom minskad öppenhet. Här är debatten ännu famlande, och några distinkta frontlinjer är ännu inte utmejslade.
Jämförelsen - och skillnaden - mellan FRA-lagen och Wikileaks är - som jag tidigare påpekat - ett uttryck för en av de nya politiska skiljelinjer som framträder i samband med den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen och de samhällsförändringar som följer i dess spår - den mellan nationalstaten och olika transnationella nätverk. Nationalstaten försöker bibehålla eller återta kontroll över det globala nätverksamhällets främsta råvara och maktmedel: information. Med FRA-lagens hjälp vill nationalstaten värna sin maktställning för att därigenom stärka sin egen säkerhet och sammanhållning. I fallet med Wikileaks ser vi i stället ett nätverk som vill bekämpa statens informationsmonopol i centrala sakområden. Individens okränkbara rätt till kunskap och medborgarnas skydd från monopoliserande makthierarkier står då i centrum.
Parallellt med skiljelinjen nationalstat - transnationella nätverk skymtar vi också skiljelinjen kunskap-marknad. Den senare skiljelinjen mobiliserar marknadsaktörer som ser kunskap som en vara bland andra varor, säljbar på en marknad och som ett medel att uppnå vinstmaximering. Mot dessa marknadsaktörer mobiliserar samhällsgrupper som ser kunskap som en rättighet och kunskap som ett värde i sig. Skiljelinjen kunskap-marknad kan också tolkas som en kamp om kontrollen över informationsflöden mellan å ena sidan de som vill värna existerande informationsmonopol och å den andra sidan kommersiella eller ideella aktörer som utmanar dessa informationsmonopol. Efter dessa nya skiljelinjer mobiliserar Piratpartiet på internationell basis, och hittills med störst framgång i Sverige.
Om denna problematik skriver jag och Marie Demker i boken Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer Hjalmarson & Högberg, 2008) samt i vår nya bok Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid (Hjalmarson & Högberg, 2011).
2011-04-27
Den nödvändiga politiken. Slutreplik till Göran Hägglund
På DN Debatt.se publicerar jag och Marie Demker nu under rubriken Lämna köksbordet på läktaren, Göran Hägglund vår slutreplik till Göran Hägglund i debatten kring politikens värde och betydelse i dagens samhälle. Vår inledande artikel i ämnet på DN Debatt kan läsas här och Göran Hägglunds svar här. Debatten tog sin utgångspunkt i min och Marie just utkomna bok Den nödvändiga politiken (Hjalmarson & Högberg).
*
Nej, Göran Hägglund, vi förespråkar inte ”mer politik” i samhället. Politiken finns där redan, du måste bara öppna ögonen och se den. Ingen kommer undan politiken. I stället för att diskutera en obefintlig väg ”udenom” politiken så måste debatten kretsa kring vilken politik det är som skall föras.
Vi bejakar individualiseringen av vårt samhälle. Vi tror att den frihet för enskilda människor som de senaste decennierna fört med sig är något gott i sig. Men vi ser en risk i att vi likt fisken tar vattnet vi simmar i – samhällsgemenskapen – för given. Vi tror inte att samhällsgemenskapens grundläggande enhet är familjen. Vi tror i stället att den enskilde medborgaren är varje gott samhälles grundsten. Att i dag göra familjen och köksbordet till samhällets centrum är att förflytta makten till en krets där individen alltid har en underordnad ställning – det är att politisera familjen. Låt i stället familjen vara det den kan vara – en god, kärleksfull och fostrande relationsenhet. Inte en förhandlings- och maktarena.
Läs fortsättningen på artikeln här.
2011-04-22
Plånboksjournalistik och plånboksröstning
Några veckor före valet 2010 såg jag en TV-intervju med en kvinnlig Volvoarbetare. När hon fick frågan vilket parti hon skulle rösta på tvekade hon lite, sänkte blicken och formulerade sig ungefär så här: Jag och min man jobbar båda på Volvo och vi har alltid röstat på Socialdemokraterna. Men vi är friska och vet att vi får ha jobben kvar och vi märker ju att vi fått mer pengar under Fredrik Reinfeldts tid som statsminister. Så i år tänkte vi rösta på Moderaterna. Det lät som att hon skämdes lite.
Jag kommer att tänka på den här anekdoten när jag läser Sanna Raymans text på Svenska Dagbladets ledarsida denna Långfredag. Sanna Rayman är förtretad över att bl a jag, Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson och journalisten och författaren Ann Charlott Alstadt kritiserat svenska medier för deras förminskande av regeringens vårbudget till att bara handla om privatekonomi samt politiska journalisters fastlåsning vid skattesatser, pensionsnivåer, och RUT-avdrag i stället för att granska de ideologiska skillnaderna mellan partierna. Sanna Rayman tycker det är "stötande" av vi "degraderar människors högst legitima intresse för om de har råd att tanka bilen och betala hyran framöver till simpel girighet".
Sanna Rayman har rätt i en sak. Ett viktigt skäl till att politiska journalister gärna biter sig fast vid fastighetsskatt, förmögenhetsskatt och RUT är att det är sakfrågor där det råder konflikt mellan de båda blocken. Det är utmärkt att medierna fokuserar konflikter. Det är, menar jag, just genom att studera och analysera konflikter vi bäst kan förstå samhället. Men när journalistiken stannar vid utanpåverket, när frågan reduceras till att vara "för eller emot RUT", eller "för eller emot fastighetsskatt, förmögenhetsskatt eller höjd bensinskatt" så blir resultatet att rapporteringen döljer mer än täcker av.
Den mest intressanta frågan är inte nödvändigtvis om ett parti är för eller emot förmögenhetsskatt utan varför partiet är för eller emot förmögenhetsskatt. Vilka mål vill partiet uppnå genom att använda eller inte använda det politiska medlet förmögenhetsskatt? Vilken typ av samhälle är det partiet vill bygga? Motsvarande resonemang kan föras om t ex RUT, fastighetsskatt eller nivån på bensinskatten. Visst, politiska medel är inte alltid värdeneutrala. Men det innebär inte att medlen är de samma som målen eller att debatten kring medlen får skymma de skillnader som finns mellan partierna med avseende på mål och på synen på det goda samhället.
Forskningen om val och väljarbeteende i Sverige har flera gånger visat att den s k plånboksröstningen – d v s att väljarna röstar på det parti som ger flest ekonomiska fördelar för dem själva – varit begränsad. Ideologi och funderingar på vad de olika politiska förslagen innebär för hela samhället har vägt tyngre eller åtminstone lika tungt. Men som statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson skriver så kan den situationen förändras: I en situation när partier eller hela regeringsalternativ uppfattas vara så lika varandra att värderingar, ideologiska övertygelser, kompetensbedömningar och grundläggande förtroende inte kan användas som effektiva redskap för ett partival måste väljarna istället använda andra kriterier som tie breaker: då kan saker som exempelvis partiledares personliga attribut och privatekonomiska effektanalyser av partiernas politik bli mer central för röstningskalkylen.
Är det i en sådan situation vi befinner oss i nu? En socialdemokrati som likt under valrörelsen ibland tycktes göra sitt bästa för att klä ut sig till de nya Moderaterna bidrar till att sudda ut de ideologiska skillnaderna mellan blocken. Kvar för väljaren att förhålla sig till blir partiledaregenskaper och vad som är bäst för den egna plånboken. Den kvinnliga Volvoarbetare som den inledande anekdoten kretsade kring grubblade inte så mycket över om hon skulle "ha råd att tanka bilen eller betala hyran". Hon och hennes man hade det ganska gott ställt. Men om de ideologiska skillnaderna mellan blocken döljs blir det bara partiledaregenskaper och egenintresse kvar.
Ett samhälle där politiken reduceras till partiledaregenskaper och egenintresse är inte mitt idealsamhälle. I min och Marie Demkers nyutkomna bok Den nödvändiga politiken (Hjalmarson & Högberg) argumenterar vi för att dagens svenska samhälle kanske är det mest individualiserade som världen hittills har skådat. Individualisering är på gott och på ont. En individualisering som tar sig uttryck i egoism och ”tänka-på-sig-själv-mentalitet” är negativ och bidrar till att luckra upp det kitt och de gemenskapsvärden som håller samhället samman. En individualisering som tar sig uttryck i mänsklig frigörelse och växande är positiv och kan ligga till grund för ett samhälle där individer lever i gemenskap och samverkan. De löpsedlar som förminskade regeringens vårbudget till plånboksfrågor vädjar enbart till den negativa sidan av individualiseringen. Det är trist att svenska medier väljer att gå den vägen och det är trist att högerdebattörer som Sanna Rayman väljer att heja på en sådan utveckling.
Boken "Den nödvändiga politiken" presenteras i Göteborg tisdag den 3 maj kl 18.00, Hörsal Dragonen, Sprängkullsgatan 19. Alla är hjärtligt välkomna att lyssna och diskutera.
Jag kommer att tänka på den här anekdoten när jag läser Sanna Raymans text på Svenska Dagbladets ledarsida denna Långfredag. Sanna Rayman är förtretad över att bl a jag, Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson och journalisten och författaren Ann Charlott Alstadt kritiserat svenska medier för deras förminskande av regeringens vårbudget till att bara handla om privatekonomi samt politiska journalisters fastlåsning vid skattesatser, pensionsnivåer, och RUT-avdrag i stället för att granska de ideologiska skillnaderna mellan partierna. Sanna Rayman tycker det är "stötande" av vi "degraderar människors högst legitima intresse för om de har råd att tanka bilen och betala hyran framöver till simpel girighet".
Sanna Rayman har rätt i en sak. Ett viktigt skäl till att politiska journalister gärna biter sig fast vid fastighetsskatt, förmögenhetsskatt och RUT är att det är sakfrågor där det råder konflikt mellan de båda blocken. Det är utmärkt att medierna fokuserar konflikter. Det är, menar jag, just genom att studera och analysera konflikter vi bäst kan förstå samhället. Men när journalistiken stannar vid utanpåverket, när frågan reduceras till att vara "för eller emot RUT", eller "för eller emot fastighetsskatt, förmögenhetsskatt eller höjd bensinskatt" så blir resultatet att rapporteringen döljer mer än täcker av.
Den mest intressanta frågan är inte nödvändigtvis om ett parti är för eller emot förmögenhetsskatt utan varför partiet är för eller emot förmögenhetsskatt. Vilka mål vill partiet uppnå genom att använda eller inte använda det politiska medlet förmögenhetsskatt? Vilken typ av samhälle är det partiet vill bygga? Motsvarande resonemang kan föras om t ex RUT, fastighetsskatt eller nivån på bensinskatten. Visst, politiska medel är inte alltid värdeneutrala. Men det innebär inte att medlen är de samma som målen eller att debatten kring medlen får skymma de skillnader som finns mellan partierna med avseende på mål och på synen på det goda samhället.
Forskningen om val och väljarbeteende i Sverige har flera gånger visat att den s k plånboksröstningen – d v s att väljarna röstar på det parti som ger flest ekonomiska fördelar för dem själva – varit begränsad. Ideologi och funderingar på vad de olika politiska förslagen innebär för hela samhället har vägt tyngre eller åtminstone lika tungt. Men som statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson skriver så kan den situationen förändras: I en situation när partier eller hela regeringsalternativ uppfattas vara så lika varandra att värderingar, ideologiska övertygelser, kompetensbedömningar och grundläggande förtroende inte kan användas som effektiva redskap för ett partival måste väljarna istället använda andra kriterier som tie breaker: då kan saker som exempelvis partiledares personliga attribut och privatekonomiska effektanalyser av partiernas politik bli mer central för röstningskalkylen.
Är det i en sådan situation vi befinner oss i nu? En socialdemokrati som likt under valrörelsen ibland tycktes göra sitt bästa för att klä ut sig till de nya Moderaterna bidrar till att sudda ut de ideologiska skillnaderna mellan blocken. Kvar för väljaren att förhålla sig till blir partiledaregenskaper och vad som är bäst för den egna plånboken. Den kvinnliga Volvoarbetare som den inledande anekdoten kretsade kring grubblade inte så mycket över om hon skulle "ha råd att tanka bilen eller betala hyran". Hon och hennes man hade det ganska gott ställt. Men om de ideologiska skillnaderna mellan blocken döljs blir det bara partiledaregenskaper och egenintresse kvar.
Ett samhälle där politiken reduceras till partiledaregenskaper och egenintresse är inte mitt idealsamhälle. I min och Marie Demkers nyutkomna bok Den nödvändiga politiken (Hjalmarson & Högberg) argumenterar vi för att dagens svenska samhälle kanske är det mest individualiserade som världen hittills har skådat. Individualisering är på gott och på ont. En individualisering som tar sig uttryck i egoism och ”tänka-på-sig-själv-mentalitet” är negativ och bidrar till att luckra upp det kitt och de gemenskapsvärden som håller samhället samman. En individualisering som tar sig uttryck i mänsklig frigörelse och växande är positiv och kan ligga till grund för ett samhälle där individer lever i gemenskap och samverkan. De löpsedlar som förminskade regeringens vårbudget till plånboksfrågor vädjar enbart till den negativa sidan av individualiseringen. Det är trist att svenska medier väljer att gå den vägen och det är trist att högerdebattörer som Sanna Rayman väljer att heja på en sådan utveckling.
Boken "Den nödvändiga politiken" presenteras i Göteborg tisdag den 3 maj kl 18.00, Hörsal Dragonen, Sprängkullsgatan 19. Alla är hjärtligt välkomna att lyssna och diskutera.
2011-04-10
Den nödvändiga politiken
I dag skriver jag och Marie Demker på DN Debatt, utifrån vår nya bok Den nödvändiga politiken (Hjalmarson & Högberg, 2011). Början på artikeln återfinns nedan, hela artikeln kan läsas här. Mer om boken kan du läsa här. Boken presenteras på ett seminarium på ABF i Stockholm torsdag den 14 april kl 18.00. Läs mer om seminariet här.
Under valrörelsen 2010 genomförde Kristdemokraternas partiordförande Göran Hägglund en så kallad köksbordsturné där han hälsade på hemma hos verklighetens folk runt om i landet. Göran Hägglund utnämnde sig själv till en politikens gränspolis och förespråkade ett systemskifte där makt skulle flyttas från politikernas sammanträdesbord till föräldrarnas köksbord, eftersom det var där som makten ”hörde hemma”.
Många andra politiker har också talat om vikten av att politiken begränsas eller velat prioritera den enskilde individens möjligheter att lägga sina ”livspussel”: butler i tunnelbanan, avdrag för datasupport och hundpassning och subventioner för att äta på restaurang. På DN Debatt (24/3) redovisade LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin en undersökning som påstods visa att LO:s medlemmar tappat tron på politikens möjligheter att påverka samhällsutvecklingen.
*
Under valrörelsen 2010 genomförde Kristdemokraternas partiordförande Göran Hägglund en så kallad köksbordsturné där han hälsade på hemma hos verklighetens folk runt om i landet. Göran Hägglund utnämnde sig själv till en politikens gränspolis och förespråkade ett systemskifte där makt skulle flyttas från politikernas sammanträdesbord till föräldrarnas köksbord, eftersom det var där som makten ”hörde hemma”.
Många andra politiker har också talat om vikten av att politiken begränsas eller velat prioritera den enskilde individens möjligheter att lägga sina ”livspussel”: butler i tunnelbanan, avdrag för datasupport och hundpassning och subventioner för att äta på restaurang. På DN Debatt (24/3) redovisade LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin en undersökning som påstods visa att LO:s medlemmar tappat tron på politikens möjligheter att påverka samhällsutvecklingen.
Men många har också kritiserat vad man uppfattat som en urvattning av politiken och det politiska. Tidigare i år initierade till exempel Svenska Dagbladets politiske chefredaktör P J Anders Linder en ambitiös artikelserie om borgerlig idépolitik. Artikelserien kan betraktas som en stilla protest mot en regeringspolitik där en aldrig sinande ström av nya jobbskatteavdrag framställdes som politikens yttersta mål, som historiens slut och det goda samhällets fullbordan. Från olika politiska håll hörs nu röster om att avregleringen av järnvägstrafiken, elproduktionen och skolväsendet gått så långt att viktiga samhällsintressen sätts på spel.
Vi menar att politik är en livsnödvändighet för att hantera de motsättningar och skiljelinjer som präglar samhället. Dagens svenska samhälle är det kanske mest individualistiska samhälle som världen hittills har skådat. Problemet är inte för mycket politik utan i stället att individualiseringens negativa sidor riskerar att luckra upp det kitt som håller samman ett samhälle.
Politiken – i meningen dess institutioner som de politiska partierna och de valda församlingarna – har åtskilts från det politiska – i meningen medborgarnas aktiva samhällsengagemang – för att använda statsvetaren Chantal Mouffes termer. Medborgarna är minst lika politiskt intresserade och engagerade som tidigare. Men intresset och engagemanget tar sig andra vägar än genom de politiska partier som egentligen har till uppgift att artikulera och aggregera medborgarengagemanget till konkret politik. Men om inte de politiska partierna får eller förmår ta ansvar för helheten, vem skall då göra det?
2010-11-21
Lena Sommestads eleganta dekonstruktion av Thomas Östros
Vi socialdemokrater ska grunda vår politik på tidlösa värderingar: det ska löna sig att arbeta. Så formulerade sig Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Thomas Östros nyligen på DN Debatt (12/11). På DN Debatt idag begår tidigare miljöministern Lena Sommestad ett veritabelt lustmord på partikamraten Östros tes att parollen "det ska löna sig att arbeta" skulle vara ett exempel på en socialdemokratisk "tidlös värdering". Sommestad visar övertygande hur parollen historiskt använts främst som ett argument för sänkta marginalskatter och på senare tid även som ett argument för att försämra de sociala försäkringarna: Det är uppenbart att denna paroll inte är tidlös, och än mindre tidlöst socialdemokratisk.
På samma sätt dekonstruerar Sommestad ett annat av de exempel som Thomas Östros anger som en tidlös socialdemokratisk värdering, nämligen parollen "Sverige ska konkurrera med kunskap". Sommestad tillstår att ”Sverige ska konkurrera med kunskap” är en socialdemokratisk paroll, men inte tidlös utan i stället formulerad enligt 1990-talets tidstypiska fixering vid ekonomiska värden, global konkurrenskraft och tillväxt genom export. Här lyfts kunskap fram enbart som ett instrument i marknadskonkurrensen – inte som en gemensam resurs till gagn för samhällets och människans utveckling. (...) Fixeringen vid exportmarknaden saknar också motsvarighet i klassiskt socialdemokratiskt tänkande. Exporten har självklart alltid varit viktig för Sverige och svensk socialdemokrati, men den har inte varit viktigare än hemmamarknaden. Välstånd i socialdemokratisk diskurs handlar inte i första hand om framgångsrik marknadskonkurrens utan om framgångsrikt samhällsbyggande.
Sommestads distinktion mellan kunskap som "ett instrument i marknadskonkurrensen" och kunskap som en "gemensam resurs till gagn för samhällets och människans utveckling" överensstämmer väl med tänkandet i min och Marie Demkers boktrilogi som inom kort avslutas med Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid (Hjalmarson & Högberg, 2011). I trilogin identifierar vi det framväxande informationssamhället en ny, politiskt relevant skiljelinje vilken vi benämner kunskap-marknad. Skiljelinjen mobiliserar marknadsaktörer som ser kunskap som en vara bland andra varor, utbytbara på en marknad. Mot dessa maknadsaktörer mobiliserar aktörer som ser kunskap som en kollektiv process och en gemensam resurs vilken har ett inneboende värde i sig själv. För marknadsaktörerna bestäms kunskapens värde av i vilken utsträckning den bidrar till att skapa vinst. För kunskapsaktörerna bestäms kunskapens värde i stället av dess förmåga att skapa meningsfulla tolkningar av världen.
(Besök gärna Den nödvändiga politikens Facebooksida. Boken presenteras på ABF i Stockholm torsdag den 14 april 2011 - be there!).
Lena Sommestads artikel bidrar förtjänstfullt till att lyfta fram politik vid sidan av person i den pågående processen att välja en ny partiledare inom Socialdemokraterna.. Det finns nu också en Facebook-grupp som heter Vi vill se Lena Sommestad som S-ledare. Givet hennes artikel kliar det i fingrarna att gå med...
För fler positiva texter om Lena Sommestad, se t ex Avva och Rebella.
På samma sätt dekonstruerar Sommestad ett annat av de exempel som Thomas Östros anger som en tidlös socialdemokratisk värdering, nämligen parollen "Sverige ska konkurrera med kunskap". Sommestad tillstår att ”Sverige ska konkurrera med kunskap” är en socialdemokratisk paroll, men inte tidlös utan i stället formulerad enligt 1990-talets tidstypiska fixering vid ekonomiska värden, global konkurrenskraft och tillväxt genom export. Här lyfts kunskap fram enbart som ett instrument i marknadskonkurrensen – inte som en gemensam resurs till gagn för samhällets och människans utveckling. (...) Fixeringen vid exportmarknaden saknar också motsvarighet i klassiskt socialdemokratiskt tänkande. Exporten har självklart alltid varit viktig för Sverige och svensk socialdemokrati, men den har inte varit viktigare än hemmamarknaden. Välstånd i socialdemokratisk diskurs handlar inte i första hand om framgångsrik marknadskonkurrens utan om framgångsrikt samhällsbyggande.
Sommestads distinktion mellan kunskap som "ett instrument i marknadskonkurrensen" och kunskap som en "gemensam resurs till gagn för samhällets och människans utveckling" överensstämmer väl med tänkandet i min och Marie Demkers boktrilogi som inom kort avslutas med Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid (Hjalmarson & Högberg, 2011). I trilogin identifierar vi det framväxande informationssamhället en ny, politiskt relevant skiljelinje vilken vi benämner kunskap-marknad. Skiljelinjen mobiliserar marknadsaktörer som ser kunskap som en vara bland andra varor, utbytbara på en marknad. Mot dessa maknadsaktörer mobiliserar aktörer som ser kunskap som en kollektiv process och en gemensam resurs vilken har ett inneboende värde i sig själv. För marknadsaktörerna bestäms kunskapens värde av i vilken utsträckning den bidrar till att skapa vinst. För kunskapsaktörerna bestäms kunskapens värde i stället av dess förmåga att skapa meningsfulla tolkningar av världen.
(Besök gärna Den nödvändiga politikens Facebooksida. Boken presenteras på ABF i Stockholm torsdag den 14 april 2011 - be there!).
Lena Sommestads artikel bidrar förtjänstfullt till att lyfta fram politik vid sidan av person i den pågående processen att välja en ny partiledare inom Socialdemokraterna.. Det finns nu också en Facebook-grupp som heter Vi vill se Lena Sommestad som S-ledare. Givet hennes artikel kliar det i fingrarna att gå med...
För fler positiva texter om Lena Sommestad, se t ex Avva och Rebella.
2010-01-29
Göran Hägglund smutskastar politiken
I dag fredag inleddes Kristdemokraternas kommun- och landstingspolitiska dagar i Jönköping. Partiledaren Göran Hägglund lyfte i sitt tal bl a fram kravet på sänkt skatt för pensionärerna - en fråga som mycket väl kan bli en framgångsrik profilfråga för Kristdemokraterna i 2010 års val.
Talet innehöll också ett par udda formuleringar om att det skulle vara "farligt" om svenska folket röstade fram en rödgrön regering ("det vore farligt för Sverige om de rödgröna fick makten", "det blir rent av farligt" om de rödgröna vinner valet). Nu är ju en rödgrön valseger inte en naturkatastrof eller något som någon ond makt slänger över nationen, utan i stället ett uttryck för svenska folkets i demokratiska val uttryckta vilja. Ur det perspektivet blir "farligt" ett märkligt ordval.
Hägglund fortsatte också sitt korståg mot kulturvänstern, denna gång benämnd "den radikala eliten, som alltid älskat att provocera". Jag har svårt att se "provocera" eller "radikal" som negativa benämningar. Jesus var mig veterligen både radikal och provocerande, även om han inte tillhörde någon elit.
Det principiellt intressanta i Hägglunds tal kretsade kring Kristdemokraternas kommande kampanj för att minska politikens inflytande. Enligt Hägglund är det "övertron på lagar, regleringar och politiska ingrepp" som håller "oss" tillbaka (oklart vilka som inbegrips i dessa "oss" som hålls tillbaka). Det goda samhället beskrev Hägglund som en plats där: folk får vara ifred från pekpinnesförsedda ideologer och kommissarier. Med sina barn, med sina hem och med sina värderingar - med sina livsval överhuvudtaget.
Göran Hägglund smutskastar politiken. Det är viktigt att så många som möjligt - från höger till vänster - står upp för politikens försvar. Politiken är nödvändig för att hantera de motsättningar och skiljelinjer som präglar samhället. Dagens svenska samhälle är det kanske mest individualiserade samhälle som världen hittills har skådat och politiken behövs för att motverka en uppluckring av det kitt och de gemenskapsvärlden som håller samhället samman. Det är trist att Göran Hägglund och Kristdemokraterna väljer att ställa sig vid sidan av en sådan strävan.
Alla som vill vara med och försvara politiken (och som råkar vara medlemmar på Facebook) uppmuntras att bli ett fan till sidan Den Nödvändiga Politiken, där jag och Marie Demker i växelspel med läsarna utvecklar de tankar som ligger till grund för vår avslutande bok i den trilogi som inleddes med I Vattumannens tid. En bok om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (2005) och Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (2008). Boken heter Den Nödvändiga Politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid och utkommer ut på Hjalmarson & Högberg förlag våren 2011.
Talet innehöll också ett par udda formuleringar om att det skulle vara "farligt" om svenska folket röstade fram en rödgrön regering ("det vore farligt för Sverige om de rödgröna fick makten", "det blir rent av farligt" om de rödgröna vinner valet). Nu är ju en rödgrön valseger inte en naturkatastrof eller något som någon ond makt slänger över nationen, utan i stället ett uttryck för svenska folkets i demokratiska val uttryckta vilja. Ur det perspektivet blir "farligt" ett märkligt ordval.
Hägglund fortsatte också sitt korståg mot kulturvänstern, denna gång benämnd "den radikala eliten, som alltid älskat att provocera". Jag har svårt att se "provocera" eller "radikal" som negativa benämningar. Jesus var mig veterligen både radikal och provocerande, även om han inte tillhörde någon elit.
Det principiellt intressanta i Hägglunds tal kretsade kring Kristdemokraternas kommande kampanj för att minska politikens inflytande. Enligt Hägglund är det "övertron på lagar, regleringar och politiska ingrepp" som håller "oss" tillbaka (oklart vilka som inbegrips i dessa "oss" som hålls tillbaka). Det goda samhället beskrev Hägglund som en plats där: folk får vara ifred från pekpinnesförsedda ideologer och kommissarier. Med sina barn, med sina hem och med sina värderingar - med sina livsval överhuvudtaget.
Göran Hägglund smutskastar politiken. Det är viktigt att så många som möjligt - från höger till vänster - står upp för politikens försvar. Politiken är nödvändig för att hantera de motsättningar och skiljelinjer som präglar samhället. Dagens svenska samhälle är det kanske mest individualiserade samhälle som världen hittills har skådat och politiken behövs för att motverka en uppluckring av det kitt och de gemenskapsvärlden som håller samhället samman. Det är trist att Göran Hägglund och Kristdemokraterna väljer att ställa sig vid sidan av en sådan strävan.
Alla som vill vara med och försvara politiken (och som råkar vara medlemmar på Facebook) uppmuntras att bli ett fan till sidan Den Nödvändiga Politiken, där jag och Marie Demker i växelspel med läsarna utvecklar de tankar som ligger till grund för vår avslutande bok i den trilogi som inleddes med I Vattumannens tid. En bok om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (2005) och Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (2008). Boken heter Den Nödvändiga Politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid och utkommer ut på Hjalmarson & Högberg förlag våren 2011.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)