Högerns 1968?

Nästa år uppmärksammar vi 50-årsminnet av 1968. Det är lika bra, kära läsare, att ni vänjer er vid tanken.. De som var 20 år då och vars ungdomsår formades av auktoritetsrevolten har just gått i pension. Nu har de gott om tid och lust att berätta hur det egentligen var, och tro mig - de kommer inte att missa detta tillfälle.

Själv är jag på gränsen till att kunna räkna mig till 1968-generationen. Född 1957, och därför bara 11 år på på den tiden det begav sig. Men tillräckligt gammal (nåja) för att minnas det som då hände och framförallt att själv ha varit en del av den vänsterradikalisering som präglade första hälften av 1970-talet. Som förnumstig 11-årig pojke i Båstad tog jag 1968 avstånd från demonstrationerna mot svenska tennislandslagets Davis Cup-match mot apartheidstaten Rhodesia. Idrott och politik hörde ju inte ihop! Sju år senare - säkert fortfarande förnumstig, men rejält radikaliserad - deltog jag med liv och lust i demonstrationen i samma Båstad mot svenska tennislandslagets Davis Dup-match mot juntans Chile. Idrott och politik hörde ju ihop!

Jag tänker på på dessa saker eftersom Olof Ehrenkrona (M), intervjuad i Exprssen av Torbjörn Nilsson, betecknar dagens politiska situation som "högerns 1968". Svårigheterna som Socialdemokraterna då hade med att förhålla sig till en kraftigt radikaliserad vänster, motsvarande svårigheter står Moderaterna inför idag, menar Ehrenkrona.

Är det så? Tja, metaforen är fyndig och inbjuder till reflektioner. Men metaforer är också bedrägliga, då de tenderar att överbetona likheter som kanske mer återfinns på ytan än på djupet. Och historien skriver vi alltid i efterhand, aldrig i förväg.

Visst finns det likheter. För 50 år sedan mobiliserades vänsterflygeln i svensk politik, nu mobiliseras högerflanken. Vid båda tillfällena rör det sig om en internationell tendens, inte en svensk. Rörelsen är systemomstörtande, på agendan står att i grunden förändra samhället och den etablerade maktordningen. Såväl då som nu var det många som gjorde anspråk på att tala i folkets namn.

Men det finns också viktiga skillnader. Dagens högerrörelse är populistisk på ett sätt som 1968 års vänsterrörelse inte var. Socialdemokraterna hade dåvarande Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) som en slags buffert mellan sig själva och den utomparlamentariska vänsterrörelsen. Moderaterna har inte något annat parti mellan sig själv och Sverigedemokraterna. Vänsterrörelsen från 1968 hade begränsade parlamentariska framgångar. Dagens populistiska högerrörelse är starkt representerad i många europeiska parlament och har till och med erövrat presidentmakten i USA.

För mig är den viktigaste skillnaden att 1968-rörelsen var en framtidsorienterad kraft, sprungen ur övergången från industrisamhället till det vi i brist på bättre kallar för kunskaps- eller informationssamhället. Ett nytt samhälle, präglat av nedrivna gränser, transnationalisering, liberalisering, individualisering och ett störtande av det gamla samhällets auktoriteter. Dessa krav vilade på en materiell grund, eftersom förändringarna i vårt sätt att producera varor och tjänster  krävde en samhällsförändring. "Högerns 1968" representerar hittills ingenting som är nytt och framåtsyftande, utan i stället ett tillbakablickande på de gränser, nationalism, grupptänkande och auktoritära tänkesätt som hörde industrisamhället till. Revolution vs kontrarevolution, om ni så vill.

Vi får väl se. Inför det stundande jubiléet och den pågående diskussionen om hur vi bäst ska förklara och förstå framgångarna för dagens högerpopulistiska rörelser påminner jag gärna om Marie Demkers och min bok "I Vattumannens tid? Om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag" (Hjalmarson & Högberg, 2005). Och ja, vi kommer på olika sätt att formulera oss i denna sak när 2018 börjar närma sig. Håll utkik!

Blockpolitikens vara eller inte vara i en tid bortom industrisamhället

Igår lördag publicerade jag och Marie Demker en artikel på DN Debatt där vi såg ett demokratiskt bekymmer i att de politiska partierna håller på att förlora sin förmåga att vara de för demokratin avgörande kanalerna mellan medborgarna och de politiska institutionerna. Medborgarna söker sig till andra plattformar än partierna för att odla sitt politiska engagemang. Partierna förmår inte politiskt förhålla sig till de nya skiljelinjer som växer fram i den digitala revolutionens spår, i stället söker de sig mot mitten och gör kampen om regeringsmakten till en fråga om förtroende och förvaltarskap. Därigenom främjar de politiska partierna idéströmningar kring ekonomism och populism på ett sätt som inte är bra för demokratin.

Artikeln väckte flera reaktioner. En del instämde i analysen och tyckte att vi på ett bra sätt gav ord åt deras egna känslor och tankar. Det finns en längtan efter politiska debatter som rör relevanta samhällsproblem och där de olika politiska partierna presenterar förslag som distinkt skiljer sig åt. Andra var kritiska och menade bland annat att ekonomismen egentligen var något positivt eller att vi var ute efter att cementera vänster-högerdimensionens blockpolitik.

Blockpolitik är aldrig ett mål, endast ett medel. I min demokratisyn finns det ett starkt värde i att de konflikter och politiska skiljelinjer som strukturerar samhällslivet synliggörs och att det finns organiserade politiska krafter som mobiliserar medborgarnas politiska engagemang efter dessa skiljelinjer. Blockpolitikens starka fäste i Sverige har sin materiella grund i att motsättningen mellan arbete och kapital - det vill säga mellan vänster och höger - präglat samhällslivet så starkt att andra politiska skiljelinjer inte fått utrymme. Fördelen med blockpolitik i en sådan situation är att den dominerande politiska skiljelinjen synliggörs och tar sig organisatoriskt uttryck. Nackdelen är att blockpolitiken riskerar att dölja andra politiska skiljelinjer, vilka då måste hanteras utanför det formella politisk-demokratiska ramverket.

Blockpolitik är således varken bra eller dålig i sig. Den kan fungera bra om det verkligen bara finns en politiskt relevant skiljelinje i samhället. Den fungerar dåligt om det finns flera politiska relevanta skiljelinjer i samhället.

Vänster-högerskiljelinjen har historiskt dominerat svensk politik. Men vänster-högerskiljelinjen är ett barn av industrisamhället och de konflikter som präglade det samhället. Nu när industrisamhället inte längre strukturerar vårt sätt att leva tillsammans utmanas vänster-högerskiljelinjen av nya, framväxande konflikter och skiljelinjer. I vår artikel benämner vi dessa skiljelinjer i termer av kunskap-marknad och nationalstat-transnationella nätverk. Vi är bara i början av denna process och vi vet inte hur starka dessa nya skiljelinjer kommer att växa sig, eller om de kommer att gå ihop med till exempel vänster-högerdimensionen.

Vår artikel är en vidareutveckling av den samhällsteoretiska argumentation vi tidigare framfört i vår boktrilogi om den digitala revolutionens konsekvenser för maktfördelning och för demokratins sätt att fungera: I Vattumannens tid. Om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (2005), Kampen om kunskapen. Om informationssamhällets politiska skiljelinjer (2008) samt Den nödvändiga politiken. Om makt och motstånd i en individualiserad tid (2001). Samtliga tre böcker utgivna på Hjalmarson & Högberg Förlag.

Twitteruniversitetet - Föreläsning om nya politiska skiljelinjer

I ett alltmer individualiserat och destabiliserat samhälle uppstår nya sociala skiljelinjer i samhället. Den kommunikationella revolutionen som fick sitt genombrott i slutet av 1960-talet har alltsedan dess omskapat samhällsgemenskapen och därmed också gett upphov till nya potentiella och sannolika politiska konflikter, rotade i de nya skiljelinjerna. En växande grupp medborgare som vi valt att kalla de fria logotyperna är centrala i mobilisering och artikulering av dessa nya skiljelinjer.

Den kommunikationella revolutionen och dess konsekvenser för makt och demokrati var temat för min och Marie Demkers twitterföreläsning tidigare i kväll. Twitterföreläsningen anordnades av Svenska Twitteruniversitetet, en plats där föreläsare (till exempel forskare och akademiker) twittrar om intressanta idéer från sin verksamhet. Föreläsningen får vara maximalt 25 tweets lång, och varje tweet är som vanligt begränsad till 140 tecken. Vid sidan av de enskilda tweetarna kan följarna kommentera föreläsningen och ställa frågor, på vilka vi förstås svarar.

Twitterföreläsningen var väldigt rolig att genomföra och Twitteruniversitetet är en kreativ idé som kan bära långt. Hela föreläsningen är dokumenterad och kan läsas här.

Vår föreläsning baserade sig förstås på våra tre böcker I Vattumannens tid? 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (2005), Kampen om kunskapen. Informationsamhällets politiska skiljelinjer (2008) samt Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid (2011).

Prinsessan som inte ville skratta

Kronprinsessan Victoria är gravid och väntas föda i mars 2012. Den blivande modern mår bra, meddelar hovet.

Jag önskar verkligen kronprinsessan och prins Daniel all den lycka som ett föräldraskap kan ge. Men jag önskar också av hela mitt hjärta att deras barn skall få växa upp som en fri människa och själv få välja sin framtid. Det är en paradox att vårt frihetliga och hyperindividualiserade samhälle fortfarande accepterar en sådan tvångsmässig och för individen förtryckande institution som monarkin.

Så jag säger ett stort grattis till kronprinsessan Victoria och prins Daniel. Men tillägger: Ned med monarkin - leve republiken!

Om 1968:s nedrivning av monarkin som samhällsauktoritet har jag och Marie Demker formulerat oss i boken "I Vattumannens tid? En bok om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag" (Hjalmarson & Högberg, 2005).

Jag rekommenderar också Stefan Demerts sedelärande visa Prinsessan som inte ville skratta.