Därför häcklar ingen kungahuset längre

I dag är det Konungens namnsdag och svenska flaggan har därför vajat högt över landet. Överhuvudtaget ärt det intressant att notera hur starkt fäste monarkin fortfarande har i svensk folkopinion. Trots att monarkin på många sätt går stick i stäv med både demokratin och jämlikheten så finns det ingen egentlig kraft i kraven på republik (skrivet av en person som själv är medlem av Republikanska föreningen). I SOM-institutets mätningar är andelen som vill behålla monarkin (drygt 50 procent) ungefär två och en halv gång så stor som andelen som vill införa republik (drygt 20 procent) och opinionen har de senaste åren varit stabil.

Varför är det så? Varför är det så få svenskar som tar strid för republiken?

Ett viktigt skäl är att monarkin i dag blivit domesticerad och därmed också ofarlig. Visst kan vi uppröras över monarkins symbolvärde, att statschefen inte får tillhöra den religion hen själv önskar och att tronarvingen i praktiken tvingas att leva sitt liv på ett sätt som innebär flera grader av ofrihet. Men kungahuset utövar ingen politisk makt, ingen auktoritet och utgör heller i praktiken inget hot mot de grundläggande värden som vårt samhälle vilar på.

Kungahuset har blivit politiskt ointressant och därför finns det heller inga incitament att häckla det. När såg ni en giftig kungasatir senast? Eller någon elak, cynisk lustighet kring kronprinsessan Victoria? Nej, jag tänkte väl det.

Kungahusets auktoritet revs ned i vågen av 1968 och den grundlagsreform som trädde i kraft 1974. Under dessa år var kungen och monarkin fortfarande en intressant motståndare. Störst ikonisk status nådde nog den bild av Lars Hillersberg där konstnären lät kungen ta livet av sig genom att med en pistol skjuta sig i huvudet, under en på kungens valspråk parafraserad rubrik: För Sverige - ur tiden". (Ja, från just år 1968.)

Eller Peter Dahls oljemålning "Liberalismens genombrott i societeten, föreställande kungens mor prinsessan Sibylla som lyfte sin klänning inför en man med erektion.

Själv smög jag omkring och satte upp små gula klisterlappar i kurerna kring spårvagnshållplatserna med texten "Kungens - Sveriges dyraste socialfall", anspelandes på det apanage som de svenska skattebetalarna årligen bidrog med genom statsbudgeten. Ingen 17-åring med självaktning skulle i dag finna det mödan värt att prioritera just en sådan politisk insats.

I dag blir kungen i stället i det närmaste överbeskyddad, till exempel när en rådig (nåja) medborgare i samband med kung Carl XVI och drottning Silvias besök i Kiruna täckte över en tavla med erotiskt motiv av konstnären Eva Zettervall i stadshuset, för att inte genera kungaparet.

Så, ja, det har blåst en del vindar sedan 1968. Visst skulle jag gärna se en starkare, mobiliserad opinion för att avveckla monarkin och införa republik med vald president. Men jag inser att jag kommer att få vänta ytterligare ett tag på en sådan utveckling.

Passar också på att påminna om tisdagens seminarium kl 18 på ABF i Stockholm, där jag och Marie Demker presenterar vår nya bok "1968. När allt började" och Jan Guillou presenterar sin nya roman "1968". Välkomna!

Kungen hyllar Saudiarabiens kung Abdullah

I diktaturens Saudiarabien döms kvinnor som kör bil till piskrapp. Ytterst ansvarig för övergreppen är Saudiarabiens kung Abdullah. I torsdags hyllades kung Abdullah av Sveriges kung Carl Gustaf som tilldelade honom scoututmärkelsen Bronsvargen.

Kung Carl Gustaf är Sveriges statsöverhuvud. Eftersom Sverige är en monarki finns det inga möjligheter att utkräva någon form av politiskt ansvar av statsöverhuvudet. Kung Carl Gustaf kan fortsätta att chikanera Sverige genom att hylla diktatorer utan att medborgarna kan göra något som helst åt saken.

Avskaffa monarkin - för Sverige i tiden.

Prinsessan som inte ville skratta

Kronprinsessan Victoria är gravid och väntas föda i mars 2012. Den blivande modern mår bra, meddelar hovet.

Jag önskar verkligen kronprinsessan och prins Daniel all den lycka som ett föräldraskap kan ge. Men jag önskar också av hela mitt hjärta att deras barn skall få växa upp som en fri människa och själv få välja sin framtid. Det är en paradox att vårt frihetliga och hyperindividualiserade samhälle fortfarande accepterar en sådan tvångsmässig och för individen förtryckande institution som monarkin.

Så jag säger ett stort grattis till kronprinsessan Victoria och prins Daniel. Men tillägger: Ned med monarkin - leve republiken!

Om 1968:s nedrivning av monarkin som samhällsauktoritet har jag och Marie Demker formulerat oss i boken "I Vattumannens tid? En bok om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag" (Hjalmarson & Högberg, 2005).

Jag rekommenderar också Stefan Demerts sedelärande visa Prinsessan som inte ville skratta.

Är kungen skyldig?

Han framstår som skyldig. Så rubricerar Aftonbladet Lena Mellins krönika i dag om de senaste turerna kring kungen. Rubriken är både vilseledande och träffande.

Rubriken är vilseledande eftersom det är väldigt oklart vad det är som kungen skulle vara skyldig till. Att han vid något tillfälle i livet befunnit sig i en lokal där två kvinnor haft sex med varandra? Att han haft en utomäktenskaplig förbindelse med en känd kvinnlig artist? Att hans vänner försökt skydda honom och sig själva genom att söka kontakt med organiserad brottslighet? Eller skyldig till att han är den han är och inte alltid förmår att leva upp till de krav man bör kunna ställa på en statschef? Utan att anklagelsepunkterna är preciserade känns det märkligt att tala om kungen i termer av skyldig eller icke-skyldig.

Men rubriken är också träffande, om man lägger betoningen på det lilla ordet "framstår". För även om kungen inte är "skyldig" till någonting alls så har krishanteringen varit så usel att det för gemene man just framstår som att han måste vara skyldig till åtminstone något. Att inte hovet i det 21 århundradet förmår rekrytera en stab som förstår sig på kommunikation, medielogik och krishantering måste betecknas som tjänstefel.

Republikan som jag är tycker jag uppriktigt och innerligt synd om alla de individer som blivit indragna i denna sörja. Jag har tidigare läst och skrivit om boken Den motvillige monarken. I den texten beskrev jag Carl XVI Gustaf i termer av teflonkungen och att "bland de känslostarkaste rojalisterna skulle kungen kunna äta barn utan att hans popularitet minskade". Men nu har teflonet börjat nötas er och kungen har blivit sårbar. Det är uppenbart att han inte vet hur han skall hantera situationen och att det inte finns några goda rådgivare vid han sida som kan stötta honom i det uppkomna läget.

"Kungen bör granskas hårdare", hävdar en del. Men vad betyder det? En granskning utifrån vilka kriterier? Debatten famlar.

Hela historien visar på monarkins orimlighet som statsskick i vår tid. Monarkin bygger på auktoritet, hierarki och slutenhet. Vår tid kännetecknas av auktoritetsnedrivning, jämlikhet och öppenhet. Slutsatsen är given. Ned med monarkin - leve republiken!

Inför kronprinsessans Kinaresa: Republik eller barbari!

Igår tillkännagavs att den kinesiske människorättsaktivisten Liu Xiaobo tilldelas Nobels fredspris. Liu Xiaobo är en av de mest kända regimkritikerna och 2008 dömdes han till elva års fängelse efter att ha undertecknat Charta 08, ett politiskt manifest för ökad demokrati i Kina. Utnämningen av Liu Xiaobo var ett modigt beslut av den norska Nobelkommittén och priset bidrar till att rikta uppmärksamheten på förtrycket och brotten mot de mänskliga rättigheterna i Kina.

Till samma förtryckets och diktaturens Kina reser i dag kronprinsessan Victoria och prins Daniel för ett officiellt besök där de bl a kommer att inviga en modeutställning. Men namnet Liu Xiaobo kommer inte att passera kronprinsessans eller prinsens läppar under deras vistelse i landet. När hela världens uppmärksamhet riktas mot förtryckets Kina tvingas kronprinsessan Victoria och prins Daniel i stället lalla runt och klippa band. Det är förödmjukande - inte bara för Sverige och för kampen mot mänskliga rättigheter utan i minst lika stor utsträckning för dem själva. Tigandet bidrar till ett legitimera diktaturen och förtrycket av mänskliga rättigheter i Kina.

Jag hyser stor respekt för Victoria och Daniel som personer och för deras professionella försök att sköta de plikter som följer med tronarvingeskapet och prinstiteln. Men Victoria och Daniel är fångna i en struktur de varken valt eller skapat, en struktur som förminskar och snärjer in. En struktur som som står för utanförskap och ojämlikhet, för tillgjordhet och ofrihet och i det här fallet för ett skämmigt tigande inför förtryck och diktatur.

Tänk om Socialdemokraterna i sin strävan att bli ett modernt parti vågade ta sitt partiprogram och sina grundläggande värderingar om frihet, jämlikhet och solidaritet på allvar. Låt fältropet bli: Republik eller barbari!

Med anledning av firandet av kronprinsessans födelsedag

Som en god republikan väljer jag att på kronprinsessans födelsedag återpublicera en dikt som även tidigare förekommit på denna blogg. Det är en dagsvers av Stig Dagerman från den 1 november 1950, då dåvarande statsminister Tage Erlander i ett radiotal kommenterat kung Gustav V:s död på ett enligt Dagerman väl inställsamt sätt.

Republikanerna

Vad är det för väsen på planen?
Vad ljuder på torget för skrin?
- Det är bara republikanen
som hurrar för monarkin.

Det dräller av mörka afghaner
och negrer i dag på Norrbro.
Å nej,det är republikaner
som slickat konungens sko.

Hvi bär dom så blötlagda trynen?
Förklaring i följande svar:
Dom har spottat sig själva i synen,
den största spottkopp dom har.

Stig Dagerman och kronprinsessan Victorias bröllop

En kvinna av börd får äntligen sin man av folket, sade statsminister Fredrik Reinfeldt när han i dag kommenterade kronprinsessan Victorias och Daniel Westlings stundande bröllop. Reinfeldt tillade: Jag är väldigt övertygad om att i en i övrigt ganska mörk och dyster stund som det är för Sverige och stora delar av världen tänder detta ett ljus av hopp.

En kvinna av börd och en man av folket? Ett ljus av hopp? Det är uppenbart att Fredrik Reinfeldts omgörning av moderaterna till ett modernt mittenparti åtminstone inte omfattar synen på monarkin.

Bröllopet kommer att äga rum ungefär tre månader före riksdagsvalet 2010. Upptakten till valrörelsen kommer sålunda att inramas av en nationalistisk yra av oanade mått. Frågan är hur denna nationalistiska yra påverkar den politiska debatten. Ett är säkert - bröllopet gynnar knappast den rödgröna koalitionen. (Jag kommenterar bröllopet i Sydsvenska Dagbladet.)

Själv är jag förstås republikan - eftersom jag tror på jämlikhet och på modernitet. Men den svenska monarkin är så tandlös att jag ändå sover gott om natten. (Efter att på Åbytravet en gång ha upplevt hur drottning Silvia med lätt hand hanterade den i förtid bortgångne och alltid gladlynt bombastiske travtränaren Kjell "Sheriffen" Dahlströms ofrivilliga björnkramar blev jag också en supporter till drottningen.)

Kommer då socialdemokraterna - som har kravet på republik inskrivet i sitt partiprogram - att kunna värja sig från kungafjäsk och hovligt svassande? Fan tro't. Som docent Lennart Nilsson vid SOM-institutet vid Göteborgs universitet visat är stödet för monarkin överväldigande även bland de socialdemokratiska väljarna.

På förekommen anledning leds tanken till Stig Dagermans dagsvers Republikanerna från den 1 november 1950, då dåvarande statsminister Tage Erlander i ett radiotal kommenterat kung Gustav V:s död på ett enligt Dagerman väl inställsamt sätt.

Dagerman skrev:

Vad är det för väsen på planen?

Vad ljuder på torget för skrin?

- Det är bara republikanen

som hurrar för monarkin.

Det dräller av mörka afghaner

och negrer i dag på Norrbro.

Å nej,det är republikaner

som slickat konungens sko.

Hvi bär dom så blötlagda trynen?

Förklaring i följande svar:

Dom har spottat sig själva i synen,

den största spottkopp dom har.