Därför häcklar ingen kungahuset längre

I dag är det Konungens namnsdag och svenska flaggan har därför vajat högt över landet. Överhuvudtaget ärt det intressant att notera hur starkt fäste monarkin fortfarande har i svensk folkopinion. Trots att monarkin på många sätt går stick i stäv med både demokratin och jämlikheten så finns det ingen egentlig kraft i kraven på republik (skrivet av en person som själv är medlem av Republikanska föreningen). I SOM-institutets mätningar är andelen som vill behålla monarkin (drygt 50 procent) ungefär två och en halv gång så stor som andelen som vill införa republik (drygt 20 procent) och opinionen har de senaste åren varit stabil.

Varför är det så? Varför är det så få svenskar som tar strid för republiken?

Ett viktigt skäl är att monarkin i dag blivit domesticerad och därmed också ofarlig. Visst kan vi uppröras över monarkins symbolvärde, att statschefen inte får tillhöra den religion hen själv önskar och att tronarvingen i praktiken tvingas att leva sitt liv på ett sätt som innebär flera grader av ofrihet. Men kungahuset utövar ingen politisk makt, ingen auktoritet och utgör heller i praktiken inget hot mot de grundläggande värden som vårt samhälle vilar på.

Kungahuset har blivit politiskt ointressant och därför finns det heller inga incitament att häckla det. När såg ni en giftig kungasatir senast? Eller någon elak, cynisk lustighet kring kronprinsessan Victoria? Nej, jag tänkte väl det.

Kungahusets auktoritet revs ned i vågen av 1968 och den grundlagsreform som trädde i kraft 1974. Under dessa år var kungen och monarkin fortfarande en intressant motståndare. Störst ikonisk status nådde nog den bild av Lars Hillersberg där konstnären lät kungen ta livet av sig genom att med en pistol skjuta sig i huvudet, under en på kungens valspråk parafraserad rubrik: För Sverige - ur tiden". (Ja, från just år 1968.)

Eller Peter Dahls oljemålning "Liberalismens genombrott i societeten, föreställande kungens mor prinsessan Sibylla som lyfte sin klänning inför en man med erektion.

Själv smög jag omkring och satte upp små gula klisterlappar i kurerna kring spårvagnshållplatserna med texten "Kungens - Sveriges dyraste socialfall", anspelandes på det apanage som de svenska skattebetalarna årligen bidrog med genom statsbudgeten. Ingen 17-åring med självaktning skulle i dag finna det mödan värt att prioritera just en sådan politisk insats.

I dag blir kungen i stället i det närmaste överbeskyddad, till exempel när en rådig (nåja) medborgare i samband med kung Carl XVI och drottning Silvias besök i Kiruna täckte över en tavla med erotiskt motiv av konstnären Eva Zettervall i stadshuset, för att inte genera kungaparet.

Så, ja, det har blåst en del vindar sedan 1968. Visst skulle jag gärna se en starkare, mobiliserad opinion för att avveckla monarkin och införa republik med vald president. Men jag inser att jag kommer att få vänta ytterligare ett tag på en sådan utveckling.

Passar också på att påminna om tisdagens seminarium kl 18 på ABF i Stockholm, där jag och Marie Demker presenterar vår nya bok "1968. När allt började" och Jan Guillou presenterar sin nya roman "1968". Välkomna!

Prinsessan och friheten

Vi lever i en tid präglad av frihetlighet och individualitet. I ett modernt västerländskt samhälle förväntas medborgarna göra individuella val inom nästan alla livsområden – från utbildning och elbolag till pensionsförvaltning och vårdcentral. En del menar att all denna valfrihet blir en börda och ett problem, att vi lever i valfrihetens tyranni.

Sverige är ett av världens allra mest individualiserade länder. Ronald Inglehart och Pippa Norris har i sina studier baserade på undersökningen World Value Survey visar hur svenskarna ligger i topp när det gäller att betona värdet av oberoende, individuella rättigheter, självständiga opinionsyttringar och självförverkligande. Däremot tillmäts banden till familj, religion, nation och tradition mindre vikt.

Men en person är befriad från denna valfrihet. Ett av de flickebarn som i dag föddes till sina föräldrars glädje k0mmer inte att kunna välja sin framtid. Hon föds in i en struktur där valfriheten när det gäller yrkesval är något begränsad. En lärare kan säga: Jag arbetar som lärare. En sjuksköterska kan säga: Jag arbetar som sjuksköterska. Men en tronarvinge kan inte säga: Jag arbetar som tronarvinge. En tronarvinge måste säga: Jag är tronarvinge. Prinsessan är sitt ämbete, från födseln till döden. Det är en ofrihet ovärdig ett frihetligt samhälle.

Jag önskar den nyfödda prinsessan allt gott. Jag önskar också att hon får ett liv präglat av frihet och möjlighet till personlig utveckling, långt bortom drottningskapets tvångsmässiga, förtryckande mekanismer.

Prinsessan som inte ville skratta

Kronprinsessan Victoria är gravid och väntas föda i mars 2012. Den blivande modern mår bra, meddelar hovet.

Jag önskar verkligen kronprinsessan och prins Daniel all den lycka som ett föräldraskap kan ge. Men jag önskar också av hela mitt hjärta att deras barn skall få växa upp som en fri människa och själv få välja sin framtid. Det är en paradox att vårt frihetliga och hyperindividualiserade samhälle fortfarande accepterar en sådan tvångsmässig och för individen förtryckande institution som monarkin.

Så jag säger ett stort grattis till kronprinsessan Victoria och prins Daniel. Men tillägger: Ned med monarkin - leve republiken!

Om 1968:s nedrivning av monarkin som samhällsauktoritet har jag och Marie Demker formulerat oss i boken "I Vattumannens tid? En bok om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag" (Hjalmarson & Högberg, 2005).

Jag rekommenderar också Stefan Demerts sedelärande visa Prinsessan som inte ville skratta.

Inför kronprinsessans Kinaresa: Republik eller barbari!

Igår tillkännagavs att den kinesiske människorättsaktivisten Liu Xiaobo tilldelas Nobels fredspris. Liu Xiaobo är en av de mest kända regimkritikerna och 2008 dömdes han till elva års fängelse efter att ha undertecknat Charta 08, ett politiskt manifest för ökad demokrati i Kina. Utnämningen av Liu Xiaobo var ett modigt beslut av den norska Nobelkommittén och priset bidrar till att rikta uppmärksamheten på förtrycket och brotten mot de mänskliga rättigheterna i Kina.

Till samma förtryckets och diktaturens Kina reser i dag kronprinsessan Victoria och prins Daniel för ett officiellt besök där de bl a kommer att inviga en modeutställning. Men namnet Liu Xiaobo kommer inte att passera kronprinsessans eller prinsens läppar under deras vistelse i landet. När hela världens uppmärksamhet riktas mot förtryckets Kina tvingas kronprinsessan Victoria och prins Daniel i stället lalla runt och klippa band. Det är förödmjukande - inte bara för Sverige och för kampen mot mänskliga rättigheter utan i minst lika stor utsträckning för dem själva. Tigandet bidrar till ett legitimera diktaturen och förtrycket av mänskliga rättigheter i Kina.

Jag hyser stor respekt för Victoria och Daniel som personer och för deras professionella försök att sköta de plikter som följer med tronarvingeskapet och prinstiteln. Men Victoria och Daniel är fångna i en struktur de varken valt eller skapat, en struktur som förminskar och snärjer in. En struktur som som står för utanförskap och ojämlikhet, för tillgjordhet och ofrihet och i det här fallet för ett skämmigt tigande inför förtryck och diktatur.

Tänk om Socialdemokraterna i sin strävan att bli ett modernt parti vågade ta sitt partiprogram och sina grundläggande värderingar om frihet, jämlikhet och solidaritet på allvar. Låt fältropet bli: Republik eller barbari!

Diktaturerna och kronprinsessans bröllop

Det pågår en debatt om det politiskt och moraliskt lämpliga i att representanter för diktaturer som Iran, Eritrea, Saudiarabien, Nordkorea, Libyen, Sudan och Zimbabwe inbjudits till kronprinsessan Victorias bröllop. Särskilt närvaron av Eritreas chargé d'affaires Yonas Manna Bairu väcker starka känslor och upprördhet, eftersom den svenske medborgaren Dawit Isaak sedan många år sitter fängslad i Eritrea utan rättegång och under vidriga omständigheter.

Jag har inga problem med att representanter för diktaturer i största allmänhet inbjuds till bröllopet. Kronprinsessans bröllop är ingen privat tillställning utan en statsangelägenhet. På samma sätt som FN är öppet för alla världens stater så bör även kronprinsessans bröllop vara det. Vi skall inte fjäska för diktaturer - men isolering är sällan en ändamålsenlig väg. Och varför bojkotta Iran och Zimbabwe när vi gullar med Kina och säljer vapen till Saudiarabien?

Men med Eritrea är det annorlunda. Med Eritrea har Sverige en mellanstatlig tvist baserad inte främst på att Eritrea är en diktatur utan på det faktum att Eritrea på orättfärdig grund sedan flera år tillbaka håller en svensk medborgare fängslad utan rättegång. Här hade det funnits en möjlighet att skilja ut Eritrea från övriga diktaturer för att på så sätt visa att Sverige inte accepterar det sätt varpå Eritrea hanterar ärendet med den svenske medborgaren Dawit Isaak.

Jag har tidigare markerat stor respekt för tyst diplomati, och risken av att ett starkt offentligt agerande kan förvärra situationen för Dawit Isaak. Men jag har också landat i ståndpunkten att det nu är dags att pröva en annan strategi än den tysta diplomatin som i det här fallet uppenbart inte fungerat. Det är dags att i offentlighetens ljus pressa den eritreanska regimen till eftergifter och till en omedelbar frigivning av Dawit Isaak. Inbjudan av den eritreanske toppdiplomaten till kronprinsessans bröllop är därför dessvärre ett steg i helt fel riktning.

Kungamakt som patriarkat och underhållning

I en mycket läsvärd artikel på DN Debatt skriver i dag Annika Borg (teol dr, författare och präst i Svenska kyrkan) om det anmärkningsvärda i att kronprinsessan Victoria vid vigseln med Daniel Westling vill låta sig ledas in i Storkyrkan i Stockholm av sin pappa, kungen. En sådant arrangemang följer vare sig svensk tradition eller Svenska kyrkans ordning.

Borg skriver: Trenden att låta sig ledas in av sin pappa har letat sig in i svenska sammanhang genom filmer och tv-serier från i synnerhet den amerikanska kulturen. Den gamla svenska traditionen, då paret går in tillsammans, har en viktig innebörd: kvinnan är myndig att fatta sina egna beslut och står bredvid sin blivande man av egen fri vilja. Akten uttrycker samhörighet och gemenskap. Att gå upp för altargången tillsammans är den starka symbolen för detta i vigselritualet. Brudöverlämning har sina rötter i ett helt annat tänkande. Det handlar om att kvinnans myndighet lämnas över från fadern till mannen.

"För Sverige - i tiden", är kung Carl XVI Gustafs valspråk. "För Sverige - ur tiden", raljerade en gång Lars Hillersberg med kungen och hans valspråk. Ett bekymmer med kungafamiljen och med monarkin överhuvudtaget är att den är så osvensk, för att använda Sverigedemokrati-språk. Jämlikhet/jämställdhet och frihet är två av de värden som kanske allra mest konstituerar svensk politik och svensk kultur. Samtidigt är monarkin till sin essens oförenlig med jämlikheten, och de levnadsregler som kungafamiljen tvingas underordna sig är oförenliga med friheten.

Kungafamiljen - och särskilt kungen själv - gör inte saken bättre genom att i sin livsstil prioritera ytliga arrangemang, fester, snabba bilar och - som man sa förr i tiden - odla en playboy-stil. Visserligen med familjen i fokus, men på kvällskvisten snabbt på med klubbkavajen och iväg till manliga sällskapsklubbar. Inga nydanande kulturella engagemang eller t ex kvalificerade synpunkter på ombyggnaden av Stockholm. I dessa avseenden är kungen inte en man i tiden, utan i stället en kvarleva från det förgångna.

Ingen skugga över kungen själv i detta. Han är som han är och har all rätt i världen att leva sitt liv på det sätt han själv önskar. Problemet drabbar monarkin vars förmåga att anpassa sig till nutiden är en överlevnadsfråga.

Kronprinsessan - säger jag republikan som jag är - har mycket skickligt och med stor kraft strävat efter att leva med sin tid. Men önskemålet att ledas till altaret av pappa kungen är ett steg tillbaka i denna strävan. Altarledandet blir en blandning av patriarkalitet och amerikansk TV-underhållning. Smaken blir fadd.

Är det rätt av (S) att ge en bröllopsgåva till Victoria och Daniel Westling?

I dag är det dags att ägna sig åt de stora och existentiella frågorna. Tycker jag som nybliven medlem i Republikanska Föreningen att det är rätt att Socialdemokraterna ger en bröllopsgåva till Victoria och Daniel Westling? Eller är en sådan gåva från ett parti med kravet på införande av republik inskrivet i partiprogrammet bara ett uttryck för kungafjäsk och ett opportunistiskt hyckleri inför valrörelsen?

Jag tycker det är rätt att ge brudparet en bröllopsgåva. Mitt argument är att Sverige är en monarki och så länge vi väljer att ha det statskicket så måste vi också leva i det. Jag gör en parallell till affären med de socialdemokratiska toppolitikerna som utnyttjade RUT-avdragen trots att de var politiska motståndare till dessa avdrag. Då skrev jag att vi skulle få en orimlig situation om varje enskild politiker bara skulle följa de lagar eller utnyttja de förmåner som de valt att stödja politiskt. Lagen måste gälla lika för alla, oavsett om man är en framträdande socialdemokratisk politiker eller ej.

Det samma gäller monarkin. Så länge vi väljer att ha den kvar kan vi inte låtsas som att den inte finns. När Mona Sahlin bjuds på bröllopet förväntas hon därför tacka ja, och går man på bröllop bör man ha med sig en present.

Någon platt-tv lär Mona Sahlin dock inte ha med sig i paketet. Däremot uppges det bli biljetter till Folkoperan i Stockholm. (Varför man nu berättar i förväg vad man tänker ge i present.)

Själv minns jag med ungdomlig stolthet (lätt patetisk, skulle kanske någon säga...) när dåvarande kung Gustav VI Adolf anlände till Båstadtennisen under Swedish Open i början av 1970-talet och 3 000 personer i publiken på speakerns anmodan samfällt reste sig upp för att hälsa konungen. Alla utom tre, varav en var jag och de två andra var mina kamrater. Det hat och förakt som vår stilla demonstration då utlöste i publiken känns ännu i ryggmärgen. I dag hade jag rest mig upp, givet det resonemang jag för ovan...

Däremot skulle jag uppskatta lite skarpare kritik mot monarkin som statsskick från ledande socialdemokrater. Men jag inser att bröllopets placering i tiden bara någon månad före valet innebär ett realpolitiskt hinder för en sådan kritik.

Angående socialdemokratin och monarkin så vet jag att jag redan tidigare publicerat Stig Dagermans dagsvers från den 1 november 1950, när dåvarande statsminister Tage Erlander i ett radiotal kommenterat kung Gustav V:s död på ett enligt Dagerman väl inställsamt sätt. Här kommer den en gång till:

Republikanerna

Vad är det för väsen på planen?

Vad ljuder på torget för skrin?-

Det är bara republikanen

som hurrar för monarkin.

Det dräller av mörka afghaner

och negrer i dag på Norrbro.

Å nej,det är republikaner

som slickat konungens sko.

Hvi bär dom så blötlagda trynen?

Förklaring i följande svar:

Dom har spottat sig själva i synen,

den största spottkopp dom har.

Underskatta aldrig Fredrik Reinfeldt

Underskatta aldrig Fredrik Reinfeldt, betonade Aron Etzler, chefredaktör för oberoende socialistiska Flamman, i Godmorgon, världen i P 1 i dag. Underskatta aldrig Fredrik Reinfeldt. Det är ett viktigt påpekande i tider när ett opinionsöverläge på 11.4 procent i den senaste Sifo-undersökningen öppnar dörren för ett alltför tidigt rödgrönt segerrus inför höstens riksdagsval.

Underskatta aldrig Fredrik Reinfeldt. Måndagen den 25 november 2002 ledde jag en debatt under rubriken EU- hot eller garant för fred? I debatten medverkade Fredrik Reinfeldt, tillsammans med dåvarande Europaparlamentarikern för Miljöpartiet Per Gahrton samt chefen för Transnationella stiftelsen för freds- och framtidsforskning (TFF) Jan Öberg. Debatten arrangerades av Utrikespolitiska föreningen i Göteborg tillsammans med några EU-kritiska organisationer.

Förutsättningarna för debatten var inte särskilt jämlika. Per Gahrton och Jan Öberg var båda säkerhetspolitiskt skolade och retoriskt mycket skickliga EU-motståndare, medan Fredrik Reinfeldt för sin del gjorde debut i den utrikes- och säkerhetspolitiska debatten. Enligt mina bedömning delade åtminstone 80 procent av publiken Gahrtons och Öbergs ståndpunkter. Lite patriarkalt tog jag därför före debatten Fredrik Reinfeldt åt sidan och förklarade att jag som debattledare skulle se till att han fick tillräckligt med utrymme att utveckla sina ståndpunkter.

En sådan debatt det blev! Gahrton och Öberg var i högform, och eldade upp publiken med formuleringar som inte så sällan tangerade gränsen till det populistiska. Reinfeldt kunde sakfrågorna sämst av de tre debattörerna, men imponerade genom sitt mod och sin integritet. Vid ett tillfälle läxade han länge och utförligt upp publiken för att den hade mage att applådera sådana stolligheter som han menade att Gahrton och Öberg förde fram.

Jag funderade en del över varför Fredrik Reinfeldt hade valt att tacka ja till att delta i en debatt på dessa villkor, inför knappt 60 själar en måndagskväll i Göteborg. Jag gjorde bedömningen att Reinfeldt - som ett knappt år senare skulle väljas till partiledare för Moderaterna - insåg att han måste kunna hantera dessa frågor om han på allvar ville nå ända fram till statsministerposten. Debatten i Göteborg blev en slags preparé för större uppgifter som skulle komma. Beslutet att ställa upp var modigt, och hans insats vittande om den politiska kompetens han obestridligen besitter.

Så underskatta aldrig Fredrik Reinfeldt. Visst, det är lätt att raljera över hans fubblande i samband med ministerutnämningarna vid regeringsbildningen, hans oförmåga att förstå FRA-frågan och fildelningsproblematiken, hans begränsade kulturella vyer (kronprinsessan fick en platt-tv i 30-årspresent och hans vurm för Magnus Uggla). Men bakom den ibland något känslokyliga fasaden och den arroganta uppsynen finns en skicklig, målmedveten, lyssnande och strategisk politiker, som just ny flirtar med de apolitiska stämningar som kan finnas i väljarkåren. Nu är EU-ordförandeskapet avslutat och Fredrik Reinfeldt är tillbaka på den inrikespolitiska scenen. Jag är övertygad om att han har lärt och lyssnat in av det som skett kring sjukförsäkringsfrågan och alliansregeringens kraftigt försvagade ställning i opinionen. Med full kraft kommer han att ta sig an uppgiften att få väljarnas förtroende för ytterligare fyra år som statsminister.

Jag tror inte han kommer att lyckas. Men de rödgröna bör i varje fall inte göra hans uppgift lättare genom att underskatta honom.

Med anledning av firandet av kronprinsessans födelsedag

Som en god republikan väljer jag att på kronprinsessans födelsedag återpublicera en dikt som även tidigare förekommit på denna blogg. Det är en dagsvers av Stig Dagerman från den 1 november 1950, då dåvarande statsminister Tage Erlander i ett radiotal kommenterat kung Gustav V:s död på ett enligt Dagerman väl inställsamt sätt.

Republikanerna

Vad är det för väsen på planen?
Vad ljuder på torget för skrin?
- Det är bara republikanen
som hurrar för monarkin.

Det dräller av mörka afghaner
och negrer i dag på Norrbro.
Å nej,det är republikaner
som slickat konungens sko.

Hvi bär dom så blötlagda trynen?
Förklaring i följande svar:
Dom har spottat sig själva i synen,
den största spottkopp dom har.

Regeringens kultursyn och planerna på att stänga Centre Culturel Suédois

Ända sedan Fredrik Reinfeldt valde att ge kronprinsessan Victoria en platt-tv i 30-årspresent har jag varit en smula bekymrad över alliansregeringens känsla för bildning och kultur. Mina onda aningar bekräftas när regeringen nu av besparingsskäl på fullt allvar överväger att stänga det klassiska svenska kulturhuset Centre Culturel Suédois i Paris. Planerna följer på tidigare planerade stängningar av de svenska generalkonsulaten i New York och i Los Angeles.

Centre Culturel Suédois har ungefär 100 000 besökare per år och är en unik inkörsport för svensk kulturell kreativitet till Frankrike, oavsett om vi talar om litteratur, konst, mode, film, design, foto eller arkitektur. Centrat har en stark ställning i Paris kulturliv och på helgerna närmast vallfärdar fransmänen till byggnaden för att ta del av utställningar och beskåda arkitekturen. Jag har själv haft förmånen att vid några tillfällen få utnyttja institutets gästbostäder (och kan naturligtvis därför uppfattas som part i målet) och imponerats av den breda och omfattande verksamhet som ständigt pågår i huset - och tjusats av alla de fransmän i alla åldrar som kommer dit för att gå kurser i svenska språket.

I Dagens Nyheter skriver i dag Frankrikes förre ambassadör i Sverige, Patrick Imhaus, om nedläggningsplanerna. Imhaus betonar den misstrogenhet som griper en när man hör att institutet kunde stängas som vore det en ordinär Konsumbutik. Därav vreden. Är kloka människor beredda att med ett penndrag stryka fyrtio års gigantiska kollektiva arbete? Är inte ett sådant beslut som hämtat från Kafka eller snarast från kung Ubu? Den franska tidningen Le Figaro kallar nedläggningsplanerna för Un crime d'Ètat - ett statsbrott. Och naturligtvis finns det en Facebookgrupp - med över 5000 medlemmar - som protesterar mot nedläggningsplanerna.

I min enfald hoppades jag faktiskt vid de borgerliga allianspartiernas valseger 2006 att den nya regeringen åtminstone skulle värna kulturen och Sveriges internationella närvaro i dessa sammanhang. Men icke. Platt-tv åt alla - eller åtminstone åt kronprinsessan - tycks i stället vara parollen för dagen. Göran Hägglunds kulturella korståg mot teaterregissörer och s k performance-vrål tillåts tydligen visa vägen för alliansregeringens kulturpolitik.

Stig Dagerman och kronprinsessan Victorias bröllop

En kvinna av börd får äntligen sin man av folket, sade statsminister Fredrik Reinfeldt när han i dag kommenterade kronprinsessan Victorias och Daniel Westlings stundande bröllop. Reinfeldt tillade: Jag är väldigt övertygad om att i en i övrigt ganska mörk och dyster stund som det är för Sverige och stora delar av världen tänder detta ett ljus av hopp.

En kvinna av börd och en man av folket? Ett ljus av hopp? Det är uppenbart att Fredrik Reinfeldts omgörning av moderaterna till ett modernt mittenparti åtminstone inte omfattar synen på monarkin.

Bröllopet kommer att äga rum ungefär tre månader före riksdagsvalet 2010. Upptakten till valrörelsen kommer sålunda att inramas av en nationalistisk yra av oanade mått. Frågan är hur denna nationalistiska yra påverkar den politiska debatten. Ett är säkert - bröllopet gynnar knappast den rödgröna koalitionen. (Jag kommenterar bröllopet i Sydsvenska Dagbladet.)

Själv är jag förstås republikan - eftersom jag tror på jämlikhet och på modernitet. Men den svenska monarkin är så tandlös att jag ändå sover gott om natten. (Efter att på Åbytravet en gång ha upplevt hur drottning Silvia med lätt hand hanterade den i förtid bortgångne och alltid gladlynt bombastiske travtränaren Kjell "Sheriffen" Dahlströms ofrivilliga björnkramar blev jag också en supporter till drottningen.)

Kommer då socialdemokraterna - som har kravet på republik inskrivet i sitt partiprogram - att kunna värja sig från kungafjäsk och hovligt svassande? Fan tro't. Som docent Lennart Nilsson vid SOM-institutet vid Göteborgs universitet visat är stödet för monarkin överväldigande även bland de socialdemokratiska väljarna.

På förekommen anledning leds tanken till Stig Dagermans dagsvers Republikanerna från den 1 november 1950, då dåvarande statsminister Tage Erlander i ett radiotal kommenterat kung Gustav V:s död på ett enligt Dagerman väl inställsamt sätt.

Dagerman skrev:

Vad är det för väsen på planen?

Vad ljuder på torget för skrin?

- Det är bara republikanen

som hurrar för monarkin.

Det dräller av mörka afghaner

och negrer i dag på Norrbro.

Å nej,det är republikaner

som slickat konungens sko.

Hvi bär dom så blötlagda trynen?

Förklaring i följande svar:

Dom har spottat sig själva i synen,

den största spottkopp dom har.