Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen sydow. Sortera efter datum Visa alla inlägg
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen sydow. Sortera efter datum Visa alla inlägg

2010-10-03

Valet av talman - Per Westerberg eller Kent Härstedt?

I morgon måndag väljer riksdagen talman. Striden står mellan nuvarande talmannen Per Westerberg (M) och Kent Härstedt (S).

Frågan om vem som skall bli riksdagens talman är inte alls oviktig. I rang kommer talmannen direkt efter statschefen (d v s kungen) och således före statsministern. Talmannen har en central roll vid bildandet av en ny regering och det är bara talmannen som har rätt att lägga fram förslag på statsminister till kammaren. I komplicerade parlamentariska situationer - som den vi har nu - blir talmannens roll extra viktig.

Måndagens omröstning är särskilt intressant eftersom det blir första gången som Sverigedemokraterna får möjlighet att utnyttja sin s k vågmästarroll. Omröstningen aktualiserar också frågan om hur de rödgröna kommer att hantera sin ställning i opposition, med Sverigedemokraterna som vågmästare.

I sakfrågan har Socialdemokraterna och Moderaterna skilda principiella uppfattningar. Moderaterna menar att talmannen bör hämtas från det största blocket, medan Socialdemokraterna menar att talmannen bör hämtas från det största partiet. Dessa skilda uppfattningar kan hanteras på två olika sätt. Antingen genom en blocköverskridande uppgörelse, där regering och opposition kommer överens i frågan. Eller genom en omröstning, där Sverigedemokraterna genom sin vågmästarställning avgör vem som blir talman.

Det finns inget självklart val mellan dessa båda alternativ. En blocköverskridande uppgörelse kan uppfattas som ett uttryck för statsmannaskap, där regering och opposition för landets bästa lägger meningsskiljaktigheterna åt sidan och därigenom utestänger Sverigedemokraterna från inflytande i frågan. Men en sådan blocköverskridande uppgörelse skulle också innebära att de rödgröna lägger ned vapnen och att Sverigedemokraterna i stället inför väljarna kan framstå som den enda riktiga oppositionen.

Jag tycker sammantaget det är bra att Socialdemokraterna och de rödgröna valde att lyfta fram en egen kandidat. Däremot tycks processen fram till detta beslut ha hanterats med viss valhänthet. När förre talmannen Björn von Sydow (S) i Ekot deklarerade att han inte tänkte låta sig väljas till riksdagens talman med hjälp av Sverigedemokraternas röster uppfattades det allmänt som att de rödgröna inte skulle lansera någon gemensam kandidat. Men det var en felaktig bedömning - i stället lanserades Kent Härstedt dagen därpå. Det blir en märklig situation för Kent Härstedt, som nu tvingas svara på frågor varför han kan tänka sig att väljas till talman genom Sverigedemokraternas röster när Björn von Sydow vägrar att stå till förfogande under sådana förutsättningar.

Hur kommer det då att gå i talmansvalet? Sverigedemokraterna är nya i riksdagen, ovana vid sin vågmästarställning och frustrerade över att inget annat parti vill tala med dem. Kanske skulle de kunna tänkas vilja ge Fredrik Reinfeldt en offentlig örfil för att visa att han aldrig skall kunna vara säker på deras stöd?

Men jag har ändå svårt att se något annat utfall än att Sverigedemokraterna antingen aktivt stöder Per Westerberg eller lägger ned sina röster och därigenom låter Per Westerberg bli vald. Sverigedemokraterna kommer inte att stödja Kent Härstedt.

Sverigedemokraternas vågmästarställning utövas inte från en mittenposition utan från en högerposition. Sverigedemokraternas ideologi är nationellt konservativ. Sverigedemokraternas väljare definierar sig i huvudsak till höger på det politiska fältet. Kent Härstedt - med sin profilering på en generös bistånds- och flyktingpolitik - symboliserar allt det som Sverigedemokraterna avskyr. Det är nästan så att man kan misstänka att Kent Härstedt valts ut eftersom de rödgröna vet att Sverigedemokraterna aldrig kommer att kunna rösta på honom.

2010-03-03

Socialdemokrater som gör avdrag för hushållsnära tjänster

Aftonbladet redovisar i dag en kartläggning av vilka ledande socialdemokrater som utnyttjat möjligheten att göra avdrag för hushållsnära tjänster. Inte oväntat är det några stycken, däribland Leif Pagrotsky, Jan Eliasson, Lars Johansson, Ylva Johansson och Björn von Sydow.

Jag har svårt att se att det skulle kunna vara annorlunda. Framträdande politiker har höga löner och lever ett liv med många resor och stor bortvaro från hemmet, vilket gör att avdraget passar dem som hand i handske.

Men skall man då inte leva som man lär, undrar en del med anledning av att Socialdemokraterna är motståndare till detta avdrag. Jodå. Men vi skulle få en orimlig situation om varje enskild politiker bara skulle följa de lagar eller utnyttja de förmåner som de valt att stödja politiskt. Lagen måste gälla lika för alla, oavsett om man är en framträdande socialdemokratisk politiker eller ej.

Däremot försvårar affären de rödgrönas möjligheter att fortsätta sin offensiv mot den borgerliga alliansregeringen i frågan. Som jag tidigare skrivit så har de rödgröna nu satt ner foten och försöker utifrån ett rättviseperspektiv (rika och högavlönade är enormt överrepresenterade i den grupp som utnytttjar avdraget) vinna politiska poäng på sin linje att avskaffa avdraget vid ett regeringsskifte. Nu tappar de rödgröna - eller åtminstone Socialdemokraterna - momentum och tvingas lägga tid och kraft på att förklara och försvara de socialdemokrater som valt att utnyttja avdragsmöjligheten. Affären synliggör också de skilda levnadsvillkor som finns mellan den politiska eliten och väljarna i allmänhet.

Affären kommer inte att förfölja de rödgröna in i valrörelsen. Men den innebär att de rödgröna får stanna av och samla upp och börja om på nytt för att åter försöka koppla grepp på alliansregeringen i frågan om avdragsrätt för hushållsnära tjänster.

Så tycker jag och det är också vad jag i dag sagt till bl a TT, Dagens Eko och Sveriges Television.

2008-06-13

Norden splittrar den borgerliga alliansregeringen

I dag publicerades Försvarsberedningens betänkande Försvar i användning. Där framfördes flera konkreta förslag att stärka det nordiska militära samarbetet. Beredningen skriver att ett fördjupat nordiskt miltärt samarbete leder till stärkta möjligheter att aktivt värna gemensamma intressen och bidra till säkerhet och stabilitet globalt, i Europa, i vårt närområde och på vårt eget territorium. Nyligen har också Björn von Sydow och Sten Tolgfors i uppmärksammade artiklar sjungit det nordiska militära samarbetets lov.

I Försvarsberedningen råder stor enighet mellan samtliga politiska partier om värdet av att satsa vidare på ett nordiskt militärt samarbete. Med det finns ett undantag. Folkpartiets ledamot i beredningen Allan Widman reserverar sig och tar i uppseendeväckande starka ordalag avstånd från planerna på ett fördjupat nordiskt samarbete i försvarspolitiken. Widman skriver: Tron på att ett nordiskt samarbete kan utgöra ett sjävständigt, säkerhetspolitiskt alternativ saknar förankring i verkligheten.

Varför tar folkpartiet och Widman till dessa brösttoner och det ovanliga steget att splittra inte bara den försvarspolitiska enigheten över partigränserna utan även inom den egna regeringen? Jo, inte oväntat är det Nato-fixeringen som spökar. Nato-vännerna i folkpartiet är oroliga att ett utökat nordiskt säkerhetspolitiskt samarbete kommer att ske till priset av ett svenskt Nato-medlemskap. Widman skriver: I avsaknad av en tydlig svensk vilja att ansluta till försvarsalliansen Nato blir ett nordiskt samarbete utan verkligt djup och förtroende.

Regeringen får se upp. För några dagar sedan såg vi oenighet mellan Andreas Carlgren (c) och statsminister Reinfeldt om den svenska järnvägens framtid. I dag ser vi oväntad splittring och oenighet om svensk försvarspolitik. I nästa vecka ser vi oenighet och interna strider om FRA:s utökade signalspaning och övervakningen av svenska medborgare (som jag för övrigt kommenterar i Dagens Nyheter). Bakom hörnet väntar en utlovad proposition om samkönade äktenskap, vad nu kristdemokraterna kommer att tycka om det...

Visst har den borgerliga alliansregeringen hittills varit duktig på att hålla ihop. Men med drygt 15 procentenheters underläge i opinionen är det inte osannolikt att åtminstone några av de revor i fasaden vi nu iakttar kommer att utvecklas till substantiella sprickor. Håller regeringen verkligen mandatperioden ut?

2018-06-28

Alliansens utspel riskerar att politisera talmansuppdraget

I dag berättar Ekot att de borgerliga partierna kommer att föreslå en gemensam kandidat till ny talman i riksdagen, även om de förlorar valet och rödgröna partierna blir större än Alliansen. Därigenom byter de borgerliga partierna princip på ett sätt som riskerar att politisera talmansuppdraget.

Tidigare har såväl Socialdemokraterna som de borgerliga partierna anfört formella och principiella argument i talmansfrågan. Socialdemokraterna har hävdat att talmansposten borde hämtas från riksdagens största parti, de borgerliga partierna har hävdat att talmansposten borde hämtas från största blocket i riksdagen. År 2010 ställdes dessa principer mot varandra, då Socialdemokraterna som största parti nominerade Kent Härstedt och Alliansen som största block nominerade Per Westerberg.

Nu säger Kristdemokraternas gruppledare i riksdagen Andreas Carlson att Alliansen lägger fram en gemensam talmanskandidat eftersom man "gör anspråk på att leda landet" och på att "ta över regeringsmakten". Därigenom väljer Alliansen att i praktiken låta Sverigedemokraterna avgöra frågan om vem som blir riksdagens näste talman.

Om de rödgröna partierna blir större än Alliansen kommer Alliansens kandidat att behöva aktivt stöd från Sverigedemokraterna för att bli vald. Jag är - för att uttrycka det milt - lite förvånad över att Centerpartiet och Liberalerna väljer att ge Sverigedemokraterna en sådan avgörande beslutsmakt i denna viktiga fråga.

Och hur kommer Sverigedemokraterna att ställa sig om Alliansen föreslår en representant från Centerpartiet eller Liberalerna som talman? Hur lätt blir det för Alliansen att hitta en kandidat som är villig att låta sig väljas till talman på Sverigedemokraternas röster och ändå kan behålla sin trovärdighet över blockgränserna? I talmansvalet 2010 tackade till exempel förre talmannen Björn von Sydow nej till att låt sig nomineras, just med argumentet att han inte ville bli vald på Sverigedemokraternas röster.