Nu öppnar riksdagen - hur blir den politiska hösten?

I morgon tisdag är det dags för riksdagens högtidliga öppnande. Det politiska liver drar igång på allvar efter sommaren. Vi befinner oss mitt i mandatperioden - det är ganska exakt två år kvar till nästa val.

Det politiska situationen i Sverige är unik i Europa. I parlamentet finns en borgerlig högermajoritet (de fyra borgerliga partierna samt Sverigedemokraterna) och denna borgerliga högermajoritet låter sedan sex år tillbaka en rödgrön minoritet regera. Jag tror inte det finns något annat land i Europa med ett motsvarande arrangemang.

Hösten lär bli besvärlig för regeringen Löfven. Flera av de viktigaste sakfrågorna, till exempel migrationspolitiken och arbetsrätten, är sammankopplade med regeringsfrågan. Sammankopplingen innebär att Socialdemokraterna blir beroende av processer som partiet inte själva kan kontrollera. Kommer Miljöpartiet att lämna regeringen om Socialdemokraterna vill gå vidare med en mer restriktiv migrationspolitik? Kommer arbetsmarknadens parter att tillsammans kunna förhandla fram en förändrad arbetsrätt? Kommer Vänsterpartiet att väcka misstroendeförklaring om regeringen går vidare med att urholka LAS, och hur kommer i så fall Moderaterna och Kristdemokraterna att ställa sig?

Borgfreden för Corona i huvudsak/åtminstone tillfälligt över. Det blir en turbulent politisk höst, där frågorna om migration, gängkriminalitet, arbetsrätt och kanske också skatter får en framträdande plats i debatten. Särskilt Moderaterna och Sverigedemokraterna kommer att göra allt för att frågorna om migration brott och straff ska finnas högt på agendan, och också gärna länka dessa frågor till varandra. Socialdemokraterna kommer å sin sida att vilja prata välfärdsfrågor, och hur vi bygger det starka samhället i coronakrisens spår.

Det är möjligt att Miljöpartiet väljer att lämna regeringen. Det kan bli en lättnad, både för Miljöpartiet och för Socialdemokraterna.

En av Stefan Löfvens bästa grenar är att hålla samman sin regering och att hantera det parlamentariska spelet. Få partier vill ha extra val i detta läge. Vänsterpartiet måste också agera återhållsamt för att inte lägga grunden för en moderatledd regering, understödd av Sverigedemokraterna. Det finns  ett gemensamt intresse bland Januaripartierna att hålla samman för att se till att avtalets innehåll också förverkligas. 

Det ska bli spännande att följa hur relationen mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna utvecklas. I dag höll Stefan Löfven och Annie Lööf en gemensam presskonferens och presenterade storsatsningar på äldreomsorgen, sjukvården samt kommuner och regioner. Jag minns faktiskt inte om/när Löfven och Lööf höll en gemensam pressträff senast.

Givet det parlamentariska läget och den djupa sprickan mellan Centerpartiet och Moderaterna/Kristdemokraterna blir stalltipset att Stefan Löfven kommer att gå in i valrörelsen 2022 som fortsatt statsminister. Men osvuret är bäst.

 Jag kommenterar det politiska läget för TT här.

Bra att talmannen tar itu med time out-sjukan i politiken!

Det är förtroendeskadligt om man tydligt säger att man inte kommer att delta i riksdagsarbetet och ändå fortsätter att uppbära arvode, säger talman Andreas Norlén i dag till Aftonbladet, Bakgrunden är att det nu gått drygt tre månader sedan riksdagsledamoten Emma Carlsson Löfdahl hoppade av Liberalerna och uppgav att hon skulle ta en "time out" i väntan på att en pågående förundersökning mot henne om misstänkt bedrägeri skulle bli klar. Under dessa tre månader har Emma Carlsson Löfdahl erhållit riksdagsarvode på omkring 200 000 kronor utan att på något sätt delta i riksdagsarbetet.

Nu har riksdagsstyrelsen inlett en översyn av regelverket, bland annat att se hur denna typ av situationer ska kunna undvikas i framtiden. Andreas Norlén öppnar till exempel för att möjliggöra avdrag på riksdagsarvodet för ledamöter som inte deltar i riksdagsarbetet. Det är bra. Time out-sjukan hos ledande politiker har tillåtits pågå alldeles för länge.

Som jag tidigare sagt: Att förtroendevalda politiker tar "time-out" är ett nutida och olyckligt fenomen. Om en enskild politiker av olika skäl inte kan genomföra sitt uppdrag finns möjligheten att t ex begära tjänstledighet eller bli sjukskriven. Då finns regler som hanterar processen. Att ta "time-out" innebär att undandra sig politisk och journalistisk granskning och försvårar därmed det demokratiska ansvarsutkrävandet. Att ta "time-out" innebär också att gränsen mellan det personliga och det offentliga suddas ut. 

Företeelsen "time-out" är ett moras som skapar oklarhet i viktiga frågor kring makt och ansvar. Därför är det trist att såväl partiledningar som journalister accepterar att politiker tar "time-out".

Jämförelsen med att t ex ett ishockeylag begär "time-out" haltar. När ett lag begär "time-out" blir det paus i hela matchen och ingenting händer. Men när en politiker begär ""time-out" så blir det ingen paus i politiken. Det politiska livet och samhällslivet fortsätter ändå, men med oklara ansvarsförhållanden.

Om misstroendeförklaringar i svensk politik

Riksdagen har fortsatt förtroende för socialförsäkringsminister Annika Strandhäll. Något annat var heller inte att förvänta, efter att Centerpartiet igår kväll meddelat att partiet avsåg att lägga ned sina röster. Jag tycker fortfarande att det hade varit mer trovärdigt om Moderaterna inväntat KU:s granskning (som ju nästan är klar) innan man yrkade på misstroende.

Faktum är att ingen svensk minister någonsin entledigats genom ett misstroendevotum. Förmiddagens omröstning var tionde gången (på 40 år) som riksdagen röstade om en missförtroendeförklaring, och vid samtliga tio tillfällen har riksdagen uttryckt sitt förtroende för berörd minister. Första gången var i oktober 1980 då Socialdemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) tillsammans väckte en misstroendeförklaring mot dåvarande statsministern Thorbjörn Fälldin (C), i protest mot den borgerliga regeringens ekonomiska politik. Men alla röstade efter partilinjen, och därigenom fick misstroendeförklaringen bara 174 röster, mot de nödvändiga 175.

Mest känd är sannolikt misstroendeomröstningen i februari mot utrikesminister Lennart Bodström (S) efter dennes uttalanden om ubåtskränkningar av svenska vatten. Misstroendeomröstningen hade initieras av Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet. I kammaren skrädde statsminister Olof Palme inte orden: Det här gäller inte Lennart Bodström; det här gäller svensk säkerhetspolitik – tro inte annat! (…) – det är rent moraliskt fullkomligt omöjligt att låta en människa drabbas av den här typen av människojakt och partipolitiska manövrer. Men därmed har också broarna rivits når det gäller säkerhetspolitiken. Jag beklagar det mycket djupt. Det betyder att ni söker strid över hela fältet. Det betyder att man måste säga att ett regeringsskifte skulle innebära en förändring av Sveriges utrikespolitik och enligt min mening en allvarlig fara för Sveriges fred. Omröstningen följde partilinjerna och Lennart Bodström klarade sig - 160 ledamöter röstade för en misstroendeförklaring, 182 emot.

Skälet till att ingen minister entledigats genom en misstroendeförklaring är att berörd minister i stället valt att avgå frivilligt när det stått klart att det funnits en majoritet emot honom/henne. Så gjorde till exempel justitieminister Anna-Greta Leijon (S) i samband med Ebbe Carlsson-affären sommaren 1998, samt infrastrukturminister Anna Johansson (S) och minister Anders Ygeman (S) i samband med Transportsstyrelens IT-skandal.

Jag undrar jag om Annika Strandhäll verkligen hade avgått frivilligt om Centerpartiet i förväg i stället sagt att de avsåg att stödja Moderaternas misstroendeförklaring, eller om hon då fört striden (med statsministerns goda vilja, i så fall) ända in i kammaren. Nu får vi aldrig veta.

Varför mantalskriver man sig i sitt fritidshus?

Vad är det som gör att människor - i det här fallet moderata politiker - mantalskriver sig i sina fritidshus? Redan ordet "fritidshus" indikerar ju att det är en fastighet där man tillbringar sin fritid och inte där man bor.

På bara några veckor har två moderata riksdagsledamöter - Erik Bengtzboe och Elisabeth Svantesson - hamnat i blåsväder då det avslöjats att de mantalskrivit sig i sina fritidsbostäder och därigenom kommit fråga för skattefinansierade bidragsmedel. Saken blir än mer bestickande då både Bengtzboe och Svantesson profilerat sig som skarpa kritiker av bidragstrixande. Som Elisabeth Svantesson själv formulerade det under valrörelsen: Varje krona som går till bidrag till någon som kan jobba är en krona som kunde gått till skola, polisen, sjukvård och omsorg. Svantesson har också förespråkat att kommuner oftare borde göra hembesök hos bidragstagare för att kontrollera att det inte fuskas. Moderaterna vill också införa ett bidragstak, så att ingen kan få mer pengar än absolut nödvändigt. Elisabeth Svantesson hade under den aktuella perioden en årsinkomst på över 1.3 miljoner kronor.

Är det bara inom Moderaterna som riksdagsledamöter mantalskriver sig i sina fritidsbostäder och därigenom får ut extra ersättning för sitt boende? Det är jag inte alls säker på. Men jag skulle gärna vilja se en förteckning över vilka som gör på det sättet, och med vilken motivering de gör det. (Uppdaterat kl 22.37: Och knappt hade jag hunnit publicera min text innan DN berättar om fyra riksdagsledamöter som valt att mantalskriva sig hemma hos sina föräldrar och därigenom kunnat kvittera ut tiotusentals kronor i bostadsersättning. En kristdemokrat, en moderat, en liberal och en centerpartist. Nej, jag säger inte att de rödgröna skulle vara garanterat snövita - men det börjar bli lite mycket på den borgerliga sidan nu.)

Riksdagsledamöterna är priviligerade då de har rätt att mantalskriva sig på annan plats än där de har "sin huvudsakliga nattvila", som jag tror den formella formuleringen lyder. Det är ett privilegium som ledamöterna måste hantera med varsamhet - annars förlorar förmånen sin legitimitet ur ett medborgarperspektiv. Jag är inte säker på att Svantessons pressekreterare gjorde saken bättre när hon i TV4 Nyheterna motiverade agerandet med att  riksdagsledamöter har ett annat regelverk för folkbokföring än vanliga dödliga. "Än vanliga dödliga?" Så förstärker man en världsbild där "folket" ställs mot "eliten".

Ingen har såvitt jag kunnat se hittills påstått att Elisabeth Svantesson brutit mot något regelverk. Dskussionen rör således inte vad som är lagligt, utan vad som är lämpligt.

På sin Facebooksida skriver Elisabeth Svantesson att hon vill vara skriven i sin valkrets eftersom den utgör basen för hennes riksdagsarbete. Hon vill också kunna utföra sina uppdrag utan att "klippa banden" till länet. Men måste en riksdagsledamot vara skriven i sin valkrets för att på bästa sätt kunna utföra sitt uppdrag? Svantesson äger ju en fastighet i länet och har på det sättet redan en fysisk och mental närvaro där. På vilket sätt underlättar en mantalskrivning i länet hennes möjligheter att utföra sin politiska uppdrag?

Många frågor blir det, och jag har inga riktigt bra svar. Så bloggens läsare får - om ni kan - gärna hjälpa mig på traven. Hur vanligt är det att politiker är mantalskrivna i sina fritidshus? Är det mer vanligt i vissa partier än andra? Är det ett legitimt system - eller behöver det ändras och i så fall hur?

Time out-sjukan i politiken måste åtgärdas

Nej, det finns inget som heter "time out" i politiken. Det är ett otyg när riksdagsledamöter, nu senast Emma Carlsson Löfdahl, säger sig ta en "time out" när de hamnat i besvärligheter. I praktiken innebär en "time out" ofta att politikern på obestämd tid behåller sitt riksdagsarvode på nära 70 000 kronor i månaden utan att alls delta i det parlamentariska arbetet eller ta något politiskt ansvar överhuvudtaget.

I dag diskuterade jag "time out"-sjukan i politiken med talman Andreas Norlén, i radioprogrammet Nordegren & Epstein i P1. Inslaget kan lyssnas på här (lite drygt 17 minuter in i sändningen).

Uttrycket "time out" används inom idrotten när ett lag vill ha en paus för att hämta andan och betänka sin strategiska situation. Men när ett idrottslag begär "time out" avbryts ju matchen, det händer ingenting på planen så länge time outen pågår. Men om en politiker begär "time out" så blir det ingen paus i politiken. Det politiska livet och samhällslivet fortgår ändå, men med oklara ansvarsförhållanden.

Om en enskild politiker av olika skäl inte kan genomföra sitt uppdrag finns möjligheten att t ex begära tjänstledighet eller bli sjukskriven. Men att bara vara frånvarande utan arbetsuppgifter och under former som man själv väljer är inte rimligt - det riskerar att urholka förtroendet för politiker, det försvårar granskning och ansvarsutkrävande.

Jag kan till och med tänka mig lösningar där till exempel en riksdagsledamot mot vilken åklagare inlett förundersökning under vissa omständigheter kan beviljas tjänstledighet med bibehållet arvode. Men det är inte riksdagsledamoten som ska kunna ta det beslutet.

Talman Andreas Norlén betonade i sändningen att utvecklingen går åt rätt håll, och att riksdagspartiernas gruppledare enats om att försöka komma åt problemet. Det möjligt att Andreas Norlén har rätt. Men strax före sändning googlade jag ordkombinationen "time out" och "riksdagen", och fick över 60 000 träffar. Det var ingen rolig läsning.

Så nej, "time out" är ingen legitim form av frånvaro - varken i politiken eller i arbetslivet.

Jag har tidigare skrivit om problemet här.

Blir det ja eller nej till Björn Söder?

I dag meddelade Miljöpartiet att partiet kommer att rösta för Vänsterpartiets kandidat Lotta Johnsson Fornarve som andre vice talman. Hur kommer då Socialdemokraterna att göra? Kommer partiet också att rösta ja till Lotta Johnsson Fornarve och därmed förhindra att Sverigedemokraternas Björn Söder blir vald? Eller kommer Socialdemokraterna och följa praxis och rösta blankt, vilket i så fall sannolikt innebär att Björn Söder väljs till andre vice talman?

Svaret är inte enkelt. Det finns ett stort värde i att de politiska partierna fördelar talmansposterna efter storleksordning. Ett sådant system är opartiskt och förutsägbart. Därigenom minskar risken för att talmansuppdraget politiseras och att talmannens legitimitet urholkas. För ett parti som vill vara statsmannaaktigt - i det här fallet Socialdemokraterna - är det därför både sakpolitiskt och strategiskt klokt att värna den ordning som hittills gällt vid valet av talman.

Men det finns naturligtvis också en anständighetens gräns. Talmannen är riksdagens främste representant och har bara kungen före sig i rang när det gäller att representera Sverige. Om riksdagen utser en ledamot som till exempel likt Björn Söder upprepade gånger ifrågasatt svenskheten hos judar och samer riskerar valet att skada inte bara riksdagens utan också Sveriges anseende.

Till detta kan läggas att allianspartierna nu brutit praxis genom att föreslå Andreas Norlén (M) till talman. Tidigare har Socialdemokraterna röstat efter principen att talmannen ska komma från "största parti", allianspartierna efter principen att talmannen ska komma från "största parti i största block". Olika principer, men likväl principer. Nu röstar allianspartierna tillsynes utan princip, eller möjligen efter principen "största parti i minsta block".

Praxis är således bruten och anden är ute ur flaskan. I det läget väger de sakpolitiska argumenten kring Björn Söders uttalanden och ageranden tyngst. Jag hoppas att Socialdemokraterna i morgon säger nej till Björn Söder och i stället väljer Lotta Johnsson Fornarve till andre vice talman.

Normaliseringen av SD. Det går fort nu

Uppdaterat fredag 29/6 kl13.15. Well, well. Det som igår kväll såg ut som en framgång för Moderaterna och Ulf Kristersson slutade i synliggörandet av konflikten inom Alliansen och hur skört samarbetet mellan allianspartierna är. Annie Lööf och Jan Björklund får ägna de närmaste dagarna åt damage control. Jag är väldigt kritisk till Moderaternas gruppledares presentation av den här överenskommelsen, säger till exempel Jan Björklund. Men varför gick då ingen i ansvarig ställning i Liberalerna eller Centerpartiet omedelbart ut och dementerade Moderaternas tolkning av uppgörelsen? I stället valde Centerpartiets gruppledare Anders W Jonsson att offentligt och med frenesi försvara det som anförts. Jag anar att stämningen inom såväl Alliansen som inom Centerpartiet är lite si då där i dag.

Två viktiga frågor kvarstår. 1.) Var verkligen Centerpartiet och Liberalerna villiga att ge Sverigedemokraterna makt och inflytande i form av utskottsordförandeposter, om Socialdemokraterna inte hade stoppat det? 2.) Om svaret på fråga 1.) är ja, hur ska vi då kunna lita på att inte Centerpartiet och Liberalerna återkommer i frågan, när det politiska läget lugnat ner sig efter valet?

I vilket fall har Centerpartiets och Liberalernas trovärdighet i frågan om att inte ge makt och inflytande till Sverigedemokraterna skadats. Det kommer att ta tid och kraft - i både ord och handling - för Centerpartiet och Liberalerna att återvinna den trovärdigheten.

*

Sent igår meddelade Alliansen att de inte längre vill utestänga SD från ordförandeposterna i riksdagsutskotten. Alliansen har ändrat inställning och vill i stället här behandla SD som precis vilket parti som helst. Det innebär att normaliseringsprocessen av SD tar ytterligare ett steg framåt.

Beslutet orsakade omedelbart interna slitningar inom främst Centerpartiet, Framträdande riksdagsledamöter som Johanna Jönsson avfärdade på sin Facebook-sida först beskedet som Fake News och kritiserade SVT Aktuellt för att presentera felaktiga uppgifter. Den interna kommunikationen i Centerpartiet verkade emellertid ha kollapsat helt, då det visade sig att SVT Aktuellt visste mer om Alliansens nya linje än vad Centerpartiets egna riksdagsledamöter gjorde. Senare skrev Johanna Jönsson på sin Facebook-sida att hon var upprörd och att hon inte stod bakom den  nya linjen.

Centerpartiets gruppledare Anders W Jonsson motiverar beslutet med att det är "rimligt att valresultatet också får genomslag i presidieposter". Men det ansåg inte Centerpartiet efter valet 2014. Anders W Jonsson berättar inte varför Centerpartiet nu plötsligt ändrat inställning i denna fråga.

Genom beslutet undergräver Centerpartiet och Liberalerna trovärdigheten i sin position i regeringsfrågan. Om det är "rimligt" att valresultatet får genomslag i de viktiga presidieposterna så varför vore det inte också rimligt att valresultatet får genomslag i inflytande över politiken? Nu sänks tröskeln för Centerpartiet och Liberalerna att kompromissa med sina tidigare utfästelser i regeringsfrågan. Genom gårdagens besked ökar sannolikheten för att Centerpartiet och Liberalerna tillsammans med SD kommer att släppa fram en renodlad moderatregering, även om de rödgröna partierna är större än Alliansen. Gårdagskvällens vinnare var Ulf Kristersson och Moderaterna. Och så Sverigedemokraterna, förstås.


Det gäller att stå emot. Jag är besviken över att Centerpartiet och Liberalerna inte stod emot i denna fråga, Jag undrar uppriktigt varför.

Alliansens utspel riskerar att politisera talmansuppdraget

I dag berättar Ekot att de borgerliga partierna kommer att föreslå en gemensam kandidat till ny talman i riksdagen, även om de förlorar valet och rödgröna partierna blir större än Alliansen. Därigenom byter de borgerliga partierna princip på ett sätt som riskerar att politisera talmansuppdraget.

Tidigare har såväl Socialdemokraterna som de borgerliga partierna anfört formella och principiella argument i talmansfrågan. Socialdemokraterna har hävdat att talmansposten borde hämtas från riksdagens största parti, de borgerliga partierna har hävdat att talmansposten borde hämtas från största blocket i riksdagen. År 2010 ställdes dessa principer mot varandra, då Socialdemokraterna som största parti nominerade Kent Härstedt och Alliansen som största block nominerade Per Westerberg.

Nu säger Kristdemokraternas gruppledare i riksdagen Andreas Carlson att Alliansen lägger fram en gemensam talmanskandidat eftersom man "gör anspråk på att leda landet" och på att "ta över regeringsmakten". Därigenom väljer Alliansen att i praktiken låta Sverigedemokraterna avgöra frågan om vem som blir riksdagens näste talman.

Om de rödgröna partierna blir större än Alliansen kommer Alliansens kandidat att behöva aktivt stöd från Sverigedemokraterna för att bli vald. Jag är - för att uttrycka det milt - lite förvånad över att Centerpartiet och Liberalerna väljer att ge Sverigedemokraterna en sådan avgörande beslutsmakt i denna viktiga fråga.

Och hur kommer Sverigedemokraterna att ställa sig om Alliansen föreslår en representant från Centerpartiet eller Liberalerna som talman? Hur lätt blir det för Alliansen att hitta en kandidat som är villig att låta sig väljas till talman på Sverigedemokraternas röster och ändå kan behålla sin trovärdighet över blockgränserna? I talmansvalet 2010 tackade till exempel förre talmannen Björn von Sydow nej till att låt sig nomineras, just med argumentet att han inte ville bli vald på Sverigedemokraternas röster.

Alliansen? I know a dead parrot when I see one

Mandatperiodens sista partiledardebatt i riksdagen inbjuder till ett antal reflektioner.

Jag får förstås äta upp det efter valet, men när jag tänker på Alliansen tänker jag allt oftare på Monthy Phytons sketch om den döda papegojan ("Dead Parrot"). John Cleese kommer in i en djuraffär för att klaga på att den papegoja han inköpte  för mindre än en halvtimma sedan är död. Stendöd. Men butiksinnehavaren förnekar att papegojan är död, den bara vilar sig lite. När John Cleese dunkar papegojans huvud i disken för att visa hur död den är förklarar butiksinnehavaren att papegojan befinner sig i ett chocktillstånd. Papegojan är förstenad eftersom den trånar efter de norska fjordarna, varifrån den har sitt ursprung, den tillhör arten Norwegian Blue. Att papegojan var fastspikad på en träpinne i buren var av ren omsorg, så att den inte i sitt chocktillstånd skulle trilla ner och slå sig.

Ja, de borgerliga partiledarna kämpar tappert för att övertyga väljare och journalister om att Alliansen är vid liv. Men jag känner med John Cleese: I know a dead parrot when I see one.

*

Ulf Kristersson (M) tog ingen replik på Jimmie Åkesson (SD). För detta har han kritiserats av Jan Björklund (L) ("spelar SD i händerna") och av Stefan Löfven (S) som antyder att Kristersson inte vill stöta sig med Åkesson på grund av den komplicerade regeringsfrågan. Själv säger Kristersson att han inte tog replik på Åkesson eftersom han föredrar att prata om Moderaternas egen politik, och enda skälet till att han tog replik på Löfven var att han ville "diskutera vårt gemensamma ansvar för migrationsfrågan". Komplicerat? Javisst. Viktigt? Nja. Om inte annat så visar denna debatt om debatten hur inflammerad frågan om relationerna till Sverigedemokraterna är, inte minst mellan de enskilda allianspartierna.

*

För mig är Sverigedemokraterna ett högerpopulistiskt, nationalkonservativt parti som fortfarande är impregnerat av rasism. I dagens debatt riktade Stefan Löfven sina angrepp på Sverigedemokraternas högerposition, medan till exempel Jonas Sjöstedt (V) och Annie Lööf (C) riktade in sig på partiets relation till rasismen. Så kommer det nog att fortsätta under hela valrörelsen. Socialdemokraterna vill lyfta fram Sverigedemokraternas högerposition för att vinna de arbetarväljare som tvekar mellan S och SD. Annie Lööf och Jan Björklund vill lyfta fram Sverigedemokraternas rasistiska mylla för att legitimera sin position att vägra någon form av samverkan med det partiet.

*

Allt mer talar för att Centerpartiet och Liberalerna kommer att få en nyckelposition efter valet. Om Jimmie Åkesson vägrar släppa fram en regering där Centerpartiet ingår, kommer då Centerpartiet och Liberalerna att släppa fram en moderat enpartiregering som blir beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild viktig omröstning i riksdagen? Eller kommer de att gå in i någon form av samarbete/samverkan med Socialdemokraterna?

Omröstningen om brytpunkt blev prestigeförlust för de rödgröna

Alliansregeringen vann oväntat dagens prestigefyllda omröstning i riksdagen om brytpunkten för den statliga inkomstskatten. Röstsiffrorna blev 154-153. Mandatfördelningen i riksdagen är sådan att Alliansens minoritetsregering har 173 mandat medan oppostionen i form av de rödgröna partierna och Sverigedemokraterna har 176 mandat. Det innebär att om Sverigedemokraterna väljer att stödja de rödgröna partiernas förslag så förlorar Alliansrgeringen omröstningen. Det händer sällan, eftersom Sverigedemokraterna om de måste välja nästan alltid stödjer Alliansregeringens förslag eller lägger ned sina röster.

Men inför dagens omröstning hade Sverigedemokraterna klargjort att de tänkte rösta emot Alliansregeringens förslag. Ändå vann regeringen omröstningen. I skrivande stund är det lite oklart varför det blev så, men det tycks som att de rödgröna partierna på något sätt misslyckats med kvittningen (det vill säga att man "kvittar ut" ledamöter som har gilitgt skäl att frånvara på ett sätt att majoritetsförhållandena inför en omröstning inte påverkas).

Utfallet av omröstningen är en stor prestigeförlust för de rödgröna partierna. Redan före omröstningen hade de rödgröna partierna - och särskilt Socialdemokraterna - kritiserats för att de "samarbetade" med Sverigedemokraterna i frågan om brytpunkt för statlig skatt. Nu kan kritikerna lägga till att de rödgrönas schabblande med kvittningen visar på dålig organisationsförmåga och ger negativa föraningar om hur en socialdemokratisk minoritetsregering skulle lyckas hantera riksdagsarbetet.

Jag har tidigare argumenterat för att den rödgröna oppositionen måste ha som princip att lägga sina förslag på saklig grund. Får de stöd av Sverigedemokraterna så går förslagen igenom, får de inte stöd så avslås förslagen. Visst kan man påstå att Sverigedemokraterna den vägen ges ett visst inflytande. Men alla andra alternativ är sämre. Oppositionen kan inte gärna avstå från att bedriva oppositionspolitik och lägga förslag. De rödgröna skall naturligtvis inte heller inleda ett samarbete med Sverigedemokraterna. Fredrik Reinfeldt tenderar också att glömma att han leder en minoritetsregering. Det är alltid regeringen - och inte oppositionen - som har ansvaret för att skapa en majoritet i riksdagen för regeringens politik.

Utfallet av dagens omröstning visar på den osäkerhet som präglar riksdagsarbetet under en minoritetsregering. Med tanke på all den prestige som kringgärdat just denna omröstning blev utfallet extra snöpligt för de rödgröna. Om orsaken var brister i kvittningssystemet måste dessa åtgärdas omedelbart. Den skadeglädje som just nu florerar i sociala medier kring de rödgrönas misslyckande bör föranleda eftertanke. Inte nödvändigtvis i sakfrågan, (där tycker jag fortfarande att de rödgröna handlade rätt), men kring allvaret i att inte bjuda alliansregeringen på fördelar i onödan. Detta var ingen bra dag på jobbet för de rödgröna riksdagsledamöterna.

Stefan Löfvens frånvaro i dagens partiledardebatt

I dag skriver jag på SVT Debatt om Stefan Löfvens frånvaro i dagens partiledardebatt i riksdagen. Nedan följer ett utdrag ur artikeln. Hela texten kan läsas här.

I dag hålls riksdagens avslutande partiledardebatt inför sommaruppehållet. Men ledaren för landets största parti saknas. Stefan Löfven sitter inte i riksdagen och ersätts av socialdemokraternas gruppledare Mikael Damberg. Visst är Damberg en skicklig politiker och debattör. Men partiledarens frånvaro är ett uttryck för den svåra kris Socialdemokraterna gått igenom.

Att oppositionsledaren inte sitter i riksdagen innebär att centrum för den politiska debatten riskerar att i än större utsträckning lämna parlamentet och i stället äga rum i medierna. En sådan utveckling kan på sikt riskera att urholka riksdagens auktoritet.

Allt annat lika är det förstås negativt för Socialdemokraterna att dess partiledare och dess ekonomisk-politiske talesperson inte kan delta i riksdagens partiledardebatter eller i det övriga riksdagsarbetet. Men situationen har en positiv sida för partiet också. Efter att ha gått igenom sin svåraste kris någonsin har Socialdemokraterna på mindre än sex månader ökat från 25 till dryga 35 procent i opinionsmätningarna. Partiets förnyelsearbete pågår för fullt. Partikongressen våren 2013 får en avgörande betydelse. Då skall ett nytt partiprogram antas och där skall grunden läggas för den politik som partiet går till val på 2014.

I den processen har partiet under Stefan Löfvens ledning skaffat sig en välbehövlig arbetsro. Stefan Löfvens låga profil innebär att partiet inte behöver visa sina kort för tidigt. Erfarenheten säger att ju mer konkret ett oppositionsparti blir när det gäller att presentera sin politik, desto mer skeptiska blir väljarna. Om oppositionen inte behöver konkretisera sig, tenderar väljarna att jämföra regeringens politik med ett tänkt ideal.

”Tala är silver, tiga är guld” påstås det. Håkan Juholt profilerade sig genom att prata mycket och gärna, Stefan Löfven har en mer återhållsam profil. I dagens läge tycks det senare vara ett vinnande koncept. Mikael Damberg kommer säkert med bravur att försvara de socialdemokratiska färgerna i dagens riksdagsdebatt. Stefan Löfven lurar i vassen och kan obefläckad koncentrera sig på uppgiften att leda partiet till valseger 2014

Socialdemokraterna ger SD vetorätt i riksdagen?

I dag framkom att Socialdemokraterna kommer att rösta emot sitt eget riksdagsförslag om erkännande av Västsahara. Miljöpartiet och Vänsterpartiet hade enats om att stödja en socialdemokratisk reservation om att erkänna Västsahara, men när Sverigedemokraterna meddelade att de också tänkte stödja reservationen drog sig Socialdemokraterna ur.

Jag deltar inte ett sådant spel, säger socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin till TT. Han tillägger: Det är inte samma politik. De har ett eget yttrande om att det ska vara en folkomröstning i Västsahara medan vi anser att de folkrättsliga kraven redan är uppfyllda.

Socialdemokraternas agerande framstår som märkligt. Det är inte alls ovanligt att partier stöder varandras reservationer utifrån olika utgångspunkter. Genom att slå till reträtt riskerar Socialdemokraterna att ge Sverigedemokraterna vetorätt i riksdagsfrågor. Urban Ahlins linje innebär ju att varje gång Sverigedemokraterna vill stoppa ett socialdemokratiskt förslag behöver de bara markera att de stödjer förslaget men utifrån andra utgångspunkter är socialdemokraternas. Situationen blir absurd.

Är det kanske så att Socialdemokraterna vill skärpa sin profil av statsmannaskap genom att undvika att fälla regeringen i olika sakfrågor med Sverigedemokraternas hjälp? I så fall tror jag att den här valda vägen leder fel. Nu får Socialdemokraterna en pedagogisk uppförsbacke - för att uttrycka det milt - när partiet skall förklara för väljarna varför man röstar emot sitt eget förslag.

Vill Socialdemokraterna markera oberoende av Sverigedemokraterna är det i stället bättre att gå fram med sina egna förslag och stå för dem, oavsett hur Sverigedemokraterna ställer sig. Nu väljer ju Socialdemokraterna att ändra sig, bara för att Sverigedemokraterna agerar i frågan. På så sätt bidrar Socialdemokraterna till att ge Sverigedemokraterna just det inflytande man säger sig vilja undvika.

Socialdemokraternas partikongress tog mot partiledningens vilja beslut om att arbeta för ett erkännande av Västsahara. Risken finns att trovärdigheten i det ställningstagandet riskerar att urholkas när partiet nu hoppar av överenskommelsen med Miljöpartiet och Vänsterpartiet i frågan.

Jag kommenterar frågan i SvD.

Obstruerar Ulf Kristersson riksdagens beslut?

Uppdatering 21 februari kl 20.30. Efter viss turbulens kröp Ulf Kristersson i dag till korset och bad om ursäkt för sina uttalanden. Det var bra. Kristerssons raljans i förhållande till riksdagsmajoriteten var ovärdigt. Sannolikt har Fredrik Reinfeldt tagit honom i örat.

Hade Kristersson inte bett om ursäkt hade vi sannolikt fått uppleva det misstroendevotum jag antydde i bloggtexten nedan. Aftonbladet hann under dagen förorda ett sådant, och på nätet surrade det av strategiska spekulationer för eller emot ett misstroendevotum. De rödgröna låg i slagläge. Kristerssons ursäkt kom i grevens tid.

Nu återstår att se med vilken substans Kristersson återkommer till riksdagen före den 1 mars. Hotet om misstroendevotum är inte avskrivet. Men Kristersson köper sig tid och det är möjligt att momentum därmed försvunnit i frågan om misstroendevotum. För denna gången, åtminstone.

*

Det har utbrutit ett politiskt gräl om huruvida socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) obstruerar riksdagens beslut om hur sjukskrivnas arbetsförmåga ska prövas efter 180 dagar.

Riksdagen har till regeringen tillkännagivit sin mening att tidigare regelverk skall återinföras, i väntan på att en bättre helhetslösning kan arbetas fram. Oppositionen menar att de tidigare reglerna var bättre än de nuvarande och att det är oacceptabelt att så många människor skall fara illa i väntan på ett nytt regelverk. Regeringen menar att gällande regelverk inte är sämre än det gamla och att det därför inte finns några skäl att ändra tillbaka. Socialförsäkringsutskottets vice ordförande Tomas Eneroth (S) anklagar Kristersson för att "obstruera riksdagsbeslut".

Riksdagens tillkännagivande var ovanligt konkret, både när det gällde tidpunkt för genomförandet och vilka åtgärder som skulle vidtas. När Ulf Kristersson nu vägrar vidta dessa åtgärder öppnar sig flera principiella frågor kring maktfördelningen mellan riksdag och regering.

Jag är ingen författningsexpert, men har uppfattat frågan ungefär så här. Sverige styrs av en minoritetsregering. Oppositionen har utnyttjat sin majoritet i riksdagen till att genom ett s k tillkännagivande få regeringen att vidta vissa åtgärder. Däremot saknar riksdagen skarpa verktyg för att se till att regeringen verkligen vidtar dessa åtgärder. Därför händer det ofta att regeringen förhalar genomförandet eller tolkar beslutet på ett sätt som är mindre långtgående än vad riksdagsmajoriteten avsett.

Genom Sverigedemokraternas inträde i riksdagen har vi fått en helt ny situation i det parlamentariska spelet. Tidigare socialdemokratiska minoritetsregeringar kunde för det mesta vila tryggt i att Vänsterpartiet inte gjorde upp med de borgerliga oppositionspartierna. Men Sverigedemokraterna är mer oberäkneliga, och det är svårt att på förhand veta hur partiet kommer att ställa sig i enskilda sakfrågor. Riksdagsarbetet blir därmed mer dynamisk och oförutsägbart än tidigare. Nya möjligheter öppnas för oppositionen att sätta press på regeringen, till exempel genom att i form av tillkännagivanden påverka politiken.

Regeringen har intresse av att ett "tillkännagivande" mer uppfattas som en meningsyttring, ett ord på vägen, än en direkt uppmaning. Oppositionen har intresse av att ett "tillkännagivande" mer uppfattas som ett direkt beslut vilket regeringen har att rätta sig efter.

Om regeringen inte tillgodoser vad som sägs i tillkännagivandet har riksdagen endast två verkningsfulla åtgärder att ta till. Den första åtgärden är en misstroendeförklaring mot ansvarigt statsråd, i det här fallet Ulf Kristersson. Ett sådant skall inte uteslutas. Men det riskerar att följas av ett nyval, och knappast något parti vill ha ett nyval i rådande politiskt läge.

Den andra åtgärden är att oppositionen själva formulerar ett lagförslag och lägger fram i riksdagen. Problemet med det är dels att lagförslag är en komplex materia, med lagrådsgranskning och andra procedurer där regeringen har betydligt större resurser att använda. Dels skulle det innebära en förändrad praxis, eftersom det av hävd är regeringen som lägger lagförslagen.

Min egen ståndpunkt är följande. Regeringen styr riket. Därför är det regeringen som skall lägga lagförslagen och regeringen som skall ställas till ansvar för den politik som förs. Rollerna mellan regering och opposition riskerar att luckras upp och möjligheterna till politiskt ansvarsutkrävande att försvåras om vi får ett system där oppositionen skall lägga lagförslag. Därför bör oppositionen i görligaste mån avstå från att lägga lagförslag. I stället får oppositionen efter förmåga sätta politisk press på regeringen att tillgodose riksdagens tillkännagivande, i sista hand med ett misstroendevotum som vapen.