Det är förtroendeskadligt om man tydligt säger att man inte kommer att delta i riksdagsarbetet och ändå fortsätter att uppbära arvode, säger talman Andreas Norlén i dag till Aftonbladet, Bakgrunden är att det nu gått drygt tre månader sedan riksdagsledamoten Emma Carlsson Löfdahl hoppade av Liberalerna och uppgav att hon skulle ta en "time out" i väntan på att en pågående förundersökning mot henne om misstänkt bedrägeri skulle bli klar. Under dessa tre månader har Emma Carlsson Löfdahl erhållit riksdagsarvode på omkring 200 000 kronor utan att på något sätt delta i riksdagsarbetet.
Nu har riksdagsstyrelsen inlett en översyn av regelverket, bland annat att se hur denna typ av situationer ska kunna undvikas i framtiden. Andreas Norlén öppnar till exempel för att möjliggöra avdrag på riksdagsarvodet för ledamöter som inte deltar i riksdagsarbetet. Det är bra. Time out-sjukan hos ledande politiker har tillåtits pågå alldeles för länge.
Som jag tidigare sagt: Att förtroendevalda politiker tar "time-out" är ett nutida och
olyckligt fenomen. Om en
enskild politiker av olika skäl inte kan genomföra sitt uppdrag finns
möjligheten att t ex begära tjänstledighet eller bli sjukskriven. Då
finns regler som hanterar processen. Att ta "time-out"
innebär att undandra sig politisk och journalistisk granskning och
försvårar därmed det demokratiska ansvarsutkrävandet. Att ta "time-out"
innebär också att gränsen mellan det personliga och det offentliga
suddas ut.
Företeelsen "time-out" är ett moras som skapar oklarhet i viktiga frågor
kring makt och ansvar. Därför är det trist att såväl partiledningar som
journalister accepterar att politiker tar "time-out".
Jämförelsen med att t ex ett ishockeylag begär "time-out" haltar. När
ett lag begär "time-out" blir det paus i hela matchen och ingenting
händer. Men när en politiker begär ""time-out" så blir det ingen paus i
politiken. Det politiska livet och samhällslivet
fortsätter ändå, men med oklara ansvarsförhållanden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar