Nej, till skillnad från Kajsa Dovstad har jag har aldrig haft något "Jimmie-moment". Det vill säga ett ögonblick där jag i ett plötsligt uttryck av frustration över att Sverige förändrats tänkt att "nästa gång röstar jag på Jimmie Åkesson".
Däremot är det inte så konstigt att många människor känner främlingskap i ett Sverige som är under förändring. Så har det alltid varit. Samhällen förändras, och med förändringen följer frustration hos många människor över att "landet man växte upp i inte längre finns kvar".
Själv minns jag 1960-talet och auktoritetsnedrivningen. Även då var det många som "inte kände igen sig i Sverige", med långhåriga ungdomar som demonstrerade eller i största allmänhet örlade runt på gatorna, Kravallerna i Båstad i samband med att Davis cup-matchen i tennis mot Rhodesia stoppades. I skolan ökade elevinflytandet. Rökrutor infördes. De värnpliktiga krävde betalt för att göra lumpen. Fångarna på landets fängelser bildade egna fackföreningar. Den sexuella frigörelsen slog igenom. Barnens rättigheter stärktes och det blev så småningom förbjudet för föräldrar att slå sina barn. Ni som inte var med ska sannerligen veta att det var väldigt många som då uttryckte frustration och främlingskap, som "inte kände igen sig i Sverige".
Och går vi tillbaka ytterligare 50 år i tiden var det likadant. Då omdanades samhället i grunden genom den politiska demokratins genombrott, och en snabb utveckling även av kvinnans fri- och rättigheter. Det var absolut ingen idyllisk tid. Det var väldigt många - inte minst på landsbygden där bondeklassen krympte allt mer - som upplevde frustration och främlingskap, som "inte kände igen sig i Sverige".
Och så skulle vi kunna hålla på - decennium för decennium, sekel för sekel. Sverige utvecklas. Sverige förändras. I en sådan förändrings- eller utvecklingsprocess kommer det alltid att finnas många människor som känner frustration och främlingskap - det är inget nytt, och det är inget konstigt alls.
Det viktiga är i stället hur vi förhåller oss till dessa känslor av frustration och främlingskap - denna eviga längtan efter ett Sverige där man kan "känna igen sig", ett "Sverige såsom det en gång var".
Jag tror att det sämsta man kan göra är att stryka dessa känslor medhårs. Att acceptera och legitimera en diskurs där en försvunnen samhällsidyll (som ens aldrig existerat) framställs som ett möjlig väg framåt blir en björntjänst i förhållande till de människor man vill stödja. Ett politiskt parti som för att "möta väljarnas oro" anpassar sin retorik eller än värre sin politik i en sådan riktning sviker inte bara sina egna ideal utan också just de människor man gör anspråk på att vilja lyssna till. Om en människa störs av att det är fler mörkhyade människor på gatorna i dag än för 30 år sedan så kan svaret aldrig bli att vi ska ha färre mörkhyade människor på gatorna i framtiden.
Varje människa har också ett individuellt ansvar för hur man hanterar sin frustration och sina känslor av främlingskap. Det finns ingen självklarhet i att frustration och främlingskap ska hanteras genom att bejaka ett parti med rötter i nazismen och som skiljer mellan människa och människa.
5 kommentarer:
Visst är det sorgligt att det blivit så vanligt och accepterat, att fnysa ut sin olust och misstänksamhet när man möter något främmande.
Särskilt när den som för Kajsa Dovstad triggas bara av att se ”enorma påsar med linser” i en kvällsbutik. Eller som för Ivar Arpi (SvD 10/6) som skräms bara han ser tiggare i den lilla orten han besöker ibland.
Särskilt när välutbildade och formuleringsstarka skribenter med stora medieplattformar släpper taget och vädrar sina innersta unkna och primitiva känslor. Ulf, du skriver: ”Varje människa har också ett individuellt ansvar för hur man hanterar sin frustration och sina känslor av främlingskap”. Det gäller i högre grad ju mer mediamakt man har, tycker jag.
"Själv minns jag 1960-talet och auktoritetsnedrivningen." skriver Ulf. Det gör jag också. Men det starkaste minnet är ändå den kamp vi socialdemokrater (då var jag gråsosse) fick föra mot alla kommunistiska sekter som dök upp som svampar ur jorden, i Göteborg främst KFML(r).Hade särskilt häftiga diskussioner med en R:are som sedan gjorde karriär som socialdemokratiskt kommunalråd...
Hur som helst. Jag är till skillnad från Dovstad inte störd över affärer som inte säljer svensk husmanskost. Det är förstås en skendiskussion. Däremot är det problematiskt när ett stort antal människor kommer från kulturer som enligt World Value Surveys kulturkarta är väsensskild från den västerländska. Vi ser resultatet i ökad segregation (med tydliga etniska förtecken) och ett stort antal utanförskapsområden, gängbrottslighet av nytt slag, hedersvåld, betydande samhällsekonomiska kostnader pga lågt arbetskraftsdeltagande osv osv. Och detta är faktiskt nytt. Inte i modern tid har en samhällsförändring skett så snabbt, en förändring som dessutom aldrig haft stöd av en majoritet av medborgarna (men väl av makthavarna). Reinfeldt får mycket kritik för sitt tal om "öppna hjärtan". Men vad som ofta glöms bort vad han också sa: "Det leder till diskussioner hemma i Sverige, vad kommer det kosta och jag kan redan nu säga att det kommer leda till stora kostnader, säger Fredrik Reinfeldt. De är så pass omfattande att det kommer att lägga ytterligare restriktioner för vad som finns utrymme för i offentlig finansiering." Och det visade sig vara rätt. Ändå tror jag inte att det är kostnaderna som gör att bara omkring en tiondel enligt SOM vill se önskad invandring, jag tror att "kulturpåverkan" är den viktigaste faktorn vilket är något helt annat än t ex hudfärg.
Klas Bengtsson
SD:are?
UK:
"Varje människa har också ett individuellt ansvar
för hur man hanterar sin frustration och sina känslor
av främlingskap."
sw Sant, klokt, dock, beakta att människors känslor är känslor, om någon känner obehag, för tex höga höjder eller ormar, så är det inget konstigt, men i vart fall jag anser att det inte är helt uppåt väggarna att acceptera känslan av att inte ta någonting för givet, dvs jag tror på allvar att ett finns en nedärvd misstänksamhet mot saker som är främmande och nya, och det får man jobba med, oftast är det obefogat, men obland är man helt enkelt tryggare i en grupp där man känner samhörighet, ett byalag, ett fotbollslag
en församling eller en släkt, det är alltså ingenting konstigt.
UB:
"Det finns ingen självklarhet i att frustration och främlingskap"
SW Frustration och främligsskap finns uppenbarligen på vissa ställen, som känsla, men även som faktualitet, dvs det är mer otryggt på gator och torg i ett utanförskapsområde
än på Södermalm, som är ganska etniskt homogent. Dvs vi ser ju saker från ett Svenskt etniskt perspektiv, men glömmer ofta bort att det är rätt många kulturer och folkskag sammanbakade i små enklaver, som lever sida vid sida, och som är lika främmande för varandra, som för svenskar. Så det är relationer som inte bara handlar om just svenskhet.
UB
"ska hanteras genom att bejaka ett parti
med rötter i nazismen"
sw Jo, det finns några som varit med i partiet på 90-talet med mindre imponerande bakgrund. Frågan är nu om detta gäller nu, och visst, ettiketteringen kan vara evig,
frågan är nu inte så mycket vad opinionsbildare anser, som kan påverka på marginalen, utan vad personer som ska rösta i valet 2022 anser, och det finns anledning att tro
att om var femte eller snart var 4e man röstar på Sd, så är sannolikheten ganska stor
att människor inte förknippar de som röstar på Sd med nationalsocialisterna på 30-talet.
I vart fall gör inte jag själv det, utan ser Sd politik ungefär som den var i Sverige
fram till muren föll, i början av 1990-talet. Tämligen restriktiv, men ändå mer generös än de flesta nordiska grannländer.
UB
"och som skiljer mellan människa och människa."
Hm, frågan handlar för en vanlig väljare om hur stor migration Sverige ska ha, och ingen utom några galna ultra-liberler, vill ha öppna spjäll, alla som vill får komma hit och göra som de vill, eftersom det är tveksamt om det går att upprätthålla lag och ordning med 40 miljoner personer som har en annan syn på seder och bruk än vad vi har i dag.
Till att börja med kommer det att komma hit väldigt många män. Vad som skiljer är ju rättigheter, som är relaterade till medborgarskap. Sedan finns skyldigheter, att betala skatt, och där gäller det att de som betalar, känner lojalitet med de som taxerar. Soldiaritet och lojalitet hänger ihop med intresse och nytta, what´s in it for me, och det brukar inte vara svåre än så. Det är därför vi har val vart 4e år. Väljare röstar i allmänhet för att få något tillbaka, ett bättre samhälle och en ljusare framtid. S.W
Argumenten tycks utgå från att förändring är något ofrånkomligt. Det må ju vara sant. Men om man har tar den enade riksdagens beslut från 1975 om att Sverige skulle vara mångkulturellt.. var det ett bra beslut? Riksdagen var väl ändå inte tvungen att ta det beslutet. En fråga vi aldrig får svar på är om beslutet var bra, eftersom den alternativa situationen inte funnits. Men en så stor fråga har jag inget minne av att den diskuterades om. Borde man inte ha folkomröstningar om frågor som mångkulturism? Debatten kommer igång först när SD kommer in i riksdagen. Det tycker jag är ofattbart.
Kjell Eriksson
Skicka en kommentar