Om "Jimmie-moment" och den bedrägliga känslan att "inte känna igen sig i Sverige"

Nej, till skillnad från Kajsa Dovstad har jag har aldrig haft något "Jimmie-moment". Det vill säga ett ögonblick där jag i ett plötsligt uttryck av frustration över att Sverige förändrats tänkt att "nästa gång röstar jag på Jimmie Åkesson".

Däremot är det inte så konstigt att många människor känner främlingskap i ett Sverige som är under förändring. Så har det alltid varit. Samhällen förändras, och med förändringen följer frustration hos många människor över att "landet man växte upp i inte längre finns kvar".

Själv minns jag 1960-talet och auktoritetsnedrivningen. Även då var det många som "inte kände igen sig i Sverige", med långhåriga ungdomar som demonstrerade eller i största allmänhet örlade runt på gatorna, Kravallerna i Båstad i samband med att Davis cup-matchen i tennis mot Rhodesia stoppades. I skolan ökade elevinflytandet. Rökrutor infördes. De värnpliktiga krävde betalt för att göra lumpen. Fångarna på landets fängelser bildade egna fackföreningar. Den sexuella frigörelsen slog igenom. Barnens rättigheter stärktes och det blev så småningom förbjudet för föräldrar att slå sina barn. Ni som inte var med ska sannerligen veta att det var väldigt många som då uttryckte frustration och främlingskap, som "inte kände igen sig i Sverige".

Och går vi tillbaka ytterligare 50 år i tiden var det likadant. Då omdanades samhället i grunden genom den politiska demokratins genombrott, och en snabb utveckling även av kvinnans fri- och rättigheter. Det var absolut ingen idyllisk tid. Det var väldigt många - inte minst på landsbygden där bondeklassen krympte allt mer - som upplevde frustration och främlingskap, som "inte kände igen sig i Sverige".

Och så skulle vi kunna hålla på - decennium för decennium, sekel för sekel. Sverige utvecklas. Sverige förändras. I en sådan förändrings- eller utvecklingsprocess kommer det alltid att finnas många människor som känner frustration och främlingskap - det är inget nytt, och det är inget konstigt alls.

Det viktiga är i stället hur vi förhåller oss till dessa känslor av frustration och främlingskap - denna eviga längtan efter ett Sverige där man kan "känna igen sig", ett "Sverige såsom det en gång var".

Jag tror att det sämsta man kan göra är att stryka dessa känslor medhårs. Att acceptera och legitimera en diskurs där en försvunnen samhällsidyll (som ens aldrig existerat) framställs som ett möjlig väg framåt blir en björntjänst i förhållande till de människor man vill stödja. Ett politiskt parti som för att "möta väljarnas oro" anpassar sin retorik eller än värre sin politik i en sådan riktning sviker inte bara sina egna ideal utan också just de människor man gör anspråk på att vilja lyssna till. Om en människa störs av att det är fler mörkhyade människor på gatorna i dag än för 30 år sedan så kan svaret aldrig bli att vi ska ha färre mörkhyade människor på gatorna i framtiden.

Varje människa har också ett individuellt ansvar för hur man hanterar sin frustration och sina känslor av främlingskap. Det finns ingen självklarhet i att frustration och främlingskap ska hanteras genom att bejaka ett parti med rötter i nazismen och som skiljer mellan människa och människa.