Alliansregeringen vann oväntat dagens prestigefyllda omröstning i riksdagen om brytpunkten för den statliga inkomstskatten. Röstsiffrorna blev 154-153. Mandatfördelningen i riksdagen är sådan att Alliansens minoritetsregering har 173 mandat medan oppostionen i form av de rödgröna partierna och Sverigedemokraterna har 176 mandat. Det innebär att om Sverigedemokraterna väljer att stödja de rödgröna partiernas förslag så förlorar Alliansrgeringen omröstningen. Det händer sällan, eftersom Sverigedemokraterna om de måste välja nästan alltid stödjer Alliansregeringens förslag eller lägger ned sina röster.
Men inför dagens omröstning hade Sverigedemokraterna klargjort att de tänkte rösta emot Alliansregeringens förslag. Ändå vann regeringen omröstningen. I skrivande stund är det lite oklart varför det blev så, men det tycks som att de rödgröna partierna på något sätt misslyckats med kvittningen (det vill säga att man "kvittar ut" ledamöter som har gilitgt skäl att frånvara på ett sätt att majoritetsförhållandena inför en omröstning inte påverkas).
Utfallet av omröstningen är en stor prestigeförlust för de rödgröna partierna. Redan före omröstningen hade de rödgröna partierna - och särskilt Socialdemokraterna - kritiserats för att de "samarbetade" med Sverigedemokraterna i frågan om brytpunkt för statlig skatt. Nu kan kritikerna lägga till att de rödgrönas schabblande med kvittningen visar på dålig organisationsförmåga och ger negativa föraningar om hur en socialdemokratisk minoritetsregering skulle lyckas hantera riksdagsarbetet.
Jag har tidigare argumenterat för att den rödgröna oppositionen måste ha som princip att lägga sina
förslag på saklig grund. Får de stöd av Sverigedemokraterna så går
förslagen igenom, får de inte stöd så avslås förslagen. Visst kan man
påstå att Sverigedemokraterna den vägen ges ett visst inflytande. Men
alla andra alternativ är sämre. Oppositionen kan inte gärna avstå från
att bedriva oppositionspolitik och lägga förslag. De rödgröna skall
naturligtvis inte heller inleda ett samarbete med Sverigedemokraterna. Fredrik Reinfeldt tenderar också att glömma
att han leder en minoritetsregering. Det är alltid regeringen - och inte oppositionen - som har ansvaret för att skapa en majoritet i riksdagen för regeringens politik.
Utfallet av dagens omröstning visar på den osäkerhet som präglar riksdagsarbetet under en minoritetsregering. Med tanke på all den prestige som kringgärdat just denna omröstning blev utfallet extra snöpligt för de rödgröna. Om orsaken var brister i kvittningssystemet måste dessa åtgärdas omedelbart. Den skadeglädje som just nu florerar i sociala medier kring de rödgrönas misslyckande bör föranleda eftertanke. Inte nödvändigtvis i sakfrågan, (där tycker jag fortfarande att de rödgröna handlade rätt), men kring allvaret i att inte bjuda alliansregeringen på fördelar i onödan. Detta var ingen bra dag på jobbet för de rödgröna riksdagsledamöterna.
Visar inlägg med etikett Brytpunkt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Brytpunkt. Visa alla inlägg
2013-09-22
Reinfeldts skattesänkningar och Sverigedemokraterna
Alliansregeringen tycks få bakläxa av riksdagen på sitt förslag om höjd brytpunkt för statlig skatt. Förslaget går ut på att ungefär 110 000 av de löntagare som tjänar över 36 000 kronor i månaden slipper betala statlig skatt. Reformen beräknas kosta ungefär tre miljarder kronor.
Nu visar det sig att regeringen saknar tillräckligt stöd i riksdagen för att kunna driva igenom förslaget. Insikten har följts av anklagelser från en del håll om att Socialdemokraterna börjat samarbeta med Sverigedemokraterna och att det är därför regeringens förslag inte går igenom.
Vadan dessa våldsamma anklagelser? Bakgrunden är att de tre rödgröna partierna tagit ett så kallat utskottsinitiativ med innebörden att riksdagen skall säga nej till regeringens förslag om höjd brytpunkt. Sverigedemokraterna har förklarat att de kommer att stöda utskottsinitiativet. Den här typen av utskottsinitiativ är kontroversiella, eftersom man plockar ut en enskild del av regeringens budgetförslag i stället för att se budgeten som en helhet. Därigenom försvårar man för regeringen att styra riket.
Experterna är oeniga om de rödgrönas agerande bryter mot gällande regelverk eller ej. Så menar till exempel juristen och tidigare domaren i Högsta Domstolen Fredrik Sterzel att de rödgrönas agerande bryter mot riksdagsordningen. Å andra sidan menar Per Molander, arkitekten bakom det finanspolitiska ramverket, att de rödgrönas agerande är helt OK eftersom regelverket syftar till att skydda budgeten från ökade utgifter och inte från besparingar. (De rödgrönas förslag innebär ju en besparing på de tre miljarder kronor som reformen skulle kosta.)
Visst är det besvärligt för alliansregeringen och för de rödgröna partierna att Sverigedemokraterna har fått en vågmästarställning i riksdagen. Hur skall man kunna slåss för sin egen politik och sina egna förslag utan att ge inflytande åt Sverigedemokraterna? Den enda rimliga linje jag kan identifiera är att både alliansregeringen och de rödgröna agerar utan att beakta hur Sverigedemokraterna kommer att ställa sig. För den rödgröna oppositionen innebär det att de skall lägga sina förslag på saklig grund. Får de stöd av Sverigedemokraterna så går förslagen igenom, får de inte stöd så avslås förslagen. Visst kan man påstå att Sverigedemokraterna den vägen ges ett visst inflytande. Men alla andra alternativ är sämre. Oppositionen kan inte gärna avstå från att bedriva oppositionspolitik och lägga förslag. De rödgröna skall naturligtvis inte heller inleda ett samarbete med Sverigedemokraterna.
Fredrik Reinfeldt tenderar att då och då agera som om han glömt att han leder en minoritetsregering. Det ingår i spelets idé att en minoritetsregering ständigt riskerar att förlora omröstningar i parlamentet. Vid de tillfällen man förlorar är det ingen god politik att skylla på oppositionen. Det är alltid regeringen som har ansvaret för att skapa majoritet i parlamentet för sin politik.
De som främst tjänar på att alliansregeringen och de rödgröna grälar om Sverigedemokraterna är just Sverigedemokraterna. Hittills tycker jag att både alliansregeringen och de rödgröna partierna varit föredömliga i att inte gå i den fällan. Ju närmare valdagen 2014 vi kommer, desto svårare kan det bli för partierna att stå frestelsen emot. Låt oss, särskilt i dessa tider, hoppas att regering och opposition kan inspireras av den kraft och styrka som präglade förmågan att just stå emot frestelser, vid ett viktigt tillfälle för ungefär 2000 år sedan.
Nu visar det sig att regeringen saknar tillräckligt stöd i riksdagen för att kunna driva igenom förslaget. Insikten har följts av anklagelser från en del håll om att Socialdemokraterna börjat samarbeta med Sverigedemokraterna och att det är därför regeringens förslag inte går igenom.
Vadan dessa våldsamma anklagelser? Bakgrunden är att de tre rödgröna partierna tagit ett så kallat utskottsinitiativ med innebörden att riksdagen skall säga nej till regeringens förslag om höjd brytpunkt. Sverigedemokraterna har förklarat att de kommer att stöda utskottsinitiativet. Den här typen av utskottsinitiativ är kontroversiella, eftersom man plockar ut en enskild del av regeringens budgetförslag i stället för att se budgeten som en helhet. Därigenom försvårar man för regeringen att styra riket.
Experterna är oeniga om de rödgrönas agerande bryter mot gällande regelverk eller ej. Så menar till exempel juristen och tidigare domaren i Högsta Domstolen Fredrik Sterzel att de rödgrönas agerande bryter mot riksdagsordningen. Å andra sidan menar Per Molander, arkitekten bakom det finanspolitiska ramverket, att de rödgrönas agerande är helt OK eftersom regelverket syftar till att skydda budgeten från ökade utgifter och inte från besparingar. (De rödgrönas förslag innebär ju en besparing på de tre miljarder kronor som reformen skulle kosta.)
Visst är det besvärligt för alliansregeringen och för de rödgröna partierna att Sverigedemokraterna har fått en vågmästarställning i riksdagen. Hur skall man kunna slåss för sin egen politik och sina egna förslag utan att ge inflytande åt Sverigedemokraterna? Den enda rimliga linje jag kan identifiera är att både alliansregeringen och de rödgröna agerar utan att beakta hur Sverigedemokraterna kommer att ställa sig. För den rödgröna oppositionen innebär det att de skall lägga sina förslag på saklig grund. Får de stöd av Sverigedemokraterna så går förslagen igenom, får de inte stöd så avslås förslagen. Visst kan man påstå att Sverigedemokraterna den vägen ges ett visst inflytande. Men alla andra alternativ är sämre. Oppositionen kan inte gärna avstå från att bedriva oppositionspolitik och lägga förslag. De rödgröna skall naturligtvis inte heller inleda ett samarbete med Sverigedemokraterna.
Fredrik Reinfeldt tenderar att då och då agera som om han glömt att han leder en minoritetsregering. Det ingår i spelets idé att en minoritetsregering ständigt riskerar att förlora omröstningar i parlamentet. Vid de tillfällen man förlorar är det ingen god politik att skylla på oppositionen. Det är alltid regeringen som har ansvaret för att skapa majoritet i parlamentet för sin politik.
De som främst tjänar på att alliansregeringen och de rödgröna grälar om Sverigedemokraterna är just Sverigedemokraterna. Hittills tycker jag att både alliansregeringen och de rödgröna partierna varit föredömliga i att inte gå i den fällan. Ju närmare valdagen 2014 vi kommer, desto svårare kan det bli för partierna att stå frestelsen emot. Låt oss, särskilt i dessa tider, hoppas att regering och opposition kan inspireras av den kraft och styrka som präglade förmågan att just stå emot frestelser, vid ett viktigt tillfälle för ungefär 2000 år sedan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)