Moderaterna: Lägg ner public service! I går beslöt Moderaterna i Stockholms län - ett av partiets allra tyngsta distrikt - att verka för att lägga ned Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion. Det vore frestande att beskriva det som ett "stollebeslut", där Moderata ungdomsförbundet (MUF) drivit frågan hårt och vars medlemmar enligt medieuppgifter utgjorde en betydande del av den partistämma som fattade beslutet.
Men problemet är större än så. Över stora delar av Europa ser vi angrepp mot public service, angrepp ofta orketstrerade av nationalkonservativa och högerpopulistiska krafter som vill urholka public service oberoende och politiskt styra det journalistiska innehållet i tv och radio. Utvecklingen i till exempel Polen och Ungern borde få varningsklockorna att ringa. Här i Sverige väckte det uppmärksamhet när Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson ville lägga ned Sveriges Radios kanal P3, eftersom P3 enligt honom "till stora delar" sände "politiskt vänsterliberal smörja".
Det vore befriande - och ett styrketecken - om moderaternas partiledare Ulf Kristersson i dag gick ut och sa att han är en varm anhängare av public service, och att en oberoende public service-verksamhet är en viktig komponent i vår liberala demokrati. Men jag tror inte han kommer att göra det. Spänningarna i det parti han leder är för starka, och hans egen politiska kraft räcker inte till för ett sådant uttalande. (Ja, jag hoppas verkligen att jag har fel och att ett uttalande i denna riktning kommer från det moderata ledarskapet.)
I fredags berättade Stockholms trafikregionråd Kristoffer Tamsons (M) att han vill att
personer som plankar i T-banan ska kunna dömas till fängelsestraff, eller få "skaka galler" som han själv uttrycker det i Svenska Dagbladet. Det låter ju också som ett stollebeslut, men avspeglar väl tyvärr de repressiva tongångar som just nu vinner gehör inom Moderaterna.
I fredags meddelade åklagarmyndigheten att man inleder en
förundersökning om misstänkt bedrägeri samt brott mot
folkbokföringslagen mot förre moderate riksdagsledamoten Erik Bengtzboe, efter Aftonbladets avslöjande om Bengtzboes trixande med riksdagens boendeersättningar. I går framkom det att moderaternas toppkandidat Tomas Tobé vägrar att öppet redovisa hur han använder den skattefria extra
ersättning om 45 000 kronor han varje månad kommer att få som europaparlamentariker. (Förutom M är det bara KD som vägrar acceptera en sådan öppen redovisning.)
Och i Svensk väljaropinion, den sammanvägning av opinionsmätningar som Sifo gör för Ekot, minskar Moderaterna till riktigt låga 16.7 procent.
Ulf Kristersson har en del att ta i. Jag hoppas han börjar med att ta avstånd från public service-beslutet.
Visar inlägg med etikett Erik Bengtzboe. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Erik Bengtzboe. Visa alla inlägg
2019-05-11
Visa kvittona! Maning till Tomas Tobé och Sara Skyttedal, angående deras extra EU-ersättning
Kristdemokraternas och Moderaternas toppkandidater i EU-valet - Sara Skyttedal och Tomas Tobé - kommer inte att öppet redovisa hur de använder den skattefria extra ersättning om 45 000 kronor de får varje månad som europaparlamentariker, berättar DN. Det är faktiskt riktigt, riktigt dåligt. Deras hemlighetsmakeri går stick i stäv med viktiga principer om transparens och möjlighet till ansvarsutkrävande. Särskilt Moderaterna, med affärerna kring Erik Bengtzboes och Elisabeth Svantessons bidragstrixande i färskt minne, borde veta bättre.
Förutom lön och traktamente får varje ledamot av EU-parlamentet 45.000 kronor skattefritt per månad för att bekosta till exempel kontorsmaterial, konferensresor och telefonkostnader. Avsikten med ersättningen är att förenkla kontakterna med väljarna.
Däremot behöver de valda parlamentarikerna inte redovisa hur pengarna används. Det finns exempel på hur enskilda parlamentariker låtit beloppet gå rakt in på sina privata bankkonton. Under innevarande mandatperiod har Svenska Dagbladet, främst genom sina reportrar Negra Efendic och Teresa Küchler under kampanjen #visakvitton med blandat resultat försökt övertala svenska EU-parlamentariker att just visa sina kvitton.
Det är bara Moderaternas och Kristdemokraternas toppkandidater som vägrar visa sina kvitton offentligt. Övriga partiers toppkandidater låter gärna journalister ta del av hur pengarna används. Sara Skyttedal och Tomas Tobé kommer i stället att på något sätt "internt" i partiet redovisa hur pengarna används.
Tomas Tobé anger inget skäl allt till varför han inte öppet vill redovisa sina kvitton. Sara Skyttedal säger att pengarna kanske används till konferenser och seminarier som innebär någon form av strategiska vägval och "Sånt vill inte jag att Vänsterpartiet ska veta". Well. Om alla låter sig granskas blir det ju lika spelregler för alla. Och redovisningen behöver naturligtvis inte ske på en så detaljerad nivå att "strategiska vägval" röjs.
Jag ser ett enda skäl till att dessa medel inte ska redovisas öppet, och det är om redovisningen riskerar att skada enskilda, utsatta individer. Det skulle till exempel kunna röra sig om en parlamentarikers möten med gömda flyktingar, kvinnor som lever under hot eller mr-kämpar från andra länder. Men även där skulle redovisningen kunna ske på ett sätt som innebär att dessa personer skyddas.
Jag är glad att sju av nio partiföreträdare nu accepterar en öppen redovisning. Till Tomas Tobé (M) och Sara Skyttedal (KD) säger jag: Visa kvittona! Det tjänar både demokratin och ni själva på.
Förutom lön och traktamente får varje ledamot av EU-parlamentet 45.000 kronor skattefritt per månad för att bekosta till exempel kontorsmaterial, konferensresor och telefonkostnader. Avsikten med ersättningen är att förenkla kontakterna med väljarna.
Däremot behöver de valda parlamentarikerna inte redovisa hur pengarna används. Det finns exempel på hur enskilda parlamentariker låtit beloppet gå rakt in på sina privata bankkonton. Under innevarande mandatperiod har Svenska Dagbladet, främst genom sina reportrar Negra Efendic och Teresa Küchler under kampanjen #visakvitton med blandat resultat försökt övertala svenska EU-parlamentariker att just visa sina kvitton.
Det är bara Moderaternas och Kristdemokraternas toppkandidater som vägrar visa sina kvitton offentligt. Övriga partiers toppkandidater låter gärna journalister ta del av hur pengarna används. Sara Skyttedal och Tomas Tobé kommer i stället att på något sätt "internt" i partiet redovisa hur pengarna används.
Tomas Tobé anger inget skäl allt till varför han inte öppet vill redovisa sina kvitton. Sara Skyttedal säger att pengarna kanske används till konferenser och seminarier som innebär någon form av strategiska vägval och "Sånt vill inte jag att Vänsterpartiet ska veta". Well. Om alla låter sig granskas blir det ju lika spelregler för alla. Och redovisningen behöver naturligtvis inte ske på en så detaljerad nivå att "strategiska vägval" röjs.
Jag ser ett enda skäl till att dessa medel inte ska redovisas öppet, och det är om redovisningen riskerar att skada enskilda, utsatta individer. Det skulle till exempel kunna röra sig om en parlamentarikers möten med gömda flyktingar, kvinnor som lever under hot eller mr-kämpar från andra länder. Men även där skulle redovisningen kunna ske på ett sätt som innebär att dessa personer skyddas.
Jag är glad att sju av nio partiföreträdare nu accepterar en öppen redovisning. Till Tomas Tobé (M) och Sara Skyttedal (KD) säger jag: Visa kvittona! Det tjänar både demokratin och ni själva på.
2019-05-03
Varför mantalskriver man sig i sitt fritidshus?
Vad är det som gör att människor - i det här fallet moderata politiker - mantalskriver sig i sina fritidshus? Redan ordet "fritidshus" indikerar ju att det är en fastighet där man tillbringar sin fritid och inte där man bor.
På bara några veckor har två moderata riksdagsledamöter - Erik Bengtzboe och Elisabeth Svantesson - hamnat i blåsväder då det avslöjats att de mantalskrivit sig i sina fritidsbostäder och därigenom kommit fråga för skattefinansierade bidragsmedel. Saken blir än mer bestickande då både Bengtzboe och Svantesson profilerat sig som skarpa kritiker av bidragstrixande. Som Elisabeth Svantesson själv formulerade det under valrörelsen: Varje krona som går till bidrag till någon som kan jobba är en krona som kunde gått till skola, polisen, sjukvård och omsorg. Svantesson har också förespråkat att kommuner oftare borde göra hembesök hos bidragstagare för att kontrollera att det inte fuskas. Moderaterna vill också införa ett bidragstak, så att ingen kan få mer pengar än absolut nödvändigt. Elisabeth Svantesson hade under den aktuella perioden en årsinkomst på över 1.3 miljoner kronor.
Är det bara inom Moderaterna som riksdagsledamöter mantalskriver sig i sina fritidsbostäder och därigenom får ut extra ersättning för sitt boende? Det är jag inte alls säker på. Men jag skulle gärna vilja se en förteckning över vilka som gör på det sättet, och med vilken motivering de gör det. (Uppdaterat kl 22.37: Och knappt hade jag hunnit publicera min text innan DN berättar om fyra riksdagsledamöter som valt att mantalskriva sig hemma hos sina föräldrar och därigenom kunnat kvittera ut tiotusentals kronor i bostadsersättning. En kristdemokrat, en moderat, en liberal och en centerpartist. Nej, jag säger inte att de rödgröna skulle vara garanterat snövita - men det börjar bli lite mycket på den borgerliga sidan nu.)
Riksdagsledamöterna är priviligerade då de har rätt att mantalskriva sig på annan plats än där de har "sin huvudsakliga nattvila", som jag tror den formella formuleringen lyder. Det är ett privilegium som ledamöterna måste hantera med varsamhet - annars förlorar förmånen sin legitimitet ur ett medborgarperspektiv. Jag är inte säker på att Svantessons pressekreterare gjorde saken bättre när hon i TV4 Nyheterna motiverade agerandet med att riksdagsledamöter har ett annat regelverk för folkbokföring än vanliga dödliga. "Än vanliga dödliga?" Så förstärker man en världsbild där "folket" ställs mot "eliten".
Ingen har såvitt jag kunnat se hittills påstått att Elisabeth Svantesson brutit mot något regelverk. Dskussionen rör således inte vad som är lagligt, utan vad som är lämpligt.
På sin Facebooksida skriver Elisabeth Svantesson att hon vill vara skriven i sin valkrets eftersom den utgör basen för hennes riksdagsarbete. Hon vill också kunna utföra sina uppdrag utan att "klippa banden" till länet. Men måste en riksdagsledamot vara skriven i sin valkrets för att på bästa sätt kunna utföra sitt uppdrag? Svantesson äger ju en fastighet i länet och har på det sättet redan en fysisk och mental närvaro där. På vilket sätt underlättar en mantalskrivning i länet hennes möjligheter att utföra sin politiska uppdrag?
Många frågor blir det, och jag har inga riktigt bra svar. Så bloggens läsare får - om ni kan - gärna hjälpa mig på traven. Hur vanligt är det att politiker är mantalskrivna i sina fritidshus? Är det mer vanligt i vissa partier än andra? Är det ett legitimt system - eller behöver det ändras och i så fall hur?
På bara några veckor har två moderata riksdagsledamöter - Erik Bengtzboe och Elisabeth Svantesson - hamnat i blåsväder då det avslöjats att de mantalskrivit sig i sina fritidsbostäder och därigenom kommit fråga för skattefinansierade bidragsmedel. Saken blir än mer bestickande då både Bengtzboe och Svantesson profilerat sig som skarpa kritiker av bidragstrixande. Som Elisabeth Svantesson själv formulerade det under valrörelsen: Varje krona som går till bidrag till någon som kan jobba är en krona som kunde gått till skola, polisen, sjukvård och omsorg. Svantesson har också förespråkat att kommuner oftare borde göra hembesök hos bidragstagare för att kontrollera att det inte fuskas. Moderaterna vill också införa ett bidragstak, så att ingen kan få mer pengar än absolut nödvändigt. Elisabeth Svantesson hade under den aktuella perioden en årsinkomst på över 1.3 miljoner kronor.
Är det bara inom Moderaterna som riksdagsledamöter mantalskriver sig i sina fritidsbostäder och därigenom får ut extra ersättning för sitt boende? Det är jag inte alls säker på. Men jag skulle gärna vilja se en förteckning över vilka som gör på det sättet, och med vilken motivering de gör det. (Uppdaterat kl 22.37: Och knappt hade jag hunnit publicera min text innan DN berättar om fyra riksdagsledamöter som valt att mantalskriva sig hemma hos sina föräldrar och därigenom kunnat kvittera ut tiotusentals kronor i bostadsersättning. En kristdemokrat, en moderat, en liberal och en centerpartist. Nej, jag säger inte att de rödgröna skulle vara garanterat snövita - men det börjar bli lite mycket på den borgerliga sidan nu.)
Riksdagsledamöterna är priviligerade då de har rätt att mantalskriva sig på annan plats än där de har "sin huvudsakliga nattvila", som jag tror den formella formuleringen lyder. Det är ett privilegium som ledamöterna måste hantera med varsamhet - annars förlorar förmånen sin legitimitet ur ett medborgarperspektiv. Jag är inte säker på att Svantessons pressekreterare gjorde saken bättre när hon i TV4 Nyheterna motiverade agerandet med att riksdagsledamöter har ett annat regelverk för folkbokföring än vanliga dödliga. "Än vanliga dödliga?" Så förstärker man en världsbild där "folket" ställs mot "eliten".
Ingen har såvitt jag kunnat se hittills påstått att Elisabeth Svantesson brutit mot något regelverk. Dskussionen rör således inte vad som är lagligt, utan vad som är lämpligt.
På sin Facebooksida skriver Elisabeth Svantesson att hon vill vara skriven i sin valkrets eftersom den utgör basen för hennes riksdagsarbete. Hon vill också kunna utföra sina uppdrag utan att "klippa banden" till länet. Men måste en riksdagsledamot vara skriven i sin valkrets för att på bästa sätt kunna utföra sitt uppdrag? Svantesson äger ju en fastighet i länet och har på det sättet redan en fysisk och mental närvaro där. På vilket sätt underlättar en mantalskrivning i länet hennes möjligheter att utföra sin politiska uppdrag?
Många frågor blir det, och jag har inga riktigt bra svar. Så bloggens läsare får - om ni kan - gärna hjälpa mig på traven. Hur vanligt är det att politiker är mantalskrivna i sina fritidshus? Är det mer vanligt i vissa partier än andra? Är det ett legitimt system - eller behöver det ändras och i så fall hur?
Etiketter:
Bidrag,
Bidragsfusk,
Elisabeth Svantesson,
Erik Bengtzboe,
Mantalskrivning,
Moderaterna,
riksdagen,
TV4 Nyheterna
2019-04-24
Moderaternas hantering av Erik Bengtzboes bidragstrixande
I dag har Moderaterna i Sörmlands valberedning diskuterat om nomineringen av Erik
Bengtzboe som länsförbundsordförande ska ligga kvar, eller om han ska ersättas med någon annan kandidat. Bakgrunden är förstås Aftonbladets avslöjande om hur Erik Bengtzboe i sin egenskap av riksdagsledamot lämnat felaktiga uppgifter om sina
bostadsförhållanden på sätt som inneburit att han tillskansat sig 158
000 kronor i ersättning. Bengtzboe har som en följd av avslöjandena redan tvingats lämna sina uppdrag som arbetsmarknadspolitisk talesperson för Moderaterna och som andra vice ordförande i arbetsmarknadsutskottet.
Ännu är inget känt om vad valberedningen kommit fram till. Men vad beslutet än blir kommer det att innebära ytterligare bekymmer för Moderaterna.
Om valberedningen kommer fram till att Erik Bengtzboe ska petas så ställs frågan hur Moderaterna fortfarande kan ha förtroende för honom som riksdagsledamot. Det var ju just i egenskap av riksdagsledamot som han missbrukade förtroendet, inte i egenskap av arbetsmarknadspolitisk talesperson.
Om valberedningen i stället kommer fram till att nomineringen av Erik Bengtzboe ska stå fast, så blir det en signal om att bidragsfusk är OK för Moderaterna, så länge det är en av deras egna företrädare som fuskar. De många moderata devota hyllningarna till Bengtzboe på hans Facebook-sida efter avslöjandet förstärker en sådan bild.
Såväl Erik Bengtzboes som Moderaternas krishantering i frågan har varit usel. Erik Bengtzboe lämnade medvetet felaktiga uppgifter till Aftonbladets journalist Richard Aschberg. Moderaternas och Ulf Kristerssons reaktioner har hittills framstått som en halvmesyr, vilket sänder dubbla budskap om hur allvarligt partiet ser på saken.
Moderaterna får i dagens Ipsos låga 15.7 procent. Otydligheten i Bengtzboe-affären hänger samman med partiets interna bekymmer och med Ulf Kristerssons svaga ledarskap. Därför handlar Bengtzboe-affären inte bara om Erik Bengtzboe, utan lika mycket om Moderaterna.
Ännu är inget känt om vad valberedningen kommit fram till. Men vad beslutet än blir kommer det att innebära ytterligare bekymmer för Moderaterna.
Om valberedningen kommer fram till att Erik Bengtzboe ska petas så ställs frågan hur Moderaterna fortfarande kan ha förtroende för honom som riksdagsledamot. Det var ju just i egenskap av riksdagsledamot som han missbrukade förtroendet, inte i egenskap av arbetsmarknadspolitisk talesperson.
Om valberedningen i stället kommer fram till att nomineringen av Erik Bengtzboe ska stå fast, så blir det en signal om att bidragsfusk är OK för Moderaterna, så länge det är en av deras egna företrädare som fuskar. De många moderata devota hyllningarna till Bengtzboe på hans Facebook-sida efter avslöjandet förstärker en sådan bild.
Såväl Erik Bengtzboes som Moderaternas krishantering i frågan har varit usel. Erik Bengtzboe lämnade medvetet felaktiga uppgifter till Aftonbladets journalist Richard Aschberg. Moderaternas och Ulf Kristerssons reaktioner har hittills framstått som en halvmesyr, vilket sänder dubbla budskap om hur allvarligt partiet ser på saken.
Moderaterna får i dagens Ipsos låga 15.7 procent. Otydligheten i Bengtzboe-affären hänger samman med partiets interna bekymmer och med Ulf Kristerssons svaga ledarskap. Därför handlar Bengtzboe-affären inte bara om Erik Bengtzboe, utan lika mycket om Moderaterna.
Etiketter:
Bidragsfusk,
Erik Bengtzboe,
Ipsos,
Moderaterna,
Paul Ronge,
Richard Aschberg,
Ulf Kristersson
2019-04-17
Om politiker och bidragstrixande
Jag blir mer ledsen än arg när jag läser Aftonbladets avslöjande om hur riksdagsledamoten Erik Bengtzboe (M) missbrukat systemet och lämnat felaktiga uppgifter om sina bostadsförhållanden på sätt som inneburit att han tillskansat sig 158 000 kronor i ersättning. Oavsett motiven har Bengtzboe ägnat sig åt ett pinsamt trixande och farit med osanning i intervjun med Aftonbladets journalist Richard Aschberg.
För inte så länge sedan avslöjades även Liberalernas riksdagsledamot Emma Carlsson Löfdahl med att ha trixat med sitt boende på ett sätt som medfört ekonomiska fördelar för henne, och en förundersökning om misstänkt bedrägeri har inletts. Liberalernas partiledning agerade resolut och krävde att Emma Carlsson Löfdahl skulle lämna sitt riksdagsuppdrag. Moderaternas partiledning har hittills undvikit att explicit kritisera Erik Bengtzboe, vars politiska framtid nu är skriven i stjärnorna.
Vad är det som gör att två så begåvade personer och som vunnit sina väljares förtroende agerar på ett sätt som i bästa fall kan beskrivas som omdömeslöst och i värsta fall som omoraliskt eller olagligt? I varje enskilt fall kan det förstås finnas individuella förklaringar. Men jag säger som Hoola Bandoola Band: Ta dom tillsammans, då är dom en grupp. Då får man söka svaren nå'nstans mycket längre upp. Jag är kanske naiv, men jag vägrar tro att det rör sig om girighet. Det stämmer inte med mina erfarenheter av politiker på en så hög nivå. I stället tror jag att politiker på elitnivå tenderar att utveckla ett tunnelseende på sig själva - de gör som de gör eftersom det är så "praktiskt" (i Bengtzboes fall kanske också att det är "praktiskt" att vara mantalsskriven i sin valkrets) och skapar för sig själva en bild av att de "egentligen" inte bryter mot något regelverk, åtminstone inte mot regelverkets andemening.
I tunnelseenden finns också ett inslag av oåtkomlighet. Det är förstås helt irrationellt - de är begåvade nog för att på förnuftsmässig grund inse att grävande journalister rutinmässigt kontrollerar hur riksdagsledamöter hanterar sina förmåner. Tunnelseendet utvecklas lätt till självdestruktivitet.
Erik Bengtzboe har profilerat sig som en politiker som går till storms mot fiffel och fusk. Nu får han smaka sin egen medicin, och han hånas på nätet för sina tidigare, något bombastiska, uttalanden om vikten av att bekämpa bidragsfusket. Många känner uppenbart skadeglädje. Själv överlåter jag åt lagen, hans partikamrater och hans väljare att utkräva ansvar.
Jag hoppas att Aftonbladets förtjänstfulla granskningar kan leda till en normförstärkning hos samhällseliten om att regler gäller för alla och att populistiska och svepande paroller om att "bekämpa bidragsfusket" används med större återhållsamhet. Då kanske ändå något gott kan komma ut ur dessa solkiga och sorgliga historier.
För inte så länge sedan avslöjades även Liberalernas riksdagsledamot Emma Carlsson Löfdahl med att ha trixat med sitt boende på ett sätt som medfört ekonomiska fördelar för henne, och en förundersökning om misstänkt bedrägeri har inletts. Liberalernas partiledning agerade resolut och krävde att Emma Carlsson Löfdahl skulle lämna sitt riksdagsuppdrag. Moderaternas partiledning har hittills undvikit att explicit kritisera Erik Bengtzboe, vars politiska framtid nu är skriven i stjärnorna.
Vad är det som gör att två så begåvade personer och som vunnit sina väljares förtroende agerar på ett sätt som i bästa fall kan beskrivas som omdömeslöst och i värsta fall som omoraliskt eller olagligt? I varje enskilt fall kan det förstås finnas individuella förklaringar. Men jag säger som Hoola Bandoola Band: Ta dom tillsammans, då är dom en grupp. Då får man söka svaren nå'nstans mycket längre upp. Jag är kanske naiv, men jag vägrar tro att det rör sig om girighet. Det stämmer inte med mina erfarenheter av politiker på en så hög nivå. I stället tror jag att politiker på elitnivå tenderar att utveckla ett tunnelseende på sig själva - de gör som de gör eftersom det är så "praktiskt" (i Bengtzboes fall kanske också att det är "praktiskt" att vara mantalsskriven i sin valkrets) och skapar för sig själva en bild av att de "egentligen" inte bryter mot något regelverk, åtminstone inte mot regelverkets andemening.
I tunnelseenden finns också ett inslag av oåtkomlighet. Det är förstås helt irrationellt - de är begåvade nog för att på förnuftsmässig grund inse att grävande journalister rutinmässigt kontrollerar hur riksdagsledamöter hanterar sina förmåner. Tunnelseendet utvecklas lätt till självdestruktivitet.
Erik Bengtzboe har profilerat sig som en politiker som går till storms mot fiffel och fusk. Nu får han smaka sin egen medicin, och han hånas på nätet för sina tidigare, något bombastiska, uttalanden om vikten av att bekämpa bidragsfusket. Många känner uppenbart skadeglädje. Själv överlåter jag åt lagen, hans partikamrater och hans väljare att utkräva ansvar.
Jag hoppas att Aftonbladets förtjänstfulla granskningar kan leda till en normförstärkning hos samhällseliten om att regler gäller för alla och att populistiska och svepande paroller om att "bekämpa bidragsfusket" används med större återhållsamhet. Då kanske ändå något gott kan komma ut ur dessa solkiga och sorgliga historier.
2013-02-04
Tobias Billström och hans olyckliga utspel
Migrationsminister Tobias Billströms uttalande om att invandringen till Sverige behöver minska har rönt stor uppmärksamhet och mött stark kritik även inifrån regeringsalliansen. Moderata Ungdomsförbundet (MUF) rasar och menar genom sin förbundsordförande Erik Bengtzboe att Billström ger en syn på ett framtida stängt Sverige som inte stämmer överens med varken de direktiv som arbetsgruppen har fått från partistyrelsen eller den syn vi har på ett framtida öppet och tolerant Sverige. Gladast är Sverigedemokraterna som menar att Moderaterna nu kopierar deras politik.
Själv är jag djupt kritisk mot Billströms utspel. Moderaterna blir nu det enda riksdagsparti som vid sidan av Sverigedemokraterna argumenterar för att invandringen måste minska. I SVT Agenda i söndags formulerade sig Billström på ett sätt där enskilda människoliv och människoöden doldes i tekniska beskrivningar av "volymer" och "flöden" i migrationspolitiken. Retoriken riskerar att bidra till avhumanisering. Volymvärde i stället för människovärde.
Mest upprörd är jag över ett uttalande av Moderaternas partisekreterare Kent Persson. I Dagens Opinion förklarar Kent Persson Sverigedemokraternas framgångar med att partiet "pekat på problem" som "ingen annan har resonerat om". Genom att ansluta sig till Sverigedemokraternas problembeskrivning och påstå att "ingen annan" än det partiet uppmärksammat problemen i integrationspolitiken stärker Kent Persson Sverigedemokraternas position i den politiska debatten. Påståendet är dessutom inte sant. Den integrationspolitiska debatten är sedan länge starkt fokuserad på just problem och inte på möjligheter.
Kent Perssons uttalande är märkligt. Jag hoppas uppriktigt att han är felciterad eller att han uttryckt sig på ett sätt som han egentligen inte menar.
Jag noterar också att jag och Andreas Johansson Heinö gör skilda tolkningar av innebörden i Tobias Billströms utspel.
Själv är jag djupt kritisk mot Billströms utspel. Moderaterna blir nu det enda riksdagsparti som vid sidan av Sverigedemokraterna argumenterar för att invandringen måste minska. I SVT Agenda i söndags formulerade sig Billström på ett sätt där enskilda människoliv och människoöden doldes i tekniska beskrivningar av "volymer" och "flöden" i migrationspolitiken. Retoriken riskerar att bidra till avhumanisering. Volymvärde i stället för människovärde.
Mest upprörd är jag över ett uttalande av Moderaternas partisekreterare Kent Persson. I Dagens Opinion förklarar Kent Persson Sverigedemokraternas framgångar med att partiet "pekat på problem" som "ingen annan har resonerat om". Genom att ansluta sig till Sverigedemokraternas problembeskrivning och påstå att "ingen annan" än det partiet uppmärksammat problemen i integrationspolitiken stärker Kent Persson Sverigedemokraternas position i den politiska debatten. Påståendet är dessutom inte sant. Den integrationspolitiska debatten är sedan länge starkt fokuserad på just problem och inte på möjligheter.
Kent Perssons uttalande är märkligt. Jag hoppas uppriktigt att han är felciterad eller att han uttryckt sig på ett sätt som han egentligen inte menar.
Jag noterar också att jag och Andreas Johansson Heinö gör skilda tolkningar av innebörden i Tobias Billströms utspel.
2012-02-05
Jan Björklund riskerar uppfattas som skolpolitikens Kapten Stofil
Jan Björklund riskerar att allt fler medborgare börjar uppfatta honom som Kapten Stofil i skolfrågorna. Droppen som möjligen fått bägaren att svämma över är Jan Björklunds aggressivt ryggmärgsbaserade avståndstagande mot de skolor i Sollentuna som köpt in läsplattor till barnen i första klass och som väntar till årskurs två med att ge undervisning i att skriva för hand. I radions satirprogram Public Service identifieras Jan Björklunds förfäder Ramses Björklund som försvarade hieroglyferna mot nymodigheten alfabetet, Loke Björklund som försvarade runskriften mot munkarnas nymodighet permanentskriften och inte minst släktens svarta får, den felande länken Cheeta Björklund, som föll ned från ett träd och då kom på att man kunde använda händerna till annat än att klättra i träden och plocka loppor.
I går startade centerpartisten och politiske sekreteraren i Region Skåne Niels Paarup-Petersen en insamling på nätet för att kunna ge Björklund en egen läsplatta. Jan Björklund är skeptisk till ny teknik och jag vill visa honom att den tvärtom är något som alla har nytta av, säger Paarup-Petersen. Ordföranden för Moderaternas ungdomsförbund (MUF) Erik Bengtzboe fyller på: Nej till ny teknik, nej till utveckling, nej till att ta med skolvärlden in i 2000-talet. Björklunds uttalanden är provocerande och hör hemma i forntiden.
Jan Björklunds skolideal tycks hämtade från hans egen barndom. Han blickar tillbaka till en tid där skolan skulle präglas av ordning och reda, lärarauktoritet, betyg, läxor och prov och där skolk bestraffades med kvarsittning. Men Björklund saknar en vision för hur dagens skola skall utvecklas. Utan framtidsvision blir teknikutvecklingen inte en möjlighet, utan ett hot mot den bestående ordningen.
Jan Björklunds har länge kunnat skörda politiska vinster på ett missnöje mot den så kallade flumskolan. Kanske har Björklund denna gång gått ett steg för långt. Socialdemokraterna och de två övriga rödgröna partierna har möjlighet att ta över det politiska utrymme som blir ledigt när Björklund visat tecken på att inte förstå teknikutvecklingens möjligheter för pedagogik, kunskap och lärande. Förmår de rödgröna fånga detta momentum? Läsplatta åt alla skolbarn vore ett intressant rödgrönt reformförslag.
I går startade centerpartisten och politiske sekreteraren i Region Skåne Niels Paarup-Petersen en insamling på nätet för att kunna ge Björklund en egen läsplatta. Jan Björklund är skeptisk till ny teknik och jag vill visa honom att den tvärtom är något som alla har nytta av, säger Paarup-Petersen. Ordföranden för Moderaternas ungdomsförbund (MUF) Erik Bengtzboe fyller på: Nej till ny teknik, nej till utveckling, nej till att ta med skolvärlden in i 2000-talet. Björklunds uttalanden är provocerande och hör hemma i forntiden.
Jan Björklunds skolideal tycks hämtade från hans egen barndom. Han blickar tillbaka till en tid där skolan skulle präglas av ordning och reda, lärarauktoritet, betyg, läxor och prov och där skolk bestraffades med kvarsittning. Men Björklund saknar en vision för hur dagens skola skall utvecklas. Utan framtidsvision blir teknikutvecklingen inte en möjlighet, utan ett hot mot den bestående ordningen.
Jan Björklunds har länge kunnat skörda politiska vinster på ett missnöje mot den så kallade flumskolan. Kanske har Björklund denna gång gått ett steg för långt. Socialdemokraterna och de två övriga rödgröna partierna har möjlighet att ta över det politiska utrymme som blir ledigt när Björklund visat tecken på att inte förstå teknikutvecklingens möjligheter för pedagogik, kunskap och lärande. Förmår de rödgröna fånga detta momentum? Läsplatta åt alla skolbarn vore ett intressant rödgrönt reformförslag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)