Visa kvittona! Maning till Tomas Tobé och Sara Skyttedal, angående deras extra EU-ersättning

Kristdemokraternas och Moderaternas toppkandidater i EU-valet - Sara Skyttedal och Tomas Tobé - kommer inte att öppet redovisa hur de använder den skattefria extra ersättning om 45 000 kronor de får varje månad som europaparlamentariker, berättar DN. Det är faktiskt riktigt, riktigt dåligt. Deras hemlighetsmakeri går stick i stäv med viktiga principer om transparens och möjlighet till ansvarsutkrävande. Särskilt Moderaterna, med affärerna kring Erik Bengtzboes och Elisabeth Svantessons bidragstrixande i färskt minne, borde veta bättre.

Förutom lön och traktamente får varje ledamot av EU-parlamentet 45.000 kronor skattefritt per månad för att bekosta till exempel kontorsmaterial, konferensresor och telefonkostnader. Avsikten med ersättningen är att förenkla kontakterna med väljarna.

Däremot behöver de valda parlamentarikerna inte redovisa hur pengarna används. Det finns exempel på hur enskilda parlamentariker låtit beloppet gå rakt in på sina privata bankkonton. Under innevarande mandatperiod har Svenska Dagbladet, främst genom sina reportrar Negra Efendic och Teresa Küchler under kampanjen #visakvitton med blandat resultat försökt övertala svenska EU-parlamentariker att just visa sina kvitton.

Det är bara Moderaternas och Kristdemokraternas toppkandidater som vägrar visa sina kvitton offentligt. Övriga partiers toppkandidater låter gärna journalister ta del av hur pengarna används. Sara Skyttedal och Tomas Tobé kommer i stället att på något sätt "internt" i partiet redovisa hur pengarna används.

Tomas Tobé anger inget skäl allt till varför han inte öppet vill redovisa sina kvitton. Sara Skyttedal säger att pengarna kanske används till konferenser och seminarier som innebär någon form av strategiska vägval och "Sånt vill inte jag att Vänsterpartiet ska veta". Well. Om alla låter sig granskas blir det ju lika spelregler för alla. Och redovisningen behöver naturligtvis inte ske på en så detaljerad nivå att "strategiska vägval" röjs.

Jag ser ett enda skäl till att dessa medel inte ska redovisas öppet, och det är om redovisningen riskerar att skada enskilda, utsatta individer. Det skulle till exempel kunna röra sig om en parlamentarikers möten med gömda flyktingar, kvinnor som lever under hot eller mr-kämpar från andra länder. Men även där skulle redovisningen kunna ske på ett sätt som innebär att dessa personer skyddas.

Jag är glad att sju av nio partiföreträdare nu accepterar en öppen redovisning. Till Tomas Tobé (M) och Sara Skyttedal (KD) säger jag: Visa kvittona! Det tjänar både demokratin och ni själva på.

Man ska vara varsam med orden. Om Kristdemokraternas politiska retorik

Man ska vara varsam med sina ord. Ord har betydelse, ord får betydelse. Det är inte bara tanken som leder ordet, ordet leder också tanken.

Kristdemokraternas toppnamn till Europaparlamentet Sara Skyttedal kallade för några månader sedan Centerpartiet för "Bedragare" och "Quislingar" på twitter. Några veckor senare ville Sara Skyttedal inte svara på frågan från DN om hon föredrog Frankrikes president Emmanuel Macron eller Ungerns premiärminister Viktor Orbán eftersom "båda är lika destruktiva" och att hon "vill störta båda två". Tidigare har Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor kallat Centerpartiets mer generösa flyktingpolitik för "omänsklig".

När Centerpartiets toppnamn till Europaparlamentet Fredrick Federley antyder att Sara Skyttedals ovilja att välja mellan Macron och Orbán kan tolkas som att Kristdemokraterna tvekar "i valet mellan liberala värderingar och diktaturfasoner" möts han av en kraftfull motattack. Skyttedal svarar att Centerpartiet "väljer lögnen och gyttjan" som politiskt vapen. Kristdemokraternas policychef Johan Ingerö kallar Federleys kritik för "en svårslagen svinaktighet".

Nej, jag ifrågasätter inte Kristdemokraternas, och heller inte Sara Skyttedals, uppslutning bakom demokratiska grundvärderingar. Men jag ifrågasätter en retorik där Kristdemokraternas företrädare inte klarar av att skilja mellan Macron och Orbán, en partiretorik som bidrar till att skapa en trumpifiering av det politiska samtalet i Sverige. En trumpifiering av retoriken bidrar också till att legitimera en trumpifiering av politiken.

Nej, en sådan retorik är inte värdig ett parti som vilar på demokratiska grundvärderingar, Det går naturligtvis att hitta exempel på ovärdig retorik även i andra partier. Men jag kan inte se något annat parti (bortsett från Sverigedemokraterna, förstås) som drivit den populistiska retoriken lika långt och tillsynes målmedvetet som Kristdemokraterna.

Man ska vara varsam med sina ord. Det är svårt att behålla trovärdigheten om man först använder ord på det sätt som Sara Skyttedal valt att göra och därefter tar på sig offerkoftan och beklagar sig över att de som lyssnat faktiskt tagit det hon sagt på allvar.

Låt oss återupprätta värdigheten i det politiska samtalet. Om inte annat så för demokratins skull.

Sara Skyttedal kan inte välja mellan Macron och Orbán

Jag minns när Kristdemokraternas dåvarande partiledare Göran Hägglund sommaren 2009 i sitt tal i Almedalen gjorde anspråk på att representera "verklighetens folk". I talet skapade Göran Hägglund en motsättning mellan en så kallad kulturelit och "vanligt folk". Hägglund ondgjorde sig över tidningarnas kultursidor, över teaterregissörer och över så kallade "könsneutrala lekar" i förskolan. Jag följde talet på plats, och såg hur en dåvarande ledarskribent på Svenska Dagbladet bokstavligen hoppade jämfota av förtjusning.

Själv blev jag djupt besviken på Göran Hägglund, som jag annars hållit (och håller) högt. Genom att etablera en populistisk retorik på bästa Donald Trump-nivå (även om vi hade några år kvar till Trump-eran då) bidrog han till att sänka debattnivån och ge legitimitet åt högerpopulisternas  verklighetsbild. Han blev vinden som förebådade stormen. Jag var besviken, för jag tyckte han borde ha stått emot.

Idag, snart tio år efter Göran Hägglunds populistiska utspel, går Kristdemokraterna till Europaval med en lista som toppas av en kandidat (Sara Skyttedal) som säger sig inte kunna välja mellan Frankrikes president Emanuel Macron eller Ungerns premiärminister Viktor Orbán.  "Båda är lika destruktiva", säger hon till Dagens Nyheter.

Orbáns högerauktoritära regeringsparti Fidesz har genomfört långtgående inskränkningar av rättsstaten och EU överväger skarpa sanktioner mot Ungern. Men Kristdemokraternas toppnamn inför EU-valet Sara Skyttedal kan inte välja mellan Emanuel Macron och Viktor Orbán. Och så finns det de som undrar varför Centerpartiet och Liberalerna inte litade på att en M/KD-regering skulle orka hålla Sverigedemokraterna utanför det politiska inflytandet.

Harmsenhet och hat mot Annie Lööf

Jag kan förstå Moderaternas och Kristdemokraternas besvikelse över att allianspartierna inte tycks lyckas bilda regering, trots att högerinriktade partier har ungefär 60 procent av mandaten i riksdagen. Jag kan också förstå deras besvikelse över att Alliansen - detta borgerliga framgångsprojekt - nu tycks vara ett minne blott.

Men stilen? Och värdigheten? Varför lyckas man inte upprätthålla den i nederlagets stund? I stället präglas Ulf Kristerssons och Ebba Busch Thors kommentarer av ett indignerat och harmset tonfall.

Jag blir aldrig bitter, det är mot min natur sjöng Björn Afzelius en gång i tiden. Det vore något för delar av det borgerliga politiska ledarskapet att ta efter.

KD-politikern Sara Skyttedal gör mig med sin tweet där hon kallar Annie Lööf för Quisling orolig på riktigt. Vidkun Quisling kom 1940 till makten i Norge genom en statskupp och samarbetade därefter med den nazityska ockupationmakten. Efter krigsslutet dömdes Vidkun Quisling till döden för landsförräderi och han avrättades den 24 oktober 1945.

Min oro består dels i att en framträdande kristdemokratisk politiker som Sara Skyttedal i sin retorik är så vulgär och smaklös att hon beskriver Annie Lööf som en landsförrädare. Jag är också orolig över att Skyttedal inte tycks förstå - eller ännu värre, bry sig om - vilka hatstormar hennes uttalande mobiliserar, och att dessa hatstormar också innebär en ökad hotbild för en enskild person. (Den som tvivlar kan ju googla runt lite, och se vad som följer i spåren på Sara Skyttedals tweet.)

Det behövs en vuxen i rummet. Så lyder ett populärt uttryck i dag. Javisst, jag instämmer. Men tillägger: Show, don't tell.

Almedalen, Hej, Hej!

Almedalsveckan slår rekord - igen. I år är närmare 3 800 arrangemang registrerade, vilket är ungefär 250 fler är det tidigare rekordåret 2014.

Jag noterar i programmet att ungefär vart tionde seminarium - 348 stycken, för att vara exakt, på något sätt behandlar digitaliseringens konsekvenser för människor och samhälle. Många digitaliseringssemnarier blir det.

För första gången medverkar också en kunglighet i Almedalen. Prins Daniel deltar i ett seminarium om barn och ungdomars fysiska ohälsa.

Jag tillhör ju dem som brukar försvara Almedalen och vilja värna dess ställning som en demokratisk mötesplats. Min ståndpunkt i den frågan har inte förändrats. Däremot tror jag det är viktigt att Almedalen försöker öppna upp sig ytterligare. En idé vore att villkora alla seminarier med att de skall kunna följas på webben. Det måste också bli lättare att ordna boende. Jag känner politiskt intresserade personer som gärna hade velat vara med i Almedalen i år, men boendefrågan blir ett för stort hinder. Det vore också bra om det arrangerades fler Almedalen i mini-format på regional och/eller lokal nivå.

Själv har jag i år fler åtaganden än någonsin tidigare. Mina insatser börjar på måndagen med seminariet Den kristne och flyktingpolitiken, där jag tillsammans med Sara Skyttedal, Elisabeth Sandlund, Thomas Idergard och Katrine Marçal diskuterar temat "Finns det en självklar kristen hållning i flykting- och invandringspolitiken eller kan den kristna tron motivera helt olika slutsatser givet olika betoningar och avvägningar?". Kl 16.00 i Katolska kyrkan, S:t Drottensgatan 12. Hjärtligt välkomna!

Jag kan också lugna alla oroliga med att Statsvetarpodden med Cecilia Garme, Jonas Hinnfors och yours truly kommer att spela in program måndag-fredag även under denna Almedalsvecka. Håll utkik!

För egen del kommer jag att prova ett nytt bloggformat under Almedalsveckan. Från och med måndag bjuder jag på korta bloggnotiser ett par gånger varje dag, med sinnesintryck, närvarokänsla och reflektioner. Väl mött!

Almedalen 1982. Foto: Hans Hemlin

Asylrätten gäller inte bara när det är vackert väder!

Mänskliga rättigheter är ingenting som gäller bara när det är vackert väder. Tvärtom, ju mer det mulnar vid horisonten och ett oväder kan förväntas vara i antågande, desto viktigare blir det att värna dem.

Under många år har de mänskliga rättigheterna stärkt sin ställning i världen. Som norm är de mänskliga rättigheterna närmast oomstridda - den som säger sig vara emot mänskliga rättigheter får gärna sträcka upp en hand.

Inom folkrätten har de mänskliga rättigheterna stärkt sin ställning på statssuveränitetens bekostnad. Det har blivit politiskt omöjligt att åberopa staters "inre angelägenheter" som ett skäl för att inte protestera mot brott mot de mänskliga rättigheterna oavsett var de begås. År 2005 röstade FN:s generalförsamling igenom principen "Responsibility to Protect" (R2P) som slår fast att varje stat har en skyldighet att skydda sin egen befolkning. I R2P ingår även att det internationella samfundet är skyldigt att ha en beredskap att genomföra gemensamma aktioner i enskilda stater för att skydda dess befolkning om statens egen regering inte klarar eller fullgör detta.

I flyktingströmmarnas spår hör jag allt fler röster som vill urholka asylrätten. Det oroar mig, på samma sätt som det oroar mig när någon villeurholka till exempel yttrandefriheten, tryckfriheten, mötesfriheten eller religionsfriheten.

Asyl är inget vi beviljar för att vi är snälla eller moraliskt högtstående. Asyl beviljas för att den är en rättighet, givet de kriterier asylrätten anger.

Asyl är en mänsklig rättighet, såsom det också anges i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna artikel 14 och som regleras i 1951 års Flyktingkonvention.

Jag blir därför bekymrad när asylrätten ifrågasätts på ett sätt som vore omöjligt när det gäller andra mänskliga rättigheter. Så skrev till exempel Kristdemokraternas ungdomsförbund KDU:s ordförande Sara Skyttedal på Twitter i förra veckan att värnande av asylrätten var en "helig ko" som kommer att slaktas 2016:

Jag är stolt och glad över det faktum att Sverige under 2015 var det europeiska land som tog emot överlägset flest flyktingar per capita. Jag bekymrar mig över den rödgröna regeringens restriktiva åtgärder och kommer att göra på vad mig ankommer att asylrätten inte urholkas, vare sig under 2016 eller senare.

Jag kommenterar angreppen mot asylrätten i tidningen Dagen.

Ebba Busch Thor och falangstriderna i KD

Ebba Busch Thor har fått en tuff start som partiledare för Kristdemokraterna innan hon ens har blivit vald. En av de invändningar som riktades mot Ebba Busch Thor i samband med nomineringarna till partiledare var att hon skulle ha svårare att hålla samman partiet än vad hennes huvudkonkurrent Jakob Forssmed skulle ha. Men Kristdemokraternas medlemmar var tydliga i sitt budskap. De ville ha en förändring och förespråkade därför Ebba Busch Thor framför Jakob Forssmed.

I dag presenterade Kristdemokraternas valberedning sitt förslag till ny partistyrelse. I förslaget återfinns Jakob Forssmed som förste vice ordförande och Emma Henriksson som andre vice ordförande. Däremot får Lars Adaktusson ingen plats i presidiet. Det är ingen hemlighet att Jakob Forssmed och Emma Henriksson står varandra nära politiskt, medan Lars Adaktusson och Ebba Busch Thor anses tillhöra en mer högerorienterad falang.

På sin blogg vädrar nu Lars Adaktusson sitt missnöje över att inte ha nominerats till presidiet. Adaktusson hävdar att "några inflytelserika partiföreträdare aktivt agerat" för att han inte skulle föreslås. Vidare menar Adaktusson att dessa inflytelserika partiföreträdare agerat otillbörligt genom att använda "metoder som i de flesta partier skulle anses dubiösa".

Den kristna, värdekonservativa tidningen Världen idag skriver att det var Jakob Forssmed som ställde krav på att Lars Adaktusson inte skulle finnas med i presidiet, och att valberedningen därför rev upp ett tidigare beslut om att nominera Adaktusson och i stället nominerade Emma Henriksson. KDU:s ordförande Sara Skyttedal säger att det är "sorgligt" att det blivit som det blivit och antyder att det kan komma att bli öppen strid på partiets extra riksting den 25 april om att ge Adaktusson en plats i presidiet.

Den kristdemokratiska falangstrid som nu utspelar sig inför öppen ridå är förstås extra svår att hantera för Ebba Busch Thor så länge hon inte är vald och har ett formellt mandat i ryggen. Ebba Busch Thors anhängare vann striden om partiledarposten. Frågan är nu hur stark motvikt till Ebba Busch Thor de är villiga att acceptera i presidiet och i partiledningen i övrigt.

Rikstinget blir oerhört viktigt. Inte bara för de val som där skall genomföras, utan kanske främst om partiet skall lyckas hålla samman eller om falangstriderna förstärks. Ebba Busch Thor har ett riktigt eldprov framför sig.

En öppen process? Om Kristdemokraternas val av ny partiledare

Hur skulle Kristdemokraterna gå till väga för att utse ny partiledare efter Göran Hägglund? Alla är för en "öppen process", men en öppen process kan betyda väldigt många olika saker.

I grunden handlar debatten om vilket inflytande partieliten i förhållande till de enskilda medlemmarna skall ha i valprocessen. Form spelar roll. Det är ingen slump att KDU och dess ordförande Sara Skyttedal kräver en "nationell, elektronisk medlemsomröstning" om partiledarvalet. En sådan medlemsomröstning skulle sannolikt gynna yngre, färgstarka kandidater som Ebba Busch Thor och Sara Skyttedal själv, samt kandidater som är mer fristående från partietablissemanget och som är kända av många, främst Lars Adaktusson. I den nu pågående maktstriden kan nog samtliga dessa tre kandidater inplaceras på partiet värdekonservativa högerflygel.

En traditionell valberedning som stämmer av med distriktledningarna innan de formulerar sitt förslag skulle i stället gynna personer som är närstående till eller utgör en del av partietablissemanget. En sådan valberedning skulle fokusera mindre på enskilda väljarmagneter och mera på förmåga att leda och hålla samman partiet. Namn som i så fall stärker sin ställning är partisekreteraren Acko Ankarberg, gruppledaren i riksdagen Emma Henriksson samt tidigare bostadsministern Stefan Attefall. Samtliga dessa tre ligger också något mer till vänster i partiet.

Nu blev det en kompromiss. Distrikt och lokalavdelningar får nominera kandidater. Efter nomineringarna utser valberedningen en huvudgrupp kandidater som frågas ut valberedning och distriktsrepresentanter. Ungefär en vecka efter utfrågningen skall distrikten inkomma med slutgiltig nominering av sin partiledarkandidat. Senast i början av april meddelar valberedningen vem de förslår till ny partiledare för Kristdemokraterna.

Jag tycker Kristdemokraterna lyckats ganska bra med att utforma en demokratisk och öppen process inför partiledarvalet. Med ett undantag: jag tycker det är lite fegt att hålla den viktiga utfrågningen av kandidaterna bakom lyckta dörrar. Nu riskerar det att bli en omfattande ryktesspridning kring de enskilda kandidaternas svar och insatser - det hade varit mer frimodigt att genomföra utfrågningen offentligt. Skall mobiltelefonerna samlas in utanför dörrarna så att ingen distriktsledamot spelar in delar av utfrågningen? Lite omodern inställning, tycker jag.

Vem blir det då? Ja, det är fortfarande en öppen fråga. Klämd mot väggen säger jag att det står mellan Acko Ankarberg och Ebba Busch Thor, där Ankarberg står för kontinuitet och Busch Thor för förändring. Emma Henriksson är en av de få huvudkandidaterna som har en riksdagsplats, vilket inte skall glömmas bort i sammanhanget.

Noterar att Unibet inte längre (vad jag kan se) erbjuder spel på frågan om vem som blir ny partiledare för Kristdemokraterna. Fruktar de måhända en spelkupp? :)

Exit Göran Hägglund

Göran Hägglunds avgång kom oväntat. Även om det var en i högsta grad öppen fråga huruvida Göran Hägglund skulle leda Kristdemokraterna i valet 2018 fanns det inga tecken i himlen på att han skulle avgå just nu. Tvärtom talade mycket för att Göran Hägglund skulle låta de många yngre tänkbara efterträdarkandidaterna utnyttja tiden i opposition till att ta ett steg fram och synliggöra sig ytterligare för partimedlemmar och för väljarkåren för att sedan kunna ta över 2016. Så blev det nu inte.

Det är inte för de stora politiska reformerna vi kommer att minnas Göran Hägglund. Apoteksreformen och avskaffandet av fastighetsskatten är vad jag i hastigheten kommer på. Mer kanske inte är att begära för ett parti som varit minst i en fyrpartiregering. Mest kritisk har jag varit till de utspel han genomfört i namn av att tala för Verklighetens folk. Vid dessa tillfällen förföll Göran Hägglund till en populistisk retorik som varken var honom eller det politiska samtalet värdig.

Göran Hägglunds politiska skicklighet har främst tagit sig uttryck i att han lyckats hålla samman sitt ideologiskt splittrade parti. Särskilt efter att han vann maktstriden mot Mats Odell har Göran Hägglunds ställning varit oomtvistad. Nu finns det en risk att hans avgång följs av en maktkamp mellan den mer värdekonservativa falang som personifieras genom till exempel Sara Skyttedal och Ebba Busch Thor, och den mer mittenorienterade falang som Göran Hägglund själv tillhör, tillsammans med till exempel Stefan Attefall och partisekreterare Acko Ankarberg. Av dessa två falanger uppfattar jag den senare som starkare.

Den viktigaste uppgiften för Göran Hägglunds efterträdare blir att hålla samman partiet. Interna strider riskerara att föra partiet under fyraporcentsspärren och försvårar för partiet att utveckla en politik som förmår attrahera väljarna. Jag tror därför att partiet kommer att enas kring ett samlande namn, som till exempel Acko Ankarberg eller gruppledaren i riksdagen Emma Henriksson. Som outsiders kan nämnas partiets ekonomisk-politiske talesperson Jakob Forssmed, landstingsrådet Ella Bohlin, Europaparlamentarikern Lars Adaktusson samt förre bostadsministern Stefan Attefall. Det är ett öppet fält, som man säger på travspråk.

Avslutningsvis tycker jag det var cool av Göran Hägglund att kungöra sin avgång på Twitter tre minuter innan presskonferensen började. Det var en modern gest av en modern man i en modern tid. Jag kommer att sakna honom i svensk politik och önskar honom allt gott inför framtiden.