Socialdemokratin måste stå upp för de mänskliga rättigheterna - inklusive asylrätten!

När de hade gett sig av visade sig Herrens ängel i en dröm för Josef och sade: »Stig upp och ta med dig barnet och hans mor och fly till Egypten och stanna där tills jag säger till dig, ty Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det. (Matteus 2:13)

Jesus är världens mest kända flyktingbarn. På hans tid fanns ingen asylrätt som tvingade Egypten att ta emot Josef och Maria och pröva deras asylskäl - de fick klara sig bäst de kunde. Men världen har blivit bättre. Det internationella erkännandet av att förföljda människor har rätt till asyl är ett fantastiskt framsteg i mänsklighetens historia.

Därför blir jag bekymrad när mänskliga rättigheter ifrågasätts i debatten, till och med inom socialdemokratin. Chefredaktören för den socialdemokratiska idétidskriften Tiden, Payam Moula, har argumenterat för att ta bort en av asylrättens viktigaste beståndsdelar - förföljda människors rätt att söka asyl vid gränsen. Och i senaste numret av Tiden ställer Roger Persson Österman, professor i finansrätt, värnet av mänskliga rättigheter mot den svenska välfärdspolitiken: Flyktingens individuella rätt måste brytas mot den starka kollektiva rättigheten av att den svenska välfärdspolitiken de facto kan upprätthållas.

Jag undrar vilka fler mänskliga rättigheter som ska prövas utifrån huruvida de bidrar till upprätthållandet av den svenska välfärdspolitiken? Yttrandefriheten? Tryckfriheten? Mötesfriheten? De debattörer som vill avveckla en specifik mänsklig rättighet rör sig på sluttande plan. Asylrätten måste värnas lika mycket som andra mänskliga rättigheter.

Eller som Andreas Johansson Heinö, statsvetare och förläggare på Timbro förlag uttrycker det: En rättighet som kan avskaffas nästa gång rösterna har räknats är inte mycket till rättighet. Poängen med mänskliga rättigheter är ju att de ska vara beständiga, och inte vara beroende av tillfälliga majoritetsförhållanden i de valda församlingarna. (Se gärna även Ola Larsmos text i ämnet.)

Jag ser fram mot en debatt om hur asylrätten och andra mänskliga rättigheter kan stärkas - inte försvagas. Jag hoppas och tror att socialdemokratin tar en ledande plats i en sådan debatt.

Lite mänskliga rättigheter, det är väl inget att tjafsa om?!

Jag vill vara tydlig på denna punkt: om lagar om mänskliga rättigheter står i vägen för att ta itu med extremism och terrorism så kommer vi att ändra dessa lagar. Ungefär så formulerade sig Storbritanniens premiärminister Theresa May efter att sju människor dödats i ett brutalt dåd i London i helgen.

Skallet går mot de mänskliga rättigheterna. I USA överväger president Donald Trump att återinföra tortyr om det visar sig vara en effektiv förhörsmetod. Det höjs röster för att avskaffa asylrätten, den som enligt FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (artikel 14) och i 1951 års flyktingkonvention ger människor rätt att söka och få asyl om de hyser en välgrundad fruktan för förföljelse. "Värna asylrätten" är den heliga ko som kommer slaktas under 2016, skrev till exempel en framträdande kristdemokratisk politiker på twitter i början av förra året.


Det gäller att stå emot. Mänskliga rättigheter är ingen slit och släng-vara. Tvärtom är de en garant för de värden vi förknippar med människovärde och med demokrati. Jag ska aldrig bli som dom, sjöng Totta i Dan Hylanders låt "Mitt liv är nu". Terrorister och extremister bryr sig inte om mänskliga rättigheter. Ju mer vi håller fast vid och värnar de mänskliga rättigheterna, desto mer olika terroristerna och extremisterna fortsätter vi att vara.

Jag ska aldrig bli som dom. Mitt liv är nu.

Stoppa vapenexporten till diktaturer. Hur svårt ska det vara?

Det råder bred politisk enighet om att svensk vapenexport till diktaturer ska förbjudas. På Socialdemokraternas partikongress 2013 slogs det fast att Sverige behöver ett skarpt regelverk som förhindrar vapenexport till diktaturer och länder som grovt och omfattande kränker mänskliga rättigheter. I KEX-utredningens (Krigsmaterielexportöversynskommittén) betänkande från 2015 enades samtliga partier utom Vänsterpartietom följande formulering: Ifall det förekommer allvarliga och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter eller grava brister i den demokratiska statusen utgör det hinder för beviljande av tillstånd. (Vänsterpartiet ville skärpa formuleringarna ytterligare.) Statsminister Stefan Löfven har själv gjort klart: Det ska inte vara okej att exportera vapen till länder som uppenbart betraktas som diktaturer.

Saken borde således vara busenkel. I den proposition som den rödgröna regeringen inom kort ska sända till Lagrådet borde det finnas en enkel skrivning om att det inte ska vara möjligt för Sverige att sälja vapen till diktaturer. Men icke sa Nicke. I morse berättade Ekot att det finns planer på att mjuka upp formuleringarna och öppna för fortsatt svensk vapenexport till diktaturer. I ett utkast till propositionen talas det inte längre om att "förhindra" vapenexport till diktaturer eller att grava brister i demokratins utgör ett "hinder" för vapenexport. I stället används den betydligt svagare formuleringen att tillstånd "bör inte" ges för vapenexport till diktaturer.

De jurister jag hunnit stämma av med är eniga om att formuleringen "bör inte" är en avsevärd försvagning i förhållande till KEX-utredningens formulering om "hinder" för vapenexport.

Det är oroande att regeringen tycks ha så svårt att gå från ord till handling i denna fråga. Saken blir inte bättre av att det även finns svagare formuleringar om vapenexporten i delar av materialet till den socialdemokratiska partikongressen - även om dessa av ansvarig minister Morgan Johansson uppges vara ett misstag.

Det är min förhoppning att kongressen tydligt sätter ner foten och markerar att det nu - äntligen - är dags att sätta definitivt stopp för svensk vapenexport till diktaturer och till länder som grovt kränker de mänskliga rättigheterna.

Jag kommenterar saken vidare här.

Om oro och hopp inför 2017!

...det gamla året lägger sig att dö, ring själaringning över land och vatten...

Nu är det bara några timmar kvar av 2016. Ett riktigt skitår, har det kallats på sina håll. Då tänker de flesta på att Storbritannien valde Brexit, Donald Trump segrade i det amerikanska presidentvalet, främlingsfientliga, högerpopulistiska krafter skördade framgångar och terrorn spred skräck och död i Europa och på andra ställen i världen. Kriget i Syrien innebar ohyggliga lidanden. Och många popikoner - David Bowie, Leonard Cohen, George Michael och Prince - lämnade jordelivet alldeles för tidigt.

Glädje och sorg har präglat det privata livet. Hustrun och jag har kunnat glädjas åt tre fantastiska barnbarn som fötts under 2016. Min mamma gick bort i början av december, och begravdes några dagar före julafton. Jag tar ingenting för givet - sånt är livet, sånt är livet, sjunger Niklas Strömstedt.

Det sägs att vi lever i orons tid. Jag vet inte det. Kanske är det de som talar om "folks oro" som egentligen är de oroliga. Nedan listar jag i vilket fall tre saker som jag orolig för inför det nya året - men också tre saker som får mig att känna hopp och glädje inför framtiden.

Låt oss börja med det jag är orolig för.

1.) USA under Donald Trump. Presidentvalet som Gud glömde. Vad kommer valet av Trump att betyda för USA:s utrikespolitik och för den internationella världsordningen? Jag ser tre huvudalternativ. a.) De institutionella strukturerna som kringgärdar den amerikanska utrikespolitiken är så starka att valet av Trump inte betyder så mycket i praktiken. b.) USA börjar föra en mer isolationistisk utrikespolitik, vilket skapar ökat handlingsutrymme åt andra stater - främst Ryssland - i vårt närområde. c.) USA och Ryssland etablerar egna intressesfärer i sina närområden, ungefär som under det kalla kriget. Alternativ a.) är förstås det minst dåliga, men i vilket fall är jag orolig för hur valet av Trump kommer att påverka folkrättens och de mänskliga rättigheternas ställning i världen.

2.) Angreppen på de mänskliga rättigheterna i Europa. Då tänker jag inte bara på händelseutvecklingen i forna öststater som Ungern och Polen. Det uppges nu att Storbritanniens premiärminister Theresa May vill att landet lämnar Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Theresa May påstår att konventionen begränsar regeringens möjlighet att bekämpa brott och kontrollera invandringen. Vi har i debatten också sett flera exempel på att liberaler och konservativa krafter vill avskaffa asylrätten (som ju är en mänsklig rättighet) och ersätta den med ett flyktingkvotsystem. Tanken är att om människor vet att de inte har rätt att söka asyl i Europa så tar de inte risken att fly över Medelhavet och då riskerar de inte heller att drunkna. För mig är det en absurd logik.

3.) Segregation och ökad ojämlikhet. Ja, den svenska ekonomin går utmärkt. Arbetslösheten sjunker, BNP växer, det byggs så det knakar och vi blir allt mer välutbildade. Men det finns också tecken på att klyftorna växer. Ojämlikhet är ett gift i samhällskroppen, och kan leda till minskad tillit till offentliga institutioner och bidra till att människor söker sig till slutna gemenskaper baserade på klan och etnicitet. Segregationen måste motverkas, det är nog den viktigaste politiska sakfrågan i dagsläget.

Men det finns också saker som inger hopp inför framtiden.

1.) Dödsstraffet är på väg ut i USA. Antalet verkställda dödsstraff i USA under 2016 var det lägsta på 25 år. Opinionen för dödsstraffet i USA är lägre än på mycket länge. Detta kan tyckas som en mindre sak, jämfört med de orosbilder som skisserades ovan. Men det ligger ett stort symbolvärde i dödsstraffet. Ja, jag vet att någraav argumenten i USA mot dödsstraffet handlar om att det är så dyrt och att väntetiderna på att få bli avrättad är för långa. Men jag bryr mig inte så mycket om vilka argument som används, bara de leder fram till ett avskaffande av detta barbariska straff. Kampen mot dödsstraffet är en kamp för civilisation, för framsteg och för människolivets okränkbara värde.

2.) Har det vänt nu? Kanske har de främlingsfientliga, högerpopulistiska opinionsströmningarna nått sin höjdpunkt. Den inomliberala kritiken mot till exempel Expressens och Götebors-Postens ledarsidor ser jag som ett sundhetstecken. Själv har jag som förbundsordförande för Socialdemokratern för tro och solidaritet under mina resor i landet sett många tecken på stark solidaritet med de människor som kommer för att söka skydd i vårt land. Förbundet har varit en av de krafter inom Socialdemokraterna som med kraft argumenterat emot den nya, restriktiva lagstiftningen i flyktingpolitiken. Nu vid årets slut noterar jag att förbundet brutit en långvarig, nedåtgående trend angående medlemsutvecklingen. Vi har fler medlemmar i dag än för ett år sedan! Det gör mig glad.

3.) En mer human flyktingpolitik. Allt fler tycks inse att den restriktiva flyktingpolitiken tar sig orimliga uttryck, särskilt när det gäller anhöriginvandringen. Vänsterpartister, Centerpartister, Liberaler och Kristdemokrater vill lätta på kraven för anhöriginvandring - jag hoppas och tror att sådana lättnader genomförs under året. Och kyrkornas och samfundens Juluppropet var ett ljus i vintermörkret - skriv under det om du inte redan har gjort det!

Med dessa rader önskas bloggens alla läsare ett riktig Gott och hoppfullt nytt år!

Rättsstaten och utvsning av "jihadister"

Jag är glad och stolt över att få leva i en rättstat. I Sverige gäller lagen lika för alla och ingen skall särbehandlas. Rättsstaten är en omistlig del av vår politiska demokrati.

I måndags sökte en 46-årig bosnisk IS-jihadist politisk asyl i Sverige, efter att han tagits i förvar av polisen i Malmö. Genom asylansökan kunde mannen inte utvisas, utan Migrationsverket tog över ärendet. Många var upprörda och menade att mannen borde ha utvisats ändå.

Men asylrätten är en mänsklig rättighet, och mänskliga rättigheter gäller inte bara när det är vackert väder. Tvärtom, ju mer det mulnar vid horisonten och ett oväder kan förväntas vara i antågande, desto viktigare blir det att värna dessa rättigheter. Därför var det helt korrekt att mannen inte utvisades, innan hans asylansökan hade behandlats. Nu har Migrationsverket behandlat ärendet. Mannen saknar asylskäl och kommer att utvisas.

Utifrån mitt lekmannaperspektiv har berörda myndigheter agerat snabbt och mönstergillt i ärendet - en rättsstat när den fungerar som bäst. Desto mer trist har det varit att följa debatten på delar av nätet, där beslutet att behandla mannens asylansökan väckte stor vrede. Till en del kanske vreden hade sitt ursprung i ett högst okänsligt uttalande av en kommissarie vid den svenska gränspolisen som menade att: Så fort de här personerna slänger in sitt trumfkort och säger "asyl" så öppnar sig pärleporten. Formuleringen var sarkastisk och raljant och visade ingen förståelse för nödvändigheten av att upprätthålla asylrätten, även när det kan bära emot.

Det som skiljer Sverige från de som begår terrordåd eller andra politiska våldshandlingar är ju bland annat att vi värnar rättsstaten. I samma stund som vi urholkar rättstaten tar vi ett steg på vägen för att själva bli som terroristerna och våldsverkarna. Men vi skall inte gå dem till mötes - en urholkad rättsstat stärker legitimiteten i terroristernas och våldsverkarnas kamp mot den politiska demokratin.

Jag är glad och stolt över att få leva i en rättsstat. Jag ser fram emot att även fortsättningsvis få göra det.

Asylrätten gäller inte bara när det är vackert väder!

Mänskliga rättigheter är ingenting som gäller bara när det är vackert väder. Tvärtom, ju mer det mulnar vid horisonten och ett oväder kan förväntas vara i antågande, desto viktigare blir det att värna dem.

Under många år har de mänskliga rättigheterna stärkt sin ställning i världen. Som norm är de mänskliga rättigheterna närmast oomstridda - den som säger sig vara emot mänskliga rättigheter får gärna sträcka upp en hand.

Inom folkrätten har de mänskliga rättigheterna stärkt sin ställning på statssuveränitetens bekostnad. Det har blivit politiskt omöjligt att åberopa staters "inre angelägenheter" som ett skäl för att inte protestera mot brott mot de mänskliga rättigheterna oavsett var de begås. År 2005 röstade FN:s generalförsamling igenom principen "Responsibility to Protect" (R2P) som slår fast att varje stat har en skyldighet att skydda sin egen befolkning. I R2P ingår även att det internationella samfundet är skyldigt att ha en beredskap att genomföra gemensamma aktioner i enskilda stater för att skydda dess befolkning om statens egen regering inte klarar eller fullgör detta.

I flyktingströmmarnas spår hör jag allt fler röster som vill urholka asylrätten. Det oroar mig, på samma sätt som det oroar mig när någon villeurholka till exempel yttrandefriheten, tryckfriheten, mötesfriheten eller religionsfriheten.

Asyl är inget vi beviljar för att vi är snälla eller moraliskt högtstående. Asyl beviljas för att den är en rättighet, givet de kriterier asylrätten anger.

Asyl är en mänsklig rättighet, såsom det också anges i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna artikel 14 och som regleras i 1951 års Flyktingkonvention.

Jag blir därför bekymrad när asylrätten ifrågasätts på ett sätt som vore omöjligt när det gäller andra mänskliga rättigheter. Så skrev till exempel Kristdemokraternas ungdomsförbund KDU:s ordförande Sara Skyttedal på Twitter i förra veckan att värnande av asylrätten var en "helig ko" som kommer att slaktas 2016:

Jag är stolt och glad över det faktum att Sverige under 2015 var det europeiska land som tog emot överlägset flest flyktingar per capita. Jag bekymrar mig över den rödgröna regeringens restriktiva åtgärder och kommer att göra på vad mig ankommer att asylrätten inte urholkas, vare sig under 2016 eller senare.

Jag kommenterar angreppen mot asylrätten i tidningen Dagen.

Wallströms inställda tal och vapensamarbetet med Saudiarabien

I dag meddelades att utrikesminister Margot Wallströms tal inför Arabförbundet i Kairo ställts in med kort varsel. Orsaken uppges vara Sveriges kritik av brott mot mänskliga rättigheter i Saudiarabien. – Jag beklagar det här. Det är tråkigt att ett land blockerat min medverkan, säger Margot Wallström till TT.

Fortfarande är det mycket som är oklart kring omständigheterna för det inställda talet. Visst är Saudiarabien en mäktig aktör inom Arabförbundet, men knappast så mäktig att man självsvåldigt kan bestämma vilka som skall få respektive inte skall få tala. Wallströms anförande, i den mån det blivit känt i förväg, kan knappast heller sägas ha varit särskilt förgripligt.

Visst kan det från Saudiarabiens och andra arabstaters håll ha funnits ett missnöje med Margot Wallströms skarpa kritik mot länder - inklusive Saudiarabien - som grovt bryter mot de mänskliga rättigheterna. Men den kritiken är ju välkänd och om den varit avgörande så skulle ju Wallström inte ha bjudits in som hedersgäst i första skedet.

En annan tolkning är att Saudiarabien uppfattat signaler om att Sverige tänker säga upp det militära samarbetsavtalet. En sådan ensidig uppsägning skulle uppfattas som förödmjukande av Saudiarabien. Genom att nu agera mot Sverige föregriper Saudiarabien en sådan utveckling och ger bilden av att det är Saudiarabien som tar initiativet till en nedtrappning av de diplomatiska och politiska relationerna.

I vilket fall innebär Saudiarabiens agerande att sannolikheten för att det militära samarbetsavtalet blir kvar drastiskt minskar. En redan hårt pressad svensk regering får bekymmer med att förklara varför man väljer att hålla fast vid ett militärt samarbetsavtal med en stat som under förödmjukande former stoppar Sveriges utrikesminister från att hålla ett tal som försvarar de mänskliga rättigheterna.

Jag kommenterar händelseutvecklingen för bl a SvD och DN.

Vem granskar Sveriges Olympiska Kommitté?

Så var det då snart dags för de Olympiska Spelen i Peking. Jag tillhör ju dem som inte tyckte det var fel att förlägga spelen till Kina, trots bristen på demokrati och mänskliga rättigheter. För mig bidrar OS i Peking till att synliggöra förtycket och kan också skapa bättre möjligheter till påverkan och förändring.

Men ingenting sker mekaniskt. Om inte centrala aktörer utnyttjar tillfället till opinionsbildning och påtryckningar på de kinesiska makthavarna, riskerar OS att stjälpa i stället för att hjälpa. OS kan bli ett propagandaprojekt för Kina, och legitimera den kinesiska regimens maktutövning.
Den Internationella Olympiska Kommittén (IOK) och Sveriges Olympiska kommitté (SOK) måste gå en svår balansgång. Å ena sidan kan inte den olympiska rörelsen själv gå i spetsen i det politiska arbetet med att stärka demokratin och de mänskliga rättigheterna i Kina. Å andra sidan kan inte den olympiska rörelsen bortse från det politiska förtryck som råder i Kina. För att på ett anständigt sätt klara av denna balansgång krävs det politisk kompetens och mognad. Här brister den olympiska rörelsens företrädare i flera avseenden.

Stefan Lindeberg, ordförande för SOK, säger t ex till Sydsvenskan den 22 juni i år - med anledning av att norska idrottsstjärnor deltog i en kampanj till stöd för politiska fångar i Kina - att det inte är okej för en olympisk idrottsman eller idrottskvinna att uttala sig politiskt: Det skulle jag anse är att utnyttja den olympiska rörelsen. Det ingår inte i normal yttrandefrihet. Skulle ni stänga av en svensk olympier som protesterade mot Kina på motsvarande sätt, frågar Sydsvenskan. Vi skulle i alla fall ringa och prata med den berörde. Han eller hon skulle behöva ändra i kampanjen i så fall. Dra in den? Ja.

Normal yttrandefrihet var ordet, sa Bull.

Gunilla Lindberg är generalsekreterare i SOK samt en av fyra vicepresidenter i IOK. I november 2007 avbokade SOK i sista stund Svenska Amnesty från ett möte med svenska olympier om brotten mot de mänskliga rättigheterna i Kina. Svenska Amnesty ersattes av professorn i kinesiska språk och kultur Torbjörn Lodén. Gunilla Lindberg kommenterade i Aftonbladet bytet enligt följande: Vi ville ha det historiska perspektivet. Det är det som vi vill förmedla och inte ta några politiska ställningstagande. Vi ville ge en allsidig, neutral bild.

En allsidig och neutral bild utesluter således Svenska Amnesty? Inte ta några politiska ställningstaganden var ordet, sa Bull.

Stefan Lindeberg och Gunilla Lindberg är makthavare inom svensk och internationell idrott och därigenom också inom svenskt samhällsliv. Vore det inte på sin plats med en skarp och genomarbetad medial granskning av hur dessa båda personer lever upp till sitt ansvar och vilka värderingar som ligger till grund för deras agerande?