Glädjande nyheter om de svenska barnen i Syrien!

Flera medier rapporterar att sju svenska föräldralösa barn efter IS-terroristen Michael Skråmo och hans hustru Amanda Gonzales lämnat lägret al-Hol i norra Syrien och nu befinner sig i Irak. Detta är oerhört glädjande. De sju barnen får nu möjlighet till kvalificerad läkarvård och via vår diplomatiska beskickning i Erbil kunna komma hem till Sverige.

Ingenting är klart innan det är klart. Man jag har hela tiden litat på att utrikesdepartementet och Margot Wallström gjort sitt yttersta för att rädda barnen från lägret och så snart som möjligt få hem den till Sverige igen. Frågan har aldrig varit enkel. Säkerhetsaspekter, folkrätt och lokala maktförhållanden måste hanteras på ett sätt som kräver skicklighet, uthållighet och mod.

Processen inte stanna av. De sju barn som nu får möjlighet att komma till Sverige har nog haft nytta av att deras morfar Patricio Galves funnits på plats i området och på olika sätt drivit deras sak. Men det finns många andra barn med svenskanknytning kvar i lägret al-Hol. Jag förutsätter att utrikesdepartementet nu arbetar vidare även med dessa barn, för att ge dem humanitär hjälp och när förutsättningar finns även ta dem till Sverige.

Jag är också glad att dessa sju barn bidragit till att ge alla föräldralösa barn till IS-terrorister ett ansikte. Länge gömdes dessa barns mänsklighet undan av det anonyma och stigmatiserande uttrycket "IS-barn". I dag använder nästan inga seriösa medier längre detta uttryck. Barnen är unika individer och inga av dem har någon skuld i deras föräldrars brott. Då ska de heller inte benämnas på ett sätt som för att de förknippas med en terrororganisation.

Låt oss hålla ihop mot terrorn

Idag är det tvåårsdagen av det fruktansvärda terrordådet på Drottninggatan i Stockholm, där fem människor miste sina liv. Låt oss aldrig glömma terrorns och hatets offer, och låt oss hedra dem genom aldrig svika de värden vårt fria, demokratiska samhälle vilar på - som öppenhet, rättssäkerhet och alla människors lika värde. Låt oss bekämpa hatets och hånets destruktiva, avhumaniserande kraft, och låt oss hålla ihop mot dem som söker splittring. 

Som Fatemeh Khavari formulerade det på twitter tidigare i dag, med ett starkt intentionsdjup bortom de enskilda orden: För att kunna bekämpa terrorism, behöver vi hålla i varandras händer, varmare än nånsin.

Lite mänskliga rättigheter, det är väl inget att tjafsa om?!

Jag vill vara tydlig på denna punkt: om lagar om mänskliga rättigheter står i vägen för att ta itu med extremism och terrorism så kommer vi att ändra dessa lagar. Ungefär så formulerade sig Storbritanniens premiärminister Theresa May efter att sju människor dödats i ett brutalt dåd i London i helgen.

Skallet går mot de mänskliga rättigheterna. I USA överväger president Donald Trump att återinföra tortyr om det visar sig vara en effektiv förhörsmetod. Det höjs röster för att avskaffa asylrätten, den som enligt FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (artikel 14) och i 1951 års flyktingkonvention ger människor rätt att söka och få asyl om de hyser en välgrundad fruktan för förföljelse. "Värna asylrätten" är den heliga ko som kommer slaktas under 2016, skrev till exempel en framträdande kristdemokratisk politiker på twitter i början av förra året.


Det gäller att stå emot. Mänskliga rättigheter är ingen slit och släng-vara. Tvärtom är de en garant för de värden vi förknippar med människovärde och med demokrati. Jag ska aldrig bli som dom, sjöng Totta i Dan Hylanders låt "Mitt liv är nu". Terrorister och extremister bryr sig inte om mänskliga rättigheter. Ju mer vi håller fast vid och värnar de mänskliga rättigheterna, desto mer olika terroristerna och extremisterna fortsätter vi att vara.

Jag ska aldrig bli som dom. Mitt liv är nu.

Om Baader-Meinhof och historielöshet i terrorism-debatten

Jag läser att svensk polis tidigare i dag sökt tre personer med tidigare koppling till Baader-Meinhofligan som nu misstänkts för försök till värdetransportrån i Bremen och som eventuellt skulle ha gömt sig i en stuga i södra Sverige. Det visade sig snart vara falskt alarm.

Varje gång jag nu för tiden läser om Baader Meinhof-ligan slås jag av den historielöshet som präglar delar av den svenska terrorism-debatten. Islamiska statens/Daesh användande av terror som politiskt medel har fått människor som jag tidigare ansett kunna hålla huvudet kallt att plötsligt börja tala om Islam som en "farlig religion". Som om religioner i sig kunde vara "farliga" eller "ofarliga", eller om Islam - som har existerat i 1 400 år - i så fall över tid är en "farligare" religion än t ex kristendom. Det är i stället alltid fundamentalismen som är farlig - oavsett om den kommer i sekulär eller religiös dräkt.

Det värsta terrordådet som genomförts i Sverige ägde rum 1975 när medlemmar av den vänsterextremistiska organisationen Röda Armé-fraktionen (RAF) ockuperade den västtyska ambassaden i Stockholm. Gruppen kallade sig Kommande Holger Meins och krävde att den västtyska regeringen skulle frige 26 medlemmar ur RAF som satt fängslade i Västtyskland, däribland de ledande RAF-medlemmarna Andreas Baader, Ulrike Meinhof, Gudrun Ensslin och Jan-Carl Raspe. (Holger Meins var en tysk RAF-medlem som i november 1974 avlidit i ett västtyskt fängelse i samband med en hungerstrejk.) Den västtyska regeringen vägrade acceptera ockupanternas krav. Två ur gisslan sköts ihjäl och i sam band med en explosion inne på ambassaden dog två av ockupanterna. Övriga ockupanter kunde gripas.

Jag skriver utförligt om ockupationen av den västtyska ambassaden och justitieminister Lennart Geijers agerande i min bok Och jag är fri. Lennart Geijer och hans tid (Atlas, 2015).

Terrorism är vidrig oavsett vilka som utför den, och oavsett vilka motiv som ligger till grund för den. Vi måste avsky terrorismen och med full kraft bekämpa de som använder sig av den. Men därifrån till att stämpla befolkningsgrupper eller religioner som särskilt benägna att hänge sig åt terrorism är historielöst och farligt.

Kampen mot den vidriga terrorismen - då och nu

Som de flesta läsare av denna blogg vet var jag under slutet av 1970- och början av 1980-talet medlem av ett litet parti längst ut på vänsterkanten. Vi brann av iver att skapa en mer jämlik och rättvis värld. Vi var övertygade om att kapitalisterna aldrig skulle acceptera en fredlig samhällsomvandling, där produktionsmedlen genom demokratiska val och processer övergick i allmän ägo. Militärkuppen i Chile 1973 var för oss ett bevis på att vi hade rätt. Övergången måste därför vara revolutionär - inte för att vi ville det, utan för att kapitalisternas vägran att acceptera folkets vilja skulle tvinga fram en revolution.

Vi var naturligtvis oerhört naiva och, vad värre var, beredda att låta ändamålen helga medlen. Jag lärde mig mycket av dessa år - bland annat om självrättfärdighetens och fundamentalismens förbannelse. Det är insikter jag bär med mig varje dag.

En sak var vi noga med. Vi var oförsonliga mot terrorismen. 1970- och 1980-talets terrorhandlingar i Europa utfördes till stor del av olika palestinska grupperingar och av den tyska Röda armé-fraktionen (RAF, eller Baader-Meinhof-ligan som den också kallades). Såväl de palestinska grupperna som RAF var sekulära rörelser och de hade konkreta, politiska mål med sina aktioner. En bärande idé för RAF var att terroraktionerna skulle tvinga staten att vidta så repressiva åtgärder att statsmaktens sanna natur skulle synliggöras. Synliggörandet av statsmaktens repressiva natur skulle medvetandegöra arbetarklassen och därigenom skapa en revolutionär situation där kapitalismen till sist skulle gå under.

Vi i det lilla partiet betraktade RAF som borgerlighetens nyttiga idioter. Genom sina aktioner gav de legitimet åt en mer repressiv politik från statens sida, en repression som inte gynnade arbetarklassens intressen. Idén att repressionen skulle skapa ett revolutionärt klimat var för oss idealism och önsketänkande.

På samma sätt var det med den palestinska terrorn. Säkert fanns det enskilda medlemmar som kände sympati för att palestiniernas aktioner, eftersom de synliggjorde palestiniernas sak och bidrog till att föra upp Palestinafrågan på den internationella politiska dagordningen. Men det är noterbart att de enda gånger den svenska Palestinarörelsen blev en del av den internationella terrorismen var när provokatören och IB-agenten Gunnar Ekberg på eget bevåg ringde in bombhot mot flygplan.

Terrordåden i Bryssel är vidriga. En tröst i sorgen och vreden är att IS/Daesh kamp på sikt är militärt, politiskt och ideologiskt hopplös. IS/Daesh kan så split mellan människor, men rörelsen representerar inte en tillräckligt stark, homogen kraft för att den på allvar skall kunna skapa det världsvida Kalifat som den eftersträvar. Men rörelsen är dessvärre tillräckligt stark för att kunna göra mycket skada - för individer, för samhällen och för det tankeklimat som präglar vår del av världen.

Därför måste IS/Daesh bekämpas med alla till buds stående medel - politiskt, ekonomiskt, ideologiskt och ytterst också militärt. Framförallt bör IS/Daesh bekämpas genom att inte låta deras tänkande bli vårt tänkande. Deras medel får aldrig bli våra medel. Vi skall aldrig bli som dom. Deras fundamentalism måste mötas av vår öppenhet och vår rättsstat.

Visst ska vi stödja Frankrike. Inte för att vi är tvingade till det, utan för att vi vill

Efter det fasansfulla terrordådet i Paris har Frankrike begärt militär hjälp av EU enligt artikel 42:7 i Lissabonfördraget. Innebär förfrågan att Sverige nu är förpliktigat att militärt bistå Frankrike och att den militära alliansfriheten är överspelad? Svaret är nej.

Artikel 42:7 stadgar att om en medlemsstat utsätts för ett väpnat angrepp på sitt territorium så är "de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga". Men denna starka formulering följs omedelbart av en reservation: "Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik". Reservationen avser bland annat de militärt alliansfria staterna i EU, däribland Sverige.

En del menar att artikel 222 i EU:s funktionsfördrag - den så kallade– Solidaritetsklausulen – är användbar. Artikeln lyfter explicit fram terroristattacker mot en medlemsstat och stadgar: "Unionen och dess medlemsstater ska handla gemensamt i en anda av solidaritet om en medlemsstat utsätts för en terroristattack eller drabbas av en naturkatastrof eller en katastrof som orsakas av människor." Kravet på åtgärder är dock allmänt hållet - "handla gemensamt i en anda av solidaritet".

Sverige har också sedan 2009 formulerat en egen solidaritetsförklaring, i förhållande till EU:s medlemsstater och till de nordiska staterna. Den lyder: "Sverige ska inte förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett EU-land eller ett nordiskt land och vi förväntar oss att dessa agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Vårt land ska både kunna ge och ta emot stöd såväl civilt som militärt." Även här är emellertid kravet på handling mycket allmänt formulerat - det enda som sägs är att Sverige inte skall förhålla sig passivt.

Sverige skall självklart stödja Frankrike. Det ligger i Sveriges eget intresse och är ett uttryck för våra grundläggande värderingar om frihet, jämlikhet och solidaritet. Islamiska Staten (IS) utgör ett hot mot dessa värderingar och organisationen begår vidriga handlingar. Men vi skall stödja Frankrike inte för att vi måste eller enligt olika fördrag skulle vara tvingade till det - utan för att vi vill, för att vi själva väljer det.

Om meningslösa frågor, kampen mot IS och fördomar mot Islam

Görs det för lite för att stoppa radikaliseringen bland unga? Så löd första frågan till panelen i Godmorgon, världen! i P1 i morse. Frågan är tillsynes oskyldig, men i praktiken är den meningslös då den inte går att svara "nej" på. Motsvarande frågor skulle kunna vara "Görs det för lite för att bekämpa mäns våld mot kvinnor?", "Görs det för lite för att bekämpa ungdomsbrottsligheten?" eller "Görs det för lite för att bekämpa cancern?"

Så länge vi har ett olöst samhällsproblem blir det omöjligt att hävda att vi gör tillräckligt mycket för att lösa problemet. Vi kan alltid göra mera. Formuleringen "Görs det för lite för att stoppa..." är således förledande oförarglig, men riskerar att utmynna i alarmism och moralism. En bättre fråga hade varit "Vad kan vi göra för att mer framgångsrikt bekämpa radikaliseringen/mäns våld mot kvinnor/ungdomsbrottsligheten/cancern?" Men det är klart, en sådan fråga hade inte kunnat besvaras med "ja" eller "nej".

I samma inslag påstod skribenten i Sydsvenskan Carl Rudbeck att terrordåden i Paris hade sin grund i Islam som religion. "Vi måste se Islam, faktiskt, som ett problem", påstod han. Rudbeck fortsatte: "Om du läser Koranen ser du att de handlingar som sker i Paris har stöd." Han fortsatte "Det har funnits en konflikt mellan kristendom och Islam i 1 400 år." Programledaren frågade lite försynt om Rudbeck inte gjorde sig skyldig till en grov generalisering med tanke på att det finns ca 1.5 miljarder muslimer i världen. Rudbeck svarade då att om bara någon procent av alla muslimer blev jihadister så skulle dessa uppgå till 1.5 miljoner.

Genom att utmåla terrordådet i Paris som en konsekvens av Islam som religion och som ett led i en 1 400 år gammal konflikt mellan kristendom och Islam gör Carl Rudbeck IS (Islamiska staten) en stor tjänst. Rudbeck bekräftar IS bild av konflikten och han går IS ärenden genom att skapa motsättningar mellan kristna och muslimer. Det finns mängder av tolkningar av Islam i den muslimska världen. Carl Rudebeck väljer att bara låtsas om de mest konservativa och fundamentalistiska tolkningarna.

IS får näring i sönderfallande stater som Irak, Libyen och Syrien och i den arabiska vårens misslyckande. För att varaktigt bekämpa IS måste omvärlden - vid sidan av de militära insatserna - verka för att stärka de existerande statsbildningarna (med reservation för kurdernas kvar på autonomi/självständighet och att varaktig fred i Syrien knappast är möjlig med Assad som ledare).

För att skapa en sådan ordning, så att människor inte längre ska behöva fly från sina hem måste fler stater beredas plats och/eller övertalas att spela en roll. Jag syftar på Ryssland och Iran, på Turkiet och inte minst på arabiska sunnimuslimska stater som Saudiarabien. Här krävs politisk och diplomatisk skicklighet. För att medvetet travestera bloggpostens inledningsfråga: Görs det för lite för att med politiska och diplomatiska medel stoppa våldet i Mellanöstern? Svaret är - naturligtvis - ja.

Var morden i Charleston ett terrordåd?

På kvällen den 17 juni 2015 gick den 21-årige Dylann Roof in i en metodistkyrka i centrala Charleston, South Carolina och sköt ihjäl nio människor, samtliga afroamerikaner. Dylann Roof greps dagen därpå och har erkänt att det var han som sköt.

Kort efter massakern utbröt en mediedebatt i USA huruvida dådet skulle betecknas som terrorism. Även i Sverige tvekade tidningarna inledningsvis. Vi ska alltid vara restriktiva i ett inledande skede med att benämna en viss handling för ett terrordåd. Det är bättre för oss att invänta mer information och se vad som slås fast från officiellt håll gällande exempelvis en gärningsmans motiv, sa till exempel Olle Zachrison, redaktionschef på SvD.

Det är bra att medierna är restriktiva med att stämpla våldshandlingar som terrorism. Själv var jag också inledningsvis osäker på vad som var den adekvata benämningen. Begreppet terrorism är notoriskt svårdefinierat, och det ligger mycket i den gamla aforismen One man's terrorist is another man's freedom fighter. Så var t ex Nelson Mandela under många år stämplad som terrorist av USA.

I den politiska propagandan används termen "terrorist" ofta för att stigmatisera sin motståndare. Ingen förespråkar "terrorism", och kan du få din motståndare stämplad som terrorist blir det också lättare att mobilisera stöd i sin kamp mot denne motståndare. George Bush visste vad han gjorde när han deklarerade sitt War on Terrorism.

Det finns ingen allmänt vedertagen definition av terrorism. Den jag använder, och vilken jag tycker ändå sammanfattar det centrala i de centrala definitioner som finns, lyder ungefär så här: en handling som genomförs i syfte att uppnå vissa politiska, religiösa eller ideologiska mål och där förövaren använder sig av våld mot oskyldiga för att skapa skräck och uppmärksamhet.

Med den definitionen är det inte så svårt - när vi nu känner till mer om bakgrunden - att beteckna Dylann Roofs dåd som en terrorhandling. Dylann Roof tycks ha författat ett rasistiskt manifest och velat uppmana till raskrig. Om dessa uppgifter stämmer fanns här ett politiskt motiv i kombination med en vilja att skapa skräck och eller uppmärksamhet.

Jag tror också att om det varit en arabisk muslim som rusat in i en kyrka, ropat Allahu Akbar och börjat skjuta omkring sig så hade dådet av många stämplats som ett terrordåd redan från början.

Jag kommenterar dådet i Charleston och problematiserar begreppet terrorism för Svenska Dagbladet.

Terror i Europa - då och nu

Helgens terrordåd i Köpenhamn har obehagliga likheter med terrordådet i Paris i början av januari. Först attackeras mål som har anknytning till kultur och yttrandefrihet, därefter attackeras judiska institutioner. I skrivande stund är gärningsmannens identitet i Köpenhamnsattacken inte känd. Kanske var det en copycat, inspirerad av attackerna i Paris. I vilket fall var det ett vidrigt och vämjeligt dåd.

Hur skall vi då förklara och förstå dessa terroraktioner? I slutet av 1960- och början av 1970-talet genomfördes en lång rad palestinska terroraktioner, i form av t ex flygplanskapningar, sprängdåd och gisslantagandet av israeliska idrottsutövare vid OS i München 1972. De palestinska organisationer som genomförde terrordåden var sekulära och aktionerna hade politiska mål. Terroraktionerna skulle synliggöra palestiniernas nationella strävanden och på så sätt bidra till att omvärlden erkände palestiniernas krav på en egen statsbildning.

Parallellt med de palestinska terroraktionerna genomförde den tyska Röda armé-fraktionen (RAF, eller Baader-Meinhof-ligan som den också kallades) ett stort antal terroraktioner i form av kidnappningar, dödsskjutningar och flygplanskapningar. Även RAF var en sekulär organisation och hade politiska mål med sina aktioner. En bärande idé var att terroraktionerna skulle tvinga staten att vidta så repressiva åtgärder att statsmaktens sanna natur skulle synliggöras. Synliggörandet av statsmaktens repressiva natur skulle medvetandegöra arbetarklassen och därigenom skapa en revolutionär situation där kapitalismen till sist skulle gå under.

De jihadistiska terroraktioner vi på senare tid upplevt (och då vill jag poängtera att vi ännu inte med säkerhet vet vad som låg bakom helgens dåd i Köpenhamn) skiljer sig i väsentliga avseenden från de palestinska och de tyska gruppernas terroraktioner. Visserligen har de jihadistiska gruppernas terroraktioner även en del politiska mål (t ex förhindra att USA och andra västmakter politiskt och/eller militärt intervenerar i enskilda stater i Mellanöstern och därigenom underlätta upprättandet av islamistiska stater eller som i IS:s fall ett kalifat). Men jihadisternas terroraktioner riktar sig också - och där skiljer de sig från de palestinska och de tyska grupperna - mot de värden och den livsstil som dominerar i det vi ibland kallar västerlandet (i det här fallet Europa).

Politisk terror kan bekämpas och bemötas med politiska medel, eftersom terrorister och de statsmakter som en sådan terrorism riktas emot kan inrangeras i en gemensam rationalitet. Västmakterna kunde förstå de palestinska organisationernas politiska mål och även samtala och så småningom förhandla med de palestinska organisationernas ledare. Al Fatah och PLO avsade sig terrorn som politiskt medel. Även när det gällde RAF gick det att inom ramen för gällande diskurs förstå organisationens mål och medel. Men eftersom RAF:s målsättning var revolutionär gick det inte att förhandla med ledarskapet.

När det gäller jihadisternas terror är målen, som ovan påpekats, inte enbart politiska. Terroraktionerna är inte enbart ett medel som syftar till att nå ett bestämt mål, utan också ett mål i sig. Det gör dem mycket mer svåra att förstå och också mycket svårare att bekämpa. Därav den frustration som den jihadistiska terrorn föder, och de starka känslor och antipatier som följer i dess spår.

Därför är det svårare att bekämpa jihadistisk terror med politiska medel än vad det var att bekämpa palestinsk och tyska RAF:s terror med politiska medel. Däremot kan vi ge stöd åt de politiska krafter i jihadisternas närområde som bekämpar jihadismen och som gör det utifrån en värdegrund vi kan dela. Vi kan också bekämpa den genom att inte med en tum ge vika i värdefrågorom alla människors lika värde och de mänskliga rättigheter som efter så många års kamp vunnit en slags diskursiv hegemoni i vårt samhälle.

Dådet mot Charlie Hebdo

Inga ord är starka nog när det gäller att fördöma det ohyggliga dådet mot den franska tidskriften Charlie Hebdo i Paris i dag. Fasansfulla bilder visar på samma känslokalla mördande av enskilda människor som vid terrordådet på Utöya. Att följa händelseutvecklingen var en motbjudande upplevelse. Sorg och vrede växer samman till en känsla som inrymmer både vanmakt och kamplystnad.

Tidskriften Charlie Hedbo har ingen motsvarighet i Sverige. Den närmaste jag kommer att tänka på är den avsomnade Puss, där bland andra Lars Hillersberg och Carl-Johan de Geer under åren 1968-1974 utifrån en slags vänsteranarkistisk, rabulistisk position svingade vilt mot alla auktoriteter.

Mitt i all sorg och vrede är jag orolig för två saker. Jag är orolig för att attacken skall inspirera andra grupperingar till ytterligare aktioner som syftar till att skrämma människor och som slår mot yttrande- och tryckfriheten. Jag är också orolig för att attacken skall främja en mobilisering av högerextrema och främlingsfientliga grupper, en mobilisering som hotar tolerans och mångfald inte bara i Frankrike utan i hela Europa. Därför är det viktigt att de åtgärder som vidtas förmår kombinera en kraftfull insats mot terrorismen och dess orsaker med en obetvingad vilja att värna tolerans, mångfald och det öppna samhället.

Vi vet ännu inte vilka krafter som ligger bakom det ohyggliga dådet mot Charlie Hebdo. Men vi vet att det är fundamentalism och fanatism som är fienden, oavsett om fundamentalismen och fanatismen kommer klädda i religiös eller i politisk dräkt.

Ännu har vi inget namn på den 11 september

Ännu har vi inget etablerat namn på det som hände den 11 september 2001. Vi namnger terrordåden mot World Trade Center och Pentagon efter det datum de genomfördes, "elfte september" eller "nine-eleven". Jag kan inte erinra mig någon annan historisk händelse som namnges enbart efter det datum den inträffade, möjligen nationaldagar undantagna.

Vår ovilja eller vår oförmåga att sätta ett namn på händelserna den 11/9 2001 är ett uttryck för att vi har svårt att förstå vad som hände. Med "förstå" menar jag här "beskriva, förklara och se konsekvenserna av" det inträffade. Tolkningarna är många, både när det gäller förklaringar och konsekvenser.

Själv prövar jag att gå tillbaka till den text jag publicerade i Göteborgs-Posten den 25/9 2001 (ej på nätet), två veckor efter terrordåden. Alla texter åldras, med mer eller mindre välbehag. Det som slår mig när jag läser denna text tio år senare är att den inte tycks ha åldrats alls - jag skulle ha skrivit ungefär samma text om jag skrev om den i dag. Vad betyder det? Att min förståelse av det som inträffade inte är större i dag än vad den var då? Att jag inte utvecklas som intellektuell och tänkande varelse? Eller att det som inträffade trots allt kanske inte var så svårt att förstå?

Läsaren får avgöra själv. Nedan följer de mest centrala delarna av texten ut Göteborgs-Posten den 25/9 2001.

Enskilda händelser - hur dramatiska och hur grymma de än är - förändrar sällan världen. Däremot bidrar de ibland till att avtäcka och lyfta fram trender som redan existerar.

En trend som präglar dagens värld är att nationalstaternas suveränitet i allt större utsträckning holkas ur och begränsas. Informationsteknologins utveckling och de ökade ömsesidiga beroendena över stats- och nationsgränser har bidragit till denna begränsning av statssuveräniteten. I stället växer olika former av transnationella nätverk - som inte är bundna till ett bestämt territorium - fram och utmanar staterna om makten i det internationella systemet. Det kan röra sig om nätverkssamarbete mellan företag eller om företag som är organiserade i form av nätverk. Det kan också röra sig om internationella miljöorganisationer som t ex Greenpeace eller rörelser till försvar av mänskliga rättigheter, som t ex Internationella juristkommissionen eller PEN-klubben. Dessa nätverk kan vara mer eller mindre formellt organiserade. I fallet med Pentagon och World Trade Center rörde det sig om nätverksorganiserade terrorrörelser, i väpnat angrepp mot världens överlägset mäktigaste stat.

Manuel Castells har i sin uppmärksammade trilogi "Informationsåldern" beskrivit vår tids samhälle just som ett nätverkssamhälle och antyder att nationalstaten har spelat ut sin roll. Påståendet är en grov överdrift. Nationalstaterna har som maktstrukturer utmanats - men alls inte utmanövrerats eller ersatts - av transnationella nätverk. Snarare kan vi tala om en tvekamp eller ett dubbelvälde, där statsmakt och nätverk ömsom samverkar och ömsom konkurrerar i strävan efter makt och inflytande.

Det är sant att "statslösa" transnationella terrororganisationer med kompetens att genomföra så komplicerade och så omfattande attacker som de mot Pentagon och World Trade Center är en ny företeelse i vår värld. Men i kraftmätningen mellan nationalstat och terrornätverk är det knappast de militära medlen som är de mest ändamålsenliga för nationalstaten. USA kan bomba Afghanistan och andra länder så mycket man vill - de transnationella terrornätverken kommer man inte åt den vägen.

Hur kraftmätningen mellan nationalstater och nätverk på sikt kommer att sluta vet vi inte. Nationalstaten är förstås inte för evigt. Den är konstruerad av människor, inte "naturlig" eller av Gud given. Men den har visat sig betydligt mer seglivad än vad alla dess vedersakare under historiens gång kunna ana.

Till sist är inte organisationsformen det centrala. I stället handlar det om hur vi bäst värnar de värden vi sätter högst - med människovärdet i spetsen. Attacken mot World Trade Center och Pentagon var en grov kränkning av människovärdet. Terroristerna får inte sätta våldsnivån. Kampen mot terrorismen måste därför föras på ett sätt så att den inte kränker de värden den är tänkt att försvara.

Den sista meningen av min text visade sig vara en fåfäng förhoppning. USA:s upprättande av fånglägret i Guantanamo, det folkrättsstridiga kriget mot Irak med alla dess övergrepp samt legaliserandet av tortyr är skamfläckar i kampen mot terrorismen. Låt oss hylla minnet av alla dessa döda - den 11 september och därefter - genom att aldrig, aldrig acceptera att terrorismens logik blir vår logik.

Attentat med politiskt mål

I dag presenterar jag en mer fördjupad analys av Anders Behring Breiviks manifest "2083" på Göteborgs-Postens kultursida. Ett utdrag ur artikeln kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.

Dokumentet är i mångt och mycket en klipp- och klistra-produkt, där författaren hämtat eller lånat avsnitt från andra texter på nätet. Delar av det har självbiografiska drag, till exempel genom att han intervjuar sig själv samt en makaber personlig dagbok. Han refererar också nätsignaturen Fjordman, vilket ökar mystiken då många tror att det är Behring Breivik själv som tidigare använt sig av just den signaturen.

Det vore givet manifestet frestande att avfärda det ohyggliga som inträffade i Oslo och på Utöya som en ensam, ”galen” människas verk. Men så enkelt är det sannerligen inte. Till skillnad från mannen som skrev en ny grundlag för Sverige har Anders Behring Breiviks projekt en politisk riktning. Breiviks dåd kan bara förstås i ljuset av den högerextrema och muslimfientliga miljö där han själv varit en del. Attentaten hade ett politiskt mål – att bidra till mobilisering till väpnad kamp mot det mångkulturella samhället och dess förespråkare, i det här fallet den norska socialdemokratin.

De miljöer där Anders Behring Breivik har rört sig har ett ansvar. Inte för gärningen i sig – för den ansvarar Anders Behring Breivik ensam. Men de har ett ansvar för att genom sin fundamentalistiska världsbild och våldspropaganda skapa ett stämningsläge där detta illdåd blev möjligt.

2083. En högerextremists kusligt detaljrika, våldsromantiska projektmakeri

Jag har nu tagit del av den misstänkte gärningsmannens 1 516 sidor långa dokument med namnet 2083 (det år då Western European Civil War beräknas vara avslutat, alla förrädare avrättats och alla muslimer deporterats). Självklart har jag inte läst hela texten, men bekantgjort mig med den tillräckligt mycket för att kunna formulera några uppfattningar.

Några menar att vi bör nonchalera texten och framför allt inte sprida den. Så tycker inte jag. Vi bör känna våra fiender. Skall vi förstå ondskans logik måste vi också ta del av de texter som den tar sig uttryck i. Alla försök att göra texten svårtillgänglig bidrar bara till mytologisering. Bättre att lyfta fram texten i ljuset. Då spricker den, som trollen.

Till formen präglas dokumentet av en utstuderad noggrannhet, för att inte säga pedanteri. Innehållsförteckningen upptar i sig flera sidor och är mönstergill i sin struktur och överskådlighet. Uppgifterna i boken kännetecknas av exakthet, i stort och smått och över en enorm spännvidd av frågor. Vi får veta exakt hur många romer det bor i Makedonien, exakt hur tempelriddarnas uniformer är utformade, exakt hur många sexpartners en schweizisk tonårsflicka enligt statistiken kommer att ha i sitt liv, exakt hur man går till väga för att omvandla ett word-dokument till en PDF-fil och exakt hur man gör när man bygger bomber.

Ideologiskt erbjuder texten inget nytt. Vi finner en högerextremism med traditionella inslag av nationalism, längtan efter renhet, kristendom, muslimhat, våldsromantik och anti-feminism. Ideologin förkroppsligas i ett detaljreglerat projektmakeri. Afrika skall delas in i två zoner - en muslimsk och en icke-muslimsk. Utländskt ägarskap av nyhetsmedia skall förbjudas. Dödsstraffet skall återinföras, skoluniformer likaså.

Dokumentet skrämmer, genom sin kombination av ideologisk, fundamentalistisk våldsromantik och ett detaljerat projektmakeri.

*

Det pågår också en diskussion om hur vi bör benämna den misstänkte gärningsmannen. Är han en ensam "galning" eller en "terrorist"? Det ena behöver förstås inte utesluta det andra. I någon mening är en terrorist som dödar ett stort antal oskyldiga människor per definition en "galning". Men världen är full av galningar, endast en bråkdel av dessa galningar blir terrorister. Därför kan en galnings dåd aldrig ses isolerat, utan bör i stället betraktas i ljuset av den miljö och de sammanhang där galningen verkar. I det här fallet de högerextrema och muslimfientliga miljöer som finns i Norge och på nätet.

Terrorism är ett komplicerat begrepp. Men i det här fallet är det inte särskilt svårt att tillämpa det. Med terrrorism menas ungefär en handling som genomförs i syfte att uppnå vissa politiska, religiösa eller ideologiska mål och där förövaren använder sig av våld mot oskyldiga för att skapa skräck och uppmärksamhet. Attentaten i Oslo och på Utøya uppfyller dessa kriterier och bör därför heller inte kallas för något annat än just terrorism.

Om tomheten i uttrycket "ta terrorhotet på allvar"

Ta terrorhotet på allvar. Så formulerade Peter Wolodarski - politisk redaktör i Dagens Nyheter - igår sin främsta förhoppning inför 2011.

Det är naturligtvis svårt att säga emot. Kan alla som tycker att terrorhotet inte skall tas på allvar räcka upp en hand? Men det är alltid något märkligt med uttalanden som alla kan instämma i. Antingen är de så betydelselösa att de blir ointressanta. Eller så avses egentligen något annat än vad som faktiskt sägs.

Peter Wolodarski är en klok person, som ofta skriver läsvärda texter på DN:s ledarsida ur ett socialliberalt perspektiv. Men här blir han bara en i den kör som oreflekterat talar om att vikten av att "ta terrorhotet på allvar".

Vad menar Wolodarski egentligen? I sin text betonar han att Sverige inte har blivit ett otryggare land att leva i efter självmordsattentatet i Stockholm och det misstänkta terrorförsöket mot danska Jyllands-Posten. Han konstaterar att det "finns svenska medborgare" som bär på ett hat mot yttrandefriheten, demokratin och jämställdheten, och att dessa personer knappast ändrar uppfattning om Sverige lämnar Afghanistan eller om Lars Vilks aldrig ritat någon rondellhund. Wolodarski betonar vidare att risken för nya terrordåd inte ska överdrivas, även om enskilda individer använt Sverige som bas för att planera attentat eller till och med sprängt sig själva i luften.

I allt detta är det enkelt att instämma. Men vad betyder då hans slutsats, d v s att terrorhotet skall tas på allvar, att "hotet från extremisterna aldrig får bagatelliseras eller nonchaleras, utan ska bekämpas med rättsstatens skarpaste vapen". Vem är det Wolodarski riktar sin uppmaning till? Vem är det som enligt honom och den verklighetsbeskrivning han ger "inte tar terrorhotet på allvar"?

Är det möjligen så att Wolodarski egentligen menar att polisen bör få skarpare befogenheter för att motverka terrorism? I så fall borde Wolodarski skriva det rent ut, för då blir diskussionen genast mer konkret och kontroversiell. Säpo:s generaldirektör Anders Danielsson har ju t ex själv i en intervju i Studio Ett sagt att han av hänsyn till rättsstaten inte vill ha några utökade befogenheter.

Oavsett sina intentioner bidrar Peter Wolodarski genom sin innehållsmässigt tomma uppmaning om att vi måste "ta terrorhotet på allvar" till att vrida upp diskussionsläget i en fråga där de flesta är eniga om att eftertanke är en dygd. Genom uttalandet antyder Wolodarski att det finns centrala aktörer i svensk politik och debatt som inte tar terrorhotet på allvar, annars hade ju Wolodarski inte haft någon anledning att formulera sin förhoppning överhuvudtaget. Samtidigt väljer Wolodarski att inte peka ut dessa aktörer. Givet den högst nyanserade verklighetsbeskrivning av terrorhotet han själv formulerar i artikeln är det oerhört svårt att se med vilka han egentligen är oense.

Enkla slagord som "ta terrorhotet på allvar" är förföriska i sin enkelhet. Men i sak döljer de mer än täcker av och bidrar därför till att fördunkla debatten.

En annan oklarhet står ordföranden i Justitieutskottet, socialdemokraten Morgan Johansson, för när han på sin blogg argumenterar för att "terrorhotet är verkligt", medan integritetsskälen till att Säpo inte får beställa information från FRA:s spaningsresultat är "konstruerade". Om man som Morgan Johansson målar upp skiljelinjerna som "verkliga terrorhot" gentemot "konstruerade integritetsskäl" så kommer socialdemokratin oundvikligen att halka efter i den pågående debatten om spänningen mellan demokratisk öppenhet och nationell/individuell säkerhet. Inte ens Fredrik Reinfeldt uttryckte sig så när FRA-debatten härjade som värst.

Vem skall ha rätten att bestämma vilka hot som är "verkliga" och vilka argument som är "konstruerade"? Det är väl heller ingen som tror att den man som sprängde sig själv till döds i Stockholm för några veckor sedan hade kunnat hindras om Säpo haft möjlighet att beställa spaning av FRA. Morgan Johansson använder det stämningsläge som nu råder i terrordebatten till att försöka påverka Socialdemokraternas politik i integritetspolitiken. Det gör mig bekymrad. Jag är också orolig för att så få framträdande socialdemokrater vågar eller vill ta steget fram och med kraft försvara medborgarintegriteten. Eva-Lena Jansson är alldeles för ensam i det arbetet.

Sammantaget: Var noggrann med orden i debatten om terrorism och integritet. Till dem som läser tillsynes övertygande eller tvärsäkra texter i ämnet säger jag med Bertold Brecht: Sätt fingret på varje bokstav - fråga hur kom den dit?!

Bombdådet i Stockholm och Magnus Ranstorps historielösa alarmism

Uppdaterad tisdag 14 december: Just hemkommen från medverkan i SVT Debatt angående bombdådet i Stockholm och dess konsekvenser i Sverige. Bland de övriga medverkande återfanns bl a Helena Benaouda, Lars Vilks, Soran Ismail och Nima Dervish. Utifrån ämnesvalet blev det en lugn och sansad tillställning och alla Säpo-vakterna kunde titta på TV i lugn och ro. Jag och Soran Isamil tyckte nog lika om allting, vad nu det kan betyda.

I sak kretsade debatten bl a om huruvida det finns tendenser till radikalisering bland svenska muslimer, om orsakerna till terrorism med religiösa förtecken (där jag drev tesen att det är fundamentalism som är av ondo, oavsett om den kommer i religiös eller politisk klädesdräkt) samt vilket personligt ansvar Lars Vilks har för sin utsatta situation.

Om likheterna mellan Lars Vilks och pingstpastorn Åke Green som anklagades för att hetsa mot homosexuella har jag tidigare skrivit här. Peter Weiderud berör problematiken i en debattartikel i Expressen i dag.

Sammantaget tycker jag att debatten efter bombdådet har sansat sig. Jag är glad och stolt att bo i ett land där chefen för Säkerhetspolisen (Anders Danielsson, i Studio Ett i dag) säger sig inte vilja ha större befogenheter, eftersom han värnar rättsstaten.

Angående rättsstaten var det med stor sorg jag tog del av Morgan Johanssons lovsång till en förstärkt FRA-lag, i riksdagen i dag. Dessbättre visade det sig att han inte hade sin egen riksdagsgrupp med sig, så Socialdemokraternas krav på att riva upp lagen ligger fast. Men det säger en hel del om krisens omfattning i Socialdemokraterna, när Justitieutskottets ordförande uttalar sig på ett sätt som går stick i stäv med den egna riksdagsgruppens inställning.

*

Sverige är en del av världen. Men det har vi varit länge. Så formulerade sig justitieminister Beatrice Ask i söndagens SVT Agenda. När jag hörde uttalandet tyckte jag att det ekade tomt och innehållslöst. Men samtidigt tänkte jag på alla de tomheter som jag själv säkert då och då lyckas kläcka ur mig i direktsändning, och genast kände jag mig lite mer försonligt inställd.

När jag i dag tar del av ett uttalande av Magnus Ranstorp, terroristexpert på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, blir jag än mer positiv till det Beatrice Ask sa. Ranstorp påstår: Sverige har tidigare varit en skyddad vik i en stormig värld, men att människor nu urskillningslöst vill mörda andra är djupt chockerande. Till om med för mig är det extremt chockerande att det här händer i Stockholm. Det är väldigt extremt.

I sitt uttalande markerar Beatrice Ask lugnt och sakligt att Sverige är en del av världen och att vi därför inte är - och heller aldrig har varit - immuna mot våld och destruktivitet. Terroristexperten Magnus Ranstorp blir i stället alarmistisk och beskriver den tragiska händelsen som att Sverige i ett slag har förändrats från ett fridens paradis ("skyddad vik") till ett stormens Gehenna, där "människor nu urskillningslöst vill mörda andra".

Magnus Ranstorps historielöshet är avgrundsdjup. Sverige har inte i modern tid varit en fristad från terrorhot och politiskt våld. Så sköts t ex Jugoslaviens ambassadör Vladimir Rolovic till döds i ett skottdrama vid den jugoslaviska ambassaden i Stockholm den 7 april 1971. Gärningsmännen var två kroater med band till den ökända Ustasja-rörelsen, vilken begick mord och bombdåd i efterkrigstidens Europa. Den 16 september 1972 kapades ett flygplan från Stockholm på väg till Göteborg, och kaparna krävde att de dömda gärningsmän som mördat Rolovic skulle friges. Kapningen blev framgångsrik och gärningsmännen flögs med det kapade planet till Francos Spanien där de begärde politisk asyl.

År 1975 ockuperades den västtyska ambassaden i Stockholm av medlemmar ur Röda armé-fraktonen (RAF), vilka krävde att den västtyska regeringen skulle frige ett antal fängslade RAF-aktivister. Fyra människor dödades i dramat, två ur RAF och två ur gisslan.

I slutet av 1970- och början av 1980-talet genomförde den s k Bombmannen Lars Tingström upprepade bombdåd mot centrala samhällsinstitutioner, med två dödsoffer som följd. Morden på statsminister Olof Palme och utrikesminister Anna Lind, Lasermannens och den nu aktuella Malmöskyttens beskjutningar av invandrare samt Sveriges deltagande med stridande trupp i Afghanistan är bara några ytterligare illustrationer av det absurda i påståendet att Sverige varit en "skyddad vik" från politiska våldsdåd eller våld med internationell anknytning. Som Vänstra Stranden träffande formulerar det: Allt tyder på att Olof Palme mördades av en ensam förvirrad/sjuk/hatisk människa på samma sätt som Anna Lindh. I Malmö sitter en ensam man häktad för vad som kan kallas hat-skjutningar och i fängelse sedan många år sitter John Ausonius (lasermannen) för att ha dödat och skadat människor enbart för att de såg utländska ut. Jag skulle inte dra några långtgående slutsatser om terrorismen i och terrorhotet mot Sverige på grundval av dessa enskilda mäns aktioner. Och jag skulle inte dra några sådana på grundval av vad vi vet om Stockholmshändelserna heller.

I Expressen för Per Wirtén ett motsvarande resonemang: Att Sverige varit en skyddad vik är inte bara ett ofta upprepat tankefel. Det närmar sig status av offentlig lögn.

Jag tycker att såväl regeringen som polisen hittills har hanterat den tragiska händelsen i Stockholm bra. Det är utomordentligt viktigt att de alarmistiska stämningar som Magnus Ranstorp bidrar till att framkalla inte leder till en stigmatisering av islam eller av muslimer. Lika lite som vi skuldbelade tyskar för RAF:s gärningar eller skåningar för Malmöskyttens härjningar skall vi skuldbelägga muslimer för det nu aktuella bombdådet i Stockholm,

11 september, Mehdi Ghezali och Anna Lindh

I dag är det åtta år sedan terrorattackerna mot USA den 11 september 2001. Då ställdes genast frågan hur attackerna skulle förändra världen. Mitt svar är att enskilda händelser sällan förändrar världen - i stället är de ett tecken på att världen redan har förändrats.

Terrorattackerna blev möjliga genom att nationalstaternas territoriella suveränitet urholkats och att transnationella nätverk som Al-Qaida vuxit i styrka. Bara något decennium tidigare hade motsvarande attacker varit omöjliga att genomföra. Den 11 september 2001 var ett uttryck för att maktbalansen i världen förändrats, där den moderna tidens stormakter nu utmanas av aktörer som inte har nationalstaten som maktbas.

Men visst fick händelserna den 11 september också konsekvenser för den fortsatta utvecklingen i världspolitiken. Professor Wilhelm Agrell skriver i dag mycket klokt i Sydsvenskan om hur USA bara några dagar efter attackerna utlyste det "globala kriget mot terrorismen". Första målet för detta krig blev Afghanistan: I och med 11 september-attackerna och USA:s ingripande i Afghanistan fick Nato i den transatlantiska solidaritetens namn ta på sig en övervakande uppgift för att sedan successivt glida in i ett mer eller mindre permanent lokalt inbördeskrig som mycket mer handlade om interna maktstrider än något globalt terrorhot.

Nästa måltavla blev Irak, och inte gick det bättre där: Irak hade ingenting med terrorattackerna i USA att göra. Kriget urartade till uppror och inbördeskrig med ofantliga politiska mänskliga och materiella kostnader som följd. Och i det ockuperade Irak erbjöds paradoxalt nog de globala terrorister som skulle bekämpas den krigsskådeplats de annars inte skulle haft. Parallellt med tragedierna i Afghanistan och Irak har klockan vridits tillbaka för tortyrförbud, respekt för fångars rättigheter och skydd av civila i väpnade konflikter på ett sätt som vi inte trodde vara möjligt.

I media ställs nu också absurda frågor om huruvida den svenske medborgaren Mehdi Ghezali verkligen borde ha släppts från det folkrättsvidriga Guantanamolägret, eftersom han nu på oklara grunder har gripits säkerhetsstyrkor i Pakistan. Rättssäkerhet, någon?

Det är i dag också sex år sedan Anna Lindhs död. Jag vill inte bidra till någon ikonisering av Anna Lindh - en sådan skulle hon ha tyckt förfärligt illa om. Men i denna tunga tid saknar jag hennes röst till försvar för folkrätt och mänskliga rättigheter. I Irak, i Afghanistan och i den israelisk-palestinska konflikten.