Ännu har vi inget namn på den 11 september

Ännu har vi inget etablerat namn på det som hände den 11 september 2001. Vi namnger terrordåden mot World Trade Center och Pentagon efter det datum de genomfördes, "elfte september" eller "nine-eleven". Jag kan inte erinra mig någon annan historisk händelse som namnges enbart efter det datum den inträffade, möjligen nationaldagar undantagna.

Vår ovilja eller vår oförmåga att sätta ett namn på händelserna den 11/9 2001 är ett uttryck för att vi har svårt att förstå vad som hände. Med "förstå" menar jag här "beskriva, förklara och se konsekvenserna av" det inträffade. Tolkningarna är många, både när det gäller förklaringar och konsekvenser.

Själv prövar jag att gå tillbaka till den text jag publicerade i Göteborgs-Posten den 25/9 2001 (ej på nätet), två veckor efter terrordåden. Alla texter åldras, med mer eller mindre välbehag. Det som slår mig när jag läser denna text tio år senare är att den inte tycks ha åldrats alls - jag skulle ha skrivit ungefär samma text om jag skrev om den i dag. Vad betyder det? Att min förståelse av det som inträffade inte är större i dag än vad den var då? Att jag inte utvecklas som intellektuell och tänkande varelse? Eller att det som inträffade trots allt kanske inte var så svårt att förstå?

Läsaren får avgöra själv. Nedan följer de mest centrala delarna av texten ut Göteborgs-Posten den 25/9 2001.

Enskilda händelser - hur dramatiska och hur grymma de än är - förändrar sällan världen. Däremot bidrar de ibland till att avtäcka och lyfta fram trender som redan existerar.

En trend som präglar dagens värld är att nationalstaternas suveränitet i allt större utsträckning holkas ur och begränsas. Informationsteknologins utveckling och de ökade ömsesidiga beroendena över stats- och nationsgränser har bidragit till denna begränsning av statssuveräniteten. I stället växer olika former av transnationella nätverk - som inte är bundna till ett bestämt territorium - fram och utmanar staterna om makten i det internationella systemet. Det kan röra sig om nätverkssamarbete mellan företag eller om företag som är organiserade i form av nätverk. Det kan också röra sig om internationella miljöorganisationer som t ex Greenpeace eller rörelser till försvar av mänskliga rättigheter, som t ex Internationella juristkommissionen eller PEN-klubben. Dessa nätverk kan vara mer eller mindre formellt organiserade. I fallet med Pentagon och World Trade Center rörde det sig om nätverksorganiserade terrorrörelser, i väpnat angrepp mot världens överlägset mäktigaste stat.

Manuel Castells har i sin uppmärksammade trilogi "Informationsåldern" beskrivit vår tids samhälle just som ett nätverkssamhälle och antyder att nationalstaten har spelat ut sin roll. Påståendet är en grov överdrift. Nationalstaterna har som maktstrukturer utmanats - men alls inte utmanövrerats eller ersatts - av transnationella nätverk. Snarare kan vi tala om en tvekamp eller ett dubbelvälde, där statsmakt och nätverk ömsom samverkar och ömsom konkurrerar i strävan efter makt och inflytande.

Det är sant att "statslösa" transnationella terrororganisationer med kompetens att genomföra så komplicerade och så omfattande attacker som de mot Pentagon och World Trade Center är en ny företeelse i vår värld. Men i kraftmätningen mellan nationalstat och terrornätverk är det knappast de militära medlen som är de mest ändamålsenliga för nationalstaten. USA kan bomba Afghanistan och andra länder så mycket man vill - de transnationella terrornätverken kommer man inte åt den vägen.

Hur kraftmätningen mellan nationalstater och nätverk på sikt kommer att sluta vet vi inte. Nationalstaten är förstås inte för evigt. Den är konstruerad av människor, inte "naturlig" eller av Gud given. Men den har visat sig betydligt mer seglivad än vad alla dess vedersakare under historiens gång kunna ana.

Till sist är inte organisationsformen det centrala. I stället handlar det om hur vi bäst värnar de värden vi sätter högst - med människovärdet i spetsen. Attacken mot World Trade Center och Pentagon var en grov kränkning av människovärdet. Terroristerna får inte sätta våldsnivån. Kampen mot terrorismen måste därför föras på ett sätt så att den inte kränker de värden den är tänkt att försvara.

Den sista meningen av min text visade sig vara en fåfäng förhoppning. USA:s upprättande av fånglägret i Guantanamo, det folkrättsstridiga kriget mot Irak med alla dess övergrepp samt legaliserandet av tortyr är skamfläckar i kampen mot terrorismen. Låt oss hylla minnet av alla dessa döda - den 11 september och därefter - genom att aldrig, aldrig acceptera att terrorismens logik blir vår logik.