Damfotboll väcker känslor

I dag skriver jag på IFK Göteborgs supporterblogg Bara ben på Glenn Hysén om att damfotboll ofta väcker starka känslor. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.

I Aftonbladet för Jan Guillou diskussionen vidare. Guillou menar att "damfotbollen skulle bli bättre och roligare med mindre spelplan och mindre målburar".

När det gäller målburar har Guillou uppenbart fel. Mindre målburar leder till färre mål och tråkigare fotboll. Däremot är jag mer positivt inställd till förslaget med mindre spelplan (Guillou är självklart inte först med denna idé). Kvinnor på elitnivå springer i genomsnitt 10-15 procent långsammare än män Det innebär att bolltransporterna tar 10-15 procent längre tid, vilket leder till långsammare spel. Just långsamheten är något som damfotbollens brukar ta fasta på och just där tycker jag också att de har en poäng.

Robert Laul kommenterar Guillous förslag med att "om spelplanerna minskas blir det mindre tid för spelarna med boll vilket ställer högre krav på teknik vilket skulle innebära fler stoppade anfall, mer bröt och gröt, mer misstag". Well, säger jag, högre krav på teknik skulle utveckla damfotbollen i det avseendet. Med dagens planstorlekar är incitamenten för att utveckla tekniken inte lika starka som de skulle vara med mindre planer.

Ingen begär att kvinnliga kulstöterskor eller spjutkasterskor skall använda samma redskap som männen använder. Fotbollsplanens storlek ursprungligen anpassad efter männens fysiska förutsättningar. För mig är jämlikhet lika villkor givet olika förutsättningar. Därför tycker jag också att idén om mindre planer för damfotbollen är värd att pröva seriöst.