Hylla inte osportslighet

I dag skriver jag på IFK Göteborgs supporterblogg Bara ben på Glenn Hysén, om det osportsliga slutet på matchen Portugal-Sverige i U21-EM i fotboll. En utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här. 

*

Framgångarna för det folkkära U21-landslaget i fotbolls-EM för herrar har med rätta fått stor uppmärksamhet. Den makalösa vändningen mot Italien, det snöpliga baklängesmålet mot England och kvitteringen i slutminuterna mot Portugal skapar Buster-känsla. Nu kan det mycket väl sluta med final mot Tyskland. Där lär väl Buster-känslan ta slut...

Men jag kan inte släppa det som hände i slutskedet av Sveriges match mot Portugal. Båda lagen var vid ett oavgjort resultat klara för semifinal, på Italiens bekostnad. Efter Sveriges kvitteringsmål i slutet av matchen lade båda lagen i praktiken av att spela fotboll. Under de tre avslutande övertidsminuterna trillade portugiserna demonstrativt boll i sidled på egen planhalva, utan att någon svensk på allvar försökte komma åt bollen överhuvudtaget. Det var ingen uppbygglig upplevelse att se. Jag skulle definitivt inte vilja att IFK Göteborg bar sig åt så här i något sammanhang.

I Expressen försvarar Mathias Lühr de båda lagen med att italienska spelare säkert skulle ha betett sig likadant. Det är möjligt, men självklart ingen ursäkt. Framförallt kan jag tänka mig Mathias Lührs och andra svenska sportjournalisters (för att inte tala om svenska fotbollssupportrars) reaktion om det varit Portugal och Italien som burit sig åt på det här sättet, och Sverige som hade åkt ur turneringen. Rubriker kring FUSK och OMORAL hade klätt tidningssidorna.

Skall man vara petnoga så dömer jag Portugal hårdare än Sverige. Det var Portugal som hade bollen och vägrade göra något konstruktivt med den. Visst, de svenska spelarna kunde ha jagat mer intensivt. Men det var Portugal som bollhållare som hade ansvaret att ta initiativ.

Jag är också förvånad över att domaren lät ett så uppenbart brott mot spelets idé pågå ostraffat. Jag är ingen regelexpert, men finns det verkligen inget utrymme i regelboken för domaren att agera i en sådan här situation?

 

"Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem." (Matt 7:12) Denna gyllene regel gäller även på idrottsplanen och utgör på något sätt sportslighetens credo. Svårare än så är det inte.

Kundmentalitet inom idrotten? AIK vs. IFK Göteborg

Jag är en övertygad motståndare till kundtänkande inom idrotten. Som medlem i och hängiven supporter till IFK Göteborg skulle jag bli synnerligen irriterad om klubbens ordförande började kalla mig för en kund till klubben. Jag är en del av klubben, inte någon som klubben sänder varor och tjänster till.

Jag tror aldrig att någon ordförande för IFK Göteborg skulle kalla klubbens medlemmar och supporters för kunder till klubben. Jag blev väldigt förvånad när jag i Svenska Dagbladet i dag läste att AIK:s nye klubbordförande Johan Segui kallar AIK:s supporters och medlemmar för just kunder.

En del kanske menar att Johan Segui bara spelar ett spel för att göra den mer affärsinriktade ledningen glad och att supportrarna vet var de har honom i fråga om klubbkänsla. Jag köper inte det. Ord är viktiga och vilka ord vi använder påverkar vårt sätt att tänka och vara. Beskrivs vi som kunder börjar vi själva tänka som kunder och då blir vi kunder. Sluttande plan.

Accepterar verkligen AIK:s supporters att degraderas till kunder? Jag skulle aldrig göra det.

Jag skrev en kort notis om saken på IFK Göteborgs supporterblogg Baraben, där jag medverkar som skribent. Där pågår nu en diskussion i kommentarfältet.

Damfotboll väcker känslor

I dag skriver jag på IFK Göteborgs supporterblogg Bara ben på Glenn Hysén om att damfotboll ofta väcker starka känslor. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.

I Aftonbladet för Jan Guillou diskussionen vidare. Guillou menar att "damfotbollen skulle bli bättre och roligare med mindre spelplan och mindre målburar".

När det gäller målburar har Guillou uppenbart fel. Mindre målburar leder till färre mål och tråkigare fotboll. Däremot är jag mer positivt inställd till förslaget med mindre spelplan (Guillou är självklart inte först med denna idé). Kvinnor på elitnivå springer i genomsnitt 10-15 procent långsammare än män Det innebär att bolltransporterna tar 10-15 procent längre tid, vilket leder till långsammare spel. Just långsamheten är något som damfotbollens brukar ta fasta på och just där tycker jag också att de har en poäng.

Robert Laul kommenterar Guillous förslag med att "om spelplanerna minskas blir det mindre tid för spelarna med boll vilket ställer högre krav på teknik vilket skulle innebära fler stoppade anfall, mer bröt och gröt, mer misstag". Well, säger jag, högre krav på teknik skulle utveckla damfotbollen i det avseendet. Med dagens planstorlekar är incitamenten för att utveckla tekniken inte lika starka som de skulle vara med mindre planer.

Ingen begär att kvinnliga kulstöterskor eller spjutkasterskor skall använda samma redskap som männen använder. Fotbollsplanens storlek ursprungligen anpassad efter männens fysiska förutsättningar. För mig är jämlikhet lika villkor givet olika förutsättningar. Därför tycker jag också att idén om mindre planer för damfotbollen är värd att pröva seriöst.

Om moralism och historielöshet i debatten om fotbollsvåldet

I dag skriver jag på IFK Göteborgs supporterblogg Bara ben på Glenn Hysén om vad jag uppfattar som historielöshet och moralism i debatten om det s k fotbollsvåldet. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.

Visst är våldet i samband med idrottsevenemang ett stort problem som fläckar fotbollens varumärke. Enskilda människor kommer till skada. Sponsorer tvekar och barnfamiljer undviker vissa matcher.

Men debatten präglas också av historielöshet, bristande proportioner och moralism. Jämfört med andra våldsyttringar i det svenska samhället i dag är det ytterst få människor som kommer till skada. I stället är det våldets ritualisering och meningslöshet som provocerar.

I grunden handlar huliganvåld nästan alltid om grupper av unga män i kombination med alkohol eller droger. Den typen av våld är sannerligen ingen ny företeelse, utan snarare något som har präglat mänsklighetens historia. Våldet utgick länge från en lokal identitet, som t ex i Ulf Peder Olrogs "Samling vid pumpen": Samling vid pumpen, Tunabergare hitåt! Alfred ha de slagit så han ligger och blör. I grusgropen slåss de med Buskhyttaborna, länsman fick på huvet, så jag tror att han dör. Eller Olle Adolphsons "Balladen om det stora slagmålet på Tegelbacken": Det var grabbarna från Eken, det var grabbar med kulör. Det var grabbarna som var på ett sjuhelvetes humör, som med knogjärn och med påkar och med blodet rött och hett gick till Tegelbacken för att skipa rätt.

I dag betingas människors identiteter allt mindre av var vi bor. Världen har blivit rörligare och vi flyttar alltmer. Men supporterlojaliteten med den egna klubben lever kvar, oavsett vart i världen vi styr kosan. I dag är det inte unga berusade män från Tunaberga som slåss mot unga berusade män från Buskhyttan. I stället är det unga, berusade män från Firman Boys som slåss mot unga, berusade män från Djurgårdens Fina Grabbar. Utanpåverket kanske skiljer sig åt, men de grundläggande mekanismerna är de samma.

Jag vill inte leva i ett samhälle där anmälningsplikt, fingeravtrycksidentifiering och övervakningskameror ända in på toaletterna blir en naturlig del av fotbollen. Min principiella inställning är i stället följande:

1.) Våldsanvändningen hänger nästan alltid hänger samman med bruk av alkohol. Ta därför bort all alkoholförsäljning från arenorna.

2.) Medierna bör fortsätta på den inslagna vägen och tona ned rapporteringen från interna uppgörelser mellan vår tids Tunabergare och Buskhyttabor, d v s klubbarnas s k firmor. Uppmärksamhet i medierna innebär ju bara ytterligare en kick för den lilla grupp som deltar i dessa sammanstötningar.

3.) I den mån individer på eller utanför en idrottsarena bryter mot lagen är det polisens ansvar att agera. Självklart skall polisbevakningen av idrottsevenemang bekostas av det allmänna. Det är därför vi betalar skatt, och polisens våldsmonopol varken kan eller bör delegeras till någon annan.

4.) Klubbarna har ett ansvar genom att inte bidra till firmornas legitimitet. Stockholmsklubbarnas s k kvartssamtal med firmarepresentanter undergräver ju all trovärdighet i klubbarnas påståenden att de motarbetar firmorna.

5.) Spelare och ledare har också ett ansvar i att skärpa sin stil och hyfs på och bredvid planen. Det ständiga tjafsandet på domaren och fuskandet i form av att medvetet och på felaktiga grunder tillskansa sig fördelar (filmningar, "stjälande" av inkast och hörnor etc) bidrar också till att i onödan hetsa upp stämningen.

Men framför allt - spänn av. Fotbollsvåldet är ett otyg och skall bekämpas. Men det är inte kriget som har kommit till vårt land.

Liknande tankar har tidigare formulerats av Vänstra Stranden.

Med dessa rader önskas alla bloggens läsare en riktigt Glad Midsommar!

Idrottsvåld i Sverige och i USA

Texten nedan är just publicerad på mesta mästarnas eminenta och prisbelönta supporterblogg Bara ben på Glenn Hysén.

SUPPORTERVÅLD. På senare år har läktarvåldet och bråk mellan s k supportergrupper i Sverige fått stor uppmärksamhet. Problemet gäller främst fotboll på elitnivå, men har även visat tendenser att sprida sig till ishockeyn. För några dagar sedan var det t ex storbråk på läktarna redan en halv timme före matchstart i hockeyderbyt mellan AIK och Djurgården. Samma klubbar möts i morgon i fotbollsallsvenskan, och nya bråk är att vänta.

För ett par dagar sedan satt jag på restaurang med en god vän (hockeymålvakt med SM-guld med Björklöven från 1987!) och funderade över varför USA - vars samhälle i övrigt är så impregnerat av våld - inte har några problem med supportervåld. Jag sände ut en fråga på twitter (@UlfBjereld) och frågan väckte ett enormt engagemang. På bara några minuter hade svaren haglat in och kreativiteten kunde man inte klaga på. Här kommer några av de föreslagna svaren i min egen informella trovärdighetsordning:

1. I USA är lagsporter i huvudsak en medelklassangelägenhet.

2. Biljettpriserna är så höga att det inte uppstår supporterkulturer.

3. Fansen åker inte med till bortamatcherna.

4. I USA är lagsporter i huvudsak en familjeunderhållning.

5. Lagen är så kommersialiserade att det inte uppstår supporterkulturer.

6. Det är ont om derbyn i amerikanska lagsporter på elitnivå.

7. Det är långa avstånd mellan klackarna på läktarna.

8. Frågan är felställd - det finns visst supportervåld i USA.

9. USA:s fanatismkvot är redan fylld av religion, politik och patriotism.

10. USA får utlopp för sina aggressioner i Irak och i AfghanistanVad säger ni? Finns det några bättre (eller sämre...) förklaringar än de som listats ovan? Kan skillnaden ha att göra med att i de flesta länder är det främst fotbollen som varit drabbad av våldet, och fotbollen har ju som bekant en betydligt svagare ställning i det amerikanska idrottslivet?

IFK Göteborg: Vi lever ännu!

Jag medverkar då och då med texter på den prisbelönta fotbollsbloggen Bara Ben på Glenn Hysén. Följande post är just publicerad där.

I dessa svåra dagar behöver alla Blåvita tigerhjärtan den tröst som står att få. Igår hämtade jag själv tillit och styrka i en sammankomst med föreningen Gamla Ullevi Veteraner, där ärrade idrottskämpar från Göteborgstrakten varje torsdagsförmiddag träffas i Ullevi tennishall för några timmars umgänge. Föreningen leds av odödlige Bengt "Fölet" Berndtsson, Blåvitts legendariske mångårige lagledare från 1960- och 1970-talen Peo Johansson samt arenachefen på Gamla Ullevi Leif Canebring.

I torsdags var det 117 medlemmar som hade slutit upp. Endast män. Vid mina 52 år var det också en ovanlig upplevelse att vara överlägset yngst i lokalen... Lokalerna öppnar redan kl 07.00 på morgonen och träffen pågår fram till lunch. Varje gång inbjuds en föredragshållare och nu var det jag som stolt och hedrad hade fått den äran. Jag var talare nummer 608 i ordningen - bland tidigare gäster återfinns t ex Lennart "Fat Cat" Johansson, Lars-Åke Lagrell och professorn i statsvetenskap Sören Holmberg. När jag presenterade mig som blåvit i själen hördes spridda burop i den annars blåvitt välfyllda lokalen, och jag tyckte mig uppfatta att Bo Falk buade lite extra mycket. :)

Jag talade i ca 40 minuter om Palestinakonflikten, och därefter följde en frågestund. Palestinafrågan och idrottsrörelsen kommer inte så sällan i kontakt med varandra, allt från det blodiga gisslandramat i München-OS 1972 till förra årets Davis Cup-match i tennis mellan Sverige och Israel inför tomma läktare i Malmö eller demonstrationerna i samband IFK Göteborgs match i tredje omgången av Europe League mot mot Hapoel Tel Aviv sommaren 2009. Jag var imponerad av nivån på de frågor som ställdes och den koncentration och fokusering som veteranerna fortfarande förmådde uppamma.

Hela 608 föredrag sedan 1993. Det är nio fler än de matcher Fölet själv spelade för IFK Göteborg under sin långa och vackra karriär. Varje torsdag i veckan bortsett från ett sommaruppehåll, och över 100 deltagare nästan varje gång. Fotbollsspelare, handbollsspelare, idrottsjournalister, pressfotografer. Det är rörande och imponerande, och väldigt få föreningar i landet överhuvudtaget förmår uppvisa en sådan kraft.

Skall jag falla vill jag göra det i strid, sjöng en gång Björn Afzelius. De ärrade kämparna jag hade förmånen att få träffa hade långt ifrån gett upp - varken i livet eller i sin tilltro till idrottens gemenskap och helande kraft. Låt oss nu tillsammans hjälpa vår klubb att bibehålla stridsviljan och inte bryta ihop bara för att tabellen ser ut som den gör och spelet för tillfället är obefintligt.Stöd kan hämtas ur låten Vi lever ännu, varur versraden ovan är hämtad. Låten säger - trots att den förstås är skriven om något helt annat - egentligen allt som behöver sägas om tillståndet och vägen framåt för klubben i dag:

Vi har gått med öppna ögon i förväntningarnas tid; Vi har blundat i besvikelse när allting var förbi; Men vi lever ännu. Vi har klättrat uppför berget till triumfens högsta topp; Vi har handlöst störtat utför när vi äntligen kommit opp; Men vi lever ännu.

Vi har vandrat i gemenskapen med dom vi håller av; Vi har lidit oss igenom alla ensamhetens kval; Men vi lever ännu. Man har hälsat oss med värme och med kärleksfulla ord; Man har visat oss en avsky som har isat vårat blod; Men vi lever ännu.

Så det tycks som själva livet är en motsättning i sig; Varje kärlek bär ett minne av ett hat; Varje ögonblick av lycka bär en skugga av en sorg; Varje trygghet vilar på en vilsenhet; Men vi lever ännu. Ja, vi lever ännu.

Carl Bildt och Bara ben på Glenn Hysén...

...vann idag Aftonbladets Stora Bloggpris. Bara ben på Glenn Hysén är en supporterblogg till IFK Göteborg, där jag av och till har nöjet och äran att medverka som skribent (t ex här eller här eller här). Stort grattis framför allt till Markus Hankins som burit projektet hela vägen. Att en supporterblogg vinner Aftonbladets läsaromröstning om bästa sportblogg är något speciellt, eftersom supporters från andra lag av naturliga skäl kan känna ett visst mentalt motstånd att rösta på den oavsett dess kvaliteter.

Stort grattis också till Carl Bildt som vann Stora Bloggprisets hederspris. Kul och välförtjänt! Visserligen kan man med fog påstå att Carl Bildt bloggande är mer monologt än dialogt. Men Carl Bildt var ändå en pionjär som toppolitiker när han drog igång sin blogg. Han uppdaterar den mycket ofta, och har hittills inte vikt ner sig. Respekt!

Vad är Fair Play?

Nedanstående post har jag publicerat på den alltid lika eminenta Blåvita fotbollsbloggen Bara ben på Glenn Hysén.

En Ängel är alltid för Fair Play. Men vad menas med Fair Play egentligen?

Alla minns vi Glenn Strömbergs vackra änglaflykt genom luften i Sveriges VM-kvalmatch mot Tjeckoslovakien på Råsunda den 5 juni 1985. Stig Fredriksson passar Glenn Strömberg som tunnlar tjecken Jan Berger och rusar in med bollen i tjeckiskt straffområde. Väl där faller Glenn Strömberg på absolut ingenting och domaren Eamonn Farrell blåser straff. Robert Prytz slår in straffen och Sverige tar ledningen med 1-0 med mindre än kvarten kvar att spela. (Strax därpå fastställer Lasse Larsson slutresultatet till 2-0 efter pass av Torbjörn Nilsson.)

Glenn Strömberg är i dag en fotbollsikon, och när incidenten på Råsunda tas upp är det mest som en rolig krumelur i Glenns fantastiska karriär. Men vad är det som gör att vi gärna överser med en del sorts fusk men blir oerhört upprörda över andra sorters fusk? Vi hyllar i dag Glenn Strömberg, men Ludmila Engquist är stigmatiserad.

Det fulaste en idrottsman kan göra i dag är att dopa sig. "Stäng av fuskarna på livstid" ljuder fältropet. Varför det? Var ligger skillnaden mellan att tillskansa sig själv en otillbörlig fördel genom att äta otillåtna medel än att filma sig till en straffspark? Fusk som fusk?

Eller hur skall vi se på en målvakt som i desperation fäller en motståndare som sprungit sig fri? Visst - målvakten blir utvisad och det blir frispark eller straffspark. Men varför stämplar vi inte målvakten som en fuskare trots att han medvetet bryter mot regelverket och mot spelets idé?

Och vilka regelbrott uppfattar vi som helt okontroversiella? Om Adam Johansson försöker stjäla 10 meter vid ett inkast? Om Pontus Wernbloom köttar ner en motståndare på mittfältet? Eller om Hjalmar Jonsson använder handen utan att domaren ser det?

Jag tror det är två saker som avgör hur upprörda vi blir. Den första är intentionen. Det är sin sak att i stridens hetta bryta mot reglerna - en annan sak att utanför matchsituationen
förbereda regelbrott (som doping). Den andra är konsekvensen. Vi minns Glenn Strömbergs filmning eftersom den blev matchavgörande. Hade Prytz missat straffen hade Strömberg filmning vilat i glömskans sjö. Ett stulet inkast blir sällan matchavgörande.

Allt kan hända i stridens hetta. Men att vara Blåvit är att ha stil. Så jag vill gärna se ett IFK Göteborg som i år går till spel på en nya arena och som inte filmar, inte tjuvar inkast och framförallt inte gnäller på domaren. En sådan stil kräver självbehärskning. Den som har självbehärskning har också nyckeln till segern.

Mot SM-guld 2009!

IFK Göteborg inte bara bäst, utan också populärast

Mitt hjärta är inte bara rött, utan också Blåvitt. I den senare egenskapen bloggar jag då och då på den legendariska IFK Göteborgs-bloggen Bara ben på Glenn Hysén och följande post kan också läsas där.

Alla älskar Blåvitt. Det är inte alldeles sant - men nästan. Den just publicerade studien Göteborgs fotbollssupportrar 1994-2007 visar i varje fall att Blåvitt är det överlägset mest älskade laget i Göteborg och att stödet för klubben har ökat under senare år.

Undersökningen är baserad på SOM-institutets undersökning i Västsverige och publiceras i boken Att bygga, Att bo, Att leva (red L. Nilsson & S Johansson, Göteborgs universitet) och är författad av mina kära kollegor Lennart Nilsson och Anders Widfeldt.

Andelen personer som uppger sig ha ett favoritlag i fotboll i Göteborg överhuvudtaget har ökat från 38 procent år 2006 till 43 procent år 2007. Därmed bryts en nedåtgående trend sedan 1994, då hela 53 procent av de svarande angav att de hade ett favoritlag i Göteborg.

Av de göteborgare som uppger att de har ett favoritlag i fotboll dominerar IFK Göteborg. I 2007 års undersökning uppger 61 procent att de håller på IFK Göteborg, mot 11 procent för GAIS och 8 procent för ÖIS. Häcken och Västra Frölunda får tillsammans 1 procent. I övrigt håller 13 procent av göteborgarna på ett annat svenskt lag (Elfsborg populärast) och 6 procent på ett utländskt lag (Barcelona populärast).

För IFK Göteborg innebär 61 procent sympatisörer att en negativ trend bryts. År 1994 var stödet 70 procent och därefter har stödet minskat i nästan varje enskild mätning - år 2006 var det nere i 47 procent.

I vilka befolkningsgrupper är då stödet för IFK Göteborg störst? Blåvitt dominerar i alla befolkningsgrupper. Allra störst är stödet i den yngsta åldersgruppen 15-19 år - där håller 73 procent på IFK Göteborg, 7 procent på ÖIS och bara 3 (!) procent på GAIS. Det är - som bekant - inte alltid roligt att vara GAIS-are...

IFK Göteborg har haft och har kanske fortfarande lite sosse-stämpel över sig. Vi kan konstatera att bland arbetare håller 64 procent på IFK Göteborg medan motsvarande andel bland företagare bara är 50 procent. Av företagarna håller 21 procent på GAIS och 15 procent på ÖIS. Något betyder det, i alla fall. Lägsta stödet för IFK Göteborg återfinns bland Miljöpartister. Endast 41 procent av Miljöpartisterna håller på IFK Göteborg, mot 16 procent för GAIS, 6 procent för ÖIS och hela 25 procent på "annat svenskt lag".

Så framtiden kan tyckas ljus. I efterdyningarna av SM-guldet 2007 och bygget av den nya arenan växer fotbollsintresset och allra mest växer stödet för IFK Göteborg. Nu gäller det för klubben att nyttja detta tillfälle och skapa helgjutna arrangemang på nya Gamla Ullevi som skapar varaktigt högre publiksiffror och håller medieintresset på topp. Är klubbledningen mogen den uppgiften? Jag hoppas - men är inte helt säker...