Zlatan och svensk damfotboll

Debattens vågor går höga efter fotbollsikonen Zlatans uttalanden i en Expressen-intervju om svensk damfotboll. Zlatan kritiseras för att ha uttalat sig hånfullt och nedlåtande, bland annat genom att föreslå att framgångsrika kvinnliga fotbollsspelare kunde belönas med en cykel med Zlatans autograf på.

Men vad sa Zlatan egentligen? Och kanske ännu viktigare - vad menade han?

Av någon anledning har damfotboll alltid varit en kontroversiell företeelse i Sverige. Det är lite oväntat, eftersom Sverige är ett av världens mest jämställda länder. I andra idrotter som till exempel handboll, volleyboll, fri idrott, cykel, skidor, golf eller tennis väcker damernas utövande av sporten alls inte lika starka känslor. Men damfotbollen sticker ut, trots landslagets internationella framgångar.

En vanligt förekommande formulering i debatten är att "det går inte att jämföra herrfotboll med damfotboll". Ungefär så säger Zlatan i Expressen-intervjun också: Det går inte att jämföra damernas individuella prestationer med herrarnas. Men vad betyder ett sådant påstående egentligen? Jag ser åtminstone två olika tolkningar:

1. Det går inte att jämföra herrfotboll med damfotboll eftersom det rör sig om helt olika saker/verksamheter. Argumentet är att det vore som att jämföra Zlatan med popgruppen Abba och fråga vem som är bäst, eller möjligen som att jämföra Zlatan med Ingemar Stenmark eller Gunde Svan och sedan ställa samma fråga. Herrfotboll och damfotboll är som äpplen och päron, och därför blir varje jämförelse meningslös.

2. Det går inte att jämföra herrfotboll med damfotboll eftersom skillnaden i spelarnas skicklighet är så stor. Argumentet är att det vore som att jämföra Zlatan med en genomsnittlig manlig division 2-spelare i fotboll. Skillnaden i kvalitet är så stor att varje jämförelse blir meningslös. Kvalitetsskillnaden kan antingen avse att damfotbollen är en outvecklad/underutvecklad sport jämfört med många andra idrotter. Eller att kvinnliga elitidrottare i fysiska sporter på grund av fysiska skillnader alltid presterar sämre än vad manliga elitidrottare gör.

Zlatan vore nu inte Zlatan om hans uttalande enkelt hade rymts inom någon av de båda tolkningarna ovan. Nej, i stället för han in ett helt eget kriterium för en jämförelse mellan herrfotboll och damfotboll. Kriteriet heter pengar: Ska vi jämföra herrarnas ekonomi med damernas? Vi spelar in det de använder. Eftersom damfotbollen genererar så mycket mindre pengar än vad herrfotbollen gör så skall heller inte framgångsrika kvinnliga fotbollsspelare belönas med en bil som den manlige landslagsstjärnan Anders Svensson, utan möjligen med en cykel. Här är det plötsligt inte fråga om individuella idrottsprestationer utan om kommersiella överväganden.

Expressen-journalisten tycks ha tagits helt på sängen av Zlatans uttalanden. I artikeln saknas de skarpa följdfrågor som hade kunnat skapa ökad precision kring vad Zlatan egentligen menade.

Svenska Fotbollförbundets ordförande Karl-Erik Nilsson säger i ett uttalande att svensk fotboll har en tydlig värdegrund och i den ingår att man vill varandras framgång. Men han tillägger: Jag kommenterar eller recenserar aldrig vad enskilda spelare säger eller tycker i media. Alla är fria att uttrycka vad de vill. Karl-Erik Nilsson uttalande är naturligtvis inte sant. Som landslagskapten är man inte alls "fri att uttrycka vad man vill". Om en landslagskapten till exempel  sagt att det var för många svarta spelare i Allsvenskan eller att han inte ville han några homosexuella spelare i landslaget så hade han inte kommit undan med att han var "fri att uttrycka vad man vill". Nu blir i stället Karl-Erik Nilssons budskap att Zlatans uttalande egentligen inte var så farligt. Nilssons uttalande passar dessvärre väl i ett mönster där svenska idrottsledare försöker hantera problem genom att likt strutsen stoppa huvudet i sanden och låtsa att problemen inte finns.

Själv tycker jag att Pia Sundhage som så ofta uttrycker det bäst av alla: Det är tråkigt och ledsamt för svensk fotboll när en lagkapten uttrycker sig så. Det visar på brister i manlig fotbolls värdegrund.

Damfotboll väcker känslor

I dag skriver jag på IFK Göteborgs supporterblogg Bara ben på Glenn Hysén om att damfotboll ofta väcker starka känslor. Ett utdrag ur texten kan läsas nedan. Hela texten kan läsas här.

I Aftonbladet för Jan Guillou diskussionen vidare. Guillou menar att "damfotbollen skulle bli bättre och roligare med mindre spelplan och mindre målburar".

När det gäller målburar har Guillou uppenbart fel. Mindre målburar leder till färre mål och tråkigare fotboll. Däremot är jag mer positivt inställd till förslaget med mindre spelplan (Guillou är självklart inte först med denna idé). Kvinnor på elitnivå springer i genomsnitt 10-15 procent långsammare än män Det innebär att bolltransporterna tar 10-15 procent längre tid, vilket leder till långsammare spel. Just långsamheten är något som damfotbollens brukar ta fasta på och just där tycker jag också att de har en poäng.

Robert Laul kommenterar Guillous förslag med att "om spelplanerna minskas blir det mindre tid för spelarna med boll vilket ställer högre krav på teknik vilket skulle innebära fler stoppade anfall, mer bröt och gröt, mer misstag". Well, säger jag, högre krav på teknik skulle utveckla damfotbollen i det avseendet. Med dagens planstorlekar är incitamenten för att utveckla tekniken inte lika starka som de skulle vara med mindre planer.

Ingen begär att kvinnliga kulstöterskor eller spjutkasterskor skall använda samma redskap som männen använder. Fotbollsplanens storlek ursprungligen anpassad efter männens fysiska förutsättningar. För mig är jämlikhet lika villkor givet olika förutsättningar. Därför tycker jag också att idén om mindre planer för damfotbollen är värd att pröva seriöst.