Så har den palestinske presidenten Mahmoud Abbas under enorm internationell uppmärksamhet lämnat in en ansökan till FN om att Palestina skall upptas som fullvärdig medlem. Överlämnandet skedde i samband med generalförsamlingens allmänna debatt. Kontrasterna var slående. I talarstolen möttes Abbas med jubel och stående ovationer, medan Israels statsminister Benjamin Netanyahu i huvudsak möttes av isande tystnad.
Palestinierna har stärkt sin ställning genom att denna gång våga löpa linan fullt ut. Om palestinierna inte hade vänt sig till FN hade Palestinafrågan lagts i frysboxen fram till efter det amerikanska presidentvalet 2012. Inget talar för att några israelisk-palestinska förhandlingar hade kommit igång fram tills dess. I stället är det möjligt att den s k arabiska våren flyttat över till de palestinska områdena, med våldsamma uppror mot den israeliska ockupationsmakten och/eller mot det egna, åldrade ledarskapet.
Nu är Palestinafrågan i stället högst upp på den internationella dagordningen. Frågan blir då vad som kommer att hända nu. Jag tror det blir ungefär så här:
Säkerhetsrådet kommer att ta god tid på sig att behandla palestiniernas förfrågan. En snabb omröstning skulle leda till att förslaget avslås - antingen genom att det inte lyckas samla de nödvändiga nio rösterna eller genom att USA lägger in sitt veto. En sådan snabb utveckling skulle leda till våldsamma protester bland palestinierna och även på andra håll i Mellanöstern. Dessutom skulle palestinierna direkt vända sig till generalförsamlingen. Där skulle de lyckas samla en majoritet för att erkänna Palestina som stat, vilket skulle ge palestinierna tillträde till flera internationella organ dit de nu inte har tillträde. T ex skulle Palestina som stat kunna anmäla Israel till Internationella brottmålsdomstolen (ICC) för brott mot Genèvekonventionen.
Under den tid som säkerhetsrådet tar på sig för att behandla frågan - vilket snarare blir månader än veckor - kommer USA och omvärlden att anstränga sig för att få israeler och palestinier att återgår till förhandlingsbordet. En sådan återgång är inte möjlig så länge Israel fortsätter bygget av sina olagliga bosättningar på Västbanken och i östra Jerusalem. Frågan är om Netanyahu har den politiska viljan och förmågan att acceptera ett tillfälligt byggstopp i utbyte mot förhandlingar och att erkännandefrågan av Palestina skjuts på framtiden. Jag är tveksam.
På kort sikt stärks säkert Netanyahus ställning i israelisk politik. Men på mellanlång sikt kommer den att urholkas. Under Netanyahus styre har Israels säkerhetspolitiska läge avsevärt försämrats och missnöjet i de sociala frågorna är stort. Den högerdominerade koalitionsregeringen i Israel har redan suttit betydligt längre än vad de flesta bedömare hade förväntat sig. Ett regeringsskifte i Israel skulle öppna upp för ett stopp för bosättningspolitiken och ett återupptagande av direktförhandlingar mellan israeler och palestinier.
Men om Netanyahu sitter kvar och vägrar acceptera ett byggstopp kommer säkerhetsrådet om någon eller några månader antingen att avslå palestiniernas begäran och/eller ta beslut som innebär ett de facto-stärkande av statsbyggnadsprocessen i Palestina (genom olika former av ökade politiska och ekonomiska stödåtgärder). USA har genom sin internationellt allmänt försvagade ställning förlorat sin dominerande ställning som fredsmäklare i Mellanöstern. Därigenom skapas utrymma för andra aktörer, som t ex Frankrike, att ta ett steg fram.
Men erkännandefrågan kommer ändå att hamna i generalförsamlingen, där den kommer att få tillräckligt stöd. I den omröstningen kommer också Sverige att rösta ja, med en särskild röstförklaring om vikten av att gränsfrågan och andra frågor löses genom förhandlingar så att en varaktig lösning på konflikten kan åstadkommas. Det finns i den svenska riksdagen ett brett stöd för ett erkännande och Carl Bildt kommer knappast att vilja ställa sig vid sidan av processen. Även centrala borgerliga ledarsidor som Expressen och i dag i praktiken Dagens Nyheter bejakar ett erkännande.
Scenariot ovan kan förstås påverkas av flera saker, främst den internationella händelseutvecklingen utanför Israel/Palestina. Hur kommer Egypten och Turkiet att förhålla sig? Vad händer i Syrien (och Libanon)? Men i huvudsak tror jag att utvecklingen går mot ett internationellt erkännande av den palestinska staten, och därmed en starkare ställning för tvåstatstanken och för palestinierna i de förhandlingar med Israel om fred och en varaktig lösning som till sist måste komma.
11 kommentarer:
Lite märkligt att erkänna Palestina nu med tanke på den politiska splittringen mellan västbanken och Gaza. Vem har kontrollen över territoriet?
Är det bara jag som vill se Turkiet som en medlare. Deras senaste agerande tyder på klar förskjutning från Väst > Öst och deras Nej-röstande för sanktioner mot Iran borde kunna reparera deras förhållande med Hamas. Då har vi en part som både Fatah och Hamas skulle kunna acceptera, som dessutom har regionellt intresse av att lösa det. Både Isreal och Palestina, tror jag, har intresse av att göra det mer regionalt.
Givetvis måste nån övertala Israel om att gå med på Turkiet, för det krävs ett regeringsbyte, minst.
Eller är jag för naiv.
Man uppmärksammar ständigt att Abbas inte kontrollerar Gaza – samtidigt som samma debattörer märkligt nog aldrig observerar att Abbas inte ens kontrollera majoriteten av Västbanken, eftersom den ockuperas av Israel.
Så visst är det märkligt…
Man skall ha fullständigt klart för sig att en ny möjlighet för palestinierna att dra Israel inför ICC är ett synnerligen tveeggat vapen eftersom såväl Hamas som diverse ialamistiska grupper begår ständiga folkrättsbrott i Gaza, vilket Israelerna kommer att vara snara att påpeka i sina motanmälningar till ICC
Abbas troliga motargument att PA saknar kontroll över Gaza skulle då bli ett motargument mot bildandet av en palestinsk stat.
Bilden är mycket mer komplex än bara ja eller nj till en palestinsk stat.
Vilka väntar sig några stående ovationer från ett israeliskt anförande i FN? FN är ju den institution som tagit fram 21 av 27 resolutioner mot Israel, som antog det skamliga sionism=rasism. Det finns bland världens skurkstater ingen stat som begår så många brott som Israel? FN har en lång historia av negativ särbehandling av Israel. Netanjahu anspelade på flera exempel, som läsare själva kan ta del av genom att läsa hans tal som finns publicerat på nätet. Det finns fler exempel. Om medlemmar av FN kände sig pikade, bra.
Under det förhållande som råder är det ganska meningslöst att ge någon betydelse i att Abbas fick stående ovationer och Israel bara applåder. Bättre då att analysera vad båda hade att säga och hur uppriktigt man visade sog beredda att göra svåra kompromisser för fred. Läs båda talen!
Under det 9 månader långa byggstoppet vägrade Abbas att sätta sig vid förhandlingsbordet, så varför skulle han göra så nu?
Det är lika rimligt att kräva av Abbas att förhandla förutsättningslöst, som det är att kräva av Natanyahu att införa ett byggstopp.
Ponera att Palestina lyckas och blir erkända. Vilka folkrättsliga rättigheter får då Israel att slå tillbaka mot till exempel raketattacker? Jag föreställer mig att Israel borde kunna förklara krig på riktigt och helt enkelt slå ut Palestina med folkrätten på sin sida.
Eller har jag missat något?
Förmodligen är Israel som stat unikt i det avseendet att ett ”stopp” inte betyder att man upphör med något – utan tvärt om betyder ett ”byggstopp” istället att man bygger så det knakar i ockuperade östra Jerusalem.
Helt rätt Lindmark. Det finns realpolitiska fördelar för Israel med en erkänd palestinsk statsbildning. En av dem är att Ramallah får ansvaret för varenda raket som avfyras från Gaza. Ramallah får också ansvaret för Gilad Shalit.
G. Tikotzinsky
Om Israel ska kunna anmäla ev. raketattacker från Gaza till ICC krävs att Israel erkänner Palestina som stat .. tydligen.
Israel är rätt isolerat i FN och som vi ser, i omvärlden, och i min syn inte enbart pga dess agerande. Vänd på steken och se om omvärlden kunde ha agerat bättre i frågor om konflikten. Speciellt har FN helt enkelt ignorerat attackerna från Gaza mot Israel. Om man tycker att det är som det ska har man fel, i min åsikt.
Hamas har, vilket Goldstone pekade på i artikeln efter Goldstonerapporten, begått och fortsatt att begå brott mot mänskligheten iom angreppen på civilbefolkning från Gaza.
Vad har hindrat FNs Human Rights Council att i starkaste ord fördöma Hamas agerande, något som Goldstone efterfrågar? Kan det ha att göra med vilka som har suttit i rådet, stater som inte ger sitt eget folk mänskliga rättigheter.
Goldstone: "Something that has not been recognized often enough is the fact that our report marked the first time illegal acts of terrorism from Hamas were being investigated and condemned by the United Nations. I had hoped that our inquiry into all aspects of the Gaza conflict would begin a new era of evenhandedness at the U.N. Human Rights Council, whose history of bias against Israel cannot be doubted...Simply put, the laws of armed conflict apply no less to non-state actors such as Hamas than they do to national armies...The U.N. Human Rights Council should condemn these heinous acts in the strongest terms..."
Viktigt: Att Hamas agerar utan att vara en del av en regelrätt stat spelar ingen roll i ansvaret.
FN Råd för mänskliga rättigheter borde ha fördömt dessa dåd för länge länge sen. Att många av världens folkrättsexperter bara har gjort så i de mildaste termer under åren har varit skamligt.
Skicka en kommentar