Krisen i de svensk-israeliska relationerna

I dag berättade Ekot att utrikesminister Margot Wallström inte välkomnas av Israel efter Sveriges erkännande av Palestina. Margot Wallström skulle i dagarna ha varit i Israel och bland annat deltagit i ett seminarium till Raoul Wallenbergs minne. Enligt svenska UD sköts resan upp av kalenderskäl. Emmanuel Nochshon på israeliska UD säger att den svenska utrikesministern inte hade fått några officiella möten i Israel om hon rest dit. 

Den israeliska reaktionen är inte på något sätt oväntad. Redan i samband med det svenska erkännandet för ett par månader sedan beslöt Israel att tillfälligt kalla hem sin ambassadör från Stockholm. Just nu befinner sig Israel mitt i en valrörelse, och att kritisera det svenska beslutet att erkänna Israel ger inrikespolitiska poäng. Dessutom fruktar Israel att fler EU-länder kommer att följa Sveriges exempel, och försöker på det här sättet stämma i bäcken.

En del menar att de försämrade relationerna mellan Sverige och Israel försvårar Sveriges möjligheter att spela en medlarroll i konflikten och att det svenska erkännandet därför var olyckligt. Men de som resonerar så bortser från ett avgörande faktum: Sveriges erkännande av Palestina var inte en del i en medlingsprocess. Sveriges erkännande av Palestina syftade i stället till att jämna ut maktbalansen i konflikten, genom att stärka palestiniernas ställning på Israels bekostnad. Det är klart att ett sådant agerande inte mottas med välvilja få den israeliska sidan.

De svenska-israeliska relationerna har haft många kriser de senaste decennierna, och denna är inte mer än en i raden. Jag minns när Socialdemokraterna i slutet av 1980-talet förvägrade representanter från sitt socialdemokratiska israeliska systerparti att gå med i 1 maj-demonstrationerna i Stockholm, på grund av Israels brutala våld mot stenkastande palestinska barn i samband med den första Intifadan. Det var en kris det, vill jag säga.

Jag kommenterar den aktuella svensk-israeliska konflikten för Ekot idag - inslaget kan lyssnas på här.

Hur synen på Palestinakonflikten och på Israels agerande förändrades under 1970-talet har jag skildrat i min doktorsavhandling Svensk Mellanösternpolitik (Carlssons, 1989).

 

Vidrigt våldsdåd i Jerusalem. Erkännande av Palestina stärker fredens krafter

Morgonens vidriga våldsdåd i Jerusalem måste naturligtvis entydigt fördömas. Allt våld mot civila är av ondo och bidrar till att ytterligare förstärka hat och hämndkänslor i regionen.

Våldsdådet kom dessvärre inte oväntat. De senaste veckorna har våldet i området eskalerat, även i Jerusalem. Dödläget i fredsprocessen och Israels pågående, olagliga bosättningspolitik skapar en enorm frustration bland palestinierna. En tredje Intifada kan inte uteslutas. En sådan Intifada skulle drabba det palestinska folket hårt - styrkeförhållandena mellan parterna är entydigt till Israels fördel.

Morgonens våldsdåd utnyttjas politiskt. Företrädare för Hamas har uttryckt sitt stöd för dådet, vilket bidrar till att förstärka Hamas internationella isolering samtidigt som försoningsprocessen med Fatah försvåras. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu anklagar den palestinska presidenten Mahmoud Abbas för att genom uppvigling ("incitement") ha uppmuntrat till dådet. Benjamin Netanyahu motsägs av chefen för den israeliska säkerhetstjänsten Shin Bet Yoram Cohen som betonar att Mahmoud Abbas inte har något intresse av att uppmunta terrorism och att Abbas inte heller har uppmuntrat till terrorism.

Risken är överhängande att våldet nu eskalerar ytterligare. För omvärlden gäller det att göra sitt yttersta för att stärka fredens krafter i området. På den palestinska sidan måste president Mahmoud Abbas ställning stärkas så att han kan hävda sin och den palestinska myndighetens ställning i förhållande till Hamas och samtidigt återvinna sitt förtroende hos det palestinska folket. Ett internationellt erkännande av Palestina är ett sådant sätt att stärka Mahmoud Abbas ställning. Ett erkännande av den palestinska staten gen Abbas bättre möjligheter att utöva sin auktoritet och förstärker den palestinska samlingsregeringens myndighet över hela Palestina - inklusive Gaza. Sverige har gått i täten för denna process. Många länder tycks nu haka på. Det är en utveckling som bör bejakas - för fredens skull.

Nej, det var inte "överraskande" att Sverige erkänner Palestina

Stefan Löfvens tillkännagivande att Sverige kommer att erkänna Palestina har på sina håll väckt förvåning. Så påstod sig t ex två av tre panelister i P1:s Godmorgon, världen! ha blivit "överraskade" av beskedet. Jag kan inte förstå att personer som följer svensk politik blir överraskade av detta. Socialdemokraterna har sedan länge deklarerat att om det blir ett regeringsskifte så kommer en socialdemokratiskt ledd regering att erkänna Palestina. Redan i februari 2012 skrev Stefan Löfven, Gustav Fridolin, Åsa Romson och Jonas Sjöstedt en gemensam debattartikel där de krävde att Sverige skulle erkänna Palestina. Så beskedet var i högsta grad väntat - ett motsatt besked hade varit väldigt överraskande.

Jag tycker det är bra att Sverige erkänner Palestina. Erkännandet utgör ett folkrättsligt och politiskt grundat stöd åt strävandena att åstadkomma den tvåstatslösning som är nödvändig för att nå fred mellan israeler och palestinier. Genom ett erkännande binder sig världssamfundet vid masten och visar Israel och Hamas att det inte finns någon väg bortom tvåstatslösningen.

Beskedet om Sveriges erkännande av Palestina har mött kritik av främst Israel. Kritiken var väntad. De som är kritiska till erkännandet anför i huvudsak två argument. För det första menar de att erkännandet föregriper eller till och med försvårar en förhandlingslösning. Jag har motsatt uppfattning. Just genom erkännandet stärker man de krafter i konflikten som på allvar eftersträvar en tvåstatslösning - framför allt blir erkännandet ett politiskt stöd åt den palestinske presidenten Mahmoud Abbas. Ju starkare ställning kravet på en tvåstatslösning har i världssamfundet, desto bättre möjligheter att denna tvåstatslösning också kan förverkligas.

För det andra påstår en del att erkännandet av Palestina blir ett indirekt erkännande av den palestinska terrorstämplade organisationen Hamas. Påståendet är helt felaktigt. Sverige erkänner stater, inte regeringar. I annat fall hade Sverige tvingats riva upp sina erkännanden och avveckla ambassader i en stor del av världens stater som har regeringar vi inte gillar, till exempel Saudiarabien, Kina och Iran. Dessutom styrs Palestina av president Mahmoud Abbas från Fatah och Hamas är inte representerat i Palestinas regering.

Några undrar kanske om den palestinska staten verkligen uppfyller de krav folkrätten ställer upp för att en stat skall säga existera. Det skall existera ett folk som är bosatt inom ett avgränsat territorium och är organiserat under en statsmyndighet som har kontroll över territoriet. I fallet Palestina finns här otvetydigt ett folk och ett territorium - men territoriet kontrolleras inte av den palestinska myndigheten utan av den israeliska ockupationsmakten.

Sverige har vid flera tillfällen efter det kalla krigets slut valt att erkänna stater även om kontroll-kriteriet inte varit helt uppfyllt. Till exempel erkände Sverige Kroatien vid ett tillfälle då den kroatiska regeringen inte kontrollerade sitt territorium. Sverige erkände också Kosovo 2008, trots att de serbiska enklaverna i landet inte kontrollerades av Kosovos regering. Jag har ännu inte hört något bärande argument varför det var rimligt att avstå från kontroll-kriteriet när det gäller Kroatien och Kosovo men hålla fast vid det just när det gäller Palestina. En ofta förekommande folkrättsligt grundad argumentation för erkännande av Palestina är också att en stats folkrättsbrott (Israels ockupationspolitik) inte skall få stå i vägen för ett annat  folks rättigheter (palestiniernas rätt till egen statsbildning).

Sverige har redan under Alliansregeringen röstat ja i generalförsamlingen till att ge Palestina status som observatörsstat i FN. Genom att stödja en FN-resolution där Palestina definieras som "stat" blir steget inte så långt till ett formellt erkännande. Alliansregeringen uppgraderade också den palestinska beskickningens ställning i Stockholm till i allt väsentligt en ambassads.

En spännande fråga är vad som blir nästa steg efter det svenska erkännandet. Kommer Sverige att begära att få öppna en ambassad i Ramallah, eller att uppgradera den svenska generalkonsulatet i Jerusalems ställning till ambassad i Palestina? Hur kommer Sverige i så fall att reagera om den israeliska ockupationsmakten vägrar acceptera en upprättandet av en sådan beskickning?

Jag diskuterade tidigare i dag i P4 Extra Sveriges erkännande av Palestina. Jag rekommenderar också varmt Ann-Marie Ekengrens doktorsavhandling i statsvetenskap Av hänsyn till folkrätten? Svensk erkännandepolitik 1945-1995 (Stockholm: Nerenius & Santérus, 1999).

Israels nya bosättningar hotar fredsprocessen

I dag meddelade Israel att man avser att bygga ytterligare 1 200 bostäder på ockuperad palestinsk mark. Beskedet kommer bara tre dagar innan de så känsliga fredsförhandlingarna mellan Israel och palestinierna efter flera års dödläge skulle återupptas.

Beskedet kom inte oväntat. Men det innebär en allvarlig provokation mot den palestinska motparten, mot USA och resten av världssamfundet, och inte minst mot fredsprocessen själv.

I sak betyder de 1 200 bostäderna inte så mycket. Skulle de israelisk-palestinska förhandlingarna gå enligt plan så skall en överenskommelse som innebär upprättandet av en palestinsk stat föreligga om nio månader, i maj 2014. I så fall spelar ytterligare 1 200 olagliga israeliska bostäder på palestinsk mark ingen större roll.

Men symbolvärdet av det israeliska beslutet är stort. Genom sitt agerande urholkar Israel möjligheterna för det palestinska ledarskapet att få intern legitimitet för de eftergifter i förhandlingarna som måste göras, särskilt i flyktingfrågan. Beslutet kan mycket väl provocera fram palestinska motaktioner som i sin tur försvårar för det israeliska ledarskapet att göra sina nödvändiga eftergifter, särskilt i frågan om Jerusalem.

Det är viktigt att omvärlden nu aktivt stöttar den palestinska sidan att gå vidare i fredsprocessen, trots det israeliska beslutet. Sverige kan aktivt bidra genom att till exempel fullt ut erkänna Palestina och öppna en svensk ambassad i östra Jerusalem. Eller vad säger Carl Bildt?

Socialdemokraterna ger SD vetorätt i riksdagen?

I dag framkom att Socialdemokraterna kommer att rösta emot sitt eget riksdagsförslag om erkännande av Västsahara. Miljöpartiet och Vänsterpartiet hade enats om att stödja en socialdemokratisk reservation om att erkänna Västsahara, men när Sverigedemokraterna meddelade att de också tänkte stödja reservationen drog sig Socialdemokraterna ur.

Jag deltar inte ett sådant spel, säger socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin till TT. Han tillägger: Det är inte samma politik. De har ett eget yttrande om att det ska vara en folkomröstning i Västsahara medan vi anser att de folkrättsliga kraven redan är uppfyllda.

Socialdemokraternas agerande framstår som märkligt. Det är inte alls ovanligt att partier stöder varandras reservationer utifrån olika utgångspunkter. Genom att slå till reträtt riskerar Socialdemokraterna att ge Sverigedemokraterna vetorätt i riksdagsfrågor. Urban Ahlins linje innebär ju att varje gång Sverigedemokraterna vill stoppa ett socialdemokratiskt förslag behöver de bara markera att de stödjer förslaget men utifrån andra utgångspunkter är socialdemokraternas. Situationen blir absurd.

Är det kanske så att Socialdemokraterna vill skärpa sin profil av statsmannaskap genom att undvika att fälla regeringen i olika sakfrågor med Sverigedemokraternas hjälp? I så fall tror jag att den här valda vägen leder fel. Nu får Socialdemokraterna en pedagogisk uppförsbacke - för att uttrycka det milt - när partiet skall förklara för väljarna varför man röstar emot sitt eget förslag.

Vill Socialdemokraterna markera oberoende av Sverigedemokraterna är det i stället bättre att gå fram med sina egna förslag och stå för dem, oavsett hur Sverigedemokraterna ställer sig. Nu väljer ju Socialdemokraterna att ändra sig, bara för att Sverigedemokraterna agerar i frågan. På så sätt bidrar Socialdemokraterna till att ge Sverigedemokraterna just det inflytande man säger sig vilja undvika.

Socialdemokraternas partikongress tog mot partiledningens vilja beslut om att arbeta för ett erkännande av Västsahara. Risken finns att trovärdigheten i det ställningstagandet riskerar att urholkas när partiet nu hoppar av överenskommelsen med Miljöpartiet och Vänsterpartiet i frågan.

Jag kommenterar frågan i SvD.

Palestinafrågan splittrar Alliansregeringen

I gårdagens utrikesdebatt i riksdagen stod frågan om erkännande av Palestina i centrum. Stödet för att Sverige i FN:s generalförsamling skall rösta ja till ett erkännande av Palestina växer sig allt starkare. De rödgröna partierna har sedan länge argumenterat för ett erkännande, och jag noterar att Stefan Löfvens första gemensamma artikel med partiledarna för Miljöpartiet och Vänsterpartiet handlade just om att Sverige bör erkänna Palestina. Centerpartiet delar sedan en tid de rödgröna partiernas uppfattning. Nyligen skrev fem riksdagsledamöter från Folkpartiet på DN Debatt att de också vill att Sverige erkänner Palestina. Jag uppfattar det också som att enskilda riksdagsledamöter från Kristdemokraterna gärna såg ett svenskt erkännande.

Dagens Nyheters ledarsida tillhör de som fortfarande inte vill att Sverige skall erkänna Palestina. Ett av tidningens - och Carl Bildts - tyngsta argument är att Palestina inte har kontroll över sitt territorium. I stället är det Israels armé som har den yttersta makten på Västbanken. Därigenom uppfylls inte ett av de krav som i folkrätten används för att definiera en stat.

Visst är det så. Men Dagens Nyheter - och Carl Bildt - har ingen trovärdighet när de använder detta argument, eftersom de medvetet förtiger att Sverige vid flera tillfällen de senaste 20 åren valt att göra avsteg från denna princip. Till exempel erkände Sverige Kroatien vid ett tillfälle då den kroatiska regeringen inte kontrollerade sitt territorium. Sverige erkände också Kosovo 2008, trots att de serbiska enklaverna i landet inte kontrollerades av Kosovos regering. Jag har ännu inte hört något bärande argument varför det var rimligt att avstå från kontroll-kriteriet när det gäller Kroatien och Kosovo men hålla fast vid det just när det gäller Palestina.

Det var en ödets ironi att just folkpartiledaren Jan Björklund överfölls av en judisk bosättare när han var på besök i Hebron. En ytterligare ödets ironi var att tidningen Expressen skrev att Jan Björklund var på statsbesök när han gästade det palestinska Hebron. Formuleringen är nu ändrad till "ett besök på Västbanken".

Palestina planerar för diplomatisk offensiv

I dag möts representanter för Israel och Palestina i Jordanien för att diskutera förutsättningar för att få igång riktiga fredssamtal mellan parterna. Det är första gången sedan september 2010 som parterna träffas överhuvudtaget. Men förutsättningarna för att mötet skall bli framgångsrikt och kunna ruska liv i den avsomnande fredsprocessen är dessvärre mycket, mycket små.

Kvartetten - som består av USA, FN, Ryssland och EU - har sedan länge fört bilaterala samtal med företrädare för Israel och Palestina i syfte att senast den 26 januari 2012 få igång formella fredsförhandlingar mellan parterna. I den processen har Israel och Palestina ombetts inkomma med förslag på underlag och förutsättningar för fredsförhandlingar. Palestinierna har levererat ett sådant underlag, medan Israel har nekat med motiveringen att de kräver att fredsförhandlingarna skall vara helt villkorslösa.

Palestinierna har den senaste tiden avvaktat med nya diplomatiska framstötar för att ge processen med Kvartetten en chans. Men nu talar allt för att vi i stället för fredsförhandlingar får se en palestinsk diplomatisk offensiv. Till exempel förväntas Palestina be FN:s säkerhetsråd anta en resolution som fördömer Israels olagliga bosättningar på ockuperat område och som även inbegriper sanktioner mot Israel. Här kan det tänkas att samtliga medlemmar i säkerhetsrådet utom USA ger sitt stöd åt en sådan resolution. Palestina kan också vända sig till Internationella Brottmålsdomstolen i Haag och begära en prövning av Israels agerande i Gaza under kriget 2008-2009. Därutöver förväntas Palestina återuppta sina ansträngningar om att vinna FN:s erkännande som en självständig stat och uppmana till massiva demonstrationer på Västbanken mot den israeliska ockupationen.

Under 2012 kommer den amerikanska presidentvalskampanjen att förhindra USA och Barack Obama från att sätta press på Israel och att därigenom aktivt bidra till att fredsförhandlingar kommer igång. För att inte processen skall stå stilla är det viktigt att andra aktörer, som t ex EU och Sverige, gör sitt bästa för att stödja palestiniernas strävan efter en egen stat till exempel genom att i FN bejaka palestiniernas krav på ett erkännande.

De rödgröna partierna har sedan länge ställt sig bakom det kravet. Alliansregeringen är splittrad och hukar i frågan. Det vore befriande om utrikesminister Carl Bildt tvingades ut på banan för att ge ett tydligt besked om var Sverige står i frågan. Men han lär nog slippa undan, i denna fråga som i så många andra.

Borgerlig splittring bakom Sveriges nej-röst i Unesco?

Uppdaterat onsdag kl 18.10 - se nederst i texten!

FN:s organ för utbildning, forskning och kulturfrågor - Unesco - beslöt igår att uppta Palestina som fullvärdig medlem. Majoriteten bakom beslutet var stor. Av de 173 FN-stater som deltog i omröstningen röstade 107 ja, 52 avstod och endast 14 röstade nej. En av dessa endast 14 stater som röstade nej var Sverige.

Hur kunde det bli så? Utrikesminister Carl Bildt har ju uppfattats som en av de skarpaste Israelkritikerna och förespråkare för den palestinska saken inom EU. Nu röstade Sverige i stället på samma sätt som Tyskland och Holland, medan flertalet EU-stater i stället röstade för (t ex Frankrike och Spanien) eller avstod (t ex Danmark, Italien och Polen). Norge röstade för Palestinas medlemskap.

En viktig förklaring är att den borgerliga alliansregeringen är djupt splittrad i frågan om Palestinas framtida status i FN. Centerpartiet har uttalat sig positivt till att Sverige i FN skall erkänna Palestina som en självständig stat, Kristdemokraterna är tveksamma, Moderaterna duckar och Folkpartiet har sagt entydigt nej. Så argumenterade t ex Jan Björklund och Birgitta Ohlsson i en debattartikel nyligen med emfas för att Sverige inte skulle erkänna Palestina.

Det är just Birgitta Ohlsson som leder den svenska Unesco-delegationen och den svenska röstförklaringen har publicerats av utbildningsminister Jan Björklunds kansli. I förklaringen sägs: Vår röstning om dagens resolutionsutkast har att göra med dess tidpunkt, inte dess innehåll. Det bör ses i perspektivet av hur angeläget vi anser det vara att nå en tvåstatslösning inom den tidsram som fastslagits av Kvartetten (EU, FN, Ryssland och USA). Den föregriper inte på något sätt Sveriges ställningstagande om frågan om Palestinas status tas upp i FN:s generalförsamling.

Utrikesminister Carl Bildt har således valt att abdikera i frågan. Man kan undra varför. Kanske är det så här: Inom ett par veckor förväntas frågan om Palestinas medlemskap i FN komma upp till omröstning i säkerhetsrådet. Där förväntas USA lägga in sitt veto. Då kommer frågan i stället till generalförsamlingen, som får rösta om huruvida Palestina skall erkännas som en stat men utan att formellt upptas som medlem i organisationen (en stat kan upptas som medlem i FN endast efter rekommendation från säkerhetsrådet). En sådant utfall brukar kallas för Vatikanstatslösningen, eftersom Vatikanstaten är en av FN erkänd stat med representation i FN-organ, men utan att vara formell medlem av organisationen.

För en sådan tolkning talar formuleringen i röstförklaringen om att den svenska röstningen inte "på något sätt" föregriper Sveriges ställningstagande om frågan om Palestinas status tas upp i FN:s generalförsamling. Omröstningen i generalförsamlingen är mycket viktigare än omröstningen i Unesco, eftersom ett erkännande av generalförsamlingen ger Palestina en plats i alla relevanta FN-organ. Kanske vill Carl Bildt koncentrera sina krafter på den omröstningen, och som eftergift låta folkpartisterna driva symbolpolitik i den mindre viktiga Unesco-omröstningen. Kanske hade Bildt trott att fler än endast 14 stater skulle rösta nej, och att utpekandet av Sverige därför inte skulle bli lika starkt.

Symbolpolitik är också politik. Nu står Sverige som en av endast 14 medlemsstater i FN som röstade emot Palestinas medlemskap i Unesco. Shame, really shame. Jag förutsätter att Socialdemokraterna inte varit informerade om regeringens beslut och att dess utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin nu går ut med ett starkt fördömande av regeringens agerande. Nu krävs en bred och kraftfull opinionsbildning för att få Carl Bildt att i den kommande omröstningen i generalförsamlingen rösta ja till ett erkännande av Palestina.

*

Uppdatering tisdag kl 16.55: UD-källor uppger för TT att utrikesdepartementet blev överkört i frågan om att rösta nej till palestinskt medlemskap i FN-organet Unesco. UD hade förespråkat att Sverige skulle lägga ned sin röst i omröstningen och inte rösta nej.

Regeringen är djupt splittrad i frågan. Centerns utrikespolitiska talesperson Kerstin Lundgren säger till TT att hon hade välkomnat ett annat beslut.

Socialdemokraternas Urban Ahlin skräder inte orden. Han säger till TT att regeringen "fullständigt nedmonterar det goda anseende som Sverige haft i Mellanöstern".

Den samlade bilden blir ytterst trist. En splittrad alliansregering låter inrikespolitiska styrkeförhållanden styra Sveriges agerande i en viktig omröstning i FN. Sverige hamnar tillsammans med en handfull stater på den förlorande sidan och omvärlden undrar vem och vad som egentligen styr svensk Mellanösternpolitik.

Uppdatering onsdag kl 18.10: Lyssna gärna på debatten i Studio Ett i dag onsdag mellan utrikesminister Carl Bildt och Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin. Carl Bildt har inte sin bästa dag - uppenbart frustrerad och grinig över den debatt han nu fått på halsen. Han går till angrepp mot palestinierna för att de driver frågan i FN, i stället för att sitta och vänta på att EU lyckas ordna så att nya fredsförhandlingar kan komma igång. Carl Bildt är naturligtvis lojal med regeringens beslut att rösta nej, men ljudet av hans tandagnisslan tränger obönhörligt fram genom etern.

Striden om erkännande av Palestina - vad händer nu?

Så har den palestinske presidenten Mahmoud Abbas under enorm internationell uppmärksamhet lämnat in en ansökan till FN om att Palestina skall upptas som fullvärdig medlem. Överlämnandet skedde i samband med generalförsamlingens allmänna debatt. Kontrasterna var slående. I talarstolen möttes Abbas med jubel och stående ovationer, medan Israels statsminister Benjamin Netanyahu i huvudsak möttes av isande tystnad.

Palestinierna har stärkt sin ställning genom att denna gång våga löpa linan fullt ut. Om palestinierna inte hade vänt sig till FN hade Palestinafrågan lagts i frysboxen fram till efter det amerikanska presidentvalet 2012. Inget talar för att några israelisk-palestinska förhandlingar hade kommit igång fram tills dess. I stället är det möjligt att den s k arabiska våren flyttat över till de palestinska områdena, med våldsamma uppror mot den israeliska ockupationsmakten och/eller mot det egna, åldrade ledarskapet.

Nu är Palestinafrågan i stället högst upp på den internationella dagordningen. Frågan blir då vad som kommer att hända nu. Jag tror det blir ungefär så här:

Säkerhetsrådet kommer att ta god tid på sig att behandla palestiniernas förfrågan. En snabb omröstning skulle leda till att förslaget avslås - antingen genom att det inte lyckas samla de nödvändiga nio rösterna eller genom att USA lägger in sitt veto. En sådan snabb utveckling skulle leda till våldsamma protester bland palestinierna och även på andra håll i Mellanöstern. Dessutom skulle palestinierna direkt vända sig till generalförsamlingen. Där skulle de lyckas samla en majoritet för att erkänna Palestina som stat, vilket skulle ge palestinierna tillträde till flera internationella organ dit de nu inte har tillträde. T ex skulle Palestina som stat kunna anmäla Israel till Internationella brottmålsdomstolen (ICC) för brott mot Genèvekonventionen.

Under den tid som säkerhetsrådet tar på sig för att behandla frågan - vilket snarare blir månader än veckor - kommer USA och omvärlden att anstränga sig för att få israeler och palestinier att återgår till förhandlingsbordet. En sådan återgång är inte möjlig så länge Israel fortsätter bygget av sina olagliga bosättningar på Västbanken och i östra Jerusalem. Frågan är om Netanyahu har den politiska viljan och förmågan att acceptera ett tillfälligt byggstopp i utbyte mot förhandlingar och att erkännandefrågan av Palestina skjuts på framtiden. Jag är tveksam.

På kort sikt stärks säkert Netanyahus ställning i israelisk politik. Men på mellanlång sikt kommer den att urholkas. Under Netanyahus styre har Israels säkerhetspolitiska läge avsevärt försämrats och missnöjet i de sociala frågorna är stort. Den högerdominerade koalitionsregeringen i Israel har redan suttit betydligt längre än vad de flesta bedömare hade förväntat sig. Ett regeringsskifte i Israel skulle öppna upp för ett stopp för bosättningspolitiken och ett återupptagande av direktförhandlingar mellan israeler och palestinier.

Men om Netanyahu sitter kvar och vägrar acceptera ett byggstopp kommer säkerhetsrådet om någon eller några månader antingen att avslå palestiniernas begäran och/eller ta beslut som innebär ett de facto-stärkande av statsbyggnadsprocessen i Palestina (genom olika former av ökade politiska och ekonomiska stödåtgärder). USA har genom sin internationellt allmänt försvagade ställning förlorat sin dominerande ställning som fredsmäklare i Mellanöstern. Därigenom skapas utrymma för andra aktörer, som t ex Frankrike, att ta ett steg fram.

Men erkännandefrågan kommer ändå att hamna i generalförsamlingen, där den kommer att få tillräckligt stöd. I den omröstningen kommer också Sverige att rösta ja, med en särskild röstförklaring om vikten av att gränsfrågan och andra frågor löses genom förhandlingar så att en varaktig lösning på konflikten kan åstadkommas. Det finns i den svenska riksdagen ett brett stöd för ett erkännande och Carl Bildt kommer knappast att vilja ställa sig vid sidan av processen. Även centrala borgerliga ledarsidor som Expressen och i dag i praktiken Dagens Nyheter bejakar ett erkännande.

Scenariot ovan kan förstås påverkas av flera saker, främst den internationella händelseutvecklingen utanför Israel/Palestina. Hur kommer Egypten och Turkiet att förhålla sig? Vad händer i Syrien (och Libanon)? Men i huvudsak tror jag att utvecklingen går mot ett internationellt erkännande av den palestinska staten, och därmed en starkare ställning för tvåstatstanken och för palestinierna i de förhandlingar med Israel om fred och en varaktig lösning som till sist måste komma.

Dramatik i frågan om erkännande av Palestina

Frågan om erkännande av Palestina som en självständig stat går nu in i ett dramatiskt skede. Den palestinske presidenten Mahmoud Abbas har deklarerat att han i veckan tänker vända sig till säkerhetsrådet med en ansökan om FN-medlemskap för Palestina. President Barack Obama har sagt att USA tänker lägga in sitt veto om säkerhetsrådet säger ja till palestiniernas begäran.

Samtidigt upplever Israel sin värsta säkerhetspolitiska kris på många år. De tidigare goda relationerna till Turkiet är ett minne blott och relationerna till Egypten och Jordanien knakar i fogarna. Israel isoleras alltmer och den instabila situationen i Syrien gör inte saken bättre. Thomas L Friedman uttrycker det distinkt i New York Times: I've never been more worried about Israel's future. The crumbling of key pillars of Israels security - the peace with Egypt, the stability of Syria ant the friendship of Turkey and Jordan - coupled with the most diplomatically inept and strategically incompetent government in Israels history have put Israel in a very dangerous situation.

Den israeliska regeringens passivitet i fredsprocessen har grundat sig på en förhoppning att verkligheten på marken skulle förhindra upprättandet av en livskraftig palestinsk stat. Så har t ex antalet israeliska bosättare på den ockuperade Västbanken mer än tredubblats på 20 år, från 200 000 år 1991 till 600 000 idag. Palestinierna vänder sig nu till FN i förhoppningen om ett erkännande för att den vägen stärka tvåstatslösningen som ett även fortsättningsvis realistiskt alternativ.

USA vill undvika ett veto av två skäl. Dels för att ett veto skulle synliggöra USA:s isolering i världssamfundet i denna fråga. Dels för att ett veto skulle riskera att väcka upp anti-amerikanska stämningar i Mellanöstern. Men för att ett veto skall kunna undvikas krävs att ett av följande tre villkor uppfylls. 1.) Palestinierna kan i sista stund övertalas att inte vända sig till säkerhetsrådet med en begäran om medlemskap. 2.) USA lyckas övertala tillräckligt många andra stater i säkerhetsrådet att inte stödja palestiniernas begäran. 3.) USA lyckas dra frågan i långbänk i säkerhetsrådet, och under den tiden få igång reella fredsförhandlingar mellan Israel och palestinierna. Av dessa tre villkor bedömer jag 1 och 2 som osannolika, medan villkor 3 är något mindre osannolikt.

Palestinierna kan också vända sig till generalförsamlingen för att få ett erkännande som stat och därigenom en förhöjd status inom FN-systemet utan att formellt bli medlem. Det är i det sammanhanget som Sveriges och EU:s agerande blir av intresse. Carl Bildt har hittills vägrat att berätta vilken linje Sverige driver i denna process. Min personliga bedömning är att Bildt för egen del är beredd att stödja ett erkännande, men möter motstånd såväl inom EU som inom alliansregeringen.

Upproren i Nordafrika och i övriga delar av Mellanöstern kan mycket väl sprida sig även till de palestinska områdena, t ex om de egna ledarna anses ha vikt ner sig för Israel och USA eller i protest mot vad som uppfattas som västmakternas svek mot Palestinierna. Ett erkännande av Palestina skulle stärka tvåstatslösningen som politiskt projekt och förtjänar därför allt tänkbart stöd. Jag hoppas att Sverige utnyttjar möjligheten att ta en tätplats i en sådan process.

Carl Bildt tar emot Palestinas ambassadör - Folkpartiet rasar

Uppdaterat 9/9 kl 19.00. Vi kände inte till det, det var en nyhet för oss. Så formulerade sig folkpartisten och EU-ministern Birgitta Ohlsson, angående Carl Bildts beslut att uppgradera chefen för den palestinska representationen i Stockholm till ambassadör. Birgitta Ohlsson markerade också missnöje med beslutet: Jag tycker att det är viktigt att man inte utropar olika ensidiga förslag utan att man först sätter sig vid förhandlingsbordet innan man går vidare.

Men som Ekot påpekar - och Som Martin Tunström i Smålandsposten tidigare påvisat - så informerade Carl Bildt riksdagen om sitt beslut redan i december 2010. På en fråga ställd av socialdemokraten Peter Hultqvist svarade Bildt att Sverige uppgraderat den palestinska representationens status och att representationens chef kommer att tituleras ambassadör. Det är trist att framträdande folkpartister reagerar med den ryggmärgen i en så här viktig fråga, i stället för att diskutera och öppet pröva den på saklig grund.

*

Palestinierna har från och med i dag en en officiellt erkänd ambassad i Sverige. När Carl Bildt tidigare i dag tog emot Palestinas nytillträdda ambassadör Hala Husni Fariz skrevs ett avsnitt nutidshistoria. Tidigare har den palestinska representationen i Stockholm titulerats generaldelegation och dess chef generaldelegat. Nu har representationen uppgraderats till ambassad och dess chef till ambassadör.

Sverige går genom uppgraderingen av den palestinska beskickningen till ambassad ett steg längre än övriga länder i Norden och även längre än större EU-länder som Frankrike, Storbritannien och Tyskland. Beslutet är mycket glädjande och innebär att Sverige tar en tätplats i en viktig process på vägen mot ett erkännande av staten Palestina. Uppdaterat kl 18.00: Martin Tunström, politisk chefredaktör på Smålandsposten, påpekar uppmärksamt att flera av de länder jag nämnde ovan och som baserade sig på Ekots rapportering också redan uppgraderat den palestinska representationens status. Så Sverige är i gott sällskap.

I ett pressmeddelande från Utrikesdepartementet motiveras beslutet enligt följande: Det palestinska statsbyggande arbetet har gjort stora framsteg. För att uttrycka vårt stöd för detta arbete har det varit naturligt för oss att uppgradera den palestinska representationen i Stockholm. Det är nu viktigt att parterna återupptar förhandlingar som leder till en tvåstatslösning och skapandet av en demokratisk och hållbar palestinsk stat, sida vid sida i fred och säkerhet med Israel.

Formuleringarna i pressmeddelandet skall läsas mycket noga. Det är positivt att Carl Bildt lyfter fram att det palestinska statsbyggande arbetet gjort stora framsteg. Men samtidigt betonar han att den palestinska staten skall skapas genom förhandlingar mellan Israel och palestinierna. Med dessa formuleringar bibehåller han Sveriges handlingsfrihet när frågan om erkännande av staten Palestina sannolikt kommer upp till omröstning i FN:s generalförsamling om några veckor.

Jag har tidigare betonat att den borgerliga alliansregeringen är splittrad i frågan. Mycket riktigt har såväl Folkpartiets utrikespolitiske talesperson Fredrik Malm som Folkpartiets partiledare Jan Björklund redan hunnit kritisera beslutet. Fredrik Malm säger att "det är tråkigt att Carl Bildt har fattat det beslutet". Jan Björklund betonar genom sin pressekreterare att beslutet att ge palestinierna ambassadörsstatus "inte har samordnats inom regeringen".

Det är modigt av Carl Bildt att utmana sina regeringskollegor i frågan. Låt oss hoppas han har mod nog att också ta steget fullt ut och att Sverige därigenom sällar sig till alla de stater som i FN röstar ja till ett erkännande av Palestina.

Carl Bildt: Kommer Sverige att erkänna Palestina?

Uppdaterat 2 september. Noterar att Ove Bring, Sveriges mest ansedde professor i internationell rätt och med en oomtvistad integritet, på DN Debatt idag också argumenterar för att Sverige nu måste erkänna Palestina. Artikeln kan läsas här.

*

I dag skriver jag på SvD Brännpunkt om varför det är dags för Sverige att erkänna Palestina nu. Ett utdrag ur artikeln kan läsas nedan. Hela artikeln kan läsas här.

Inom några dagar förväntas den palestinska myndigheten utropa Palestina som en självständig stat. Utspelet kombineras med en ansökan om medlemskap i FN för staten Palestina. Nu på fredag möts EU:s utrikesministrar som är djupt splittrade i frågan om huruvida man skall erkänna den palestinska staten. Sveriges utrikesminister Carl Bildt har hittills duckat i frågan.

Utropandet av den palestinska staten har föregåtts av ett långvarigt dödläge i fredsprocessen mellan israeler och palestinier. I protest mot att Israel vägrat stoppa utbyggnaden av illegala bosättningar på de ockuperade områdena Västbanken och östra Jerusalem har palestinierna bojkottat alla formella fredsförhandlingar. Samtidigt har de två största palestinska organisationerna, Fatah och Hamas, enats om att upprätta en interimistisk palestinsk samlingsregering med uppgift att genom föra fria val i hela Palestina. Tidigare i år har den internationella valutafonden (IMF) efter en granskning klargjort att den palestinska myndigheten nu är fullt kapabel att hantera ekonomin hos en oberoende palestinsk stat.

EU kommer sannolikt inte att lyckas enas i frågan om ett erkännande. På samma sätt som vid erkännandet av Kosovo kommer de enskilda medlemsstaterna att gå sina egna vägar. Socialdemokraterna har en lång tradition av att bejaka såväl det judiska som det palestinska folkets rätt till självbestämmande och en egen statsbildning. Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin har vid flera tillfällen sagt att Sverige bör gå i täten för ett erkännande, när den palestinska staten väl utropas. Det finns skäl att tro att Miljöpartiet och Vänsterpartiet kommer att gå i samma riktning.

Men utrikesminister Carl Bildt (M) har hittills valt att inte på något sätt klargöra den svenska ståndpunkten i frågan. Det är dags för Carl Bildt att bryta tystnaden och svara på frågan: Kommer Sverige att i FN stödja palestiniernas ansökan om medlemskap och erkännande av den palestinska staten?

En palestinsk stat - redan i september?

Den Palestinska myndigheten fortsätter att planera för utropandet av en självständig palestinsk stat i september 2011. Kampanjen möttes av framgång i onsdags när Internationella valutafonden (IMF) uttalade att den palestinska myndigheten nu var fullt kapabel att hantera ekonomin hos en oberoende palestinsk stat: now able to conduct the sound economic policies expected of a future well-functioning Palestinian state, given its solid track record in reforms and institution-building in the public finance and financial areas.

Kampanjen för utropandet av en palestinsk stat syftar till att sätta press på såväl Israel som omvärlden. Ingen - sannolikt inte ens det palestinska ledarskapet - vill egentligen att en sådan stat utropas, eftersom utropandet inte löser de grundläggande motsättningarna mellan Israel och palestinierna. En förhandlingslösning mellan Israel och palestinierna vore att föredra. Men palestinierna är - med rätta - upprörda över Israels ovilja att gå vidare i fredsprocessen och kampanjen blir ett Chicken Race där någon måste ändra färdriktning om utropandet skall kunna undvikas.

För varje dag som går blir ett utropande av en palestinsk stat i september alltmer sannolik. Därför har alltfler politiska aktörer också tvingats formulera sig om hur de ser på erkännandet av en sådan stat. Hur kommer de svenska Socialdemokraterna att se på erkännandefrågan? I riksdagens utrikesdebatt för några veckor sedan använde Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin formuleringen att Sverige ska erkänna den palestinska staten så snart som möjligt. Formuleringen synliggör en viljeinriktning att snabbt erkänna den palestinska staten. (På sitt avskedstal på S-kongressen nyligen sa också Mona Sahlin att hon hoppades att Sverige skulle bli den första EU-staten att erkänna Palestina.)

Men Djävulen sitter som bekant i detaljerna, och i det här fallet består detaljerna av de fyra orden "så snart som möjligt". Vad betyder det? I formell mening finns det inget som hindrar Sverige från att erkänna Palestina omedelbart efter att staten utropats. Men är det det som Urban Ahlin menar? Nej, knappast. Då hade han sagt att Sverige bör erkänna den palestinska staten så snart den utropats. Men det sa han inte. Han måste således mena något annat.

Jag har tidigare beskrivit problemet så här: Under flera decennier höll Sverige fast vid principen att de tre villkor som folkrätten anger för att en stat skall existera måste vara uppfyllda: Ett territorium (villkoret är uppfyllt - Västbanken och Gaza), ett folk som bebor området (villkoret är uppfyllt - palestinierna) samt en myndighet som utövar effektiv kontroll över området (villkoret är inte uppfyllt, eftersom det ytterst är Israel som genom ockupationen kontrollerar Västbanken och gränserna till Gaza).

Men efter kalla krigets slut har Sverige av politiska skäl vid flera tillfällen valt att göra avsteg från denna princip, t ex genom erkännandet av Kroatien vid ett tillfälle då den kroatiska regeringen inte kontrollerade sitt territorium. Sverige erkände också Kosovo 2008, trots att de serbiska enklaverna i landet inte kontrollerades av Kosovos regering. Vid den socialdemokratiska partikongressen hösten 2009 beslöts att partiet skulle verka för ett internationellt erkännande av Västsahara, trots att den marockanska ockupationsmakten kontrollerar det område som är tänkt att utgöra den västsaharianska staten. Sverige har således lämnat den folkrättsliga principen och väger - på gott och ont - in politiska överväganden i erkännandefrågorna på ett helt annat sätt än tidigare.

Det Urban Ahlin syftar på med formuleringen att Sverige ska erkänna den palestinska staten så snart som möjligt är därför att han vill ha handlingsfrihet att göra en bedömning om när i processen ett svenskt erkännande skulle vara politiskt lämpligast. Och den tidpunkten går inte att fixera i förväg. Den hänger bl a samman med hur andra stater - inte minst USA - agerar i frågan samt hur försoningsprocessen mellan Hamas och Fatah utvecklar sig. Den Palestinska myndighetens kontroll över territoriet Palestina begränsas ju inte bara av den israeliska ockupationsmakten, utan också av Hamas kontroll över Gaza.

Jag har i det här läget inte några problem med Mona Sahlins eller Urban Ahlins formuleringar i frågan. Men frågan kan spetsas till snabbare än vad vi tror. Vad gör Sverige - och Socialdemokraterna - om t ex Norge eller EU-landet Spanien redan nu förklarar sig redo att erkänna den palestinska staten så snart den utropats?

Kommer palestinierna att utropa en egen stat - och bör Sverige i så fall erkänna den?

Det palestinska ledarskapet har tröttnat på dödläget i förhandlingarna med Israel och därför åter hotat med attt utropa en självständig palestinsk stat. Den palestinska myndighetens utrikesminister Salam Fayad sa nyligen att Hösten 2011 är slutet på den israeliska ockupationen. Då kommer vi att utropa ett självständigt Palestina enligt 1949 års stilleståndslinjer. Den palestinske presidenten Mahmoud Abbas har påpekat att om inte samtalen med Israel ger resultat kommer han att agera för en FN-resolution som erkänner den palestinska staten.

Fayads och Abbas utspel syftar till att sätta press på såväl Israel som omvärlden. Ett utropande av en palestinsk stat skulle vara en stark symbolhandling, men skulle förstås inte lösa de grundläggande motsättningarna mellan Israel och palestinierna. En majoritet av världens stater skulle sannolikt erkänna den utropade palestinska staten. USA skulle få bekymmer kring hur man skulle förhålla sig till den nyutropade staten. Skulle USA t ex lägga in sitt veto när frågan om erkännande kommer upp i FN:s säkerhetsråd?

Skulle Sverige kunna erkänna en ensidigt utropad palestinsk stat? Svaret är otvetydigt ja. Under flera decennier höll Sverige fast vid principen att de tre villkor som folkrätten anger för att en stat skall existera måste vara uppfyllda: Ett territorium (villkoret är uppfyllt - Västbanken och Gaza), ett folk som bebor området (villkoret är uppfyllt - palestinierna) samt en myndighet som utövar effektiv kontroll över området (villkoret är inte uppfyllt, eftersom det ytterst är Israel som genom ockupationen kontrollerar Västbanken och gränserna till Gaza).

Men efter kalla krigets slut har Sverige av politiska skäl vid flera tillfällen valt att göra avsteg från denna princip, t ex genom erkännandet av Kroatien vid ett tillfälle då den kroatiska regeringen inte kontrollerade sitt territorium. Sverige erkände också Kosovo 2008, trots att de serbiska enklaverna i landet inte kontrollerades av Kosovos regering. Vid den socialdemokratiska partikongressen hösten 2009 beslöts att partiet skulle verka för ett internationellt erkännande av Västsahara, trots att den marockanska ockupationsmakten kontrollerar det område som är tänkt att utgöra den västsaharianska staten. Sverige har således lämnat den folkrättsliga principen och väger - på gott och ont - in politiska överväganden i erkännadefrågorna på ett helt annat sätt än tidigare.

Om palestinierna skulle utropa en självständigt stat skulle med all sannolikhet Vänsterpartiet och Miljöpartiet förorda ett svenskt erkännande. Den borgerliga alliansregeringen - inklusive Carl Bildt - skulle sannolikt argumentera emot. Hur skulle då Socialdemokraterna förhålla sig? Frågan är inte helt enkel att svara på. Men givet den förändrade praxis som svensk erkännadepolitik genomgått så talar mycket för att jag kommer att tillhöra dem som argumenterar för ett svenskt erkännande. Om nu frågan kommer så långt - det bästa vore förstås om Israel förlängde byggstoppet på de olagliga bosättningarna och att en förhandlingslösning kunde komma till stånd.

För den som vill veta mer om svensk erkännandereplik rekommenderas docent Ann-Marie Ekengrens utmärkta avhandling Av hänsyn till folkrätten? Svensk erkännandepolitik 1945-1995 (Stockholm: Nerenius & Santérus, 1995).

Bryter Rysslands erkännande av Abchazien och Sydossetien verkligen mot folkrätten?

Utrikesminister Carl Bildt påstår i dag att Rysslands beslut att officiellt erkänna Abchazien och Sydossetien som självständiga stater innebär ett lika tydligt som medvetet brott mot internationell rätt. Statsminister Fredrik Reinfeldt och socialdemokraternas utrikespolitiska talesman Urban Ahlin instämmer i kör: erkännandet bryter mot internationell rätt.

Jag blir alltid misstänksam när socialdemokrater och moderater omfamnar varandra i utrikespolitiska frågor. Bryter Rysslands erkännande av Abchazien och Sydossetien verkligen mot folkrätten? Hur kan Carl Bildt, Fredrik Reinfeldt och Urban Ahlin vara så säkra på sin sak?

En av landets erkänt främsta experter i folkrätt - professorn i internationell rätt vid Stockholms universitet Said Mahmoudi - har en helt motsatt uppfattning i sakfrågan. Till Svenska Dagbladet säger han: Jag anser att det inte finns något i folkrätten som förbjuder Ryssland att erkänna Sydossetien och Abchazien. Dessa områden har inte varit under faktisk kontroll av Georgien någon gång sedan självständigheten 1992. Från dag ett efter det att Georgien utropat sig som självständigt sade Abchazien att de inte ville vara med. Några veckor senare sade Sydossetien samma sak.

Said Mahmoudi drar också parallellen till västmakternas militära ingripande i Kosovo, och erkännandet av Kosovo som självständig stat: Enda skillnaden är att i fallet Kosovo kallades Natobombningarna i Jugoslavien för humanitär intervention. Här kallas Rysslands agerande för aggression, eftersom väst anser att områdena tillhör Georgien. Man kan sätta frågetecken för om det verkligen är så.

Professorn i internationell rätt säger således en sak, och motiverar dessutom sin ståndpunkt. Carl Bildt, Fredrik Reinfeldt och Urban Ahlin säger en annan sak, och jag har hittills inte hittat någonstans där de motiverar sin ståndpunkt.

Erkännandet av Kosovo framstår alltmer som ett politiskt misslyckande - mindre än 30 av världssamfundets över 200 stater har, mig veterligen, hittills erkänt Kosovo. Men erkännandet av Kosovo gav Ryssland legitimitet att på ett motsvarande sätt erkänna Abchazien och Sydossetien. Västmakternas trovärdighet i folkrättsfrågor urholkas när de nu anklagar Ryssland för att göra med Abchazien och Sydossetien det man själva gjorde med Kosovo.