Krisen i de svensk-israeliska relationerna

I dag berättade Ekot att utrikesminister Margot Wallström inte välkomnas av Israel efter Sveriges erkännande av Palestina. Margot Wallström skulle i dagarna ha varit i Israel och bland annat deltagit i ett seminarium till Raoul Wallenbergs minne. Enligt svenska UD sköts resan upp av kalenderskäl. Emmanuel Nochshon på israeliska UD säger att den svenska utrikesministern inte hade fått några officiella möten i Israel om hon rest dit. 

Den israeliska reaktionen är inte på något sätt oväntad. Redan i samband med det svenska erkännandet för ett par månader sedan beslöt Israel att tillfälligt kalla hem sin ambassadör från Stockholm. Just nu befinner sig Israel mitt i en valrörelse, och att kritisera det svenska beslutet att erkänna Israel ger inrikespolitiska poäng. Dessutom fruktar Israel att fler EU-länder kommer att följa Sveriges exempel, och försöker på det här sättet stämma i bäcken.

En del menar att de försämrade relationerna mellan Sverige och Israel försvårar Sveriges möjligheter att spela en medlarroll i konflikten och att det svenska erkännandet därför var olyckligt. Men de som resonerar så bortser från ett avgörande faktum: Sveriges erkännande av Palestina var inte en del i en medlingsprocess. Sveriges erkännande av Palestina syftade i stället till att jämna ut maktbalansen i konflikten, genom att stärka palestiniernas ställning på Israels bekostnad. Det är klart att ett sådant agerande inte mottas med välvilja få den israeliska sidan.

De svenska-israeliska relationerna har haft många kriser de senaste decennierna, och denna är inte mer än en i raden. Jag minns när Socialdemokraterna i slutet av 1980-talet förvägrade representanter från sitt socialdemokratiska israeliska systerparti att gå med i 1 maj-demonstrationerna i Stockholm, på grund av Israels brutala våld mot stenkastande palestinska barn i samband med den första Intifadan. Det var en kris det, vill jag säga.

Jag kommenterar den aktuella svensk-israeliska konflikten för Ekot idag - inslaget kan lyssnas på här.

Hur synen på Palestinakonflikten och på Israels agerande förändrades under 1970-talet har jag skildrat i min doktorsavhandling Svensk Mellanösternpolitik (Carlssons, 1989).

 

Tyst diplomati? Nej, inte denna gång.

Domen mot de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson i Etiopien väcker sorg och vrede. En känsla av vanmakt smyger sig på, men en sådan känsla är förrädisk eftersom den lätt blir självuppfyllande.

Frågan är vad den svenska regeringen skall göra nu. Om regeringen agerar offentligt och med kraft riskerar man att det går prestige i frågan och att det etiopiska ledarskapet då vägrar göra några kompromisser. Om regeringen agerar mer försiktigt och förlitar sig på den tysta diplomatin riskerar man att frågan glöms bort och att de etiopiska makthavarna inte ser några skäl att se att frige Shibbye och Persson. Om den tysta diplomatins fördelar och nackdelar har jag formulerat mig här. Jag har i olika sammanhang tagit del av de överväganden som Tage Erlander och Östen Undén gjorde i samband med försöken att få Raoul Wallenberg fri. Det var en politiskt oerhört svårhanterad fråga, vilken inte blev enklare av att man inte visste om Wallenberg var i livet eller ej.

I fallet Dawit Isaak har den tysta diplomatin visat sig verkningslös, och där har jag tidigare landat i slutsatsen att regeringen borde byta strategi. Av de uttalanden som Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt hittills hunnit göra tycks det som att man är beredd att denna gång föra striden offentligt. Reinfeldt säger att ”regeringen ser med stort allvar på domen” och att utgångspunkten nu är att Schibbye och Persson ”så snart som möjligt (ska) försättas på fri fot”. Reinfeldt säger också att regeringen snarast ska kontakta Etiopiens regering för att diskutera ärendet.

Att regeringen driver Schibbyes och Perssons sak offentligt är en riskfylld linje, eftersom det inte finns någon väg tillbaka. Men i det här fallet tycker jag man gör en korrekt bedömning.