Glad att Fatemeh Khavari får Martin Luther King-priset!

Jag blir väldigt glad när jag läser att Fatemeh Khavari tilldelas Martin Luther King-priset 2018. Fatemeh Khavari har under året varit en drivande kraft och en framträdande profil i arbetet med att stoppa tvångsutvisningarna av unga ensamkommande människor till Afghanistan. På kort tid har hon trots sin unga ålder klivit fram med oförtröttlig energi och blivit en symbol för fredlig och hoppfull aktivism för ett rättvisare och människovänligare samhälle. Fatemeh har med sitt ledarskap lyckats hålla samman en snabbt växande rörelse. Trots hat står hon upp för dem som behöver det mest, de som tidigare inte haft någon röst - i sann Martin Luther King-anda, skriver juryn i sin motivering. 

Martin Luther King-priset delas ut av Equmeniakyrkan, Kristna fredsrörelsen och Sveriges kristna råd. Priset ska gå till en person eller grupp som visar solidaritet med sina medmänniskor och som finner inspiration i icke-våldets ideal. Martin Schibbye fick priset 2017 och Malena Ernman 2016.

Jag har träffat Fatemeh Khavari en gång, en kväll i höstas när jag i egenskap av ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet besökte de protesterande ungdomarna på Norra Bantorget i Stockholm. Jag imponerades av hennes lyhördhet, återhållsamhet och analytiska förmåga. Det var en fascinerande upplevelse att se henne stå där och diskutera, omgiven av ett 20-tal afghanska pojkar som lyssnade uppmärksamt på vad hon sa, som aldrig avbröt utan fullt ut respekterade hennes auktoritet. 

Låt oss nu hoppas aktivt arbeta för att att Fatemeh Khavaris viktiga insatser också bär politisk frukt. Uppgörelsen mellan Miljöpartiet och Socialdemokraterna var en viktig delseger. Nästa steg är att sätta stopp för tvångsutvisningarna i väntan på att den nya lagen ska bli verklighet.

Tyst diplomati? Nej, inte denna gång.

Domen mot de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson i Etiopien väcker sorg och vrede. En känsla av vanmakt smyger sig på, men en sådan känsla är förrädisk eftersom den lätt blir självuppfyllande.

Frågan är vad den svenska regeringen skall göra nu. Om regeringen agerar offentligt och med kraft riskerar man att det går prestige i frågan och att det etiopiska ledarskapet då vägrar göra några kompromisser. Om regeringen agerar mer försiktigt och förlitar sig på den tysta diplomatin riskerar man att frågan glöms bort och att de etiopiska makthavarna inte ser några skäl att se att frige Shibbye och Persson. Om den tysta diplomatins fördelar och nackdelar har jag formulerat mig här. Jag har i olika sammanhang tagit del av de överväganden som Tage Erlander och Östen Undén gjorde i samband med försöken att få Raoul Wallenberg fri. Det var en politiskt oerhört svårhanterad fråga, vilken inte blev enklare av att man inte visste om Wallenberg var i livet eller ej.

I fallet Dawit Isaak har den tysta diplomatin visat sig verkningslös, och där har jag tidigare landat i slutsatsen att regeringen borde byta strategi. Av de uttalanden som Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt hittills hunnit göra tycks det som att man är beredd att denna gång föra striden offentligt. Reinfeldt säger att ”regeringen ser med stort allvar på domen” och att utgångspunkten nu är att Schibbye och Persson ”så snart som möjligt (ska) försättas på fri fot”. Reinfeldt säger också att regeringen snarast ska kontakta Etiopiens regering för att diskutera ärendet.

Att regeringen driver Schibbyes och Perssons sak offentligt är en riskfylld linje, eftersom det inte finns någon väg tillbaka. Men i det här fallet tycker jag man gör en korrekt bedömning.