6 139 ofattbara dagar i fångenskap. Släpp Dawit Isaak fri nu!

I dag är det 6 139 dagar sedan journalisten och svenske medborgaren  Dawit Isaak fängslades av regimen i Eritrea. 6 139 ofattbara dagar av lidande och skräck, helt isolerad från familj och vänner.  Den eritreanska statsmaktens övergrepp mot Dawit Isaak är en skam. Det är vår plikt som medmänniskor att se till att detta övergrepp och grova brott mot de mänskliga rättigheterna aldrig glöms bort. Pressen på den eritreanska regeringen att släppa Dawit Isaak fri måste öka.

Dawit Isaak är svensk medborgare. Jag tvivlar inte på att de svenska regeringarna - oavsett politisk färg - verkligen har prioriterat Dawit Isaaks sak under de snart 17 år som gått sedan han fängslades och fördes bort. Men de insatser som gjorts har inte varit framgångsrika. Sverige och EU måste tillsammans med goda krafter i omvärlden intensifiera ansträngningarna. Dawit Isaak är en av oss och han fattas oss.

Det finns ljus i mörkret. Om fredsavtalet mellan Eritrea och Etiopien som nyligen undertecknades följs av ökad öppenhet och en liberalisering av det politiska livet förbättras också förutsättningarna att få Dawit Isaak fri. Låt oss tillsammans kämpa för att så verkligen blir fallet.

Ge gärna ditt stöd till Freedawitnätverket. Free Dawit drivs av Stödkommittén Free Dawit i samarbete med Publicistklubben, Reportrar utan Gränser, Svenska Journalistförbundet, Svenska PEN, Sveriges Författarförbund, Sveriges Tidskrifter, Tidningen Expressen och Utgivarna.

Etiopiensvenskarna och varför vi borde sluta använda uttrycket "tyst diplomati"

Frigivningen av de svenska journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye från fängelset i Etiopien har föranlett en diskussion om den tysta diplomatins möjligheter i dagens värld. Var det Sveriges tysta diplomati som ledde fram till frisläppandet eller finns förklaringarna på annat håll? Om det var den tysta diplomatin, varför har i så fall samma svenska strategi så kapitalt misslyckats i fallet Dawit Isaak som suttit fängslad i Eritrea i elva år utan att ens få en rättegång?

Med tyst diplomati menas att en stat försöker lösa ett internationellt problem genom hemliga kontakter. Kontakterna kan vara hemliga med avseende på vem man möter eller med avseende på vad som sägs vid olika möten. Tyst diplomati kombineras ofta med att en stat undviker att offentligt kritisera den stat vars beteende man vill påverka. Sverige undvek till exempel att kritisera Etiopiens brott mot de mänskliga rättigheterna och den bristande rättssäkerheten i landet under den tid som Johan Persson och Martin Schibbye satt fängslade. Sverige gjorde bedömningen att offentlig svensk kritik skulle riskera att det gick prestige i fallet och att frigivandet av svenskarna på så sätt skulle försvåras.

Vi lever i en tid som allt mer präglas av transparens och öppenhet. Den kommunikationsteknologiska utvecklingen minskar utrymmet för traditionell tyst diplomati. Hemliga möten blir svårare och svårare att genomföra. Erfarenheterna från Wikileaks visar att det som sägs i hemliga rum på kort tid kan bli offentligt. Utrikespolitiken bedöms inte längre vara en fråga enbart för statsledningarna. Opinionsbildningen i Sverige för Johan Persson och Martin Schibbye var allt annat än tyst.

Begreppet "tyst diplomati" är därför knappast längre användbart. En stor del av Sveriges kontakter med Etiopien var kända samtidigt eller snart efter att de ägt rum. Den avgörande frågan blir därför inte om diplomatin är tyst eller ej utan med vilken skicklighet den utövas, till exempel hur den kan länkas till andra stater och till interna förhållanden i de berörda staterna. I fallet med Johan Persson och Martin Schibbye började den svenska regeringens agerande sannerligen inte bra. Det var svårt att tolka Carl Bildts inledande uttalanden på annat sätt än att de fängslade journalisterna fick skylla sig själva. Men därefter tycks utrikesdepartementet och inte minst ambassaden i Addis Abeba ha skickligt utnyttjat alla relevanta kontaktytor som Sveriges historiskt goda och välutvecklade relationer med Etiopien erbjuder.

Sannolikt har Etiopien också insett att de två fängslade svenskarna på sikt skulle bli en politisk belastning. Fängslandets avskräckande effekt hade redan uppnåtts och Etiopien är angeläget om att upprätthålla goda relationer med USA, för vilken man är en viktig strategisk allierad i området. USA:s påtryckningar har säkert spelat en roll inför beslutet att frisläppa svenskarna.

Sveriges relationer med Eritrea är betydligt mindre utvecklade och Sverige har därför också sämre förutsättningar att genom "tyst diplomati" få Dawit Isaak fri. Eritrea tycks strunta i vad omvärlden säger. Till skillnad från Persson och Schibbye har Dawit Isaak inte ens fått en rättegång och en dom. Mycket tyder dessvärre på att den hittills förda "tysta diplomatin" inte biter på den eritreanska regimen och att det i stället krävs ett kraftfullt internationellt tryck för att få Dawit Isaak fri.

Om den tysta diplomatins problematik skrev jag redan i boken Kritiker eller medlare? Sveriges utrikespolitiska roller 1945-1990 (Nerenius & Santérus, 1992). Jag har också kommenterat frisläppandet av Johan Persson och Martin Schibbye bl a i SVT Gomorron Sverige.

Tyst diplomati? Nej, inte denna gång.

Domen mot de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson i Etiopien väcker sorg och vrede. En känsla av vanmakt smyger sig på, men en sådan känsla är förrädisk eftersom den lätt blir självuppfyllande.

Frågan är vad den svenska regeringen skall göra nu. Om regeringen agerar offentligt och med kraft riskerar man att det går prestige i frågan och att det etiopiska ledarskapet då vägrar göra några kompromisser. Om regeringen agerar mer försiktigt och förlitar sig på den tysta diplomatin riskerar man att frågan glöms bort och att de etiopiska makthavarna inte ser några skäl att se att frige Shibbye och Persson. Om den tysta diplomatins fördelar och nackdelar har jag formulerat mig här. Jag har i olika sammanhang tagit del av de överväganden som Tage Erlander och Östen Undén gjorde i samband med försöken att få Raoul Wallenberg fri. Det var en politiskt oerhört svårhanterad fråga, vilken inte blev enklare av att man inte visste om Wallenberg var i livet eller ej.

I fallet Dawit Isaak har den tysta diplomatin visat sig verkningslös, och där har jag tidigare landat i slutsatsen att regeringen borde byta strategi. Av de uttalanden som Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt hittills hunnit göra tycks det som att man är beredd att denna gång föra striden offentligt. Reinfeldt säger att ”regeringen ser med stort allvar på domen” och att utgångspunkten nu är att Schibbye och Persson ”så snart som möjligt (ska) försättas på fri fot”. Reinfeldt säger också att regeringen snarast ska kontakta Etiopiens regering för att diskutera ärendet.

Att regeringen driver Schibbyes och Perssons sak offentligt är en riskfylld linje, eftersom det inte finns någon väg tillbaka. Men i det här fallet tycker jag man gör en korrekt bedömning.