Almedalsveckan 2015 är i antågande. En del menar att Almedalsveckan är en samhällselitens firmafest, där politiker, journalister, PR-konsulter och för all del statsvetare minglar runt i dimmorna av rosévin och diverse jippon som t ex ett upphaussat DJ Battle för medieprofiler och toppolitiker. Andra menar att Almedalen är en demokratins fest, med nära 4 000 välbesökta seminarier, de flesta om viktiga samhällsfrågor, och där framträdande politiker rör sig relativt obehindrat genom folkhaven.
Läsaren av denna blogg vet att jag tillhör dem som är positivt inställda till Almedalsveckan. Jag uppskattar att medierna prioriterar en veckas politikbevakning mitt under sommaren och att politiker och andra samhällsaktörer tänker kreativt när det gäller politikens uttrycksformer. Almedalsveckan har också fått nordiska efterföljaren, i det oerhört uppskattade Folkemødet i Allinge på Bornholm, i den norska Arendalsuka samt i finska Suomi Areena.
I år deltar jag för tionde året i rad. Som nyvald ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet bevakar jag förstås särskilt de seminarier som förbundet arrangerar. Jag vill nämna måndagens hyperaktuella Svensk vapenexport - varför och till vem?, där bl a Lars Ohly (V) och Kerstin Lundgren (C) från KEX-utredningen (som igår presenterade sitt betänkande) medverkar. Puffar också för seminariet Fängslad utan rättegång - om migrationsförvaren, där jag på onsdagen leder ett samtal om den kritikerhyllade filmen Förvaret, med bl a filmens regissör Anna Persson. Välkomna också om ni finns på plats till förbundets mingel i Wesleys Café i Vårdklockans kyrka på Adelsgatan 43 i centrala Visby, onsdag kl 20.00.
Jag ser också fram mot seminariet med den nätta titeln Domedagsstämning i världspolitiken - har vi anledning att oroa oss? på Frälsningsarmén, där jag på fredag samtalar med bl a Birgitta Ohlsson (FP) och Bodil Ceballos (MP). Gillar också att medverka i den digitala talkshowen Godmorgon Almedalen, med Brit Stakston och Martin Schibbye.
Som om detta inte räckte spelar jag tillsammans med Cecilia Garme och Jonas Hinnfors måndag-fredag in Statsvetarpodden live från Dagens industris scen vid Donners plats kl 15.00. Och så har vi Statsvetardagen på fredagen, med intressanta seminarier om Feministisk diplomati och utrikespolitik, om Hur mår vår representativa demokrati? samt om Makt utan mandat - de policyprofessionella i den svenska demokratin.
Puh - där börjar veckan gå mot sitt slut. Vad är då inte vackrare och skönare än att med hustrun på söndagseftermiddagen slinka in på en halvtom sportbar och se IFK Göteborg befästa sin allsvenska serieledning genom att besegra GIF Sundsvall. Förra året såg vi under motsvarande omständigheter IFK Göteborg besegra Helsingborgs IF med 6-2. Vi ser gärna en upprepning av det resultatet!
Visar inlägg med etikett Martin Schibbye. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Martin Schibbye. Visa alla inlägg
2015-06-27
2012-09-14
Etiopiensvenskarna och varför vi borde sluta använda uttrycket "tyst diplomati"
Frigivningen av de svenska journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye från fängelset i Etiopien har föranlett en diskussion om den tysta diplomatins möjligheter i dagens värld. Var det Sveriges tysta diplomati som ledde fram till frisläppandet eller finns förklaringarna på annat håll? Om det var den tysta diplomatin, varför har i så fall samma svenska strategi så kapitalt misslyckats i fallet Dawit Isaak som suttit fängslad i Eritrea i elva år utan att ens få en rättegång?
Med tyst diplomati menas att en stat försöker lösa ett internationellt problem genom hemliga kontakter. Kontakterna kan vara hemliga med avseende på vem man möter eller med avseende på vad som sägs vid olika möten. Tyst diplomati kombineras ofta med att en stat undviker att offentligt kritisera den stat vars beteende man vill påverka. Sverige undvek till exempel att kritisera Etiopiens brott mot de mänskliga rättigheterna och den bristande rättssäkerheten i landet under den tid som Johan Persson och Martin Schibbye satt fängslade. Sverige gjorde bedömningen att offentlig svensk kritik skulle riskera att det gick prestige i fallet och att frigivandet av svenskarna på så sätt skulle försvåras.
Vi lever i en tid som allt mer präglas av transparens och öppenhet. Den kommunikationsteknologiska utvecklingen minskar utrymmet för traditionell tyst diplomati. Hemliga möten blir svårare och svårare att genomföra. Erfarenheterna från Wikileaks visar att det som sägs i hemliga rum på kort tid kan bli offentligt. Utrikespolitiken bedöms inte längre vara en fråga enbart för statsledningarna. Opinionsbildningen i Sverige för Johan Persson och Martin Schibbye var allt annat än tyst.
Begreppet "tyst diplomati" är därför knappast längre användbart. En stor del av Sveriges kontakter med Etiopien var kända samtidigt eller snart efter att de ägt rum. Den avgörande frågan blir därför inte om diplomatin är tyst eller ej utan med vilken skicklighet den utövas, till exempel hur den kan länkas till andra stater och till interna förhållanden i de berörda staterna. I fallet med Johan Persson och Martin Schibbye började den svenska regeringens agerande sannerligen inte bra. Det var svårt att tolka Carl Bildts inledande uttalanden på annat sätt än att de fängslade journalisterna fick skylla sig själva. Men därefter tycks utrikesdepartementet och inte minst ambassaden i Addis Abeba ha skickligt utnyttjat alla relevanta kontaktytor som Sveriges historiskt goda och välutvecklade relationer med Etiopien erbjuder.
Sannolikt har Etiopien också insett att de två fängslade svenskarna på sikt skulle bli en politisk belastning. Fängslandets avskräckande effekt hade redan uppnåtts och Etiopien är angeläget om att upprätthålla goda relationer med USA, för vilken man är en viktig strategisk allierad i området. USA:s påtryckningar har säkert spelat en roll inför beslutet att frisläppa svenskarna.
Sveriges relationer med Eritrea är betydligt mindre utvecklade och Sverige har därför också sämre förutsättningar att genom "tyst diplomati" få Dawit Isaak fri. Eritrea tycks strunta i vad omvärlden säger. Till skillnad från Persson och Schibbye har Dawit Isaak inte ens fått en rättegång och en dom. Mycket tyder dessvärre på att den hittills förda "tysta diplomatin" inte biter på den eritreanska regimen och att det i stället krävs ett kraftfullt internationellt tryck för att få Dawit Isaak fri.
Om den tysta diplomatins problematik skrev jag redan i boken Kritiker eller medlare? Sveriges utrikespolitiska roller 1945-1990 (Nerenius & Santérus, 1992). Jag har också kommenterat frisläppandet av Johan Persson och Martin Schibbye bl a i SVT Gomorron Sverige.
Med tyst diplomati menas att en stat försöker lösa ett internationellt problem genom hemliga kontakter. Kontakterna kan vara hemliga med avseende på vem man möter eller med avseende på vad som sägs vid olika möten. Tyst diplomati kombineras ofta med att en stat undviker att offentligt kritisera den stat vars beteende man vill påverka. Sverige undvek till exempel att kritisera Etiopiens brott mot de mänskliga rättigheterna och den bristande rättssäkerheten i landet under den tid som Johan Persson och Martin Schibbye satt fängslade. Sverige gjorde bedömningen att offentlig svensk kritik skulle riskera att det gick prestige i fallet och att frigivandet av svenskarna på så sätt skulle försvåras.
Vi lever i en tid som allt mer präglas av transparens och öppenhet. Den kommunikationsteknologiska utvecklingen minskar utrymmet för traditionell tyst diplomati. Hemliga möten blir svårare och svårare att genomföra. Erfarenheterna från Wikileaks visar att det som sägs i hemliga rum på kort tid kan bli offentligt. Utrikespolitiken bedöms inte längre vara en fråga enbart för statsledningarna. Opinionsbildningen i Sverige för Johan Persson och Martin Schibbye var allt annat än tyst.
Begreppet "tyst diplomati" är därför knappast längre användbart. En stor del av Sveriges kontakter med Etiopien var kända samtidigt eller snart efter att de ägt rum. Den avgörande frågan blir därför inte om diplomatin är tyst eller ej utan med vilken skicklighet den utövas, till exempel hur den kan länkas till andra stater och till interna förhållanden i de berörda staterna. I fallet med Johan Persson och Martin Schibbye började den svenska regeringens agerande sannerligen inte bra. Det var svårt att tolka Carl Bildts inledande uttalanden på annat sätt än att de fängslade journalisterna fick skylla sig själva. Men därefter tycks utrikesdepartementet och inte minst ambassaden i Addis Abeba ha skickligt utnyttjat alla relevanta kontaktytor som Sveriges historiskt goda och välutvecklade relationer med Etiopien erbjuder.
Sannolikt har Etiopien också insett att de två fängslade svenskarna på sikt skulle bli en politisk belastning. Fängslandets avskräckande effekt hade redan uppnåtts och Etiopien är angeläget om att upprätthålla goda relationer med USA, för vilken man är en viktig strategisk allierad i området. USA:s påtryckningar har säkert spelat en roll inför beslutet att frisläppa svenskarna.
Sveriges relationer med Eritrea är betydligt mindre utvecklade och Sverige har därför också sämre förutsättningar att genom "tyst diplomati" få Dawit Isaak fri. Eritrea tycks strunta i vad omvärlden säger. Till skillnad från Persson och Schibbye har Dawit Isaak inte ens fått en rättegång och en dom. Mycket tyder dessvärre på att den hittills förda "tysta diplomatin" inte biter på den eritreanska regimen och att det i stället krävs ett kraftfullt internationellt tryck för att få Dawit Isaak fri.
Om den tysta diplomatins problematik skrev jag redan i boken Kritiker eller medlare? Sveriges utrikespolitiska roller 1945-1990 (Nerenius & Santérus, 1992). Jag har också kommenterat frisläppandet av Johan Persson och Martin Schibbye bl a i SVT Gomorron Sverige.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)