6 139 ofattbara dagar i fångenskap. Släpp Dawit Isaak fri nu!

I dag är det 6 139 dagar sedan journalisten och svenske medborgaren  Dawit Isaak fängslades av regimen i Eritrea. 6 139 ofattbara dagar av lidande och skräck, helt isolerad från familj och vänner.  Den eritreanska statsmaktens övergrepp mot Dawit Isaak är en skam. Det är vår plikt som medmänniskor att se till att detta övergrepp och grova brott mot de mänskliga rättigheterna aldrig glöms bort. Pressen på den eritreanska regeringen att släppa Dawit Isaak fri måste öka.

Dawit Isaak är svensk medborgare. Jag tvivlar inte på att de svenska regeringarna - oavsett politisk färg - verkligen har prioriterat Dawit Isaaks sak under de snart 17 år som gått sedan han fängslades och fördes bort. Men de insatser som gjorts har inte varit framgångsrika. Sverige och EU måste tillsammans med goda krafter i omvärlden intensifiera ansträngningarna. Dawit Isaak är en av oss och han fattas oss.

Det finns ljus i mörkret. Om fredsavtalet mellan Eritrea och Etiopien som nyligen undertecknades följs av ökad öppenhet och en liberalisering av det politiska livet förbättras också förutsättningarna att få Dawit Isaak fri. Låt oss tillsammans kämpa för att så verkligen blir fallet.

Ge gärna ditt stöd till Freedawitnätverket. Free Dawit drivs av Stödkommittén Free Dawit i samarbete med Publicistklubben, Reportrar utan Gränser, Svenska Journalistförbundet, Svenska PEN, Sveriges Författarförbund, Sveriges Tidskrifter, Tidningen Expressen och Utgivarna.

Etiopiensvenskarna och varför vi borde sluta använda uttrycket "tyst diplomati"

Frigivningen av de svenska journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye från fängelset i Etiopien har föranlett en diskussion om den tysta diplomatins möjligheter i dagens värld. Var det Sveriges tysta diplomati som ledde fram till frisläppandet eller finns förklaringarna på annat håll? Om det var den tysta diplomatin, varför har i så fall samma svenska strategi så kapitalt misslyckats i fallet Dawit Isaak som suttit fängslad i Eritrea i elva år utan att ens få en rättegång?

Med tyst diplomati menas att en stat försöker lösa ett internationellt problem genom hemliga kontakter. Kontakterna kan vara hemliga med avseende på vem man möter eller med avseende på vad som sägs vid olika möten. Tyst diplomati kombineras ofta med att en stat undviker att offentligt kritisera den stat vars beteende man vill påverka. Sverige undvek till exempel att kritisera Etiopiens brott mot de mänskliga rättigheterna och den bristande rättssäkerheten i landet under den tid som Johan Persson och Martin Schibbye satt fängslade. Sverige gjorde bedömningen att offentlig svensk kritik skulle riskera att det gick prestige i fallet och att frigivandet av svenskarna på så sätt skulle försvåras.

Vi lever i en tid som allt mer präglas av transparens och öppenhet. Den kommunikationsteknologiska utvecklingen minskar utrymmet för traditionell tyst diplomati. Hemliga möten blir svårare och svårare att genomföra. Erfarenheterna från Wikileaks visar att det som sägs i hemliga rum på kort tid kan bli offentligt. Utrikespolitiken bedöms inte längre vara en fråga enbart för statsledningarna. Opinionsbildningen i Sverige för Johan Persson och Martin Schibbye var allt annat än tyst.

Begreppet "tyst diplomati" är därför knappast längre användbart. En stor del av Sveriges kontakter med Etiopien var kända samtidigt eller snart efter att de ägt rum. Den avgörande frågan blir därför inte om diplomatin är tyst eller ej utan med vilken skicklighet den utövas, till exempel hur den kan länkas till andra stater och till interna förhållanden i de berörda staterna. I fallet med Johan Persson och Martin Schibbye började den svenska regeringens agerande sannerligen inte bra. Det var svårt att tolka Carl Bildts inledande uttalanden på annat sätt än att de fängslade journalisterna fick skylla sig själva. Men därefter tycks utrikesdepartementet och inte minst ambassaden i Addis Abeba ha skickligt utnyttjat alla relevanta kontaktytor som Sveriges historiskt goda och välutvecklade relationer med Etiopien erbjuder.

Sannolikt har Etiopien också insett att de två fängslade svenskarna på sikt skulle bli en politisk belastning. Fängslandets avskräckande effekt hade redan uppnåtts och Etiopien är angeläget om att upprätthålla goda relationer med USA, för vilken man är en viktig strategisk allierad i området. USA:s påtryckningar har säkert spelat en roll inför beslutet att frisläppa svenskarna.

Sveriges relationer med Eritrea är betydligt mindre utvecklade och Sverige har därför också sämre förutsättningar att genom "tyst diplomati" få Dawit Isaak fri. Eritrea tycks strunta i vad omvärlden säger. Till skillnad från Persson och Schibbye har Dawit Isaak inte ens fått en rättegång och en dom. Mycket tyder dessvärre på att den hittills förda "tysta diplomatin" inte biter på den eritreanska regimen och att det i stället krävs ett kraftfullt internationellt tryck för att få Dawit Isaak fri.

Om den tysta diplomatins problematik skrev jag redan i boken Kritiker eller medlare? Sveriges utrikespolitiska roller 1945-1990 (Nerenius & Santérus, 1992). Jag har också kommenterat frisläppandet av Johan Persson och Martin Schibbye bl a i SVT Gomorron Sverige.

Dawit Isaak - ja, det är verkligen dags att byta strategi

I dagarna är det tio år sedan svenske medborgaren Dawit Isaak greps och fängslades i Eritrea. Under tio år har svenska myndigheter arbetat för att få honom fri. Försöken har hittills varit förgäves, vilket innebär ett stort misslyckande för svensk utrikespolitik och diplomati.

Sveriges misslyckandet har genererat en debatt kring huruvida tyst diplomati verkligen är det mest ändamålsenliga medlet för att få Dawit Isaak fri eller om Sverige borde använda en annan strategi. Frågan är inte enkel. Men själv satte jag för två år sedan ner foten då jag i en bloggpost under rubriken "Dawit Isaak - dags att byta strategi" (texten återfinns nedan) argumenterade för att Sverige borde höja rösten och mer öppet agera för att få Dawit Isaak fri.

Fördelar och nackdelar med tyst diplomati diskuteras av Utrikespolitiska institutets direktör Anna Jardfelt här. Eva-Britt Svensson (V), som tillsammans med sin kollega i Europaparlamentet Olle Schmidt (FP) kraftfullt arbetat för Dawit Isaaks sak argumenterar här för att byta strategi. Tillsammans med min kollega Ann-Marie Ekengren hjälper jag SVT Rapport att analysera Sveriges användande av tyst diplomati över tid.

Texten nedan publicerade jag den 8 oktober 2009. Den är otillständigt aktuell.

Dawit Isaak - dags att byta strategi

Jag är fullständigt övertygad om att svenska UD har lagt och fortfarande lägger ner ett mycket stort arbete på att få journalisten och den svenske medborgaren Dawit Isaak frisläppt från det fängelse i Eritrea, där han sitter instängd sedan snart åtta år tillbaka. Jag har också stor respekt för tyst diplomati, och risken av att ett starkt offentligt agerande kan förvärra situationen för Dawit Isaak.

Men när detta är sagt måste jag också säga att någonstans kommer man till en punkt där valda strategier måste omprövas. Visst - det är möjligt att UD just nu befinner sig i ett avgörande förhandlingsskede med den eritreanska regimen. Men om så inte är fallet - vilket det mesta dessvärre pekar på - bör det vara dags att pröva en annan strategi än den tysta diplomatin som i det här fallet uppenbart inte fungerat. Nu ryktas det i stället att Dawit Isaak skall flyttas till det ökända fängelset Eiraeiro, där tortyr är vanligt förekommande och fångarna hålls isolerade från varandra.

Att släppa Dawit Isaak fri skulle innebära en förbättrad goodwill för en pressad eritreansk regim som behöver alla vänner den kan få. Det borde därför också finnas goda realpolitiska förutsättningar för ett frigivande. Det är inte varje dag jag citerar Lars Ohly, men i dag gör jag det gärna: Sverige bör skicka en hög representant till Eritrea för att visa vilken stor vikt Sverige lägger vid att vår medborgare skall få sin frihet. Den tysta diplomatin tycks i detta skede ha gjort sitt - det är dags att i offentlighetens ljus försöka pressa den eritreanska regimen till eftergifter som egentligen ligger i dess eget intresse.

Om inte Carl Bildt känner för att åka så kan vi sända Jan Eliasson eller Pierre Schori, som Lars Ohly föreslår. Eller varför inte Hans Blix?

Diktaturerna och kronprinsessans bröllop

Det pågår en debatt om det politiskt och moraliskt lämpliga i att representanter för diktaturer som Iran, Eritrea, Saudiarabien, Nordkorea, Libyen, Sudan och Zimbabwe inbjudits till kronprinsessan Victorias bröllop. Särskilt närvaron av Eritreas chargé d'affaires Yonas Manna Bairu väcker starka känslor och upprördhet, eftersom den svenske medborgaren Dawit Isaak sedan många år sitter fängslad i Eritrea utan rättegång och under vidriga omständigheter.

Jag har inga problem med att representanter för diktaturer i största allmänhet inbjuds till bröllopet. Kronprinsessans bröllop är ingen privat tillställning utan en statsangelägenhet. På samma sätt som FN är öppet för alla världens stater så bör även kronprinsessans bröllop vara det. Vi skall inte fjäska för diktaturer - men isolering är sällan en ändamålsenlig väg. Och varför bojkotta Iran och Zimbabwe när vi gullar med Kina och säljer vapen till Saudiarabien?

Men med Eritrea är det annorlunda. Med Eritrea har Sverige en mellanstatlig tvist baserad inte främst på att Eritrea är en diktatur utan på det faktum att Eritrea på orättfärdig grund sedan flera år tillbaka håller en svensk medborgare fängslad utan rättegång. Här hade det funnits en möjlighet att skilja ut Eritrea från övriga diktaturer för att på så sätt visa att Sverige inte accepterar det sätt varpå Eritrea hanterar ärendet med den svenske medborgaren Dawit Isaak.

Jag har tidigare markerat stor respekt för tyst diplomati, och risken av att ett starkt offentligt agerande kan förvärra situationen för Dawit Isaak. Men jag har också landat i ståndpunkten att det nu är dags att pröva en annan strategi än den tysta diplomatin som i det här fallet uppenbart inte fungerat. Det är dags att i offentlighetens ljus pressa den eritreanska regimen till eftergifter och till en omedelbar frigivning av Dawit Isaak. Inbjudan av den eritreanske toppdiplomaten till kronprinsessans bröllop är därför dessvärre ett steg i helt fel riktning.