Nej, det var inte "överraskande" att Sverige erkänner Palestina

Stefan Löfvens tillkännagivande att Sverige kommer att erkänna Palestina har på sina håll väckt förvåning. Så påstod sig t ex två av tre panelister i P1:s Godmorgon, världen! ha blivit "överraskade" av beskedet. Jag kan inte förstå att personer som följer svensk politik blir överraskade av detta. Socialdemokraterna har sedan länge deklarerat att om det blir ett regeringsskifte så kommer en socialdemokratiskt ledd regering att erkänna Palestina. Redan i februari 2012 skrev Stefan Löfven, Gustav Fridolin, Åsa Romson och Jonas Sjöstedt en gemensam debattartikel där de krävde att Sverige skulle erkänna Palestina. Så beskedet var i högsta grad väntat - ett motsatt besked hade varit väldigt överraskande.

Jag tycker det är bra att Sverige erkänner Palestina. Erkännandet utgör ett folkrättsligt och politiskt grundat stöd åt strävandena att åstadkomma den tvåstatslösning som är nödvändig för att nå fred mellan israeler och palestinier. Genom ett erkännande binder sig världssamfundet vid masten och visar Israel och Hamas att det inte finns någon väg bortom tvåstatslösningen.

Beskedet om Sveriges erkännande av Palestina har mött kritik av främst Israel. Kritiken var väntad. De som är kritiska till erkännandet anför i huvudsak två argument. För det första menar de att erkännandet föregriper eller till och med försvårar en förhandlingslösning. Jag har motsatt uppfattning. Just genom erkännandet stärker man de krafter i konflikten som på allvar eftersträvar en tvåstatslösning - framför allt blir erkännandet ett politiskt stöd åt den palestinske presidenten Mahmoud Abbas. Ju starkare ställning kravet på en tvåstatslösning har i världssamfundet, desto bättre möjligheter att denna tvåstatslösning också kan förverkligas.

För det andra påstår en del att erkännandet av Palestina blir ett indirekt erkännande av den palestinska terrorstämplade organisationen Hamas. Påståendet är helt felaktigt. Sverige erkänner stater, inte regeringar. I annat fall hade Sverige tvingats riva upp sina erkännanden och avveckla ambassader i en stor del av världens stater som har regeringar vi inte gillar, till exempel Saudiarabien, Kina och Iran. Dessutom styrs Palestina av president Mahmoud Abbas från Fatah och Hamas är inte representerat i Palestinas regering.

Några undrar kanske om den palestinska staten verkligen uppfyller de krav folkrätten ställer upp för att en stat skall säga existera. Det skall existera ett folk som är bosatt inom ett avgränsat territorium och är organiserat under en statsmyndighet som har kontroll över territoriet. I fallet Palestina finns här otvetydigt ett folk och ett territorium - men territoriet kontrolleras inte av den palestinska myndigheten utan av den israeliska ockupationsmakten.

Sverige har vid flera tillfällen efter det kalla krigets slut valt att erkänna stater även om kontroll-kriteriet inte varit helt uppfyllt. Till exempel erkände Sverige Kroatien vid ett tillfälle då den kroatiska regeringen inte kontrollerade sitt territorium. Sverige erkände också Kosovo 2008, trots att de serbiska enklaverna i landet inte kontrollerades av Kosovos regering. Jag har ännu inte hört något bärande argument varför det var rimligt att avstå från kontroll-kriteriet när det gäller Kroatien och Kosovo men hålla fast vid det just när det gäller Palestina. En ofta förekommande folkrättsligt grundad argumentation för erkännande av Palestina är också att en stats folkrättsbrott (Israels ockupationspolitik) inte skall få stå i vägen för ett annat  folks rättigheter (palestiniernas rätt till egen statsbildning).

Sverige har redan under Alliansregeringen röstat ja i generalförsamlingen till att ge Palestina status som observatörsstat i FN. Genom att stödja en FN-resolution där Palestina definieras som "stat" blir steget inte så långt till ett formellt erkännande. Alliansregeringen uppgraderade också den palestinska beskickningens ställning i Stockholm till i allt väsentligt en ambassads.

En spännande fråga är vad som blir nästa steg efter det svenska erkännandet. Kommer Sverige att begära att få öppna en ambassad i Ramallah, eller att uppgradera den svenska generalkonsulatet i Jerusalems ställning till ambassad i Palestina? Hur kommer Sverige i så fall att reagera om den israeliska ockupationsmakten vägrar acceptera en upprättandet av en sådan beskickning?

Jag diskuterade tidigare i dag i P4 Extra Sveriges erkännande av Palestina. Jag rekommenderar också varmt Ann-Marie Ekengrens doktorsavhandling i statsvetenskap Av hänsyn till folkrätten? Svensk erkännandepolitik 1945-1995 (Stockholm: Nerenius & Santérus, 1999).

Dawit Isaak - ja, det är verkligen dags att byta strategi

I dagarna är det tio år sedan svenske medborgaren Dawit Isaak greps och fängslades i Eritrea. Under tio år har svenska myndigheter arbetat för att få honom fri. Försöken har hittills varit förgäves, vilket innebär ett stort misslyckande för svensk utrikespolitik och diplomati.

Sveriges misslyckandet har genererat en debatt kring huruvida tyst diplomati verkligen är det mest ändamålsenliga medlet för att få Dawit Isaak fri eller om Sverige borde använda en annan strategi. Frågan är inte enkel. Men själv satte jag för två år sedan ner foten då jag i en bloggpost under rubriken "Dawit Isaak - dags att byta strategi" (texten återfinns nedan) argumenterade för att Sverige borde höja rösten och mer öppet agera för att få Dawit Isaak fri.

Fördelar och nackdelar med tyst diplomati diskuteras av Utrikespolitiska institutets direktör Anna Jardfelt här. Eva-Britt Svensson (V), som tillsammans med sin kollega i Europaparlamentet Olle Schmidt (FP) kraftfullt arbetat för Dawit Isaaks sak argumenterar här för att byta strategi. Tillsammans med min kollega Ann-Marie Ekengren hjälper jag SVT Rapport att analysera Sveriges användande av tyst diplomati över tid.

Texten nedan publicerade jag den 8 oktober 2009. Den är otillständigt aktuell.

Dawit Isaak - dags att byta strategi

Jag är fullständigt övertygad om att svenska UD har lagt och fortfarande lägger ner ett mycket stort arbete på att få journalisten och den svenske medborgaren Dawit Isaak frisläppt från det fängelse i Eritrea, där han sitter instängd sedan snart åtta år tillbaka. Jag har också stor respekt för tyst diplomati, och risken av att ett starkt offentligt agerande kan förvärra situationen för Dawit Isaak.

Men när detta är sagt måste jag också säga att någonstans kommer man till en punkt där valda strategier måste omprövas. Visst - det är möjligt att UD just nu befinner sig i ett avgörande förhandlingsskede med den eritreanska regimen. Men om så inte är fallet - vilket det mesta dessvärre pekar på - bör det vara dags att pröva en annan strategi än den tysta diplomatin som i det här fallet uppenbart inte fungerat. Nu ryktas det i stället att Dawit Isaak skall flyttas till det ökända fängelset Eiraeiro, där tortyr är vanligt förekommande och fångarna hålls isolerade från varandra.

Att släppa Dawit Isaak fri skulle innebära en förbättrad goodwill för en pressad eritreansk regim som behöver alla vänner den kan få. Det borde därför också finnas goda realpolitiska förutsättningar för ett frigivande. Det är inte varje dag jag citerar Lars Ohly, men i dag gör jag det gärna: Sverige bör skicka en hög representant till Eritrea för att visa vilken stor vikt Sverige lägger vid att vår medborgare skall få sin frihet. Den tysta diplomatin tycks i detta skede ha gjort sitt - det är dags att i offentlighetens ljus försöka pressa den eritreanska regimen till eftergifter som egentligen ligger i dess eget intresse.

Om inte Carl Bildt känner för att åka så kan vi sända Jan Eliasson eller Pierre Schori, som Lars Ohly föreslår. Eller varför inte Hans Blix?

Kommer palestinierna att utropa en egen stat - och bör Sverige i så fall erkänna den?

Det palestinska ledarskapet har tröttnat på dödläget i förhandlingarna med Israel och därför åter hotat med attt utropa en självständig palestinsk stat. Den palestinska myndighetens utrikesminister Salam Fayad sa nyligen att Hösten 2011 är slutet på den israeliska ockupationen. Då kommer vi att utropa ett självständigt Palestina enligt 1949 års stilleståndslinjer. Den palestinske presidenten Mahmoud Abbas har påpekat att om inte samtalen med Israel ger resultat kommer han att agera för en FN-resolution som erkänner den palestinska staten.

Fayads och Abbas utspel syftar till att sätta press på såväl Israel som omvärlden. Ett utropande av en palestinsk stat skulle vara en stark symbolhandling, men skulle förstås inte lösa de grundläggande motsättningarna mellan Israel och palestinierna. En majoritet av världens stater skulle sannolikt erkänna den utropade palestinska staten. USA skulle få bekymmer kring hur man skulle förhålla sig till den nyutropade staten. Skulle USA t ex lägga in sitt veto när frågan om erkännande kommer upp i FN:s säkerhetsråd?

Skulle Sverige kunna erkänna en ensidigt utropad palestinsk stat? Svaret är otvetydigt ja. Under flera decennier höll Sverige fast vid principen att de tre villkor som folkrätten anger för att en stat skall existera måste vara uppfyllda: Ett territorium (villkoret är uppfyllt - Västbanken och Gaza), ett folk som bebor området (villkoret är uppfyllt - palestinierna) samt en myndighet som utövar effektiv kontroll över området (villkoret är inte uppfyllt, eftersom det ytterst är Israel som genom ockupationen kontrollerar Västbanken och gränserna till Gaza).

Men efter kalla krigets slut har Sverige av politiska skäl vid flera tillfällen valt att göra avsteg från denna princip, t ex genom erkännandet av Kroatien vid ett tillfälle då den kroatiska regeringen inte kontrollerade sitt territorium. Sverige erkände också Kosovo 2008, trots att de serbiska enklaverna i landet inte kontrollerades av Kosovos regering. Vid den socialdemokratiska partikongressen hösten 2009 beslöts att partiet skulle verka för ett internationellt erkännande av Västsahara, trots att den marockanska ockupationsmakten kontrollerar det område som är tänkt att utgöra den västsaharianska staten. Sverige har således lämnat den folkrättsliga principen och väger - på gott och ont - in politiska överväganden i erkännadefrågorna på ett helt annat sätt än tidigare.

Om palestinierna skulle utropa en självständigt stat skulle med all sannolikhet Vänsterpartiet och Miljöpartiet förorda ett svenskt erkännande. Den borgerliga alliansregeringen - inklusive Carl Bildt - skulle sannolikt argumentera emot. Hur skulle då Socialdemokraterna förhålla sig? Frågan är inte helt enkel att svara på. Men givet den förändrade praxis som svensk erkännadepolitik genomgått så talar mycket för att jag kommer att tillhöra dem som argumenterar för ett svenskt erkännande. Om nu frågan kommer så långt - det bästa vore förstås om Israel förlängde byggstoppet på de olagliga bosättningarna och att en förhandlingslösning kunde komma till stånd.

För den som vill veta mer om svensk erkännandereplik rekommenderas docent Ann-Marie Ekengrens utmärkta avhandling Av hänsyn till folkrätten? Svensk erkännandepolitik 1945-1995 (Stockholm: Nerenius & Santérus, 1995).