Nej, det var inte "överraskande" att Sverige erkänner Palestina

Stefan Löfvens tillkännagivande att Sverige kommer att erkänna Palestina har på sina håll väckt förvåning. Så påstod sig t ex två av tre panelister i P1:s Godmorgon, världen! ha blivit "överraskade" av beskedet. Jag kan inte förstå att personer som följer svensk politik blir överraskade av detta. Socialdemokraterna har sedan länge deklarerat att om det blir ett regeringsskifte så kommer en socialdemokratiskt ledd regering att erkänna Palestina. Redan i februari 2012 skrev Stefan Löfven, Gustav Fridolin, Åsa Romson och Jonas Sjöstedt en gemensam debattartikel där de krävde att Sverige skulle erkänna Palestina. Så beskedet var i högsta grad väntat - ett motsatt besked hade varit väldigt överraskande.

Jag tycker det är bra att Sverige erkänner Palestina. Erkännandet utgör ett folkrättsligt och politiskt grundat stöd åt strävandena att åstadkomma den tvåstatslösning som är nödvändig för att nå fred mellan israeler och palestinier. Genom ett erkännande binder sig världssamfundet vid masten och visar Israel och Hamas att det inte finns någon väg bortom tvåstatslösningen.

Beskedet om Sveriges erkännande av Palestina har mött kritik av främst Israel. Kritiken var väntad. De som är kritiska till erkännandet anför i huvudsak två argument. För det första menar de att erkännandet föregriper eller till och med försvårar en förhandlingslösning. Jag har motsatt uppfattning. Just genom erkännandet stärker man de krafter i konflikten som på allvar eftersträvar en tvåstatslösning - framför allt blir erkännandet ett politiskt stöd åt den palestinske presidenten Mahmoud Abbas. Ju starkare ställning kravet på en tvåstatslösning har i världssamfundet, desto bättre möjligheter att denna tvåstatslösning också kan förverkligas.

För det andra påstår en del att erkännandet av Palestina blir ett indirekt erkännande av den palestinska terrorstämplade organisationen Hamas. Påståendet är helt felaktigt. Sverige erkänner stater, inte regeringar. I annat fall hade Sverige tvingats riva upp sina erkännanden och avveckla ambassader i en stor del av världens stater som har regeringar vi inte gillar, till exempel Saudiarabien, Kina och Iran. Dessutom styrs Palestina av president Mahmoud Abbas från Fatah och Hamas är inte representerat i Palestinas regering.

Några undrar kanske om den palestinska staten verkligen uppfyller de krav folkrätten ställer upp för att en stat skall säga existera. Det skall existera ett folk som är bosatt inom ett avgränsat territorium och är organiserat under en statsmyndighet som har kontroll över territoriet. I fallet Palestina finns här otvetydigt ett folk och ett territorium - men territoriet kontrolleras inte av den palestinska myndigheten utan av den israeliska ockupationsmakten.

Sverige har vid flera tillfällen efter det kalla krigets slut valt att erkänna stater även om kontroll-kriteriet inte varit helt uppfyllt. Till exempel erkände Sverige Kroatien vid ett tillfälle då den kroatiska regeringen inte kontrollerade sitt territorium. Sverige erkände också Kosovo 2008, trots att de serbiska enklaverna i landet inte kontrollerades av Kosovos regering. Jag har ännu inte hört något bärande argument varför det var rimligt att avstå från kontroll-kriteriet när det gäller Kroatien och Kosovo men hålla fast vid det just när det gäller Palestina. En ofta förekommande folkrättsligt grundad argumentation för erkännande av Palestina är också att en stats folkrättsbrott (Israels ockupationspolitik) inte skall få stå i vägen för ett annat  folks rättigheter (palestiniernas rätt till egen statsbildning).

Sverige har redan under Alliansregeringen röstat ja i generalförsamlingen till att ge Palestina status som observatörsstat i FN. Genom att stödja en FN-resolution där Palestina definieras som "stat" blir steget inte så långt till ett formellt erkännande. Alliansregeringen uppgraderade också den palestinska beskickningens ställning i Stockholm till i allt väsentligt en ambassads.

En spännande fråga är vad som blir nästa steg efter det svenska erkännandet. Kommer Sverige att begära att få öppna en ambassad i Ramallah, eller att uppgradera den svenska generalkonsulatet i Jerusalems ställning till ambassad i Palestina? Hur kommer Sverige i så fall att reagera om den israeliska ockupationsmakten vägrar acceptera en upprättandet av en sådan beskickning?

Jag diskuterade tidigare i dag i P4 Extra Sveriges erkännande av Palestina. Jag rekommenderar också varmt Ann-Marie Ekengrens doktorsavhandling i statsvetenskap Av hänsyn till folkrätten? Svensk erkännandepolitik 1945-1995 (Stockholm: Nerenius & Santérus, 1999).

Palestinafrågan splittrar Alliansregeringen

I gårdagens utrikesdebatt i riksdagen stod frågan om erkännande av Palestina i centrum. Stödet för att Sverige i FN:s generalförsamling skall rösta ja till ett erkännande av Palestina växer sig allt starkare. De rödgröna partierna har sedan länge argumenterat för ett erkännande, och jag noterar att Stefan Löfvens första gemensamma artikel med partiledarna för Miljöpartiet och Vänsterpartiet handlade just om att Sverige bör erkänna Palestina. Centerpartiet delar sedan en tid de rödgröna partiernas uppfattning. Nyligen skrev fem riksdagsledamöter från Folkpartiet på DN Debatt att de också vill att Sverige erkänner Palestina. Jag uppfattar det också som att enskilda riksdagsledamöter från Kristdemokraterna gärna såg ett svenskt erkännande.

Dagens Nyheters ledarsida tillhör de som fortfarande inte vill att Sverige skall erkänna Palestina. Ett av tidningens - och Carl Bildts - tyngsta argument är att Palestina inte har kontroll över sitt territorium. I stället är det Israels armé som har den yttersta makten på Västbanken. Därigenom uppfylls inte ett av de krav som i folkrätten används för att definiera en stat.

Visst är det så. Men Dagens Nyheter - och Carl Bildt - har ingen trovärdighet när de använder detta argument, eftersom de medvetet förtiger att Sverige vid flera tillfällen de senaste 20 åren valt att göra avsteg från denna princip. Till exempel erkände Sverige Kroatien vid ett tillfälle då den kroatiska regeringen inte kontrollerade sitt territorium. Sverige erkände också Kosovo 2008, trots att de serbiska enklaverna i landet inte kontrollerades av Kosovos regering. Jag har ännu inte hört något bärande argument varför det var rimligt att avstå från kontroll-kriteriet när det gäller Kroatien och Kosovo men hålla fast vid det just när det gäller Palestina.

Det var en ödets ironi att just folkpartiledaren Jan Björklund överfölls av en judisk bosättare när han var på besök i Hebron. En ytterligare ödets ironi var att tidningen Expressen skrev att Jan Björklund var på statsbesök när han gästade det palestinska Hebron. Formuleringen är nu ändrad till "ett besök på Västbanken".

Kommer palestinierna att utropa en egen stat - och bör Sverige i så fall erkänna den?

Det palestinska ledarskapet har tröttnat på dödläget i förhandlingarna med Israel och därför åter hotat med attt utropa en självständig palestinsk stat. Den palestinska myndighetens utrikesminister Salam Fayad sa nyligen att Hösten 2011 är slutet på den israeliska ockupationen. Då kommer vi att utropa ett självständigt Palestina enligt 1949 års stilleståndslinjer. Den palestinske presidenten Mahmoud Abbas har påpekat att om inte samtalen med Israel ger resultat kommer han att agera för en FN-resolution som erkänner den palestinska staten.

Fayads och Abbas utspel syftar till att sätta press på såväl Israel som omvärlden. Ett utropande av en palestinsk stat skulle vara en stark symbolhandling, men skulle förstås inte lösa de grundläggande motsättningarna mellan Israel och palestinierna. En majoritet av världens stater skulle sannolikt erkänna den utropade palestinska staten. USA skulle få bekymmer kring hur man skulle förhålla sig till den nyutropade staten. Skulle USA t ex lägga in sitt veto när frågan om erkännande kommer upp i FN:s säkerhetsråd?

Skulle Sverige kunna erkänna en ensidigt utropad palestinsk stat? Svaret är otvetydigt ja. Under flera decennier höll Sverige fast vid principen att de tre villkor som folkrätten anger för att en stat skall existera måste vara uppfyllda: Ett territorium (villkoret är uppfyllt - Västbanken och Gaza), ett folk som bebor området (villkoret är uppfyllt - palestinierna) samt en myndighet som utövar effektiv kontroll över området (villkoret är inte uppfyllt, eftersom det ytterst är Israel som genom ockupationen kontrollerar Västbanken och gränserna till Gaza).

Men efter kalla krigets slut har Sverige av politiska skäl vid flera tillfällen valt att göra avsteg från denna princip, t ex genom erkännandet av Kroatien vid ett tillfälle då den kroatiska regeringen inte kontrollerade sitt territorium. Sverige erkände också Kosovo 2008, trots att de serbiska enklaverna i landet inte kontrollerades av Kosovos regering. Vid den socialdemokratiska partikongressen hösten 2009 beslöts att partiet skulle verka för ett internationellt erkännande av Västsahara, trots att den marockanska ockupationsmakten kontrollerar det område som är tänkt att utgöra den västsaharianska staten. Sverige har således lämnat den folkrättsliga principen och väger - på gott och ont - in politiska överväganden i erkännadefrågorna på ett helt annat sätt än tidigare.

Om palestinierna skulle utropa en självständigt stat skulle med all sannolikhet Vänsterpartiet och Miljöpartiet förorda ett svenskt erkännande. Den borgerliga alliansregeringen - inklusive Carl Bildt - skulle sannolikt argumentera emot. Hur skulle då Socialdemokraterna förhålla sig? Frågan är inte helt enkel att svara på. Men givet den förändrade praxis som svensk erkännadepolitik genomgått så talar mycket för att jag kommer att tillhöra dem som argumenterar för ett svenskt erkännande. Om nu frågan kommer så långt - det bästa vore förstås om Israel förlängde byggstoppet på de olagliga bosättningarna och att en förhandlingslösning kunde komma till stånd.

För den som vill veta mer om svensk erkännandereplik rekommenderas docent Ann-Marie Ekengrens utmärkta avhandling Av hänsyn till folkrätten? Svensk erkännandepolitik 1945-1995 (Stockholm: Nerenius & Santérus, 1995).

En palestinsk stat - redan nu?

Den palestinske presidenten Mahmud Abbas säger i dag att han är nära att utropa och söka internationellt erkännande för en palestinsk stat på den av Israel ockuperade Västbanken och i Gaza. Utspelet från Abbas är en reaktion på den hopplöshet som följer på dödläget i fredsprocessen och genom Israels fortsatta byggande av olagliga bosättningar på ockuperade områden.

Skulle då Sverige kunna erkänna en sådan palestinsk stat? Svaret är ja. Under många år höll Sverige fast vid principen om att de tre villkor som folkrätten ställer upp för att en stat skall sägas existera måste vara uppfyllda: Ett territorium (det finns - Västbanken och Gaza), ett folk som bebor området (det finns - palestinierna) samt en myndighet som utövar effektiv kontroll över området (det finns inte, eftersom det ytterst är den israeliska ockupationsmakten som kontrollerar Västbanken och gränserna till Gaza).

Men redan vid kalla krigets slut gjorde Sverige av politiska skäl avsteg från denna princip, till exempel genom att erkänna Kroatien trots att den kroatiska regeringen inte kontrollerade sitt territorium. På samma sätt erkände Sverige 2008 Kosovo, trots att Kosovos regering inte kontrollerade de serbiska enklaverna i landet. Vid den senaste partikongressen beslöt också Socialdemokraterna att partiet skulle verka för ett internationellt erkännande av Västsahara, trots att Västsahara kontrolleras av den Marockanska ockupationsmakten. Så vallen är bruten och den folkrättsliga principen har - på gott och ont - luckrats upp till förmån för politiska överväganden.

Israel har svarat på Abbas utspel genom att hota med att inte längre bry sig om Osloavtalet, vilket skulle kunna leda till att Israel håller inne skatteintäkterna från palestinier på ockuperade områden. Israel har också antytt att man skulle annektera de områden av Västbanken där bosättningarna finns.

Jag välkomnar Abbas utspel som ett sätt att försöka bryta dödläget i fredsprocessen. Om han och den palestinska myndigheten sedan väljer att gå från ord till handling eller om utspelet bara är ett diplomatiskt försök att öka det politiska trycket på Israel återstår att se.

Carl Bildt har antytt att tiden inte är mogen för utropandet av en palestinsk stat. Vad säger Socialdemokraterna och den rödgröna koalitionen?

Bryter Rysslands erkännande av Abchazien och Sydossetien verkligen mot folkrätten?

Utrikesminister Carl Bildt påstår i dag att Rysslands beslut att officiellt erkänna Abchazien och Sydossetien som självständiga stater innebär ett lika tydligt som medvetet brott mot internationell rätt. Statsminister Fredrik Reinfeldt och socialdemokraternas utrikespolitiska talesman Urban Ahlin instämmer i kör: erkännandet bryter mot internationell rätt.

Jag blir alltid misstänksam när socialdemokrater och moderater omfamnar varandra i utrikespolitiska frågor. Bryter Rysslands erkännande av Abchazien och Sydossetien verkligen mot folkrätten? Hur kan Carl Bildt, Fredrik Reinfeldt och Urban Ahlin vara så säkra på sin sak?

En av landets erkänt främsta experter i folkrätt - professorn i internationell rätt vid Stockholms universitet Said Mahmoudi - har en helt motsatt uppfattning i sakfrågan. Till Svenska Dagbladet säger han: Jag anser att det inte finns något i folkrätten som förbjuder Ryssland att erkänna Sydossetien och Abchazien. Dessa områden har inte varit under faktisk kontroll av Georgien någon gång sedan självständigheten 1992. Från dag ett efter det att Georgien utropat sig som självständigt sade Abchazien att de inte ville vara med. Några veckor senare sade Sydossetien samma sak.

Said Mahmoudi drar också parallellen till västmakternas militära ingripande i Kosovo, och erkännandet av Kosovo som självständig stat: Enda skillnaden är att i fallet Kosovo kallades Natobombningarna i Jugoslavien för humanitär intervention. Här kallas Rysslands agerande för aggression, eftersom väst anser att områdena tillhör Georgien. Man kan sätta frågetecken för om det verkligen är så.

Professorn i internationell rätt säger således en sak, och motiverar dessutom sin ståndpunkt. Carl Bildt, Fredrik Reinfeldt och Urban Ahlin säger en annan sak, och jag har hittills inte hittat någonstans där de motiverar sin ståndpunkt.

Erkännandet av Kosovo framstår alltmer som ett politiskt misslyckande - mindre än 30 av världssamfundets över 200 stater har, mig veterligen, hittills erkänt Kosovo. Men erkännandet av Kosovo gav Ryssland legitimitet att på ett motsvarande sätt erkänna Abchazien och Sydossetien. Västmakternas trovärdighet i folkrättsfrågor urholkas när de nu anklagar Ryssland för att göra med Abchazien och Sydossetien det man själva gjorde med Kosovo.

Om USA, EU och krigshandlingarna i Kaukasus

Krigshandlingarna i Kaukasus rullar vidare. Såväl Abchazien som Sydossetien slåss för suveränitet och nationellt självbestämmande, samtidigt som Georgien vill behålla båda dessa områden som en del av Georgien. Ryssland stödjer Abchazien och Sydossetien i syfte att försvaga Georgien och för att kunna utöva större inflytande i ett område av stor betydelse för omvärldens energiförsörjning.

Georgiens regering har ett stort ansvar för våldsutvecklingen genom sitt militära agerande i Sydossetien för några dagar sedan. Men Ryssland har nu genom sin överlägsna militära makt ansvaret för att våldshandlingarna upphör och för att konflikten inte sprider sig. Rapporter om grovt övervåld från rysk sida väcker stark oro. Allt folkrättsstridigt våld i området måste entydigt fördömas.

Väst stöder Georgiens suveränitet, och därmed Georgiens anspråk på Abchazien och Sydossetien. Ett viktigt skäl är förstås att Georgien är ett stort transitland för olja och gas från staterna kring Kaspiska havet.

Men ett bekymmer i den västliga strategin är att USA och EU genom erkännandet av Kosovo nyligen själva urholkat principerna om statssuveräniteten. Om Kosovo fick bryta sig ut ur Serbien och bli en självständig stat, varför skulle då inte Abchazien och Sydossetien få bryta sig ut ur Georgien och bli självständiga stater? (Problematiken kring erkännandet av Kosovo har jag tidigare diskuterat här.)

USA:s och EU:s agerande på Balkan och i Kaukasus visar på ett olyckligt sätt hur folkrätt och principer tolkas olika beroende på egna, materiella intressen.